Utrikeskrönikan 4 november 2020.

Istanbul, onsdag.

Förra gången jag vaknade upp efter ett amerikanskt presidentval befann jag mig vid den turistiska kusten, i Mula och plockade färska apelsiner från hotellets bakgård.

Det var en sådan där magisk vacker höstdag, en sådan där dag när man tror att ingenting kan gå fel, att alla världens problem snart kommer att lösas. Det var ju så vacker, så tyst och så lugnt.

Samtidigt var det tydligen snökaos i östra Sverige. Det rapporterades om snödjupsrekord för november i Stockholm, Visby och delar av Jämtland. Bilar fastnade eller körde av vägen, bussar tog sig inte fram och plogbilar var för sena alldeles för sena.

Olyckskorpar kraxade om att det var ett omen, vädrets makter svarade Sverige på det amerikanska presidentvalet varför nu vädrets makter skulle svara just Sverige på ett presidentval på andra sidan Atlanten.

Idag vaknar jag inte upp till solstrålar, inte till snöstorm heller. Idag är det regntunga skyar som dominerar Istanbulhimlen, lastfartygens dova tutande hörs genom dimman. Hösten har kommit- sent men till slut.

Fast det känns ju som hela 2020 varit en enda stor höst, bekymren större och värre och leendena färre. Och året är inte ens slut än.

Här i Turkiet råder också ett stort intresse för det amerikanska valet, Turkiet är ett av de länder som kan påverkas direkt och ekonomiskt av vem som dominerar Vita huset.

Trump har alltid varit Ankaras favorit, trots regelbundna fnurror på relationstråden mellan Erdoan och Trump med Biden däremot fruktar Ankara att Turkiet ska hållas på avstånd. Att oppositionella ska få stöd, att USA åter fördjupar samarbetet med de kurdiska grupper i Syrien som Turkiet stämplar som terrorister, att USA ska slå in en kil mellan Turkiet och Ryssland, att de ska erkänna folkmordet på Armenier 1915 eller det som Turkiet kallar det "påstådda" folkmordet.

Trots alla dessa stora frågor har det amerikanska presidentvalet inte fått något extremt medieutrymme här, det har inte heller varit det stora samtalsämnet på folks läppar.

Det finns ju trots allt en del annat att tala om, att allt bara blir dyrare här när valutan rasar, att en del inte längre har råd med bröd, att folk dricker ihjäl sig av fusktillverkad sprit när den lagliga blivit för dyr, att oppositionella och journalister fängslas, en våldsam jordbävning med över 100 dödsoffer i Turkiets tredje största stad, bråket med Frankrike också viruset såklart där de senaste veckorna flera prominenta politiker insjuknat.

Men ändå, det går inte att komma ifrån.

Hela världen påverkas av vad som sker på andra sidan Atlanten just nu.

Jag ser inga omen, ingen snöstorm men inte heller någon klarblå himmel, inga söta apelsiner.

Kanske får jag i min trädgård istället plocka en sur citron med symboliken det innebär, men det här är ju 2020 så den har säkert inte ens mognat och har den det så har den väl ändå hunnit ruttna.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 3 november 2020.

Stockholm tisdag

Det är valdag. Inte här, på andra sidan Atlanten, men nog känns det som att det amerikanska valet handlar om allas framtid.

Många talar om ett ödesval för klimatet. Andra säger att vi inte ska sätta för stor vikt vid en enskild händelse, en enskild person, inte ens om det gäller USA näste president.

Jag tänker tillbaka på den där morgonen för fyra år sedan då republikanernas Donald Trump hade vunnit valet. Trump som sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och som hade lovat att dra USA ur världens första gemensamma klimatavtal, som undertecknats bara ett år tidigare i Paris. Hur skulle det nu bli nu?

Yrvaken och mosig efter nattens valvaka satte jag mig på tåget och började ringa in gäster till en nyinsatt direktsändning.

Jag minns oron i studion. Världens största ekonomi, USA hade ju tillsammans med Kina spelat en avgörande roll för att få till Parisavtalet. Juridiskt kunde inte Trump lämna förrän fyra år senare, men skulle de sätta käppar i hjulet? Skulle fler länder följa efter, eller kunde resten av världen gå vidare utan USA? Frågorna var många. Svaren svävande. Men på ett område minns jag att experternas svar var tydliga. Donald Trump må ha sagt att han älskade kol och olja och skulle göra allt i sin makt för att rädda den amerikanska fossilindustrin. Mina gäster trodde att marknadens makt var större. Och marknaden var på väg bort från kolet, spådde de. De fick rätt. Trots alla löften har Trump inte lyckats rädda den amerikanska kolindustrin.

Men oljan då?

Administrationens första utrikesminister Rex Tillerson, plockades direkt från VD posten på oljebolaget Exxon Mobil, länge ett av världens högst värderade företag. Idag är Exxon ett av flera stora oljebolag som kämpar med stora förluster och har ramlat långt ner på värderingslistorna. Marknadskrafterna förstärkta av den pågående pandemin har gjort framtiden för oljebranschen mer osäker än på länge.

I morgon lämnar USA Parisavtalet. Det har Donald Trump lovat. Om Joe Biden vinner ska de gå in igen. Det är hans löfte. Skillnaden mellan kandidaterna är som dag och natt. Biden vill samarbeta internationellt igen och kraftigt öka takten på utsläppsminskningarna som går alldeles för långsamt, enligt forskarna. Trump vill även denna gång främst värna amerikansk olja och gasproduktion.

Snart vet vi vem som blir nästa amerikanska president, frågan är vem som vinner nästa match, presidenten eller marknaden?

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 2 november 2020.

Santiago de Chile, måndag.

Finns det nån skillnad mellan ordet kö och ordet led?

Det har jag försökt reda ut här i Chile, eftersom jag misstänker att skillnaden här, har med ideologi att göra.

Jag har svaga minnen från mina barndomsår, då socialisten Salvador Allende var Chiles president. Men en sak minns jag: köerna, las colas. Man fick stå i långa köer för att införskaffa basvaror, så som bröd, matolja och pasta.

Salvador Allendes motståndare skyllde på regeringens ekonomiska politik.

Det stämde till viss del. Men det fanns också en annan sida av saken: USA och den ekonomiska eliten förde ett brutalt ekonomiskt krig mot landet.

Storpolitiken betydde för vanligt folk bland annat långa köer las colas var en mardröm, och en viktig del i propagandan inför militärkuppen, som till slut kom den 11 september 1973.

Förutom dödandet och terrorn, hände något av ett mirakel: las colas, de förbannade köerna för att köpa bröd, ris, tvål och annat, försvann över en natt.

Plötsligt var butikerna överfyllda av produkter av alla slag.

Det var ett tydligt bevis på att socialistregeringens motståndare aktivt hade hållit stora lager av basprodukter undan marknaden, men det som juntans propaganda lyfte fram var segern över las colas!

Nu blev det istället långa köer utanför nationalstadion och andra platser där man höll de politiska fångarna. Jag var elva år gammal när jag och mamma fick köa i två timmar för att komma fram till officeren på ett koncentrationsläger i Santiago, bara för att få höra att nej, pappa fanns inte där. Han var försvunnen i nästan två månader, i händerna på Pinochets hemliga polis.

Snart blev det ändå köer efter livsmedel också men de fick ett nytt namn, filas. Nu skulle chilenarna inte längre köa, de skulle stå i led. Beväpnade soldater såg till att folk respekterade las filas, mamma minns den gången då ledet blev snett, en soldat sköt ett skott i luften och skrek: orden en la fila! Ordning i ledet.

Vardagsspråket fick alltså ett militärt begrepp som ersatte ordet kö. Som mycket annat inpräntades under 17 år av militärdiktatur den militära kulturen i civilsamhället.

I dag, trettio år efter övergången till demokrati, finns inte en enda chilenare som använder ordet kö, cola. Alla säger fila, led.

När jag förvånat frågar varför, så är svaret: ordet kö är ju något oordnat och kaotiskt. Medans led är precis det motsatta.

Konstigt, svarar jag, jag som alltid trott att orden cola och fila var synonymer.

Jag misstänker att diktaturen lyckades här, som på många andra områden, etablera sin världsbild: köerna hörde till det kaotiska förflutna, då vänstern styrde landet. Leden, däremot, hör till det ordnade nuet, ett civiliserat Chile.

Diktaturens arv lever än i dag i detta land, är min slutsats.

Det mest skrämmande är att folk här, när jag berättar om mina funderingar om colas och filas, först höjer på ögonbrynen och sen utbrister: vi har aldrig tänkt på det.

Ivan Garcia, Santiago de Chile [email protected]

Utrikeskrönika 30 oktober 2020.

Jerevan, fredag. Eller, jag hoppas i alla fall att jag befinner mig där när ni hör den här krönikan. Förhoppningsvis har jag landat enligt plan klockan 04.55, ett par timmar före solens uppgång över Armeniens huvudstad, och väl utsövd efter en nattlig flygning från Wien. Om allt är som det ska sitter jag på mitt hotellrum och väntar på resultatet av det covidtest jag tagit i ankomsthallen på Jerevans flygplats. Kanske har jag med tidsskillnadens hjälp redan fått ett positivt, det vill säga negativt provsvar, och kan nu ge mig ut och rapportera om det krig som pågår cirka 30 mil bort i den region som nutidshistorien lärt oss bär namnet Nagorno-Karabach.

Krig och sjukdom har alltid hört mänskligheten till så egentligen är ingenting särskilt konstigt. Det är bara vi, i vår del av världen, som gärna glömmer bort eller tänker bort att det faktiskt är så. Det senaste halvåret har vi blivit påminda, med coronans hjälp, att inte heller vi är förskonade.

Att vara korrespondent innebär alltid en viss grad av utmaning, men att vara korrespondent mitt i en pandemi gör den utmaningen lite större. Att resa när resor avråds, att parera mellan olika länders sätt att hålla smittan borta, att undvika att bli sjuk men ändå komma människor nära, föra deras berättelser vidare om kriget.

Krig och pandemi är en dålig kombination. I skyddsrummen, i källarna, som i ett har blivit sovrum, vardagsrum, kök och lekrum sprids smittan snabbt men vad ska man göra när raketanfallen fortsätter, varningssignalerna tjuter? Då tänker man mer på det än på corona.

Informationskriget pågår lika fullt och på utrikesdepartementen i Jerevan och i Baku tar man lättare på smittorisken nu. När striderna just hade startat erbjöds transport direkt till fronten och enklare inreseprocedur än vad som brukligt är. Man vill få ut sin bild av konflikten, visa motståndarsidan som den ondare, sig själv som offer och försvarare. Att sanningen är krigets första offer är lika historiskt vederlagt som att kriget och sjukdomen hör mänskligheten till.

Det är svårt att se ljusglimtar men en sak kan man i alla fall glädjas över, till och med vara innerligt tacksam för: Att just den här pandemin inte verkar drabba barn särskilt hårt. Ytterst få barn har dött i covid-19 däremot vet vi att de kan dö av krig. Så har det alltid varit och så är det också i det här kriget.

Johanna Melén, Jerevan [email protected]

Utrikeskrönika 29 oktober.

Washington, torsdag.

Jag går ner till Vita huset och det är nya avspärrningar igen. Nya höga stängsel runt Lafayette Park, fler kravallstaket, nya betonghinder varje gång jag går förbi. Jag stannar till för att ta en bild genom stängslet, när en kvinna på cykel tvärbromsar intill mig. Hon har cykelhjälm, blått munskydd och snabba glasögon. Hon är alldeles andfådd och ropar till mig:

Åh nej, ta ingen bild, det där är bara hemskt.

Vilket? frågar jag

Alltihop, han, presidenten! ropar cykelkvinnan.

Därinne sitter han, superspridaren själv med sin vidriga politik och förnekar fakta och ljuger för oss. Jag står inte ut!

Hon håller om cykelstyret med vitnande knogar. Hon berättar att hon bott hela sitt liv i Washington och alltid brukat vara så stolt varje gång hon cyklat förbi Vita huset, oavsett president. Det har känts högtidligt att vara Washingtonbo, tycker hon. Men nu:

Trump är en skam för USA, säger hon.

Några dagar senare tar jag bilen norrut till Pennsylvania för ett kampanjmöte med president Donald Trump. Jag kör genom böljande höstfärgade landskap, förbi röda lador med brutna tak, genom småstäder med pickuptrucks på garageinfarter, förbi enplanshus med amerikanska flaggor och Trump-skyltar. Överallt Trump-skyltar.

Framme vid Johnstowns flygfält har det bildats en lång vindlande kö av människor som ska in på kampanjmötet. Det är trångt och nästan ingen har munskydd, det är förväntansfull stämning och hög musik. Jag intervjuar människor i kön när en kvinna plötsligt tar tag i min arm och drar åt sig min mikrofon för att höras ordentligt:

De borde buras in, ropar hon.

Vilka? frågar jag.

Allihop: Biden, Obama, Hillary i fyra år har de försökt stoppa vår president, det är kriminellt det de gjort, lås in dom allihop, säger hon.

En man bakom henne ropar:

Eliten i Washington gör allt för att motarbeta oss. Men Trump är på vår sida, han är en av oss.

Mannen i röd Trump-keps knyter näven och skakar den i luften.

Vi ska visa dem. Igen!

Överallt de senaste veckorna möter jag ilskan, upprördheten och engagemanget. Väljare från båda  sidor som beskriver tredje november som ett ödesval, och som säger att om motståndaren vinner väntar en katastrof. Det vore inte bara ett nederlag, utan skulle innebära slutet för USA. Ett existentiellt hot.

Engagemanget har bidragit till nya rekord i förtidsröstning med köer utanför vallokalerna. En beslutsamhet från väljarna på båda håll.

Fem dagar kvar nu till valet där allt står på spel för så många.

Frågan är inte bara vem som vinner. Utan hur USA går vidare, efter en kampanj som verkar ha slitit landet mitt itu.

Ginna Lindberg, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 28 oktober 2020.

London, onsdag.

Att ta seden dit man kommer är en viktig princip för mig. När jag bor i ett nytt land som jag gör nu så försöker jag anpassa mig så gott och snabbt jag kan.

Således, jag säger nu lorry istället för truck, som jag förstås sade under USA-åren.

Pupils istället för students.

Matter istället för madder.

Jag återbrittifierar mitt uttal på engelska. Det går ganska bra, även om alla locals här förstås direkt hör att jag inte är britt bara på hur jag säger ordet hello.

Jag försöker komma ihåg how are you i alla sammanhang och provar så sakteliga att säga cheers istället för thanks även om det verkligen inte kommer naturligen ännu.

Vänsterkörningen sitter perfekt och jag säger inte längre a small pint, please på puben, utan half a pint, please som man ju säger om man vill ha en sådan. Även om den beställningen, också korrekt uttryckt, väcker en del förvånade miner.

Just det så viktiga ordet please, lika viktigt som tyskans bitte, börjar komma naturligt, till allas trevnad.

Men, jag måste bekänna, kära britter, att jag, fattig, syndig människa fortfarande måste kämpa lite med att gilla fish and chips.

Fish and chips, ni vet den brittiska nationalrätten som man kan få överallt här.

En sak jag verkligen gillar att göra här är att åka till kusten. I vilket väderstreck man än åker, förutom rakt norrut, från London är det inte särskilt långt dit, till någon mysig kuststad.

Och överallt där lockande skyltar om the best traditional fish and chips.

Jag vill inget hellre än att köpa en sån där papplåda med den enorma portionen med grovt skurna pommes frites, eller chips som det heter här och den jättestora friterade biten fisk, sätta mig på en bänk, titta ut över havet och låta mig så där väl smaka som lokalbefolkningen gör och känna mig fullständigt vanlig och integrerad.

Precis som jag lärde mig göra med tyskarnas, ändå rätt osannolika snabbmatsnationalrätt currywurst under åren i Tyskland.

Jag har till och med skapat mitt eget hemliga recept av currywurstsås. Å andra sidan serverades i Tyskland sockrade popcorn på biografen i Berlin jag oftast gick på. En smakchock som jag fortfarande inte hämtat mig ifrån riktigt.

Det är något med det där, i min smak, ofta alldeles för tjocka friteringslagret runt fisken och de ofta något för ljumma och för mjuka chipsen som det dessutom förväntas hällas vinäger på, som jag inte riktigt blivit god vän med.

Jag vet dock av erfarenhet att kvantitet, regelbundenhet och envishet, kan hjälpa i såna här lägen men att tänka bortom, som var min princip när jag lärde mig gilla kaffe i vuxen ålder, att tänka bortom den omedelbara beskheten och istället fokusera på den så goda eftersmaken, är nog dock inte knepet som hjälper för fish and chips. Detta sagt med all respekt för rätten.

Men kära britter, bear with me, ha tålamod, det finns visst hopp i fish and chips-avseendet. Det känner jag.

Men jag bävar inför den dagen jag kommer till Skottland igen och det till slut avslöjas att jag faktiskt också måste kämpa lite med whiskyn.

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika 27 oktober 2020.

Louisville, tisdag.

Ni har hört det förut i dessa tider, men nu kommer det igen, lite tankar kring munskydd. Det är ändå en sak som man inte riktigt kan sluta tänka på som svensk ute på andra platser i världen just nu.

Jag är i USA.

Under helgen här så har nyheten rullat om att smittskyddsläkaren Anthony Fauci sagt att man kanske borde införa nationellt krav på munskydd om folk inte tar på sig dem.

Här i Kentucky, där jag är, ska man ha munskydd.

Det sitter lappar överallt på caféer, restauranger och hotell att det är ett krav för att komma in. Svårt att missa kan man tycka, men jag glömmer det ibland i bilen, det sitter ju inte riktigt i muskelminnet ännu.

På vissa ställen får jag ogillande blickar, jag vänder snabbt och springer ut till bilen igen när jag kommer på mig själv. Men ibland, på oväntade ställen passar jag som svensk just nu in.

När jag står på ett event till stöd för presidenten, till exempel. Några hundra bilar ska åka runt runt i tåg med sina stora bilar prydda med flaggor och klistermärken som hyllar Donald Trump.

Åh, är ni från Sverige, då kanske vi slipper fake news för en gångs skull, säger en kvinna gillande när vi kommer. Här har ingen munskydd på sig. Jag ser en person bland hundra som täcker över munnen och näsan med en halsduk. Det är tydligt hur politiskt munskyddet är här och hur olika folk tycker om det beroende på vilken väljargrupp de tillhör.

Som svensk är det lätt att bli förvirrad, när nyhetsankare på tv säger: lyssna på forskningen, använd munskydd, eftersom man hemma verkar lätt neurotisk om man skulle för sig att ta på sig ett på tunnelbanan.

I vissa sammanhang dock kan man inte välja. Som på flygen, där måste alla ha munskydd.

Så jag har spenderat lite tid åt att beskåda olika tekniker och kanske till och med nya trender kring munskydd.

Många har loggor, mönster eller färger på sina skydd i tyg, det livar upp lite. Vissa verkar inte ha förstått funktionen riktigt och har dem neddragna under näsan för att lättare kunna andas, eller till och med nere på hakan. I alla fall till en flygvärdinna passerar. Vilket är mer sällan nu än vanligt på flygen.

Sen har vi de som totalvägrar. När jag flög till Spanien i somras fick piloten komma bak i planet när en passagerare vägrade ta på sig skyddet.

Han lämnade dörren till cockpit öppen, stegade bak och sa:

Sir, nu tar du på dig munskyddet, annars får du inte åka med.

Sen kunde vi lyfta.

På det planet såg jag också en del svenska äldre par till synes på väg på semester när Spanien precis öppnat gränsen, de körde med både munskydd och plastvisir.

En kategori av munskyddsbärare ser lite ut som noshörningar: ofta lite större män som köpt för små, hårda munskydd. De räcker inte ner över hakan utan sitter som en liten kopp precis över näsa och mun, lite som en näbb eller ett horn.

Men det mest uppseendeväckande munskyddet fick min uppmärksamhet här om dagen. Jag stod och väntade på att få borda ett inrikesplan här i USA.

Innan vi fick kliva på, stegade en pilot förbi och in på planet. Han hade ett svart munskydd med stora vita bokstäver. YOLO, you only live once, stod det på pilotens munskydd.

Caroline Kernen, Louisville, Kentucky [email protected]

Utrikeskrönika 26 oktober 2020.

Bangkok, måndag.

Har du fått något och äta?

Det är den vanligaste frågan jag har fått av thailändare den senaste tiden. Inte så konstigt eftersom det är ett sätt att hälsa på varandra i Thailand. Mat är viktigt för thailändare. Det ska ätas helst hela tiden. Allt från små grillspett, friterade bananer eller små knyten av palmblad fyllda med ris och något sött. Listan är nästan oändlig på mat som kan köpas i stort sett över allt i Thailand. Man behöver inte gå långt innan man hittar en bänk eller liten vagn där man kan köpa något att stilla suget i magen med.

Platserna för de pågående protesterna här i Bangkok och runt om i Thailand är inget undantag. Demonstrationerna har lockat tiotusentals människor och i Thailand kan man inte demonstrera på tom mage. Därför är det inte helt fel att jämföra demonstrationerna med en stor matfestival. Ofta står matförsäljarna där med sina vagnar med gasolkök redan innan de första demonstranterna har samlats. Maträtter från i stort sett alla landets olika provinser finns att välja på.

För några veckor sedan genomfördes en av de största protesterna så här långt, nära det kungliga palatset i Bangkok. Det var rena rama julafton för matförsäljarna. Tusentals människor som skulle ha mat i nästan två dygn. När jag var på väg till området räknade jag till över sjuttio mobila kök som drogs för hand, med cykel eller moppe som alla hade ett mål i sikte, att utfordra de som samlats för att protestera. Plötsligt försvann min kollega från min sida. Hon blev borta i nästan en timme innan hon kom tillbaka med ett stort leende.

Jag hittade en vagn som säljer mat från min hemby, här smaka, sa hon, och sträckte fram en sallad med pomelofrukt, nötter och chili. Hennes timslånga utflykt var helt klart värt besväret.

Sent på kvällen började råvarorna ta slut för vissa av de mobila köken. Då kom det en ny karavan med påfyllning av allt som hungriga demonstranter vill ha. Ingen ska behöva protestera hungrig.

Det samma upplevde jag när jag var i södra Thailand och träffade bybor som demonstrerade utanför stadshuset i en stad som heter Songkhla. Innan man satte upp sina banderoller och började ropa slagord så packade man upp all mat man hade tagit med. Det var skaldjur, fisk, currygrytor, ris, grönsaker och massa godsaker som dukades upp på en stor blå presenning som man vek ut så att alla kunde sitta på marken utan att bli smutsiga. Byborna bjöd in alla som passerade förbi och snart satt bybor, tjänstemän från stadshuset, poliser och andra förbipasserande och hög in av det som bjöds. Alla var glada och njöt av maten. När var och en hade fått nog med mat så var det dags att ta tag i demonstrationen.

Vi kan inte demonstrera hungriga, Nu blir det bra och ingen kommer bli arg sa Yah som hade bjudit in mig att följa demonstrationen. Hon har säkert rätt, en mätt demonstrant är en snäll demonstrant.

Förutom tillgången på mat så är jag rätt övertygad om att det finns en annan sak som skiljer demonstrationer i, låt säga Europa och västvärlden, från de som nu pågår i Thailand. Det är att här i Bangkok ser demonstranterna till att inte lämna några sopor efter sig. Enligt demonstranterna vill man inte att myndigheterna eller motståndare ska kunna säga att man skräpar ned och förstör miljön. Något som demonstranter i andra länder borde lära sig något av.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika 23 oktober 2020.

Paris, fredag.

Hur har ni det? Vi tänker på er.

Mamma, svärmor, faster, kusin och kompis efter kompis hör plötsligt av sig som i ett litet pärlband av omtanke.

Det har varit ett dödsbringande oväder i södra delen av landet, regeringen verkar ha tappat kontrollen över covidsmittan och så till råga på allt ett chockerande brutalt terrordåd.

Var rädda om er!

Jag tittar mig omkring. Känner efter lite. I halsen. Nä, inget. Tittar ut. Det är lugnt.

Så när som på munskydden är allt mitt i ovanligheten också precis som vanligt.

Här.

Uteserveringarna är ljuvliga i höstsolen, baguetterna sådär härligt segfrasiga och de lagtrotsande bilisterna är fortfarande det som känns som det absolut farligaste i den här stan.

Inte något ont som inte har något gott med sig, som min mamma ofta säger. Det är ändå är trevligt att Paris sevärdheter denna höst faktiskt är sebara eftersom staden i princip är tömd på turister.

Det är klart, att om man utgår från ett statistiskt makroplan så växer risken att dra på sig covid-19 i Paris, så är det.

På mikronivå är det vardag.

Solen tittar fram.

Min son lyckas beställa pain och chocolat på franska. Je voudrais un pain au chocolat, s'il vous plaît. Han strålar. På tv skämtar dem om utegångsförbudet: "Vi har slutat kyssas och nu får vi inte ha kul längre. Det är inte ett kinesiskt virus utan ett brittiskt"

Jag kommer att tänka på giftspindlarna i Asien. När jag läste reseguidens tips inför jordenruntresan när jag var 21 så kändes just giftspindlarna så oerhört hotfulla. Väl hemkommen sex månader senare hade jag inte sett till en enda giftspindel.

Man ska inte måla fan på väggen, som ja, just det, min mamma brukar säga.

De franska myndigheterna upplever att de utkämpar två krig just nu. Ett mot terrorismen och ett mot viruset. Det går inte jättebra, just nu. Det finns ingen ljusning i sikte. Inrikesministern frågar sig inte om det kommer ett nytt dåd utan när. Man tror att viruset har gett med sig till sommaren. Kanske. Det är lömska fiender som inte syns. Samtidigt så är det lättare att glömma fiender som inte syns.

Man kan, som många här, bestämma sig för att inte låta sig begränsas av eländet, och trotsande gå på lokal. Vad menar jag egentligen? Att man ska strunta i alla risker? Verkligen inte. Att terror inte är så farligt för att det inte drabbar alla? Absolut inte.

Jag påminner bara om att det som når Sverige ofta är ett koncentrat av problem, som statistiskt är helt korrekt, men som ibland missar att precis just granne med de olyckliga som blivit siffror i statistiken pågår en vardagslunk för andra.

Eller för att citera en fransk klassiker: "Jusqu'ici tout va bien."

Hittills har allt gått bra, mamma.

Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 22 oktober 2020.

Helsingfors, torsdag.

Det lär inte vara många här i Finland som har missat den senaste debatten kring en bild på statsminister Sanna Marin. Den som nyligen publicerades i modemagasinet Trendi.

En bild som lett till långa kommentarstrådar i sociala medier, upprördhet, analyser i tidningar och nu även en hashtag, I'm with Sanna, jag är med Sanna.

Iklädd i enbart kavaj och stort smycke runt halsen, ler hon självsäkert och vänligt mot kameran.

Men det var för mycket eller för lite, tyckte kritikerna. För mycket hud, för lite kläder. Oanständigt att inte ha en blus eller tröja under kavajen, inte statsmannamässigt direkt, var några av kommentarerna.

Sanna Marin är inte den första kvinnan vars kläder skapar rubriker. När Tarja Halonen var president var hon också ofta i rampljuset på grund av sitt klädval. Men hennes rådgivare uppmanade henne att bry sig lite mer om sitt utseende, rynkor retuscherades bort på valaffischer, ögonfärgen byttes ut.

Och storleken på hennes handväskor diskuterades flitigt, ibland fick hon till och med smeknamnet Muminmamman just på grund av sina handväskor. I en intervju med Dagens Nyheter 2012 säger Halonen att hon själv hade föredragit att bli kallad för Pippi, eftersom hon är stark och självständig.

När Sanna Marin tillträdde som statsminister för snart ett år sedan var hon den yngste statsministern i världen, bara 34 år gammal. Strålkastarljuset riktades mot henne och då handlade förstås inte bara om hennes kläder. I nästan varje personlig intervju fick Sanna Marin också frågor om föräldraskapet, om sina dubbla roller, som mamma och statsminister, om hur det är att vara kvinna i politiken.

Försiktigt försökte Sanna Marin tona ner uppmärksamheten kring hennes kön, ålder och utseende.

Jag är i första hand en individ, och om jag misslyckas så är det i min roll som politiker, inte för att jag är en ung kvinna, sa hon i flera intervjuer, nyligen till modemagasinet Vogue.

Men det verkar inte spela någon roll. Diskussionen om bilden är fortfarande det ämne som trendar i flödet. Självklart är det många som också försvarar henne. Hon är ju skitsnygg, hon får gärna bära de där kläderna för mig eller Hon är ju vacker, vad är problemet?.

Problemet är, säger historikern Charlotte Cederbom till svenska Yle, att vi vill döma kvinnor för vad de har på sig och det oavsett vad de har på sig.

Lubna El-Shanti, Helsingfors [email protected]