Den bästa memoar som skrivits de senaste 50 åren, enligt kritiker i New York Times.

"Jag har inget gott förhållande till min mor, och när våra liv hopar sig över oss tycks det ofta försämras ytterligare. Vi är fångna i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet. Under en följd av år sker en utmattning, ett slags uppmjukning mellan oss. Sen väller vreden fram igen, hetsig och otvetydig, rent erotisk i sin förmåga att pocka på uppmärksamhet."

Berättelsen om Vivian och hennes åldrade mor som promenerar runt Manhattan, grälar och surar, skrattar och minns, är bländande litteratur.

Tillsammans återvänder de ofta i sina samtal till Bronx på 40- och 50-talet, där Vivian växer upp i ett hyreshus fullt av kvinnor, mestadels judisk arbetarklass med rötter i Östeuropa. Modern är intelligent och politiskt sinnad. Tidigare har hon organiserat för kommunistpartiet, nu är hon hemmafru. Inför dottern sjunger hon kärlekens och äktenskapets lov och talar ofta om vilken tur hon haft; samtidigt framstår hon som en stympad människa som domderar, fördömer och kritiserar.

Moderns dominanta sätt präglar Vivian starkt, och långt efter att hon utbildat sig, blivit författare och kommit bort från sitt ursprung, ska hon leva i denna omöjliga relation, någonstans mellan hat och kärlek.

"Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering.

Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning."

I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt.

"Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat."

VEM FAN ÄR DU? skildrar Peter Althins resa från uppväxten och ungdomsåren i Lund till livet som en av Sveriges mest omskrivna och anlitade brottmålsadvokater. Vi får följa några av vår tids mest uppmärksammade rättegångar och ta del av kampen för rättvisa i såväl domstolar som i den kriminalpolitiska debatten. Men här finns också en annan och hittills okänd kamp. I boken berättas hur den framgångsrika advokatens rädsla för att misslyckas blev så stark att den fick honom att avsluta sin karriär.

Peter Althin var under flera år även politiskt aktiv som KD:s talesperson i kriminalpolitiska frågor. Vad var det som fick honom att träda in på den politiska arenan och som senare fick honom att lämna samma arena?

PETER ALTHIN har arbetat som advokat sedan 1974 och varit offentlig försvarare i många uppmärksammade rättegångar. I början på 2000-talet var han under några år riksdagsledamot. Han har också varit ordförande i Republikanska föreningen, styrelseledamot i Brå och i Sveriges Advokatsamfund.

JACK ÅGREN är docent i straffrätt och arbetar som universitetslektor. Han är en ofta anlitad föreläsare såväl inom som utanför universitet. Han är författare till såväl facklitteratur som läroböcker i juridik.

"Det är en bok som varje ung juriststuderande borde läsa, antingen han eller hon tänker bli brottmålsadvokat eller inte. Därtill var och en som ställt sig undrande till hur en advokat kan åta sig att försvara misstänka mördare, knarklangare och våldtäktsmän."

Dick Sundevall, Advokattidningen Paragraf

Gertrude Pressburger är tio år gammal när tyskarna marscherar in i Österrike 1938. Tillsammans med föräldrarna och de två yngre bröderna tvingas hon fly från det alltmer antisemitiska Wien. Familjen för ett kringflackande liv i bland annat Italien innan den 1944 hamnar i Auschwitz. Den enda i familjen som överlever nazisternas utrotningsläger är Gertrude. Efter kriget kommer hon till Sverige med de vita bussarna. Då väger hon 34 kilo, med kläder på.

Gertrude Pressburger har sällan talat om sin uppväxt och den traumatiska tiden i koncentrationslägret. Men 2016 händer något som får henne på andra tankar. Då får det nationalkonservativa, högerpopulistiska partiet FPÖ stora framgångar i det österrikiska valet. Nu känner hon sig tvingad att berätta vad som verkligen hände under 1930- och 1940-talen.

När Jonas Sjöstedt kandiderade till partiledarposten på hösten 2011 balanserade Vänsterpartiet på fyraprocentsspärren i opinionen. När han avgick 2020 var han Sveriges populäraste partiledare och partiet mer än dubbelt så stort. Men resan dit var inte enkel. Här skriver Sjöstedt tillsammans med sin mångåriga pressekreterare, Jessica Nordh, om bakslag och framgångar och hur man stegvis byggt ett modernt, grönt parti förankrat i svenskars vardag. Läs om hårda förhandlingar, interna motsättningar och vad som egentligen sades. Om besvikelsen att inte nå ända fram till regeringsmakten, men också om osannolika politiska framgångar.

Vackert skriven självbiografi, inläst av Stina Ekblad själv.

Stina Ekblad har ägnat ett yrkesliv på scenen åt att gestalta det skrivna ordet, åt dramatikens och poesins kraft. I denna personligt hållna och vackert skrivna memoar skildrar hon den livsväg som lett fram till de stora scenerna där hon syns idag. Hon berättar om barndomen i finlandssvenska Österbotten och om vägen därifrån till Danmark och till teatern, om roller hon spelat och människor hon mött.

Här brusar strömmen förbi är skriven i dialog med de dikter som på många sätt präglat Stina Ekblads liv. Det är inte bara en självbiografi utan lika mycket ett passionerat försvar för poesin, musiken, litteraturen och vårt behov av skönhet.  

Drabbande och vackert om ett år fyllt av avsked, sorg och kärlek

I den kinesiska astrologin var 2016 Apans år, ett år som för Patti Smith präglades av avsked till människor som stått henne nära. Ett år då hon bevittnade vännerna Sam Shepards och Sandy ­Pearlmans kamp med sjukdom och död. Båda hade hon lärt känna när hon kom till New York i början av 1970-talet. Det blir ett år fyllt av resande och turnerande, och på dess sista dag fyller hon 70 år.

Apans år är en varm, kärleksfull och sorgsen tillbakablick. ­Suggestivt och poetiskt låter Patti Smith tankar, minnen, drömmar flätas samman i ett gränsland mellan dröm och verklighet.

Patti Smith (1946) är författare, rockstjärna och poet. Hon till­delades Polar Music Prize 2011. Som författare slog hon igenom med Just Kids (2010) som följdes av M Train (2015) och Hängiven (2018).

Lilla Hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som berörde hela Sverige. Treåriga Esmeralda sveks av myndigheterna och tvingades lämna det familjehem som hon hade vuxit upp i sedan sju veckors ålder. Här får vi med familjehemsmamman Melinda Jacobs egna ord veta vad som egentligen hände. Vi får komma nära Esmeralda, vars öde har kommit att påverka så många. Vi lär även känna Melinda på djupet och får veta varifrån hennes driv att hjälpa barn kommer. Inte minst får vi följa Melinda i hennes sorg, förtvivlan och outtröttliga kamp för förändring – en kamp som leder till en lagändring där man äntligen börjar ta hänsyn till barnets bästa.

Intelligent, modig, rolig som få och lite halvtokig – i en underbar blandning. Marianne Mörck blev folkkär efter rollen som mamma Birgitta i tv-serien "Bonusfamiljen" men har en lång karriär bakom sig som skådespelare, regissör och sångerska. I sin självbiografi, skriven tillsammans med Stina Jofs, delar hon med sig av sorg och drömmar, förgörande kärlek och himmelsk ensamhet. Hon bor i en säng som heter Bismarck, skäms över människans ondska och längtar till Nepal. I hela sitt liv har hon slagits för att få vara sann mot sig själv. Som nyfödd lämnades hon till ett barnhem och adopterades av sjökaptenen och hans hustru vars högsta dröm var att hennes dotter skulle gifta sig med en Volvodirektör. Så blev det inte. Sannerligen inte.

Tora Dahls och Knut Jaenssons villa på Lidingö var det litterära 30-talets självklara centrum. Alla tidens stora författare var där, från Gunnar Ekelöf till Eyvind Johnson, för att festa, samtala och skriva. I efterhand, när många gästerna lyfts upp som landets främsta skalder och akademiledamöter, framstod allt i ett nostalgiskt skimmer.

Vad ingen visste var att det samtidigt fanns en annan berättelse, ett kärleksdrama och en litterär dragkamp som skulle förbi hemlig även efter alla inblandades död. Tora Dahl, som blev folkkär författare med romansviten om fosterbarnet Gunborg, lät hemligstämpla sin dagbok i KB:s arkiv och där har den förblivit. Fram till nu.

Jag vill skriva sant är en medryckande skildring av ett författarliv, en bok som bygger på Tora Dahls dagböcker men ligger långt ifrån den tillrättalagda biografins domäner. Det är på samma gång ett triangeldrama, en litteraturhistorisk utforskning och en intim skildring av en människas drivkrafter, av den inre kamp som skapar en författare.