Utrikeskrönika 2 december 2020.

Peking, onsdag.

Det finns en yrkesgrupp som är ovärderlig för oss korrespondenter.

En yrkesgrupp som, om de helt plötsligt försvann, skulle lämna ett vakuum stort som Globen efter sig.

Och nej, jag syftar inte på Radiohusets teknikavdelning, som visserligen verkar kunna lösa varje tänkbart tekniskt problem genom att vifta med sina magiska trollspön.

Nej, jag talar såklart om taxichaufförerna.

Detta välsignade skrå som står, eller nja, sitter, vid din sida, vart än det bär hän.

Ty taxichauffören finns där när du som så ofta landar på en för dig okänd plats och du snabbt behöver få en känsla för hur det lokala snacket går.

Jag minns han i Shenzhen som pratade sig varm om boom-stadens inkluderande attityd.

Han själv var en av de miljoner som flyttat in till staden de senaste åren.

Shenzhens framgång från fiskeby till mångmiljonstad bygger helt på migration.

Jag minns också hans kollegor i Hongkong några mil därifrån.

De som oförtröttligt fortsatte skjutsa journalister både till och från protesterna förra året, trots att tårgasen låg tung i luften och gatstenarna låg uppgrävda längs med vägen.

Och aldrig glömmer jag han som dagen efter den pro-demokratiska oppositionens historiska seger i lokalvalen i Hongkong mötte mig med ett leende så stort att det verkade som att ansiktet skulle spricka.

Det hördes att det kom från hjärtat när han sade: idag är en bra dag.

Men en del sitter på mörka historier.

Som han i Wuhan som berättade om hur han själv fick hämta sin svärmors kropp ur lägenheten där hon dött av coronaviruset. Sjukvården var överbelastad. Han som ville att Wuhans politiska ledning skulle skjutas.

Eller, taxichauffören i Hohhot i Inre Mongoliet. Han var kristen och djupt troende. Han som trots sin förtvivlan över myndigheternas trakasserier ändå betonade att han älskade sitt land och sina medmänniskor.

Halleluja, sade han, när jag klev ur bilen.

Många är otroligt hjälpsamma.

Som hon som i timmar körde runt mig omkring den översvämningsdrabbade Yangtze-floden i somras.

Andra är fördomsfulla, såklart.

Jag mins en chaufför i Peking som var övertygad om att alla utlänningar i Kina var lata, rika och bortskämda. Men jag var okej, tyckte han tillslut, för jag kunde åtminstone tala kinesiska.

Det finns såklart också de som endast vill blåsa en på pengar, men i överlag är taxichaufförerna korrespondentens första och kanske bästa vän.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 1 december 2020.

Paris, tisdag I lördags fick vi i Frankrike äntligen lite rörelsefrihet tillbaka, i samband med att landet började öppna upp så smått igen. Jag kan nu röra mig inom en radie av två mil istället för inom en radie av en kilometer och får lov att vara hemifrån i tre timmar istället för en. Det är inte synd om mig. Jag har bara varit begränsad i en månad ungefär. Men man hinner absolut ingenting med en sjuåring på en timme, och man kommer absolut ingen vart på en kilometer. Så lättnaden var stor i lördags när möjligheten att åka på en liten skogsutflykt med äggmackor kom tillbaka. Jag är ju inte en ko. Men det kändes så där underbart som jag tror att korna känner när de skuttar ut på grönbetet igen efter en lång och rå vinter i ladugården.  Sedan var det som att de där kossorna i den gröna hagen triggade igång en inre powerpointpresentation från några svenska frihetskämpar från olika epoker och politiska läger på temat: Friheter att vara tacksam över! De började med att påminna om de där kineserna som jag delade kupé med på tåget mellan Shanghai och Peking för en massa år sedan.  Vi kunde konversera med varandra.  Inte på kinesiska, för på kinesiska kan jag bara fråga efter busshållplatsen och toaletten, nej vi pratade tyska.

De hade nu inte lärt sig tyska av passion till Göthe eller så. De hade helt enkelt tilldelats utbildning i tyska för att det var tyskutbildade som Kina just där och just då behövde. Samtidigt satt jag själv och funderade på om det verkligen var lärare jag ville bli, eller designer, eller journalist. Sedan kom en bild från adventgudstjänsten i söndags här i svenska kyrkan i Paris och den skickliga kyrkoherden Maria, som inte hade behövt göra sig besvär med sin önskan att leda en församling i en annan tid eller i ett annat samfund.  Sedan var det en bild på mitt pass, med fotot som jag skäms så över men som gång på gång tagit mig dit jag önskat utan problem.   Sedan ökade tempot på presentationen och jag påmindes i en rasande fart om att jag då alltså har varit fri att välja gratis utbildning, samt yrke och partner. Att välfärdsstaten har hjälpt mig behålla min frihet genom arbetslöshet, studieår och föräldraledighet. Att jag tack vare tillräcklig tillgång på maxtaxad förskola har jag varit fri att välja både barn och arbete.

Att jag har inte behövt någon förmyndare trots att jag är kvinna. Och att jag har sedan min 18-års dag fått lov att vara med och bestämma vilka lagar som ska gälla i mitt land! Sedan blinkade powerpointtexten i rött:  Ur ett historiskt och globalt perspektiv har du fått leva i en tid med frihet av helt sensationella mått.  Jag påminde frihetskämparna om att man i och för sig kan hävda att jag är slav både under kapitalismen, patriarkatet, heteronormen och annat i min egen kulturella kontext. Jo, men nu är det advent och då tänker vi att glaset är halvfullt, inte halvtomt, svarade de.   Och sedan sa de:

Marie, glöm inte att den frihet som varit så självklar för dig och de i din generation här i Sverige på intet sätt alltid varit eller är självklar för alla, överallt på vår jord, inte ens i hela Europa. Och inte nödvändigtvis kommer att vara självklar ens för dina barn.   Nä, jag lovar, sa jag.

Jag lovar.

Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sveriges

Utrikeskrönika 30 november 2020.

Utrikeskrönikan måndag 30 november.

Buenos Aires, 30 november.

Diego ska enligt en sajt jag  besökt vara ett namn som på grekiska betyder bildad.

I Argentina kopplas namnet Diego samman med begreppet gud. Inte den gud som religionerna dyrkar, inte en allsmäktig person, utan gud i betydelsen den bästa, den ointagliga, den unika.

Diego är Gud. Det säger nästan varenda argentinare jag pratar med här i Buenos Aires, staden med den goda luften.

Och Diego är förstås Diego Armando Maradona, fotbollsikonen som erövrade världens hjärtan med sina trollkonster på fotbollsplanen i VM 1986 och som gick bort i en hjärtattack förra veckan.

Kärt barn har många namn, så var det med denna Diego också. Förutom gud kallas han för El diez, tian, det nummer han bar i Boca, Napoli och det argentinska landslaget.

Nummer tio på spanska heter diez. På alla de minnesplatser som jag har besökt i helgen har fansen förvandlat ordet diez till dios det vill säga Gud.

Jag måste erkänna att jag har blivit mycket rörd under vissa stunder då jag sett folk gråta och hylla fotbollskungen på de många minnesplatser jag har besökt här.

Men jag har också frågat mig hur det kommer sig att man kan avguda en människa. Och i det här fallet, en idrottare som varit en riktig konstnär på fotbollsplanen men som också har varit en man full med brister i privatlivet.

Jag kommer inte på någon som har dyrkats i Sverige de senaste 100 åren.

Men här i Argentina kan man peka på minst tre avgudade ikoner i modern tid Juan Domingo Perón, Evita Perón och nu, Diego Armando Maradona.

Vad är skillnaden? Kan det vara den religiösa bakgrunden? Argentina är ju ett katolskt land, en religion där man heligförklarar människor. Möjligen. Men varför just Maradona eller för den delen Evita Perón?

En argentinsk sociolog ger mig ett spår: Båda är outsiders som kommer upp sig och utmanar eliten från elitens egen plattform. Det gör de stora i massornas ögon.

Maradona var född och uppväxt i den fattiga förorten Villa Fiorito. Hans stora dröm var att köpa ett hus till sin mamma. När han kom tillbaka till Argentina efter Europavistelsen, var han miljonär. Han köpte ett hus till mamman, och han själv flyttade till en flott lägenhet på ett rikt bostadsområde.

Legenden säger att grannarna stördes av den korte svartskallen som flyttat in. Då köpte Maradona en långtradare och parkerade den på gatan, grannarna blev av med sina parkeringsplatser. Det blev en präktig skandal. När journalisterna kom dit och ställde frågor, så sa Maradona:

Jag kan visa hur jag har tjänat mina miljoner. Om någon här i grannskapet kan visa hur de har tjänat sina miljoner, då tar jag bort långtradaren.

Ja, Maradona var älskad av många därför att han spottade mot dem däruppe och han hade dessutom råd att göra det. Så gjorde också Evita Perón. De två, Diego och Evita, var något av de hunsades revansch.

Om det är förklaringen till att Diego Maradona här ses som en gud, en ängel eller en helig person, vet jag inte.

Men en sak tror jag. Om Diego var en gud, så var han en extremt mänsklig gud.

Ivan Garcia för P1-morgon [email protected]

Utrikeskrönika 27 november 2020

London, fredag. Jag satt i bilen i förrgår kväll när beskedet kom om att den argentinske fotbollsstjärnan Diego Maradona hade gått bort. Jag körde de dryga 45 milen från de nordöstra delarna av England ner till London i novembermörkret, stora delar av sträckan kördes på den breda och även i lockdown mycket trafikerade M1. M1 Ni fattar själva sammanträffandet, "Maradona Nummer Ett" hade den vägbeteckningen en kväll som i förrgår lika gärna kunna stå för. Och längs hela vägen längs M1, ner till London, rena fotbollsnostalgin i stort, vägskylt efter vägskylt för orter som för mig i första hand doftar fotboll. Hör bara, från norr till söder, exempelvis Newcastle, Sunderland, Middlesborough, Leeds, Sheffield, Nottingham, Derby, Leicester, Luton, Watford och till slut i London skylten för Wembley, den engelska nationalstadion för fotboll. Men på radion där i bilen och i brittiska medier som jag läste på bensinmackar och rastplatser var det minsann inte bara mysig nostalgi kring Maradona som gällde denna kväll. Jo, självklart erkänns hans även här av de flesta, i ett land som i fotbollssammanhang i någon mening ändå ser sig självt som rättmätiga favoriter i alla turneringar man ställer upp i, som den störste spelaren någonsin. Flera av spelarna som var med 1986 när Maradona gjorde sin berömda 2-0 mål i historisk perfektion vittnade om argentinarens vänsterfotade storhet. Men det var ju i samma match som det andra av hans mest berömda mål också gjordes, det som gjordes med hjälp av  "the hand of God", Guds hand som Maradona sa efteråt och det kommenterades förstås också Och det gick inte att dölja bland vissa kommentarer att bitterheten över att handsmålet godkändes då för 34 år sen finns kvar hos vissa. Den engelske målvakten då, Peter Shilton exempelvis hyllade visserligen Maradonas stora skicklighet, men betecknade honom även i förrgår kväll som osportslig. Flera tidningar hade bild på målet på förstasidan med någon form av textvariation på "Maradona, now in the hands of God". Daily Star dristade sig till och med att till samma bild på förstasidan undra var den nutida videodomartekniken VAR fanns "när vi behövde det som mest", Och, tänkte jag där i mörkret längs motorvägen M1, "Maradona Nummer 1-motorvägen" genom Fotbollsengland alltså, Maradona själv blir kanske ändå den förste att applådera där i sin himmel om England får vinna EM-finalen på hemmaplan i sommar. Kanske skulle det lindra lite av bitterheten. Fast då kan vi ju sen ändå fortsätta diskutera här om bollen verkligen var över linjen i VM-finalen 1966 då ju England vann mot Tyskland eller varför inte Englands mål i VM 2010 också mot Tyskland godkändes, då ju bollen den gången verkligen var tydligt över linjen. Ett är säkert, fotboll, bitterhet, glädje och nostalgi, England och Maradona kommer alltid höra ihop.

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika torsdag 26 november 2020

Berlin, torsdag.

Vissa dagar tänker jag att Berlin är en alldeles särskilt svår stad att vara förälder i. I förrgår var en sådan dag. Det har fryst till i Berlin den senaste veckan, platanträdet utanför vårt fönster glittrade av frost härom morgonen och barnen har växt ur sina fodrade kängor, så efter hämtningarna men innan middagen skyndade vi mot skoaffären.

Det hade mörknat men i gatljusens sken glimrade ändå mässingsstenarna som finns nedsänkta i trottoaren utanför vårt hus och över hela Berlin, vid husen varifrån judar och andra minoriteter under nazisterna fördes bort för att aldrig återvända.

På varje kub står namn, födelsedag och dödsdag ingraverade, ibland något ord om personens öde, oftast "mördad", ibland "driven på flykt". Snubbelstenar kallas de, man snubblar till och påminns om det fasanfulla, ofattbara som faktisk pågick här, med start i just november för 82 år sedan. En genialt och värdigt sätt att hålla minnet levande, i vardagen, men oj så man inte vill klämma in det där svåra, viktiga samtalet med 25 minuter kvar tills skoaffären stänger, med tre barn i ganska olika åldrar som dessutom borde haft middag i magen nu, och skjutandes på en otymplig barnvagn.

Men i dessa dagar är kvarterets snubbelstenar nyputsade och vid många ligger en ros eller ett ljus. Så när nioåringen vill veta varför snubbelstenarna får blommor just i november, så pratar vi om det. Inte så utförligt som jag skulle velat, eller så pedagogiskt och biten om min egen österrikiska familj sparar jag till en annan gång. Men vi pratar, om än ganska andfått.

Helgen innan hälsade vi på bekanta i Berlins utkant för första gången, allt umgänge sker ju ute nu så vi tog en promenad i skogen, längs en ovanligt rak väg. Här gick muren, berättar min vän, på den södra sidan var Östtyskland, på den norra låg Västberlin. Ett av barnen vill veta mer, och nog känns det som ett knepigt samtalsämne inför nya vänner, men det blir ändå en pratstund om förtryck och frihetslängtan.

Och Berlin nöjer sig inte med att konfrontera barnfamiljer med det förgångna, en väninna bor bredvid ett av Berlins sista ockuperade hus. Häromveckan utrymdes det, över tusen poliser deltog i insatsen och medlemmarna av det feministiska kollektivet bars till sist ut. Så när de promenerade förbi insatsen, under morgonrushen på väg till förskolan, blev det till att prata om anarkism och feminism med det äldsta barnet.

Berlin låter en inte välja plats eller tidpunkt för något av alla svåra samtal, rätt vad det är dyker det upp en muralmålning av en jättepenis under ren promenad eller så har anarkister smetat ned grannhuset med tjära, för att där finns en advokat som försvarar nynazister i rätten. Berlin ser helt enkelt till att de där samtalen blir av. Och nu, när jag skrivit det här, inser jag att jag har tänkt fel. Faktum är att den här staden ger en extra många chanser att vara den förälder man egentligen vill vara, en sådan som pratar också om det som är obekvämt, pinsamt och svårt.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika den 25 november.

Bangkok, onsdag.

Asiater älskar bra spökhistorier. Här om dagen fick jag veta att jag bor i den del av Bangkok som är hemsökt av ett av de mest kända spökena i Thailand. Det första jag tänkte var att ja, ja. Jag växte upp med den grymma Pintorparfrun som plågade livet ur folk vid Ericsbergs slott utanför Katrineholm så något thaispöke skrämmer inte mig.

Men historien om Mae Nak en ung vacker kvinna som bodde vid stranden av Phra Khanong-kanalen, som bara ligger ett stenkast här ifrån, och hennes odödliga kärlek till sin man har fastnat hos mig.

Historien om Mae Nak börjar när hon är gravid och hennes man skickas ut i kriget mot Shan-folket i norra Thailand. Maken såras allvarligt i striderna och under tiden som han återhämtar sig på ett sjukhus så dör Mae Nak och barnet under den svåra förlossningen. När maken tillfrisknat återvänder han hem och möts till sin förvåning av sin kärleksfulla fru som står med barnet i sina armar och väntar på honom utanför deras hus. När grannarna försöker varna maken att han lever med ett spöke så försvinner dom en efter en.

En dag när Mae Nak sitter på den upphöjda verandan utanför huset och lagar middag tappar hon en lime ned på backen. I sin iver att plocka upp den sträcker hon på armen som då blir så lång att den når ända ned till marken. Det är då maken förstår att frun är ett spöka. Livrädd planerar han då att fly. Mitt i natten smyger maken ut ur huset med ursäkten att han måste gå på toaletten och springer iväg i mörkret.

Mae Nak upptäcker att hennes man har rymt och hon springer efter i den svarta natten. Maken märker snart att han är avslöjad och springer till templet Wat Mahabut, där spöken inte kan komma in i eftersom marken är helig, och han söker där skydd.

I sin sorg och ursinne terroriserar Mae Nak efter det folket i Phra Khanong på nätterna för att de fått maken att överge henne. Efter en tid lyckas en ung munk lura in Mae Naks ande i ett lerkrus som han kastar i Phra Khanong kanalen. Men det dröjer inte länge förrän två fiskare får upp kruset i sitt nät och öppnar locket och ut kommer Mae Nak.

Sedan finns det olika versioner av slutet på den här berättelsen men alla slutar på samma sätt, med att Mae Nak, barnet och maken återförenas i döden och är lyckliga i all evighet.

Naturligtvis har den här historien blivit film, inte bara en gång utan minst arton olika filmer har gjorts om historien och skrämt thailändska biobesökare till sömnlösa nätter.

Dessutom har det gjorts en musikal, ett antal böcker och flera populära Tv-serier har det också blivit om Mae Nak.

Det som får mig att fastna för den här historien är att det på riktigt finns en helgedom tillägnad Mae Nak vid templet Wat Mahabut, just det templet där hennes make sökte skydd. En staty av Mae Nak och hennes bäbis finns i templet. Kvinnor som tror på historien går till statyn, som står under ett frodigt mullbärsträd och offrar frukt, lotusblommor och rökelse allt för att få en problemfri förlossning.

Skrämmande spöke eller ej, det känns inte som att jag behöver vara rädd för spöken trots att jag bor i en hemsökt del av stan.

Peder Gustafsson, Bangkok. [email protected]

Utrikeskrönika tisdag 24 november

Stockholm tisdag morgon. Jag är någon som tycker att man ska följa lagar och konventioner. Man ska inte ta springnotor på krogen. Man ska inte köra för fort, även om det händer också mig ska jag erkänna. Man ska inte hota andra människor. Jag är uppvuxen i en släkt med jurister. Rättsprinciper, rättstänkande och allas likhet inför lagen blev som impregnerat i mitt DNA. Så i min roll som migrationskorrespondent utgör gällande lagar ryggraden i min rapportering. Tycker någon att lagen är fel, driv opinion för att ändra den, men så länge lagen gäller, följ den, det är vad jag har med mig. Regelverk finns på fotbollsplan, offside är offside och att fälla en motspelare leder till att domaren blåser av. Enkelt. Tvättstugan samma sak. Tvätta på din tid, städa efter dig och lämna vidare. Regelverk sätts upp för att underlätta våra möten i offentligheten. Regelverk, lagar och konventioner. Det är självklart och jag låter förnumstig, men jag får mail från personer, som skriver: Låt flyktingarna och migranterna drunkna i Medelhavet! Internationell rätt säger motsatsen. Är du i närheten av någon i sjönöd är du skyldig att rädda personen och föra hen till närmaste hamn. Jag har träffat fiskare på den italienska ön Lampedusa, som varit rasande på italienska politiker, som gjort dem, fiskarna, kriminella om de räddat någon. De väderbitna gubbarna har alla erfarenheter av havererade motorer och plötsliga oväder och på baren Moby Dick på Lampedusa sade alla att det är otänkbart att lämna någon att drunkna, oavsett vem som är i sjönöd och vart den räddade sedan ska ta vägen, kanske avvisas tillbaka till sitt hemland. Rätten att söka asyl i Sverige och i EU-länder är också lagstiftad. När tusentals människor kommer till Europa och får nej på sin asylansökan för att myndigheterna inte ser något skyddsbehov, så går det fortfarande inte att säga att dessa människor har gjort något olagligt. Rätten att söka asyl gäller alla. Om däremot ett EU-land skickar ut sin kustbevakning och sina poliser och motar bort dessa människor från sin mark eller sina vatten, så är det i strid med denna lag. Just nu pågår det utredningar om detta har skett. Asylrätten väcker debatt idag. Inte för några decennier sedan då förståelsen för de som till exempel tog sig ut genom järnridån och flydde kommunismen i öst var stor, men när ansökningarna blivit många har opinionen vänt. De som får avslag ska inte vara kvar utan återvända - om det går. Men för alla de som flyr för att alls överleva eller försöker undgå förföljelse behålls denna utväg - rätten att söka asyl inom EU. Mitt jobb är inte att tycka. Det gör ledarskribenter. När jag rapporterar kallar jag offside för offside och uppmärksammar när lagar och konventioner inte respekteras. Att göra motsatsen - att strunta i att lagar och konventioner inte följs - vore ju däremot att uttrycka en åsikt. Det vore att ta ställning på tvärs mot de regelverk som offentligheten har enats om. Det vore att säga att det som politiker gemensamt har beslutat och skrivit under är fel. Det är inte mitt jobb.

Alice Petrén, migrationskorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönika den 23 november 2020

Hallå! Hallå, hör ni mig? Jag hör inte er, men jag börjar iallafall. Den som trodde att en pandemi skulle sätta stopp för långa möten och dragningar trodde fel. De har visserligen flyttat från inglasade konferensrum där stolarna ställts för tätt, kafferingar smyckar borden, videokanoner vägrar att fungera och kollegors kaffeosande andedräkt flåsar en ihärdigt i nacken. Vi slipper numera se och känna eftersvettningarna från friskusar som cyklat till jobbet och de där pinsamma ögonblicken när någon har en torkad snorkråka lite för långt ut i näsborren. En sådan där som gungar fram och tillbaka i takt med in och utandningar. Den fruktan över att vara för nära när den lossnar på en utandning!

Men mötesfascisterna tar inte paus av en pandemi. Nej, nu med alla fantastiska digitala verktyg kan man ju ha fler möten. Burkigt ljudande mötesledare dyker upp på taffligt ljussatta skärmar. Grodperspektivet regerar. Det flåsas och hörs skrapiga bakgrundsljud.

Den digitala ordningsmannen påpekar ihärdigt att alla måste stänga av sina mikrofoner. Men alla hör inte, uppkopplingen laggar. Ljudet av snörvlingar, djupa klunkar från kaffe, gäspningar och suckar fyller det digitala mötesrummet.

Plötsligt är någon inte där. Har kanske sträckt på benen, gått på dass eller möjligen somnat. Skyller på dålig uppkoppling. De mest härdade mötesexperter krigar mot tekniken när bildspel med kurvor och diagram ska visas, i halva skärmen, samtidigt som andra halvan visar föreläsaren eller mötesbossen.

De som deltar i mötet från mobilskärmar funderar på om det blivit läge att köpa förstoringsglas.

"Den undre linjen i diagrammet visar nettointäkterna för bruttoåret"

Mobilskärmsdeltagaren ser ju inte ens diagrammet, hur ska den då kunna se linjerna. Mötesnarcissisten är nöjd.

Kravet på social distansering har visat att det minsann går utmärkt att delta i möten även om man inte är på plats, man kan ha möten med hela världen, hurra.

Mötesallergikern bävar. Undersöker noggrant att flighterna på tjänsteresorna inte erbjuder wifi så att det åtminstone finns någon möjlighet att slippa mötesträsket.

De digitala verktygen slår igenom på bred front. I tv-rutor och i webbspelare syns statsepidemiologen med trasslig sladd, någon expert med mobilkameran liggandes på bordet kopplas in i sändning, det knastrar och låter burk. Ljudets fördröjning gör att folk pratar i mun på varandra, bilden fryser. Det laggar. Men spänningen är olidlig.

Det är digitala fikan, digitala AW:n, digitala presskonferenser. Man ska träffa släkten digitalt. Surfplattan får hedersplats på festbordet utifall gamla mamma får för sig att knacka på, ja eller rättare sagt, koppla upp sig på någon app.

Nej, när pandemihelvetet är över ska jag bli smed.

Kasta allt digitalt från ett högt hus, tända en brasa och av värmen från surfplattor och datorer smida ett svärd. Och med det ska jag ut och bekämpa pandemier- och mötesterrorister. Men först ska jag koppla upp mig, dags för morgonmöte.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Fredag den 20 november 2020.

Lucknow, fredag.

Det är mycket som är som vanligt här i Indien; trafiken, ljudkakafonin och trängseln. Och just i Lucknow som är känt för sitt moghul-kök smakar den berömda kebaben lika fantastiskt som förut. Det malda köttet perfekt kryddat smälter i munnen.

Men det är också en hel del som är allt annat än vanligt. Indien post-coronalockdown är ett land som kämpar med återkomsten. Regeringen må ha låtit det mesta öppna igen men någon vidare kommers är det inte. Affärsinnehavaren jag träffade häromdagen klagade på bristen på kunder. Migrantarbetare står förgäves i vägkorsningarna och väntar på påhugg. Och så hembiträdet som inte fått komma tillbaka till familjerna hon arbetade i för de har också ont om pengar.

De går alla i väntas tider och frågan är hur och när ekonomin ska ta fart igen. Indiens motsvarighet till Magdalena Andersson Nirmala Sitharaman har även hon hållit presskonferenser och tillkännagivit stödpaket. En del av dem har med indiska mått mätt varit ganska omfattande men behoven är så oändligt mycket större.

Det andra kvartalet i år rasade landets BNP med nästan 24 procent. Prognosen för räkenskapsåret 2020 som slutar i mars nästa år är ett minus på tio procent. Och det är bland de fattigaste som minskningen märks mest. Som hos hembiträdet jag träffade häromdagen och som berättade att nu för tiden är det inte ovanligt att hela familjens inkomst landar på femton kronor per dag. Då äter de bröd med salt eller kanske lite daal sa hon.

Det är kanske inte så konstigt att nästan ingen i de byar jag har besökt de senaste dagarna burit munskydd eller hållit social distans. Rädslan för att dö i corona är kanske inte lika stark som oron inför vad som händer när pengarna inte räcker till mat och det allra nödvändigaste.

I andra delar av det indiska post-coronalockdown samhället pratar man om det nya normala: om viruset som är här för att stanna, om hemarbetets för- och nackdelar och om hur härligt det är med mer familjetid. Man ser möjligheter till en bättre tillvaro, att slippa ifrån hetsen på prylar och status när det enklare livet hamnar i centrum.

Hur det blir med återkomsten återstår att se. Den lär ta många olika skepnader i detta land som inte är ett land utan mer av en kontinent där olika språk, traditioner och värderingar samsas. Och där befolkningsmängdens storlek innebär en stenhård konkurrens om de möjligheter som uppenbarar sig.

Naila Saleem, Lucknow, Indien [email protected]