Utrikeskrönika 31 mars 2021.
Santiago de Chile, onsdag.
Snart är det påsk och här i Latinamerika är det kristna inslaget dominerande, trots att nya traditioner, som till synes inte har med kristendomen att göra, långsamt har tagit sig in, som påskägget med chokladbitar i.
Men inga häxor, det skulle vara ett alltför stort regelbrott mot kyrkan och tron.
Från min barndom i Chile minns jag att påsken var dagar av återhållsamhet och respektfull tystnad. Inte skulle man skratta en helg då Jesus korsfästes. Vi spelade inte boll med grabbarna på kvarteret och hemmafester var förbjudna. Däremot gick massa filmer om Jesus på tv, samma filmer år efter år.
Det är inte lika många som följer den strikta varianten av påskfirandet idag.
På 80-talet kom traditionen med påskäggen utifrån. Idag ingår de i firandet. Men som sagt inga häxor.
När halloween-firandet globaliserades för ett antal år sen, då sa den latinamerikanska kyrkan stopp, barn ska inte roa sig med att klä ut sig till häxor, monster och demoner, som alla representerar det onda, sa de kyrkliga dignitärerna.
Men marknaden var starkare och den genomkommersialiserade halloween-helgen firas idag i Latinamerika, så som man gör på många andra platser i världen, och kyrkan fick backa.
Som sagt, gränsen går vid påsken, som här kallas för Semana Santa, Den heliga veckan.
När spanjorer och portugiser kom till Latinamerika för drygt 500 år sen, hade urbefolkningarna, som de flesta folken i världen vid den tiden, många gudar. Egentligen fanns andarna i föremålen, i vattnet, träden och marken.
Den brutala koloniseringen, där hela folk utrotades, gick hand i hand med uppdraget att göra de vilda indianerna, som spanjorerna kallade dem, till goda katoliker. Monoteister och Guds goda barn.
I 500 år har den katolska kyrkan dominerat på det religiösa området här i regionen. Den har haft förmågan att både anpassa sig till nya verkligheter samt att hålla ihop, under samma paraply, ultrakonservativa och revolutionära.
Latinamerika är den region i världen med flest katoliker, en delförklaring till att världen idag har en påve från Argentina.
Men den katolska kyrkan håller på att tappa allt mer mark.
Nya evangelikala strömningar, såsom pingströrelsen, har fått allt fler följare. En del av de nya kyrkorna har stort ekonomiskt stöd från bröderna och systrarna i USA, det gör dem till allvarliga konkurrenter till katolicismen.
En av förklaringarna till katolska kyrkans nedgång är kyrkans egen kris, med korruptions- och pedofilskandaler. Men konkurrenten har också egna meriter bakom sin framgång:
En stor närvaro bland de fattiga och ett omfattade socialt arbete. När jag var i Nicaragua på reportageresa i början av 90-talet förklarade en sociolog de evangelikala kyrkornas framgång i landet så här: Kvinnorna tvingas till sexdebut vid 12-13 års ålder, de får barn och männen försvinner, de som inte försvinner dricker och misshandlar.
Det är de nya kyrkorna som ställer upp då, och många kvinnor fick se den omvandling som männen genomgick när de blev frälsta de blev helt enkelt godare människor också hemma.
Kyrkan blev familjernas räddning.
Idag händer detta över hela kontinenten, i Brasilien är de evangelika kyrkorna mycket stora och de är en viktig social bas för den ultrakoservative presidenten Jair Bolsonaro. Samma inslag kan man se i andra läder, som Venezuela och Nicaragua.
När det gäller påskfirandet, så erbjuder de evangelikala helt andra möjligheter för de troende. Katolska kyrkan har väldigt strikta ritualer, där prästen är huvudperson, och församlingen lyssnar tyst och koncentrerat och begränsar sig till att säga amen i kör då och då . Ett gråtande barn mitt under mässan ses inte med blida ögon.
Det är annorlunda i en evangelikal församling, där känslor uttrycks utåt och där pastorn leder och låter sig ledas av de församlade, ibland hamnar hela församlingen i extas och det är gråt och skratt. Inget som skulle passa i det katolska kyrkorummet, där påsken är lika med lidande, Kristi lidande.
Men...