Utrikeskrönika 30 mars 2021.

Chisinau, tisdag.

Att kommunicera med och om ett land som, enligt de flesta, inte är, är komplicerat och lätt förvirrande. Jag befinner mig i Moldaviens huvudstad Chisinau men ska, om allting bär, i dag bege mig mindre än tio mil härifrån till Tiraspol, huvudort i utbrytarregionen Transnistrien, på andra sidan floden Dnestr.

Utbrytarregion sedan 30 år då, helt kortfattat, Transnistrien inte ville följa Moldaviens beslut om att lämna Sovjetunionen och bli ett självständigt land. Sedan dess är det här en som det brukar kallas frusen konflikt där ingen lösning ses men där livet ändå rullar på, för det måste det ju göra. Transnistrien har bara erkänts som självständigt land av andra utbrytarregioner som inte heller erkänns av omvärlden. I kontakten med ett land som, enligt de flesta, inte är känns allting för en utomstående på något sätt provisoriskt. Jag kommunicerar mejlledes med regionens kriscenter i bekämpningen av coronapandemin vars adress består av siffror. Jag mejlar till regionens inrikesministerium vars mejladress inleds med en annan sifferkombination. Jag kan snart inte hålla reda på siffrorna och är inte helt säker på med vem jag egentligen kommunicerar. Jag får svar från adressen som inleds med 53396501 och som säger att jag är välkommen att komma dit för att efter tio minuter få svar från samma sifferkombination om att jag, på grund av pandemin, inte är välkommen.

Jag kontaktar Transnistriens utrikesministerium, eller, förlåt, så kallade utrikesministerium. I kontakten med Moldaviens utrikesministerium har jag vänligt men mycket bestämt blivit tillsagd att lägga till "så kallade" framför ministeriets namn eftersom ett land som, enligt de flesta, inte är ju inte heller kan ha ett eget ministerium för utrikes frågor.

Det senaste beskedet är att jag är välkommen. Jag träffar en ung man som valt att flytta därifrån och som säger att det är fel att tala om Transnistrien, som det ofta görs, som ett slags konserverat mini-Sovjet. Snarare är det, säger han, en region i väntan på något. En väntan som varat i tre decennier nu. Samtidigt som livet pågår, för det måste det ju göra. Med en, som man säger här i Chisinau, så kallad president, så kallat parlament, med en egen valuta och egna pass man i princip inte kan använda någonstans. Å din stackare, säger en kvinna jag träffar på gatan här i Moldaviens huvudstad, ska du åka DIT! Men jag är full av förväntan inför att korsa floden Dnestr och åka till landet, som enligt de flesta, inte är.

Johanna Melén, Chisinau [email protected]

Utrikeskrönika 29 mars 2021.

Berlin, måndag.

Ja just det, det är måndag. En skinande ny vecka ligger framför oss, sju oskrivna kalenderblad där vad som helst kan hända.

Men det ska mycket till för att den kommande veckan ska slå den gångna vad gäller tysk politik, för i onsdags skedde något historiskt här i Berlin.

På en hastigt inkallade presskonferens bad Tysklands förbundskansler Angela Merkel sitt folk om förlåtelse. För vad? Vi tar det från början.

I måndags för en vecka sedan träffades förbundskanslern och delstaternas regeringschefer för att besluta hur man ska hantera den snabbt ökande smittspridningen.

Halv tre på natten till tisdag, efter 15 timmars förhandling mötte de pressen och förkunnade att helgdagarna runt påsk skulle förlängas, de skulle bli en sorts blixtlockdown.

Hela tisdagen smattrade kritiken mot förslaget, och frågorna hur då förlängas, skulle de extra vilodagarna vara som lördagar, söndagar eller som röda dagar, vem skulle ersätta förlorad arbetsinkomst?

Jag kan inte minnas att något annat beslut under corona-krisen sågats så totalt. Angela Merkel framstod som trängd, som en lam anka som bara väntar på att få halta ner från den politiska scenen efter att Tyskland gått till val i höst.

Det var då, på onsdagen, som hon gjorde det ingen förbundskansler gjort tidigare, det ingen var beredd på. Hon bad det tyska folket om förlåtelse för förvirringen som det illa genomtänkta beslutet skapat.

Det var rakt igenom hennes fel, sa hon, det vart en förbehållslös mea culpa. Eller "Merkel culpa", som rubrikmakarna här snabbt vände det till.

Men vad bad hon egentligen om ursäkt för? Ett illa genomtänkt beslut som fattats tillsammans med 16 delstatschefer som var så rörigt att ingen hade hunnit förstå det innan det avblåstes?

Eller handlade hennes ursäkt i själva verket om något mycket större, kunde man till och med se det som ånger över hur Tyskland hanterat coronapandemin sedan i höstas? Den långsamma vaccineringstakten, de försenade snabbtesterna?

I realtid kunde man bevittna hur ursäkten förvandlades till en projiceringsyta. Alla som var arga eller besvikna över något kände sig plötsligt lite mer hörda, lite mer bekräftade.

Förlåtet var inget mindre än ett taktiskt genidrag; snart kommer ingen minnas den röriga anledningen, men merkel-culpan, den har etsat sig fast. Angela Merkel vände vad kritikerna såg som en svaghet till en styrka, i sin politiska skymningstid behöver hon inte rättfärdiga sig in i absurdum, med siktet inställt på nästa val.

Men kanske bär den gångna veckan inte bara på en utan på två lärdomar. Den första är förstås; underskatta aldrig kraften hos ett väl iscensatt erkännande av svaghet.

Och det andra; Angela Merkel må gå till historien för sin förmåga att förhandla sönder och samman sina politiska motståndare i dygnslånga maratonförhandlingar, både i Berlin och i Bryssel, men till och med för Angela Merkel kanske det lönar det sig att sova på saken ibland.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 26 mars 2021.

London fredag.

I går när jag ännu en gång släntrade genom mina av lockdown fortfarande till stor del tillbommade och öde kvarter, så påmindes jag plötsligt om hur lite som krävs för att känna ett förväntans pirr i magen när man levt i just ett stängt samhälle i stort sett i ett år tid.

När jag närmade mig en pubarna så såg jag nämligen på håll att det nu satt stora vita lappar i fönstret.

Oj, en nyhet tänkte jag, som man lätt gör av minsta lilla som man inte känner igen i den grå enformighet som lockdown faktiskt är, raskade på mina steg något och såg på ganska långt håll att de vita lapparna i fönstren hade varsin bokstav i sig och bildade för en person i lockdown de närmaste löjligt hoppfulla orden.

Grand Reopening! 12th of april. Book online now!

Ett livstecken på puben alltså. Någon är alltså därinne och börjar förbereda sig inför den stora dagen 12 april när pubar och restauranger får öppna igen för utomhusservering. Bara bordsservering, strikta förhållningsregler kommer gälla, man måste väl boka redan nu för att ens kunna drömma om en plats, men ändå, den 12 april alltså.

GRAND REOPENING!

Och redan på måndag faktiskt, ännu en grand reopening-dag, då ni, då öppnar tennis- och golfbanor och andra utomhusaktiviteter igen. Det som i vanliga fall är en fullständig vanesak blir här efter så lång tid av instängdhet en källa till eufori. Så när min kompis i går messade och bekräftade att Daniel, vi har en bana på måndag!!!!, då var det med tre-fyra utropstecken efter.

En annan bekant och jag skrattade häromdagen åt det i alla fall för ett år sen rätt osannolika att vi bubblade av förväntan inför det faktum att från och med måndag återinförs den för alla här mycket berömda rule of six igen. Då blir det tillåtet igen att träffas upp till sex personer utomhus, inte inomhus visserligen, men ändå.

GRAND REOPENING!

Vi får väl se om det håller. Det ser ju visserligen allt bättre ut i Storbritannien för tillfället när det gäller smitto- och dödstal och vaccinering men Boris Johnson varnade ändå häromdagen för att den smittvåg som nu sköljer över EU-länderna kan nå även Storbritannien.

Men, och det tar jag ändå fasta på, han har ännu inte ändrat sin egen grand reopening-plan för England.

Alltså rule of six och tennis tillbaka på måndag, pubarna öppnar 12 april, i alla fall utomhus. 17 maj får de även servera inomhus och då ska man också få gå på teater och fotboll igen. 21 juni har Johnson mer eller mindre lovat att i princip alla restriktioner ska vara borta.

Jag erkänner, jag är i detta avseende som Tomas Tvivlaren, jag tror på det när jag ser, men fram tills något annat sägs så ser jag framför mig ändå jordgubbar och champagne på Wimbledon, någon teaterföreställning på Shakespeares globe och en tillåten helgutflykt till något bed and breakfast nära havet i Cornwall. Det här är Grand Reopening-drömmar från

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika 25 mars 2021

Stockholm torsdag morgon.

"Intet är som väntanstider, vårflodsveckor knoppningstider..."

Så skaldade Erik Axel Karlfeldt i en dikt som kanske skulle ha kunnat ingå i en svensk kanon om vi hade haft en sådan.

Vi har med oss att väntan är något positivt, väntan förebådar bättre tider, bebisar och knoppningstider.

Men har inte coronapandemin just gjort HELA världen uppmärksam på att väntan kan vara mycket, mycket plågsam.

Vi väntar på vaccin, vi väntar på att få hänga i puben, gå på teater, kyssa nya kärlekar, krama barnbarn - och knoppningstiden bara dröjer och dröjer. Vi väntar på att detta skitvirus rent ut sagt ska ge upp, att pandemin blir historia.

Jag är en rastlös och lite otålig person och undrar hur jag skulle ha klarat det som en afghansk man, som jag håller kontakt med, är med om. Jag kan kalla honom Abdul. Han skrev på Facebook häromdagen, nu från Tyskland.

Vi möttes för första gången för exakt fem år sedan i slutet av mars 2016 på den grekiska ön Lesbos och har sedan dess haft löpande kontakt.

Abdul vet vad väntan innebär.

Han hade då precis kommit till Lesbos. Dessvärre för honom och hans familj var det bara kort efter att Österrike och länderna på Balkan hade stängt sina gränser söderut mot Grekland och efter att EU ingått sitt avtal med Turkiet om att stoppa flyktingbåtar och att vissa skulle skickas tillbaka.

Allt stannade av. Asylansökningarna började läggas på hög i Grekland, en hög som vuxit och vuxit under åren. Liv som väntar på tecken att kunna fortsätta, står på Hold Väntan.

Abdul jobbade på en bank i Kabul i Afghanistan, men släktingar, som blivit talibaner hotade familjen. Han ville inte bli någon våldsam islamist och var rädd, berättade han.

I omgångar har han lyckats föra sin familj vidare från Grekland till Tyskland och sedan själv blivit ensam kvar i Aten under flera år. Jag har träffat honom där och hållit kontakt via sociala medier. Hela tiden har han svarat att han väntar på olika möten och intervjuer med myndigheterna om en månad, två månader, tre månader men aldrig fått något slutgiltigt besked. Familjen i Tyskland har väntat på sin kant, men när frun i somras fick corona började han helt sonika att vandra till fots till Tyskland. Där är han nu.

Att vara på flykt, att söka asyl, är att vänta utan egen styrfart. Och lite av den känslan kan vi nog känna igen nu.

Vi trodde ju att covid skulle ha släppt oss fria i höstas, men icke, men ja nu till våren då, till sommaren eller i alla fall till kommande jul.

Erik Axel Karlfeldt avslutar sin dikt med orden:

Gyllne frukt må andra skaka;

jag vill dröja och försaka...

Diktaren ville stanna kvar i knoppningstid, men nej, de flesta av oss vill nog ha tillbaka våra liv i full blom igen. Det vill åtminstone:

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 24 mars 2021.

Stockholm, onsdag. Att nöden är uppfinningarnas moder har vi redan fått se under den här tragiska pandemin då nya vaccin tagits fram i rekordfart. Nu visar det sig att de engångsmunskydd som redan hunnit bli ett stort avfallsproblem i många länder, kanske också kan bli en riktig klimatvinst.

Det är i Betonginitiativets nyhetsbrev jag läser om hur miljontals munskydd och ansiktsmasker skulle kunna få ett andra liv som minskar utsläppen från en av de riktigt stora koldioxidbovarna: betongtillverkning. Forskare i Australien har nämligen visat att plastremsor från strimlande munskydd och masker kan blandas med återvunnen, krossad betong och användas till att göra ny betong som blir både starkare och klimat-vänligare.

Låter det helt tokigt? Det behöver det inte alls vara. Vi backar bandet. Betong är ett av våra vanligaste byggmaterial, men även en stor källa till koldioxidutsläpp alltså. Mer koldioxid släpps faktiskt ut vid betongtillverkning än från allt flyg globalt.

En stor del av utsläppen sker när man tillverkar själva klistret i betongen - cement. För att göra cement använder man nämligen kalksten som hettas upp och blandas med andra ingredienser. Och det är just vid upphettningen som kalkstenen frigör koldioxid. Att det här är ett stort problem för klimatet har många vetat redan innan Bill Gates blev betongaktivist. Forskare har i åratal försökt hitta sätt att minska mängden koldioxidtung cement i betong genom att byta ut en del av den mot till exempel flyg-aska, en restprodukt från industrin, eller mot skal från havre och ris som innehåller kisel och också kan fungera som alternativt klister. Betonginitiativet skriver också om brittiska forskare som provar att blanda i rotfrukter, till exempel morotsrester från barnmatstillverkning, i betong med spännande resultat. Enligt betongexperterna skulle resterna av rotfrukter inte bara kunna minska cementanvändningen, den nya betongen kan dessutom kunna alstra energi och till exempel driva en LED-belysning bara med hjälp av trycket från fordon, eller gångtrafikanter som passerar över en yta, täckt med energialstrande rotfruktsbetong. Morotsskal och strimlade munskydd - kan det bli pandemin som ger oss klimat-smartare betong? Betongforskning är i alla fall ingen grå historia.

Marie-Louise Kristola [email protected]

Utrikeskrönikan 23 mars 2021.

Här är Erbil, tisdag

Pippi Långstrump? Nej vem är det? Och varför ska arabiska barn läsa det här? Och förresten gillar jag inte hjältar.

Så sa författaren Nawal el Saadawi till mig när försökte ge henne Pippi på arabiska under ett scensamtal på bokmässan. Hon blev inte ens smickrad av att jag jämförde henne med Pippi.

Det krävs ett särskilt mod att spotta på Astrid Lindgren, något av det heligaste vi har i Sverige. Och legenden Nawal el Saadawi, som gick bort i Egypten i förrgår, nästan 90 år gammal, var en skitjobbig människa - självupptagen, krävande, otålig. Ofta orkade hon inte lyssna på intervjufrågor utan verkade tvärtom njuta av att se devota västerländska journalister irra runt för att plocka upp de pärlor hon strött kring sig när hon dundrat fram som en retorisk ångvält, och där de som ansåg att hennes skrivande var grovhugget och slafsigt ändå förtrollades av hennes intensivt svarta korintögon, ostyriga vita hår och bubblande kolsyreskratt. Jag träffade henne första gången 1982, och efter det säkert 20 gånger. Hon brukade aldrig känna igen mig.

Men, vet du, sa hon en gång, jag tror att jag är mer populär i Sverige än i Egypten.

Jo, i Egypten, där hennes insatser som feminist har varit banbrytande, är det idag många som inte kan förlåta att hon slutade sitt liv som försvarare av president Sisis brutala och paranoida regim. Rebellen som började slicka uppåt. Därför bävade jag för hur hennes död skulle tas emot i min hemstad Kairo. Men är nu lättad över att unga skribenter - de som både ogillade hennes Marxism och hennes vurmande för militärdiktaturen -  nu säger: MEN låt inte författaren stå i vägen för verket.

För ingen annan har som Nawal el Saadawi  förmedlat sin egen könsstympning till omvärlden, det iskalla rakbladet mot den lilla köttslamsan, det forsande heta blodet. Hon var författaren som njöt av att häda och skriva om Guds dotter snarare än son, som la ner hela sin avsky i skildringar av feta fuktiga vita fingrars incestuösa våldtäkter, som skrev om sin medfånge i cellen, kvinnan som väntade på avrättning efter att ha mördat sin hallick, och som skildrade författaren vars make stjäl hennes roman och ger ut som sin egen.

Hennes kritiker sa att hon ofta lät som en grammofonskiva som hakat upp sig på ord som patriarkat, kön, rättvisa, imperialism, kapitalism. Men det var ju inte Nawal el Saadawi som hakat upp sig, utan Egypten. Arabvärlden. Därför såg hon sig tvungen att använda en trubbig slägga och bulta hårt mot det unkna religiösa hyckleriet, det rovgiriga patriarkatet. Som en 90-årig Pippi Långstrump till sista andetaget.

Cecilia Uddén, för P1-morgon i Erbil [email protected]

Utrikeskrönikan 22 mars

Stockholm, måndag

Eftersvallet av den stora vågen drar in över sydösteuropa. Inte coronavågen, den lämnar vi utanför den här krönikan, utan me too vågen. För mer än tre år efter Me too-hösten 2017, har Grekland, och fler länder på Balkan haft en Me too-vinter.

Då, 2017, var det relativt tyst i flera länder i Sydösteuropa. Men nu avlöser vittnesmålen om sexuella övergrepp varandra.

I Serbien började det i vintras med skådespelerskan Milena Radulovic som tillsammans med flera andra kvinnor anklagade en välkänd dramalärare och producent för våldtäkt. I grannländer som Bosnien och Kroatien, och även i Slovenien, startades stödkampanjer där kvinnor vittnade om liknande upplevelser.

I Grekland började uppropet inom sporten, när den före detta seglingsstjärnan Sofia Becatorou berättade att hon utsattes för ett övergrepp av en person inom det grekiska seglingsförbundet för över 20 år sedan. Fler idrottare följde efter med sina upplevelser och uppropet spred sig till akademin och kultursektorn.

Det antagligen mest uppmärksammade fallet handlar om chefen för Greklands nationalteater, som tvingades avgå och greps efter att två män anklagat honom för att ha våldtagit dem när de var minderåriga.

Nu handlar debatten nu om hur man hanterar det faktum att teaterchefen ännu inte är dömd. När anklagelserna blev kända namngavs han direkt, och en bild på honom när han leds i väg av två poliser, tittandes rakt in i kameran, publicerades av flera tidningar.

Medierna ska inte agera domstolar, anser vissa, en farlig person som inte förtjänar bättre, anser andra. Samtidigt ifrågasätter vissa trovärdigheten hos de personer som nu vittnar om övergrepp varför väljer de att träda fram just nu kanske har de andra motiv?

Debatten är livlig, och känns igen. Men det finns också branscher där det fortfarande ekar tyst. En vän som arbetare inom den grekiska mediesektorn, varifrån i princip inga vittnesmål om missförhållanden har kommit ut, säger att kvinnorna där fortfarande inte vill prata, ingen kommer tro dem. Och mediehusen, som i Grekland ofta står nära olika politiska partier, kommer inte tillåta att deras rykte skadas, säger hon.

Man är helt enkelt rädd att få sparken och mycket riktigt visar en undersökning från förra året att åtta av tio grekiska kvinnor är rädda att förlora jobbet om de rapporterar om sexuella trakasserier.

Nu är den här undersökningen gjord innan den grekiska me too-vintern och kanske håller det på att ändrats. Men det skulle kunna förklara varför det tog så lång tid för me too vågen att slå mot de grekiska stränderna.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 19 mars 2021.

Stockholm, fredag.

För snart ett år sedan bestämde jag mig för att trots allt försöka lära mig finska. Så fort jag råkade nämna det får någon finskspråkig fick jag tusen varningar: det är jättesvårt, 15 kasus som krånglar till det, den svåra grammatiken, långa ord som man sällan känner igen och så skiljer sig skrivspråket och talspråket.

Nästan så att jag uppmanades att inte ens försöka, Finland är ju trots allt tvåspråkigt och man kan i vissa fall ta sig fram på bara svenska och de flesta är ju riktigt bra på engelska.  Visst, det går. Jag har till och med träffat finländska par som pratar engelska sinsemellan för att den ena har finlandssvenska som modersmål och den andra finska och ingen av dem pratar det andra språket tillräckligt bra för att ha upprätthålla en relation.

Men jag vill prata finska lite grann, i alla fall, även om det är bara några ord.

Så i somras laddade jag ner en populär språkinlärningsapp, och tänkte att nu minsann kommer jag kunna beställa mat och kaffe på finska och kanske hänga med i nyhetssändningarna, skriva något litet roligt till någon finskspråkig kompis, förväntningarna var höga.

Men jag har faktiskt lärt mig en hel del. Inte riktigt vad jag hoppats på men i alla fall.

"Onko norjalainen kissa viikinki?" Är den här norska katten en viking?

Eller

Hyvä sauna on aina suomalainen En bra bastu är alltid finländsk.

Eller

Matti on sisukas suomalainen Matti är en finländare med sisu.

Ni hör ju. Den här appen riktar sig uppenbarligen till språkintresserade över hela världen som vill lära sig ett spännande, exotiskt och annorlunda språk och det är så de marknadsför finska.

Men jag har trots allt fortsatt att gå igenom olika glosor och häromdagen ramlade jag över det kanske finaste finska ordet jag hittills lärt mig: Takatalvi. Ett ord som verkar inte ha någon motsvarighet i svenska.

Om jag förstått det rätt betyder det bakvinter ordagrant, det är när vintern plötsligt kommer tillbaka, får ett återfall trots att det är vår.

Så igår när några gråa moln hade dragit förbi och täckt solen, samtidigt som det började hagla och snöa och det gröna gräset blev vitt tog jag en bild och skickade till en bekant i Helsingfors där jag just skrev att det råder en riktig Takatalvi här.

Lite fånigt men för ett ögonblick kändes det som att det kanske inte är omöjligt att lära sig språket i alla fall.

Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 18 mars 2021.

New York, torsdag.

Dödsskjutningarna i Atlanta i tisdags, där sex av de åtta personerna som sköts ihjäl var asiatiska kvinnor, verkar bli ett slags katalysator i USA, och ser ut att ena den asiatiska minoriteten i kampen mot rasism. För ända sedan covidepidemin tog fart här i USA, så har hatbrotten, skällsorden och trakasserierna mot personer med asiatiskt påbrå ökat. Så även om den misstänkte gärningsmannen i Atlanta har sagt att hans motiv inte var rasistiskt - så ser många ändå dåden som en attack på den asiatiska minoriteten. Och händelsen i Atlanta har väckt stor oro och rädsla hos många med asiatisk bakgrund i hela USA. Men också en hel del ilska, som nu visar sig på olika sätt. I mitt twitterflöde trendade Stop Asian Hate igår. Det delades artiklar om våld mot asiater, företag och organisationer postade inlägg där de ville visa solidaritet med gruppen. Och det delades bilder från snabbt arrangerade demonstrationer, som till exempel i Washington.

En studie över hatbrott i 16 av USA:s största städer visade att incidenter där personer med asiatiskt påbrå utsatts ökat med nästan 150%, medan hatbrotten i stort samtidigt minskade med sju procent. Och ökningen började i mars och april, när coronapandemin ledde till restriktioner i samhället, och virusets ursprung i Asien betonades. Nu är det många som på nytt kritiserar den förre presidenten Donald Trump, och hans vana att koppla samman coronaviruset med Kina.

Organisationen Stop AAPI hate, som startades så sent som i mars förra året, samlar in berättelser om trakasserier och våld mot personer med asiatisk bakgrund. Och så sent som i tisdags - samma dag som skjutningen i Atlanta - släppte man sin senaste studie, med 3 795 incidenter. Uppdelade i underrubriker som verbala trakasserier, fysiska attacker, diskriminering och nättrakasserier. En stor kategori är också när någon medvetet, eller ibland demonstrativt, försöker undvika någon med asiatisk bakgrund. Till exempel byter plats på en restaurang. Och kvinnor är mest utsatta, enligt organisationens statistik, de rapporterar mer än dubbelt så många incidenter som män.

Det allt hårdare klimatet i samhället påverkar och begränsar människors liv på ytterst konkreta sätt. I en artikel ser jag att kinarestaurangen som jag köpte takeaway på i helgen, numera stänger tidigare eftersom vd:n är orolig för personalens säkerhet när de pendlar hem på kvällarna. Efter att två av de anställda blivit slagna på vägen hem från jobbet.

Roger Wilson, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 17 mars 2021.

Beirut onsdag, Jag sitter instängd på ett hotellrum i Beirut. 3 dagar efter landning, och tre negativa Covid-test senare kan jag gå ut och göra mitt jobb. Jag hinner fundera lite där, och tänker på häromdagen hemma i Stockholm när jag va ute och gick. Jag passerade en SL buss som stod o väntade vid sin ändstation. Den pyste sådär som bussar gör ibland o släppte ut en lukt av buss. Lite gummi, lite säten, lite avgas. Ni vet det luktar liksom BUSS: En välbekant doft som jag tidigare inte lagt märket till. Som alltid bara funnits där, men som jag nu noterar. Jag drar in den ordentligt, blir lite upprymd, vad är detta. Det doftar liksom.. frihet. Jag tror jag vet vad det är, jag kastas tillbaka till tonåren, när jag började gymnasiet och plötsligt hade tillräckligt många km till skolan att vi inte längre förväntades promenera varje morgon. Utan istället fick busskort av kommunen. När jag insåg att den där lilla papperslappen, som man hade nedstoppat i en röd liten plastficka var nyckeln till livet. Det kunde ta mig vart som helst, åtminstone kändes det så. Jag kunde hoppa på pendeltåget, och hoppa av och hoppa på vilken buss jag ville, hur långt som helst, (ja iaf inom Stockholms län, men det kändes oändligt) Jag var lyrisk. Jag tvingade mina kompisar att sätta sig på pendeltåget på ändstationen där vi bodde i Nynäshamn och åka hela vägen till nästa ändstation Bålsta, över två timmar bort. Bara för att vi kunde. Vi bara åkte där, fram och tillbaka. Det var en känsla av att världen plötsligt hade vuxit och krympt på samma gång. Lite samma känsla upplevde jag med jobbet som korrespondent, att världen liksom krympte och växte på samma gång. Mer tillgänglig, mer lättbegriplig, samtidigt ännu större och mer komplex. Om mitt jobb som tonåring var att känna just så, att världen hängde ihop, så är kanske mitt jobb nu att förmedla upplevelserna från alla ställen till er lyssnare, så det känns nära, även om det är långt bort. Nu blev det högtravande detta. Men min poäng är att just nu är ju det där borta. Jag trängs inte på bussar o har gjort det väldigt lite det senaste året, så pass att jag saknat lukten av buss. Jag reser också betydligt mindre i mitt arbete som korrespondent just nu, även om jag fortfarande reser mer än de flesta andra, så är det många hinder på vägen, många intyg och papper. För att ta mig hit till Beirut och sen tillbaka, krävs tex totalt fem PCR-test, sex tops i näsan. I bland i båda borrarna och i bland i svalget. Det är helt klart besvärligare. Jag tror nöjesresandet just nu skulle uppfattas som allt annat än ett nöje, även om jag har fattat att det är många som längtar efter världen. Jag märker det på nära och kära, eller på främlingar när jag pratar om resor eller lägger upp någon bild från ett flyg. Att många vill göra det där igen, snarast.

Lukten av frihet har liksom tagit lite stryk - vare sig det innebär att korsa landgränser, eller som för mig lukten av buss.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga. [email protected]