Nutiden. Alltid känt att den är svårast att fånga. Omöjligt ha perspektiv, på mig själv och allt jag ser. Som att jag konstant och underliggande genom varje rad jag skriver ifrågasätter min förmåga att sätta fingret på något. Särskilt något som ingen annan sett.

Men nu ville jag göra ett försök.

För det vi är med om nu… jag tror alla ser något som ingen annan har sett förut.

Det har gått tre veckor sen jag skrev den här texten, och nu när jag lyssnar känns det redan som en historisk artefakt. Som att det jag tänkte då inte har relevans nu, när allt har förändrats så många gånger om.

Ja. Det är svårt att säga saker om nutiden. Antar att den inte går att fånga helt och hållet, men det är alltid värt ett försök.

Här är det absolut sista från Till och Från, ett specialavsnitt: första veckan med Corona.

Jämtland del 2: "Citykid på landet".

I det här avsnittet får ni följa med mig på två dagars vandring. Ena dagen går jag runt Nulltjärn, andra runt Blanktjärn.

I minnet tas jag tillbaka till det Jämtland jag var i varje sommar som barn. Jag går även tillbaka till ett annat - mörkare - minne från när jag var barn.

Många långa timmar sitter jag framför brasan varje kväll: där framför elden känns allt jag tänker och skriver mycket bättre än i vanliga fall.

Överhuvudtaget mår jag bra på den här resan. Känner mig mindre ensam än de andra resorna, trots att jag är betydligt mycket mer isolerad nu, ensam på fjällstationen.

/V

När jag går av nattåget i Östersund är jag desorienterad och nedkyld, det är 15 grader kallare än i Stockholm. Dessutom är bussen jag ska ta inställd och inga frukostställen är öppna. Ingen bra start.

Men allt löser sig, och det första dygnet - som är vad det här avsnittet handlar om - blir fantastiskt. Jag bestiger ett berg, vadar över en fors och går igenom en trollskog.

I Jämtland del 1 tror jag vid ett tillfälle att jag ska dö, och gråter i mikrofonen i ett annat. Hoppas du gillar det!

P.S. ta hand om varandra i Corona-tider, hoppas detta kan funka som en trevlig distraktion. /V. 

Ett fantastiskt sista dygn och en fruktansvärd hemresa. Sista delen av Mexiko-dagboken. Nästa vecka, den sista resan: till Jämtland!

En helt problemfri tillvaro, men på vems bekostnad? Med det påståendet och den frågan kan man sammanfatta mina och Toves dagar på Cozumel, där det här avsnittet utspelar sig.

Vi solar, badar, äter, knullar, snorklar, drinkar, läser och pratar jättelänge om helt betydelselösa saker. Vi är lyckliga.

Jag ställer mig själv frågan om det är så intressant att skriva om, alltså när man är lycklig. Mitt svar blir som Oasis första skiva: definitivt kanske.

Dessutom skriver jag en del om hur alla relationer man har i ett semesterparadis som här är präglade av maktobalanser, kanske är det mer intressant?

Hoppas du gillar/ V.

"Frieriet"

I mycket högre grad än Mexiko City påminner San Cristobal mig om min långresa i Sydamerika när jag var 20. Det ser likadant ut där som i städerna i Peru eller kanske Bolivia. Den koloniala stilen, de låga husen med sina stora innergårdarna. Det stora torget, som alltid hette Plaza de Armas och som alltid gav mig den där känslan av att förstå historien bakom en plats jag egentligen inte kände till alls.

Men framförallt är det alla hostels och backpackers som tar mig tillbaka. Inte så konstigt, för dom ser likadana ut och gör samma saker som då, för åtta år sedan. Säljer armband eller weed i grovvävda tröjor som i Sverige skulle stämplas som aproprierande. Spelar Djembe eller det där instrumentet som ser ut som en sköldpaddas skal på gatan i haremsbyxor och dreads för att få pengar till lunchen.

Nu bara spekulerar jag, men om jag kallat dem världsmedborgare hade de tagit det som komplimang. Hela staden präglas av dem - eller kanske oss, vem är jag att säga att jag står utanför allt det där?

¡Vamanos!

Mexiko del 1 utspelar sig i huvudstaden, där jag och Tove spenderar vår första semestervecka av tre sammanlagt. Vi äter tacos och blir magsjuka. Vi misslyckas med att göra alla turistattraktioner, men beter oss ändå verkligen som turister. Vi går runt och är kära i både varandra och i stadsdelen där vi bor: Condesa.

Dessutom: fantasier om skrivandet, reflektioner om min uppväxt och mycket mer.

Espero que te guste/ V.

Sista delen av Kiyvdagboken. Enjoy /V. 

Mitt livs dyraste försovning gör att jag missar min tur till Tjernobyl, och blir på väldigt dåligt humör. Det tar ett par timmar innan jag kommer ur det, och under den tiden blir jag nästan pånyttfödd som kristen. Jag tänker på dom döda i mitt liv, och gråter en skvätt.

Dessutom tror jag mig hitta "det riktiga Ukraina", vilket finns på Kiyvs - i min mening - bästa bar. Beer On Line