Utrikeskrönikan 15 april 2021.

New York, torsdag.

Nyss hemkommen från en reportageresa till gränsen mellan Mexiko och Texas, så känns Manhattan ganska svalt.

Och inte bränner vårsolen här som den gjorde i helgen, när jag och min kollega, migrationskorrespondenten Alice Petrén tagit oss ner till floden Rio Grande, vid den amerikanska staden Roma. En av de platser där många migranter tar sig över gränsen till USA.

För Rio Grande är inte så Grande just här. Och det korta avståndet mellan de två länderna blev än mer tydligt när ett gäng kompisar obesvärat simmade ut från den mexikanska sidan till en av pelarna under bron som fungerar som gränsövergång, för att kunna använda betongfundamentet där för att dyka från. Och jag var inte ensam om att notera deras framfart.

Gränspoliser och medlemmar av nationalgardet satt ganska tätt utposterade på den amerikanska sidan längs hela det här gränsavsnittet. I sina varma uniformer antagligen lite avundsjuka på de där badarna.

Så plötsligt hände något! Var det någon som försökte ta sig över? Nej, falskt alarm. Några killar från nationalgardet berättade för oss hur folk från andra sidan ibland simmade lite extra nära den amerikanska stranden, bara för att se hur mycket febril aktivitet som de kunde utlösa bland gränspoliserna.

Mitt i allt gravallvaret vid bevakningen vid gränsen, och den infekterade amerikanska politiska debatten kring migrationsfrågorna och rekordhöga siffror för migranter som försöker ta sig in i USA, så fanns det alltså ändå de som tog tillfället i akt för att retas lite. "Ska jag titta på kanal fem eller sex", hojtade en av badarna till mig när jag stod och försökte ta upp lite ljud senare.

Många som jag pratade med där i gränstrakterna, var ganska avslappnade kring det där med migranterna som tar sig över gränsen. Visst verkade det komma extra många nu, men det var också något som förekommit länge i det här området. Kanske har det en viss betydelse att nästan inga migranter stannar i södra Texas längre än några dygn. Sedan fortsätter de allra flesta vidare mot släktingar, vänner och jobb på andra platser.

Vid gränsövergången utanför staden McAllen tornar den nu världsberömda och ökända gränsmuren upp sig.

"Meningslös", tyckte en man som jag träffade där. "Folk hittar alltid ett sätt att ta sig hit ändå". Och ville hellre prata om svenska sjukförsäkringar och hur de fungerar. För den amerikanska variant som han betalade varje månad, täcker inte de läkemedel han behöver för sin diabetes. Så han får åka över gränsen till Mexiko för att köpa insulin var tredje månad, eftersom det är betydligt billigare där än i USA. Det var ett större problem för honom, än de rekordhöga migrationssiffrorna vid gränsen.

Roger Wilson, New York.
roger.wilson.@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 14 april 2021.

Hyllie, onsdag.

Har du gjort det här förr?

För många gånger skämtar jag som vanligt och får ett artigt skratt som svar.

Jag intar den korrekta positionen. Stoppar ut huvudet halvvägs genom bilrutan och vrider på det en aning så att näsborrarna blir lättillgängliga.

Tre gånger i veckan är jag här på den blåsiga parkeringsplatsen utanför köpcentret Emporia i Hyllie. Och inte bara jag förresten, det här har blivit en samlingspunkt för alla oss Öresundspendlare i Malmötrakten.

Testcentret har bara funnits i några månader men har redan byggts ut i omgångar. Från början var det bara en enkel byggbarack , sedan restes tält gör att skydda köande från den isande vinden, sedan ett separat registrerings och betalningskontor och nu senast en väldigt uppskattad drive in-möjlighet.

Och här står vi, vi som har vår arbetsplats bara två mil västerut tysta i kö med två meters avstånd och väntar på att en främling med munskydd, visir och skyddsdräkt ska stick in en pinne i näsan på oss. En kvart senare får vi lappen, den gyllene biljetten som gör det möjligt för att ta sig över sundet.

Sen börjar klockan ticka. 72 timmar senare kommer biljetten vara värdelös och proceduren på parkeringsplatsen måste upprepas. Samma kö, samma skämt, och en ny pinne i näsan.

Jag reflekterar inte så mycket över det längre. Som så mycket annat har det bisarra blivit vardag.

För att ta mig två mil västerut ska jag nu ha med mig pass, intyg på att jag arbetar i Danmark, färskt negativt covidtest, färdbiljett, platsbiljett och munskydd. Bisarrt, men vardag.

Ska jag gå in och köpa en kopp kaffe i Köpenhamn ska munskyddet på. Bisarrt, men vardag.

Jag tvättar eller spritar mina händer tio gånger om dagen. Bisarrt, men vardag.

Ibland stannar jag och funderar över hur snabbt det egentligen gått och hur nästan läskigt anpassningsbara vi människor är inför nya verkligheter. Hur enkelt det bisarra faktiskt blir just vardag.

Men för två veckor sedan hände något väldigt märkligt. Det var påsklov och den första varma och soliga vårdagen och det var som ett års uppdämd längtan fick en liten möjlighet att pysa ut för åtminstone en dag. Påsklovslediga ungdomar hade picknick i parkerna, på bänkarna på torgen satt köpenhamnare med burköl i näven och lät solglasögonprydda ansikten värmas av solen och gatorna myllrade av folk. Staden där det känts som evig söndagsmorgon i nästan ett år levde plötsligt igen.

Jag blev nästan lite förskräckt. För det här var ju inte längre vardagen. Det här var ju nu det bisarra.

Jag hoppas bara nu att den anpassningsförmåga som gör att jag knappt längre reflekterar över att jag får en pinne i näsan tre gånger i veckan, fungerar även åt andra hållet. Att det som egentligen är vardag snart kommer kännas som just  vardag igen.

David Rasmusson, för P1-morgon i Hyllie
[email protected]

Utrikeskrönika 13 april 2021.

Washington, tisdag.

Minneapolis var redan en stad på helspänn. I drygt två veckor har strålkastarljuset återigen riktats dit. Mot en av de mest uppmärksammade rättegångarna på decennier i USA. Den mot före detta polisen Derek Chauvin som står åtalad för dråp efter att i runt nio minuter ha tryckt ned afroamerikanen George Floyd på marken. Sedan dog en till svart man under ett polisingripande i en förort till staden.

Det var i söndags eftermiddag lokal tid som 20-åringen stoppades i sin bil för en ogiltig registreringsskylt. Polisen såg då att han var misstänkt för en förseelse och försökte gripa honom med handfängsel, när han gjorde motstånd. I en dramatisk filmsekvens från en av polisernas kroppskameror ser det ut som att mannen försöker sätta sig i bilen igen. Då varnar polisen för att hon har en elpistol men skjuter istället ett skarpt skott med sitt tjänstevapen. På filmen hör man henne omedelbart utbrista, herregud jag sköt honom. 20-åringen kör iväg i bilen flera kvarter innan den krockar med ett annat fordon. Han dog av skottskadan.

Polischefen i Brooklyn Center strax utanför Minneapolis, där skjutningen ägde rum sa på en presskonferens igår att polisen troligen avfyrade sitt skjutvapen istället för elpistolen av misstag. Hon är nu avstängd medan en utredning pågår.

Men i Minneapolis där känslorna efter George Floyds död fortfarande är starka och många håller andan inför domen mot Derek Chauvin, har händelsen lett till ännu mer sorg, ilska och frustration. Fredliga protester men också våldsamheter utbröt i söndags och polisen svarade med tårgas och Nationalgardet som redan var på plats i området för rättegången kallades till platsen.

Igår beslutade borgmästarna i både Minneapolis och systerstaden St Paul om utegångsförbud för att försöka stävja nya kravaller. Och tre idrottsmatcher i de nationella basket- hockey- och baseball-ligorna ställdes in. Enligt baseball-laget the Minnesota Twins för att visa respekt, efter det som inträffat.

President Joe Biden sa i ett uttalande att han förstår smärtan och ilskan hos många afroamerikaner, men också att våldsamheter aldrig kan rättfärdigas.

Samtidigt fortsätter idag rättegången mot Derek Chauvin, och domen, en av de mest emotsedda på årtionden, kan komma redan i slutet av april. Och om mycket stod på spel redan innan, en chans till upprättelse i mångas ögon eller rädsla för upplopp till exempel, så har den omskakande händelseutvecklingen höjt insatserna ännu mer- som Washington Post skriver idag.

Eller som borgmästaren i samhället utanför Minneapolis där 20-åringen sköts till döds sa igår: Det här kunde inte ha hänt vid någon sämre tidpunkt. Vi är alla förkrossade.

Cecilia Khavar, Washington
[email protected]