Utrikeskrönika 18 mars 2021.

New York, torsdag.

Dödsskjutningarna i Atlanta i tisdags, där sex av de åtta personerna som sköts ihjäl var asiatiska kvinnor, verkar bli ett slags katalysator i USA, och ser ut att ena den asiatiska minoriteten i kampen mot rasism. För ända sedan covidepidemin tog fart här i USA, så har hatbrotten, skällsorden och trakasserierna mot personer med asiatiskt påbrå ökat. Så även om den misstänkte gärningsmannen i Atlanta har sagt att hans motiv inte var rasistiskt - så ser många ändå dåden som en attack på den asiatiska minoriteten. Och händelsen i Atlanta har väckt stor oro och rädsla hos många med asiatisk bakgrund i hela USA. Men också en hel del ilska, som nu visar sig på olika sätt. I mitt twitterflöde trendade Stop Asian Hate igår. Det delades artiklar om våld mot asiater, företag och organisationer postade inlägg där de ville visa solidaritet med gruppen. Och det delades bilder från snabbt arrangerade demonstrationer, som till exempel i Washington.

En studie över hatbrott i 16 av USA:s största städer visade att incidenter där personer med asiatiskt påbrå utsatts ökat med nästan 150%, medan hatbrotten i stort samtidigt minskade med sju procent. Och ökningen började i mars och april, när coronapandemin ledde till restriktioner i samhället, och virusets ursprung i Asien betonades. Nu är det många som på nytt kritiserar den förre presidenten Donald Trump, och hans vana att koppla samman coronaviruset med Kina.

Organisationen Stop AAPI hate, som startades så sent som i mars förra året, samlar in berättelser om trakasserier och våld mot personer med asiatisk bakgrund. Och så sent som i tisdags - samma dag som skjutningen i Atlanta - släppte man sin senaste studie, med 3 795 incidenter. Uppdelade i underrubriker som verbala trakasserier, fysiska attacker, diskriminering och nättrakasserier. En stor kategori är också när någon medvetet, eller ibland demonstrativt, försöker undvika någon med asiatisk bakgrund. Till exempel byter plats på en restaurang. Och kvinnor är mest utsatta, enligt organisationens statistik, de rapporterar mer än dubbelt så många incidenter som män.

Det allt hårdare klimatet i samhället påverkar och begränsar människors liv på ytterst konkreta sätt. I en artikel ser jag att kinarestaurangen som jag köpte takeaway på i helgen, numera stänger tidigare eftersom vd:n är orolig för personalens säkerhet när de pendlar hem på kvällarna. Efter att två av de anställda blivit slagna på vägen hem från jobbet.

Roger Wilson, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 17 mars 2021.

Beirut onsdag, Jag sitter instängd på ett hotellrum i Beirut. 3 dagar efter landning, och tre negativa Covid-test senare kan jag gå ut och göra mitt jobb. Jag hinner fundera lite där, och tänker på häromdagen hemma i Stockholm när jag va ute och gick. Jag passerade en SL buss som stod o väntade vid sin ändstation. Den pyste sådär som bussar gör ibland o släppte ut en lukt av buss. Lite gummi, lite säten, lite avgas. Ni vet det luktar liksom BUSS: En välbekant doft som jag tidigare inte lagt märket till. Som alltid bara funnits där, men som jag nu noterar. Jag drar in den ordentligt, blir lite upprymd, vad är detta. Det doftar liksom.. frihet. Jag tror jag vet vad det är, jag kastas tillbaka till tonåren, när jag började gymnasiet och plötsligt hade tillräckligt många km till skolan att vi inte längre förväntades promenera varje morgon. Utan istället fick busskort av kommunen. När jag insåg att den där lilla papperslappen, som man hade nedstoppat i en röd liten plastficka var nyckeln till livet. Det kunde ta mig vart som helst, åtminstone kändes det så. Jag kunde hoppa på pendeltåget, och hoppa av och hoppa på vilken buss jag ville, hur långt som helst, (ja iaf inom Stockholms län, men det kändes oändligt) Jag var lyrisk. Jag tvingade mina kompisar att sätta sig på pendeltåget på ändstationen där vi bodde i Nynäshamn och åka hela vägen till nästa ändstation Bålsta, över två timmar bort. Bara för att vi kunde. Vi bara åkte där, fram och tillbaka. Det var en känsla av att världen plötsligt hade vuxit och krympt på samma gång. Lite samma känsla upplevde jag med jobbet som korrespondent, att världen liksom krympte och växte på samma gång. Mer tillgänglig, mer lättbegriplig, samtidigt ännu större och mer komplex. Om mitt jobb som tonåring var att känna just så, att världen hängde ihop, så är kanske mitt jobb nu att förmedla upplevelserna från alla ställen till er lyssnare, så det känns nära, även om det är långt bort. Nu blev det högtravande detta. Men min poäng är att just nu är ju det där borta. Jag trängs inte på bussar o har gjort det väldigt lite det senaste året, så pass att jag saknat lukten av buss. Jag reser också betydligt mindre i mitt arbete som korrespondent just nu, även om jag fortfarande reser mer än de flesta andra, så är det många hinder på vägen, många intyg och papper. För att ta mig hit till Beirut och sen tillbaka, krävs tex totalt fem PCR-test, sex tops i näsan. I bland i båda borrarna och i bland i svalget. Det är helt klart besvärligare. Jag tror nöjesresandet just nu skulle uppfattas som allt annat än ett nöje, även om jag har fattat att det är många som längtar efter världen. Jag märker det på nära och kära, eller på främlingar när jag pratar om resor eller lägger upp någon bild från ett flyg. Att många vill göra det där igen, snarast.

Lukten av frihet har liksom tagit lite stryk - vare sig det innebär att korsa landgränser, eller som för mig lukten av buss.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga. [email protected]

Utrikeskrönikan 16 mars 2021.

Det var först - efter - mötet jag såg alla varningar: Kameran, du kameran... din kamera är på. Vi ser allt. Va? Vaddå ser allt. Vem ser vad? Å nej, det snurrar runt i magen och jag ryser till. Jag har alltså lyckats sätta på kameran på mobilen istället för bara mikrofonen, när jag tänkte jag skulle säga något smart om... tja, det rekordhöga priset på utsläppsrätter inom EU:s handelssystem, eller nåt. Men där och då, slant jag alltså på knapparna, så att alla kollegor, det kan väl vara uppåt 90 pers på de där stormötena, ja, de kunde alltså se mig lägga ut texten i nån sorts konstig vinkel som jag inte alls var medveten om. Osminkad var jag förstås, ofixad i håret, men påklädd - jo, men det var jag i alla fall. Men jag känner ändå ett behov av krishantering och skriver till en av kollegorna som försökt få min uppmärksamhet.

Du borde ha sagt nåt högt istället, skriver jag, och låter kommentaren följas av en ledsen gul gubbe. Det var inga jobbiga grejer som syntes... svarar han. Nähe... ok, alla gör vi väl våra misstag. Jag kunde ju ha blivit en katt, skriver jag och trycker dit en gul kattsymbol. Jag tänker förstås på den stackars advokaten som lyckades få på nån sorts kattfilter under ett videomöte, så att hans ansikte alltså på det här väldigt professionella mötet såg som en katt när han pratade. Han visste inte hur han skulle få bort filtret men försäkrade - jag är här live - jag är ingen katt. En dråplig video som förstås genast blev viral. Min kollega svarar i chatten med en skrattande gubbe. Men jag känner fortfarande våg efter våg av skam skölja över mig. Jag behöver mer. Skriver till ännu en kollega, vi kan kalla henne Hanna, för det är det hon heter.

Lyssnade du på stora ekomötet? Jag hade tydligen glömt kameran på. Va, nej jag är lyckligt ovetande. Men hur illa blev det? skriver Hanna. Jag håller precis på att kravla mig upp ur ett hav av skam, svarar jag.

Då ringer Hanna genast och dyker upp med röst och vanligt Hanna-ansikte på min skärm. Hon tänker att här kan behövas en snabb livräddningsinsats. Vad hände? Berätta?! Nej, men alltså jag gick ju bara omkring i mitt kök, kokade gröt och bryggde kaffe med ena handen å höll mobilen i den andra å snackade - å kameran var på.

Hanna börjar skratta. Jag börjar skratta. Ett bubblande, kiknande skratt som inte går att hejda. Det är som om ett års innestängt karantäns-skratt plötsligt forsar fram och alla tårar rinner. Vi utbyter fler dråpligheter och misstag och pinsamheter vi ställt till med och efter ett tag börjar det ändå det kännas bättre. Och jag har lärt mig en sak till det här märkliga pandemiåret. Underskatta aldrig kraften i ett förlösande skratt. Livsviktigt för den mentala hälsan och för att få rätt proportioner på olycklig grötkokning i närbild.

Utrikeskrönikan 15 mars 2021.

Mississippi, måndag,

längs motorvägen söderut mot centrala Jackson blommar vita päronträd. De sticker ut mot de fortfarande kala grenarna på andra träd runtomkring. Den mer kända vita blomman här i Magnoliadelstaten blommar inte förrän senare. När jag kommer fram till min destination - Mississippis Medborgarrättsmuseum, är det fuktigt i luften och varmt. Men det är svalt i museet med lagom många besökare för att man ska kunna hålla avstånd. Här ryms sydstatens och hela landets skamliga historia av förtryck mot svarta. Genom slaveri, segregation, rasism, våld, och fattigdom. Men förstås också berättelsen om motståndet. Modet, kreativiteten och uthålligheten inom medborgarrättsrörelsen. Jag slås ofta av hur skickliga amerikanska museer är på att levandegöra historien. På National Center for Civil and Human Rights i Atlanta, Martin Luther Kings hemstad, kan man till exempel få ta del av vad medborgarrättskämpar utsattes för när de satte sig på den vita sidan i segregerade restauranger. Man bjuds in att sätta sig vid ett lunchbord och ta på sig hörlurar där kränkande tillmälen spelas upp. Här på museet i Jackson börjar plötsligt arga röster ropas ut från högtalare, röster som frågar varför man tittar mot den där vita kvinnan. Och i det Nationella Museet för Afroamerikansk Historia i Washington D.C. finns Emmett Tills kista. Emmett Till var en 14-årig svart pojke som mördades brutalt av två vita män i Mississippi 1955, efter att just ha anklagats för att ha visslat åt en vit kvinna. Här i Jackson finns bilder på Tills sargade ansikte och kropp som publicerades i Jet Magazine. Emmett Tills mamma ville att hela världen skulle få se vad männen gjort med hennes son och hans öppna kista besöktes av tusentals sörjande. Pojkens öde och bilderna av hans kropp, väckte en vrede och sorg bland svarta över hela landet och tände gnistan till medborgarrättsrörelsen här i USA. En del av 60-talets aktivister kallar sig för Emmett Till-generationen. Och Rosa Parks ska ha haft Emmett Till i tankarna när hon vägrade flytta på sig på den där bussresan tre månader efter mordet på Till. I maj är det ett år sen filmen på George Floyds död under en polismans knä startade en ny våg av medborgarättskamp här i USA. Och den senaste tiden har demonstrationerna mot rasism tagit fart igen. Samma dag som jag besöker museet i Jackson hålls en minnesmarsch i Louisville, Kentucky, på årsdagen av Breonna Taylors död, hon sköts ihjäl av polis i sitt hem den 13 mars i fjol. Och i Minneapolis pågår demonstrationer inför rättegången mot polisen som anklagas för George Floyds död. I fredags kom beskedet att Floyds familj får ett rekordstort skadestånd, nära 230 miljoner kronor från staden Minneapolis. På väg från museet i Jackson vajar Mississippis delstatsflagga på sina håll. Ända fram till i somras fanns ett konfederationsemblem på flaggan, symbolen för slaveriet. Nu pryds den nya fanan av Magnoliablomman.

Cecilia Khavar [email protected]

Utrikeskrönikan 12 mars 2021.

Bryssel fredag,

De senaste månaderna har jag spenderat en hel del tid i Nederländerna. För att rapportera om effekterna av Brexit i hamnen i Rotterdam, för att rapportera om coronaprotester och upplopp och nu de senaste dagarna för att det snart är val i landet.

På en av dessa resor traskade jag omkring i ett bostadskvarter i 's Hertogenbosch några mil norr om Eindhoven. På många sätt var det ett kvarter likt de man ser i belgiska städer. I både Nederländerna och Belgien är det mycket folk på liten yta och husen är generellt trånga och smala. Men det som slog mig när jag gick omkring där var att det fanns en avgörande detalj som skiljde de nederländska husen från de belgiska: gardinerna. Där i det nederländska kvarteret var det öppet - gardinerna var bortdragna. Medan det här i Belgien ofta är fördraget ingen insyn. När jag kom hem till Bryssel efter den resan började jag luska lite mer i det där. Och det visade sig att just gardiner brukar användas som typexempel för att beskriva kulturella skillnader mellan belgare och nederländare. I Nederländerna sägs de öppna gardinerna vara tecken på just öppenhet. Det finns också en religiös bakgrund där att landets protestantiska lära förespråkade social gemenskap. Man skulle visa för sina grannar att man inte hade något fuffens för sig utan plikttroget satt hemma och läste bibeln för sina barn. I det katolska Belgien däremot kunde man synda friare bakom sina fördragna gardiner.

Nu låter ju detta väldigt stereotypiskt och jag frågade mig om det verkligen kan vara så här fortfarande. Så jag bestämde jag mig för att göra ett experiment när jag åkte tillbaka till Nederländerna den här veckan.

Jag valde ut två mindre byar på vardera sidan av gränsen: belgiska Meer och nederländska Zundert som bara ligger några kilometer från varandra. Och faktiskt, skillnaden var slående.

I de allra flesta husen i Zundert var gardinerna öppna. Med viss känsla av snokande obehag kunde jag lätt kika in från gatan och se hur folk städade, åt middag, vilka program de tittade på på tv. I belgiska Meer såg jag i stort sett ingenting. Och människorna jag pratade med där i byarna, bekräftade den stereotypiska bilden.

Jag drar för mina gardiner.

Varför?

Tja, vi bara gör det, för att få vara i fred tror jag.

Belgaren Barry sa att han drar igen gardinerna när han är hemma. Nederländskan Klary däremot hade inget behov av att skyla sig. Hon låter gardinerna vara kvar i sina omtag.

Ja, varför inte? Jag har inget att dölja.

Så det verkar faktiskt stämma. Belgare drar för sina gardiner, nederländare öppnar upp. Och även om de bara bor några kilometer från varandra och pratar samma språk så tyckte både Barry och Klary att bruket av gardiner också sa något om hur de är som personer. Att nederländarna är öppna och raka. Belgarna är mer privata och slutna. Eller som Barry sa: Folk i Nederländerna säger vad de tänker. Vi belgare, vi tänker på vad vi säger.

Andreas Liljeheden [email protected]

Utrikeskrönika 11 mars 2021.

Pretoria torsdag morgon.

Så ligger dokumentet äntligen klart. Grönornamenterat med sydafrikanska vapnet, siffror och uppgifter och mitt namn mitt på. Jag talar naturligtvis om traffic register number ett hett eftertraktat dokument som talar om att både jag och ett fordon är inskrivet i systemet.

Men det tog två månader att få det. Och det är detalj jag noterar alla uppgifterna på denna värdehandling står på engelska i en kolumn på vänster sida, och på afrikaans på den högra. Denna ålderdomliga holländska som talas här sedan av de första vita etablerade sig för flera hundra år sedan. Men också ett språk som förknippas med apartheidtiden. Och man kan se det som en rest, av flera, från den tiden.

Visst, fler och fler skyltar och instruktioner kommer i trespråkiga varianter, ofta på zulu eller xhosa, de stora lokala språken. Och namn på orter ändras. Nu senast bytte man namn på hamnstaden Port Elisabeth, till Gqeberha vilket är Xhosa. Det har väckt en del protester, för att det inte är det mest lättuttalade. Liknande namnbyten har man haft i Rwanda, där vissa orter som var alltför förknippade med massavrättningar under folkmordet, har fått nya namn. Och trots att det landet sedan länge bytt till engelska, istället för kolonialspråket franska, så står bilbesiktningsdokumenten och bankutdragen fortfarande på franska. Rester av det förflutna som hänger kvar.

Och det är lite så jag ser på att afrikaans fortfarande har en förhöjd status, jämfört med andra officiella språk här. En rest av det tidigare segregerade Sydafrika. Fortfarande är det så att de flesta vita bor bäst, ofta i gated communities, de vita är bättre utbildade, lever längre och har bättre hälsa. Och det skaver när jag ser vita golfspelare som är ute med sin svarta caddie. Man kan se samma sak i Kenya och Rwanda, men där är det mindre laddat, samhällena styrs av rwandierna eller kenyanerna, de vita är besökare på ett annat sätt.

Och visst, här har jag har sett svarta golfspelare ute på greenen också, och jag ser fattiga vita, häromdagen en sliten ung familj med två små barn som tiggde vid ett rödljus. Men det blir ju inte bättre för det. Avstånden finns där. Det är inte så att det är fientligt, men det finns en irritation, det skaver.

Beroende på hur man ser ut, så bär man på olika historier, olika sidor av berättelsen om hur landet växte fram. I kosmopolitiska Johannesburg finns det idag en större blandning i umgängeskretsarna, bland jobbarkollegorna, studentgängen. Men i övriga landet får man ibland en känsla av att de flesta lever i sina enklaver, sina bubblor, även i Kapstaden. Ofta ser man vita och svarta på restauranger, fik och affärer. Men allt för sällan sitter de tillsammans, allt för ofta var för sig.

Richard Myrenberg, Pretoria [email protected]

Utrikeskrönikan 10 mars 2021.

Paris onsdag.

Hur länge är det egentligen etiskt försvarbart att låsa in en befolkning?

I Frankrike har det varit utegångsförbud i olika grad sedan den 30:e oktober, denna omgången. Lika länge, alltså i fyra månader, har caféer, restauranger, muséer, teatrar och biografer varit stängda för besök, helt och hållet.

Det innebär enorma inskränkningar i det moderna storstadsprivatlivet jämfört med normalt om inga möjligheter till tristessavbrott är öppna, och allt som ska ske utanför hemmets väggar måste ske innan klockan sex på kvällen.

För att tala klarspråk: Det är ju så trångt här. Husmödrar stressar ihjäl sig med hämtningar och handlingar. Det blir extremt smittriskabelt i affärerna den sista folkrika timmen innan stängning.

För att inte tala om längden på bilköerna klockan 17.45. Det blir packat som på tivoli i parkerna på eftermiddagar och helger om inga caféer eller restauranger som i vanliga fall sväljer enorma mängder sollapande vårnjutare tillåts ha öppet, särskilt eftersom stadens gräsmattor ska vila till april och alltså inte får beträdas än.

I helgen var det så tätt med helt fredligt sittande sällskapstörstande livsnjutare längs Seines kajer i Paris att polisen kommenderades ut för att mota bort folk. Jag undrar verkligen var de tänker sig att folk ska ta vägen, här i Paris till exempel, där folk bor otroligt trångt. Samtidigt som folk verkligen behöver komma ut en sväng.

I Italien till exempel har skilsmässorna ökat med 60 procent under pandemin, läste jag. En delförklaring är ökningen av våld i hemmet, en annan att nedstängningen gjort det svårare att komma undan med otrohet. Människor hittar ju hela tiden sätt att umgås och smitta varandra på ändå.

Ta alla dessa illegala fester, till exempel. "Nä, vi har inte fest", sa den unga studenten till den spanska TV-reportern samtidigt som man hörde musikdunk i bakgrunden. Sedan hittades festprissar både under sängar och i garderober. Man önskar ju att alla yngre bara kunde få en stad, om detta ska pågå länge till.

I förrgår när jag besökte det gamla konstnärskvarteret Montmartre här i Paris som låg nästan helt öde, på grund av restriktionerna, gick jag förbi ett gäng festande ynglingar, som hade tagit sin tillflykt till en liten svart bil. Inga poliser där inte, men förutsättningarna för smittspridning måste ändå anses utmärkta.

I och för sig bättre att de sitter där än att de drar ut på stan och slår ihjäl varandra. Det går en våg av gängbråk över landet. Frustrationen över sakernas tillstånd stiger i många grupper.

Högskolestudenterna inte minst, mår skit, rent ut sagt. De har i månader varit hänvisade till isolering och distansundervisning, fyllda av oro för framtiden och vrålfattiga efter att ha blivit av med extrajobben.

Forskning på upplevelserna av förra vårens nedstängning visade att 10 procent av studenterna hade självmordstankar och närmare 30 procent svår ångest.

Som sagt. Hur länge är det etiskt försvarbart att stänga in folk? Även om syftet är gott, alltså.

Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 9 mars 2021.

Peking, tisdag.

Där våren sakta gör sitt intåg i Kinas huvudstad. Mars, betyder knoppande körsbärsträd men även, om du har otur, sandstormar som blåser in sina smutsgula vindar från Gobiöknen. Mars i Peking betyder också politik, när den nationella folkkongressen, Kinas på papperet högsta beslutande organ, kommer till stan.

I drygt en vecka samlas tusentals delegater från hela landet, de flesta såklart medlemmar i det styrande kommunistpartiet. Det är ett noggrant orkestrerat arrangemang där de statliga medierna tävlar inbördes om att på olika sätt propagera om förträffligheten i Kinas nuvarande politiska system. I dagens Kina ska medier ju bära Partiets efternamn och sprida positiv energi, som det heter. Och när medieklimatet ser ut så här, så fick en kommentar från utrikesministern Wang Yi mig att höja på ögonbrynen.

På en strömlinjeformad presskonferens vid sidlinjerna av folkkongressen svarade nämligen utrikesministern på en sannolikt planterad fråga om Edgar Snow, den amerikanska journalisten som på 1930-talet under en tid låg inbäddad hos kommunistpartiets toppskikt. Snow intervjuade bland andra Mao Zedong och skrev en bok som internationellt gav kommunistpartiet en riktig PR-skjuts framåt. Men Snow har också anklagats för att ha stått för nära kommunistpartiet, vilket enligt kritiker ska ha påverkat hans objektivitet. Utrikesministern Wang Yi, däremot, lyfte fram Snow som ett gott exempel på hur en utländsk journalist i Kina ska bete sig. Det jag tänkte, när jag hörde utrikesministern, var främst hur historielöst det var. Edgar Snow levde ju nära inpå partitoppen. Han fick under flera månader intervjua dem och ställa följdfrågor.

Det var såklart en annan tid, men ens en bråkdel av den tillgång som Snow fick är otänkbar i dagens Kina, där kommunistpartiets ledare skyddas från i princip alla typer av okonstlade medietillfällen. Den så kallade presskonferensen med Wang Yi är ett typexempel. Frågeställarna noga utvalda och svaren väl förberedda. Snyggt och prydligt, utan överraskningar. Men visst, om utrikesministern i Snows anda vill bjuda in till regeringskvarteren Zhongnanhai så gärna för mig.

Jag kan absolut tänka mig att bo där några månader och samla på mig exklusiva intervjuer. Kanske en frukost med generalsekreteraren Xi Jinping, eller varför inte en kvällspromenad med Li Keqiang, premiärministern. Men tills det händer så får jag i år, pandemi-år som det är, nöja mig med att följa den nationella folkkongressen på avstånd, via de putsade kameravinklarna i statstelevisionen.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönikan 8 mars 2021.

Bogotá, måndag. Ignacia är idag 25 år. När hon var 14 följde hon med sin pappa till en föreställning i samband med en presidentvalkampanj i Chile 2009. Huvudnumret skulle hållas av en mycket populär sångare, som hade gjort sig känd för sitt motstånd mot Pinochets militärdiktatur. De stod bakom scenen, Ignacia, hennes pappa och den kända musikern. Han var inte precis hennes idol, men hon var ändå imponerad. Att stå bredvid en kändis och småprata inför hans konsert kändes overkligt. Den obehagliga överraskningen kom när Ignacias pappa försvann en stund. Då kände hon sångarens obscena blick, han gick fram till henne och sa att hon var mycket söt.

14-åringen kände en kall strålning i ryggen, en plötslig lust att försvinna eller vakna, om det nu var en mardröm.

Stunden kanske var mycket kort, det minns hon inte idag, elva år senare, när hon sitter i mitt vardagsrum här i Bogotá och minns upplevelsen, känslan. Pappan, som sitter bredvid, lyssnar tyst, tittar ner på bordet med ett glas cola i handen. Han är min systerson, vi är nästan lika gamla. De bor i Chile men gästar mig några dagar, vi har precis ätit middag. Min systerson minns inget, Ignacia har inte berättat något förräns nu.

Hela dan har hon från tillfälliga vistelsen i Colombia följt rapporteringen i chilenska medier den idag 75-årige sångaren har anmälts för våldtäkt och sexutnyttjande av två yngre kvinnor. Han avvisar anklagelserna, men för Ignacia väcker nyheten minnena från kvällen 2009 bakom scenen.

Ignacia fortsätter att berätta. Inte om den kvällen, utan om sin vardag sen tonåren. Utsattheten på gatan, på bussen, tunnelbanan, skolan. Snuskiga blickar, snuskiga ord har följt henne i många år, det har fått henne att gå i pölsiga byxor och vida långa tröjor, att tänka sig för vilken väg hon ska ta även på dagtid, att alltid vara på sin vakt.

Den där ständiga utsattheten har jag aldrig upplevt själv. Tvärtom. Idag, när jag tittar tillbaka på mitt liv, kan jag upptäcka den mansvärld jag växt upp i, både i skolan i Botkyrka, där jag gick högstadiet, och de fyra år på gymnasiet i Santiago i Chile. Det var metoo-rörelsen som väckte hos mig tanken om en verklighet jag aldrig hade förstått, en verklighet som jag har varit med om själv, som man, där jag inte satt mig på den andra sidans upplevelse. Samtalet med Ignacia fick polletten till slut att trilla ner, att förstå även min roll och mina misstag.

Där jag befinner mig nu, i Latinamerika, känns frågan om relationen kvinnor och män, ännu mer påtaglig. Här kämpar kvinnor heroiskt och i motvind mot patriarkala normer och en livsstil som i vissa avseenden känns så primitiv. Bara i stora landet Mexiko dödas nio kvinnor per dag därför att de är just kvinnor Nio varje dag! Och 99 procent av morden förblir olösta. Kvinnomorden är också vanliga i andra länder i regionen.

För många är det alltså en fråga om liv och död. Det blir extra problematiskt när kulturella koder som gällt i århundraden är svåra att ifrågasätta, eftersom de till syner är helt harmlösa. Får en man säga till en främmande kvinna som passerar förbi på gatan, wow, du är jättesnygg eller vilka fina ben du har!

Nej, har lagstiftaren i till exempel Chile sagt, och där har man förbjudit den typen av komplimanger på offentlig plats. Om nu komplimang är det rätta ordet.

Nää, ni har de gått för långt, säger flera kvinnliga bekanta i Chile, det där kan ju inte vara brottsligt, och det är okej om mannen säger det fint. Det tycker inte Ignacia, min systersons dotter, och hon kanske representerar kontinentens nya generation. Grundtanken är: Ett samhälle som tillåter männen att uttala sig om kvinnans kropp utan att bli tillfrågade, är ett samhälle som öppnar för grövre saker

Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

Utrikeskrönikan 5 mars 2021.

Stockholm, fredag.

"Jag har fått hämta mina saker utanför huset i svarta sopsäckar hemma hos mamma. Och vi har som du fattar en rätt risig kontakt nu."

Det är amerikanska 18-åriga Helena som berättar för mig över telefon en kväll. Hon är utslängd från sitt hem och har fått flytta hem till sin pappa.

Hon twittrade ut bilder på sin mamma och moster med deras namn efter att ha sett dem bland en skara Trumpsupportrar i Washington, i samband med stormningen av Kapitolium.

Mamma, kommer du ihåg när du sa att jag inte skulle gå på Black Lives Matter demonstrationer, för att det kunde bli våldsamt. Är det här du?, skrev hon tillsammans med en bild där hennes mamma blöder näsblod efter att ha fått ett slag i ansiktet när hon försökt komma åt en kvinna som filmade gruppen med mobiltelefon.

Mamman hade sagt till Helena att de skulle åka iväg några dagar för att göra ett skönhetsingrepp, berättar hon.

Men Helena förstod att något var konstigt när hennes mamma stängt av funktionen i deras gemensamma app som visar var de befinner sig geografiskt och  när hon fick höra vad som pågick i Washington.

Jag var inte direkt förvånad, men ändå, det kändes väldigt konstigt att se sin mamma så, säger hon.

Hon säger att det inte var ett enkelt beslut, men att det var det rätta att göra. Att outa sin familj med namn.

Den politiska splittringen i USA skär rakt genom familjer. Jag har under det senaste året spenderat mycket tid i landet och träffat många unga som berättar samma sak - hur de inte längre kan umgås med vissa äldre släktingar, eftersom de politiska åsikterna går isär.

En annan ung tjej som jag träffade heter Megan, hon bor i Kentucky och det första hon sa till mig, efter att ha berättat om sitt intresse för jakt var: "Du behöver inte vara Republikan för att älska ditt vapen."

Sen fortsatte en lång utläggning om hur hon inte tål Donald Trump och hur osams hon är med många i sin familj som röstar på Republikanerna. Hon sa sedan med sänkt röst: "Min man, Jason, ska rösta på Donald Trump."

Jag ringde upp och pratade med Jason och Megan tillsammans för att jag blev nyfiken på hur de får relationen att fungera när de båda verkade känna så starkt och så olika för någonting. De berättar att de inte kan ha på radion tillsammans längre, för att det kan komma upp politiska ämnen som de blir osams om, och de får ofta be varandra sluta prata om ämnen. Eller turas om att säga sin åsikt, utan att få ett gensvar av den andra, för att kunna hålla sams. "Jag har ibland känt, vad är det för monster jag är ihop med," sa Megan.

De har till exempel olika grundläggande värderingar när det gäller transpersoners eller migranters rättigheter, vilket har varit tufft att förlika sig med. Mer för Megan än för Jason berättar de. Han blir däremot märkbart irriterat när hon vill jämföra stormningen av Kapitolium med känslan av 9/11 och flygplanen som flög in i tornen.

"Det är extremt, det går inte att jämföra," säger han.

"Vi hade inte blivit tillsammans om vi hade träffats idag och jag fick veta att han röstade på Donald Trump," säger Megan till mig.

Men de har ändå bestämt sig för att få det att funka.

"Klart det hade varit lättare att vara ihop med någon som tycker exakt samma som en själv, men det händer ju aldrig. Hade det inte varit politik, hade det varit barnuppfostran eller något annat. Man måste bara få det att funka, med sin partner eller granne eller någon annan i samhället," säger de.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]