Var går sorgen när samhället inte vill se den? När tårar blir något pinsamt, och tystnaden smyger sig in där orden borde ha funnits?

I det här avsnittet undersöker vi sorgens plats i en värld som kräver funktion, fart och fasad. Vi talar om barndomens tystnad, diagnoser som ersätter förståelse, och rätten att förfalla utan att dömas. Det är en ljudessä om det vi inte längre vågar säga högt och om varför sorgen inte är ett fel, utan ett språk vi måste minnas.

Låten i slutet är skapat till avsnitt "Somewhere I Can Cry"