Utrikeskrönika 24 september 2020.

Här är Kairo, torsdag.

Ni vet alla dessa stora klistermärkena där det står att man ska hålla avstånd. Stora gula markeringar på snabbköpsgolvet. Det snyggaste klistermärket i den genren finns på det magnifika egyptiska museet i Turin, i Italien, alla egyptologers favoritmuseum. På väggar och golv sitter stiliserade klistermärken där faraoniska figurer i profil uppmanar att hålla avstånd med utsträckta armar. Där finns också faraoniska prinsar med huvudbonad och munskydd.

Jag hade önskat att det funnits sådana klistermärken på passmyndigheten här i Kairo där jag just trängts med tusentals människor de senaste dagarna för att förnya mitt uppehållstillstånd. Men behöver visserligen inte längre stå i kö, utan tar en nummerlapp och väntar på att bli uppropad.

Ändå är trängseln skrämmande. Många har munskydd, kanske 70 procent, men de tar av dem när de ska prata och ingen bryr sig om att det sitter ett stort fett rött kryss över vartannat säte, där det är meningen att man INTE ska sitta för att hålla distans. Alla sittplatser här är upptagna. Jag skulle uppskatta att vi är 400 personer härinne.

Men det är ju ingen här som tror att en svensk skulle ha några invändningar mot coronaslapphet. Ni är ju inte kloka säger mina egyptiska vänner, i Sverige har ni fler avlidna i covid-19 än vi och i Egypten bor det 100 miljoner människor.

Samma dag som egyptiska myndigheter berättar om ett nytt arkeologiskt storfynd i Sakkaraområdet där man hittat 2 500 år gamla sarkofager, träffar jag Magdi. En riskgruppsvän som visserligen bara är 40 år gammal, men som både har opererat hjärtat och är diabetiker.

Jag hör mig själv ställa den löjliga frågan: är du inte rädd? Jag vet ju vad svaret är, samma svar som jag fått när jag träffat dödsföraktande demonstranter som duckat för prickskyttar, eller syriska barn som nonchalerar oljefatsbomber. Rädd? Nej, jag kan inte påverka min dödsdag. Allting står ju redan skrivet, säger Magdi, inget att vara rädd för. En ung milisman från Hizbollah sa en gång till mig: vi är inte som israeliska soldater som inte vågar dö. Se på dem, de gråter när en kamrat stupar. Hizbollah hade tryckt upp propagandaaffischer om den mesiga fienden med bilder på gråtande israeliska soldater.

Men också här, där de döda i tusentals faraoniska år firades med guldsarkofager, pyramider och de vackraste templen, smyger sig tvivlet in i den sturska trosvissa förutbestämdheten.

Medan vi pratar hör jag jag plötsligt min 40-årige riskgruppsvän Magdi säga: ja, det är skönt att slippa coronanedstängning som i andra länder eller hur? Men, viskar han, vet du, i Israel har de låst in alla medborgare för att de bryr sig om dem. Det skulle aldrig hända här, vi lever utan värdighet. Tio år efter den arabiska våren har arabiska diktatorer ingen respekt för sina medborgare, de bryr sig inte om våra liv. Även om det står skrivet när vi ska dö.

Jag tänker på covidklistermärkena från Egyptiska muséet i Italien och bara hoppas att det nya egyptiska museet som ska öppna här vid pyramidernas fot inte bara kommer att producera kreativa klistermärken utan också fantasieggande utställningar med dödens och Tutankhamons sarkofager.

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Utrikeskrönika 23 september 2020.

Stockholm, onsdag.

Häromveckan intervjuade jag en gammal man inte just för att han var gammal, mest för att han satt där på sin stol i skuggan. Som redo att intervjuas. Han såg ingenting, antagligen hade han starr, och kunde inte direkt ta sig någonstans. Ett lovligt byte för mig alltså. Fast jag frågade snällt först, och han ville gärna prata, han liksom kluckade av skratt efter mina frågor.

95 år är han, Michalis Xatsigiakoumis, jag vet inte ens om jag träffat en person vid en så hög ålder förut, än mindre intervjuat. Han var 20 år vid andra världskrigets slut och minns det mycket väl.

Vi pratade lite om nu men mest om då. Är man 95 år och bor på Kastellorizo, den lilla grekiska ön som på sistone hamnat i rampljuset efter Grekland och Turkiets vapenskrammel på Medelhavet, då har man man upplevt en del.

När Michalis Xatigiskoumis föddes hade Kastellorizo precis brutit sig ur det sönderfallande osmanska riket och hamnat i händerna på italienarna, som styrde där hans första 20 år i livet. Sen bröt andra världskriget ut och hela öns befolkning blev flyktingar när först tyskarna och sen britterna tog över kontrollen där. Britterna använde ön som militärbas och förklarade att Kastellorizos invånare behövde flytta till en annan, säker plats ett kort tag.

De sa till oss att bara ta med det nödvändigaste, allt skulle vara över på några veckor, minns Michalis Xatsigiakoumis.

Några få veckor var det inte tal om i stället blev det en flera år lång exil. De bodde först en tid på fastlandet i Turkiet, sen flyttades dom vidare till Cypern, och sen till Gaza, där Kastellorizoborna tillbringade 1,5 år.

Att människor från Grekland skulle transporteras till Gaza för beskydd framstår i dag som en absurd tanke. Men så var det faktiskt och invånarna på andra grekiska öar som Chios hamnade samtidigt i flyktingläger i exempelvis Aleppo i Syrien.

Nu för tiden går flyktvägarna som bekant i motsatt riktning. Då och då tar sig faktiskt flyktingar och migranter till Europa just genom att ta sig över till Kastellorizo från det turkiska fastlandet. Det är minst lika lätt att ta sig över hit som till någon annan grekisk ö det är faktiskt så nära så det hålls en årlig simtävling mellan Kastellorizo och turkiska Kas på andra sidan.

Vi sitter med utsikt över hamnen när vi pratar, ett grekiskt örlogsfartyg ligger vid kajen, stor och grått. Michalis Xatsigiakoumis kan inte se det men han vet såklart att det finns och han är glad för det.

Det ger oss säkerhet, dessutom ger de unga soldaterna liv till ön, säger han.

Annars är de allra flesta jag träffar här på ön äldre, de unga flyttar om de kan dit jobben finns.

Konflikten mellan Grekland och Turkiet om naturgas på Medelhavet, som är själva anledningen till att jag befann mig på Kastellorizo den här varma och rätt kvava förmiddagen, tror Michalis Xatsigiakoumis löser sig utan våld småningom.

Våra ledare kommer behöva prata med varandra till slut, tror han.

Mycket riktigt kom ett försiktigt tecken på nedtrappning häromdagen. Man kan i alla fall hoppas att Michalis Xatsigiakoumi får rätt.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 22 september 2020.

Kigali, tisdag morgon.

Om man sluter ögonen så kan man bara genom ljuden höra att man inte här hemma.

Från min balkong i mitt tillfälliga Afrikakontor hör man dem svepa över nejden. På kvällen syrsorna, grodorna.

Just i Kigali med alla sina kullar så vandrar ljuden en lång väg. En trimmad moped smattrar hetsigt nere i dalen nån halvtimme innan utegångsförbudet kickar in klockan nio på kvällen.

Från en byggkran flera kilometer bort kommer ett ihållande vinande ljud under dagarna, som kommer och går i takt med hur vinden vrider. Det bankas och hamras. Som vanligt när man inte varit i Kigali på ett tag så ser man: men där går en ny väg. Och där står ett nytt kontorshus. Till och med i söndags hörde jag hur byggjobbarna bankade på i ett hus i närheten.

Ibland kommer de tropiska regnen på besök. Jag ser molnen torna upp sig i den andra dalgången en mil bort efter en tryckande het dag, jag ser de bygga upp, pressa sig framåt, för att sen vräka ner en störtflod av regn. Det faller så mycket och hårt att det driver upp en kort stormvind och moln av damm i sin väg.

Sen ska man bege sig ut på stan. Varje gång händer det. Jag står vid grinden, ser folk omkring mig. Ja visst tusan ansiktsmasken! Springa tillbaka, trä den över öronen och näsan. I trafiken bär alla mask, oavsett om du sitter i en bil eller på motorcykeltaxi som likt bisvärmar susar förbi. Man kan bli bötfälld om man glömmer den hemma. Och innan jag kan gå in på köpcentret, har du spritat händerna, frågar vakten.

Sprita händerna vid dispensern, de kollar väskan, sen upp med kanontermotetern mot pannan, all okay.

Kontrollen och riskmedvetenheten är på en helt annan nivå här än i Sverige. Men jag måste medge att det är lite plågsamt och ovant att bära mask, andningen blir tyngre, man fångas av sin egen kaffestinna andedräkt, man hör knappt vad andra säger, jag hör knappt vad jag själv säger.

Det här med att inte kunna se varandra, man vet inte när någon ler eller är arg. Nyanserna försvinner. Det är som i en dykarfilm ibland. Andningshålen är restaurangerna där man äntligen får släppa masken, för att kunna äta. Där man äntligen får se folks ansikten, en frizon, en påminnelse om mer normala tider.

Först efter en veckas maskbärande påpekar några rwandier försiktigt:

Men du bär ju masken fel

Vadå? Ståltråden ska vara upp för att kunna böja över näsan, eller hur?

Jo, jo, men det är den blåa sidan som ska vara utåt.

När jag sen såg mig omkring i trafiken visst var det så, den blåa sidan utåt. En lärdom. Men så i går eftermiddag första joggingrundan, jag stånkade mig upp på kullarna på 1300 meters höjd, när jag insåg var har jag masken? Man får springa utan mask, annars blir det lite väl mycket dykardräkt över allt, men man måste ha en med sig, om man skulle hamna i en folksamling eller så.

Ingen mask med. Besvärad och generad lyckades jag omaskerad ta mig hem utan incidenter. Man lär sig säger en numera allt oftare maskbärande:

Richard Myrenberg, Kigali [email protected]

Utrikeskrönika 21 september 2020.

Nu är den andra vågen här, men nej det här är inte en krönika om coronaviruset.

Antalet smittade i Danmark har visserligen ökat kraftigt senaste veckorna, och om Köpenhamn hade legat i utlandet hade den danska regeringen nu avrådit från resor hit. Nya restriktioner har införts och det skulle inte förvåna mig om ännu fler är på väg.

Men nej, det här inte en krönika om corona.

För det är en andra metoo-våg som nu, åtminstone skymtas i horisonten.

Eller, andra och andra förresten. Det är en bedömningsfråga om metoo verkligen varit i Danmark. För medan Sverige hösten 2017 träffades av en tsunami, blev det mest lite vågskvalp här på andra sidan Öresund.

Visst förekom det upprop bland kulturarbetare, och ja, Zentropaproducenten Peter Ålen Aalbæk Jensens uppförande debatterades en hel del. Så mycket mer blev det aldrig i landet där feminism ibland betraktas som ett skällsord.

Istället blev metoo i Danmark mest en debatt om debatten. Eller snarare en debatt om varför debatten uteblev, i sin tur en debatt där de flesta hade en åsikt.

Men för några veckor sedan registrerades det första skalvet när den kända programledaren Sofie Linde under en humorgala höll ett uppmärksammat tal. Ett tal där hon bland annat berättade om en episod när hon var nyanställd på Danmarks Radio när en högt uppsatt person i tv-branschen på en julfest krävde sexuella tjänster. Om hon inte gjorde det hotade han att förstöra hennes karriär, berättade Sofie Linde.

Över 1 600 kvinnor i den danska mediebranschen har ny undertecknat ett stödbrev till Sofie Linde. Vissa av dem kommer med egna historier om sexuella trakasserier, bland annat berättas det annat om hur fuckable man skulle vara för ha en chans att avancera på Tv2.

Men det är inte i mediebranschens ankdamm det nu börjat blåsa upp till om inte storm, så i all fall kuling. Även i danska Folketinget har det förekommit vittnesmål om trakasserier och Folketingets presidium ska nu ta upp frågan. Den före detta Statsministern Helle Thorning-Schmidt har vittnat om sexuella trakasserier både inom det socialdemokratiska partiet och inom internationella röda korset där hon varit global chef.

Den danska jämställdhetsministern Mogens Jensen har bjudit in kvinnorna som undertecknat uppropet till möte och även statsministern, Mette Frederiksen, har agerat.

På sociala medier skriver hon att hon backar upp uppropet och att sexuella trakasserier är ett uttryck för maktmissbruk och att det är något som det måste göras upp med.

Kanske har nu metoo nu även nått de danska stränderna, tre år efter att vågen kom till Sverige.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönika 18 september 2020.

Peking, fredag.

När jag flyttade till Kina och Peking första gången, för snart tio år sedan, kämpade jag med att anpassa mig till livet här.

Kulturkrocken var stor på många områden, men särskilt försökte jag få ordning på träningen.

I Sverige är ju föreningsliv, träning och idrott något som hör vardagen till för många och det går ju alltid att snöra på sig löparskorna och ta en runda runt kvarteret.

I Peking var det svårare.

Jag minns hur jag ständigt rekognoserade efter den där perfekta löprundan, men förgäves.

Det slutade alltid med att jag svettig sicksackade mellan flanerande parkbesökare eller fann mig förvirrat följa välputsade stenplattor längs med någon kanal som var hundrade meter ungefär bröt av mot en mer eller mindre trafikerad bro där jag snällt fick vänta på att bilarna skulle köra förbi.

Och det var sällan jag såg någon annan som joggade omkring.

Kanske berodde det på luften. Smogen låg ofta tung då.

Men, tids nog hittade jag lösningar.

Badminton, till exempel, var populärt och det fanns gym här och där, inklämda på någon bakgata.

Och när jag sedan tillslut hittade 10-kilometersslingan i den stora park som anlades för sommar-OS 2008, ja, då tänkte jag att bättre än så här blir det nog inte.

Men där hade jag fel.

När jag nu flyttat tillbaka till Peking har träning blivit hett bland Kinas urbana medelklass.

I bostadsområdet jag bor i nu springer flåsande kontorsarbetare runt i sportiga nylontights morgon som kväll. Och nu är det nästan som att det är bilarna som får visa hänsyn, snarare än tvärtom.

Här finns också ett nyöppnat kvartersgym, yogastudio och pilates.

Går du ut på stan tar det inte många minuter innan du blir stoppad av ett av de små gäng av gym-annonsörer som driver runt och delar ut flyers om alla fantastiska träningshallar som öppnat i närheten.

Precis som svenska sociala medieflöden lätt översvämmas av diverse träningsresultat så har även mina kinesiska vänner börjat dela med sig av sina kroppsliga självförverkligande.

Och, som så mycket annat här så driver digitaliseringen på utvecklingen.

Gruppträning till exempel. Häromdagen bokade jag via en av Kinas superappar mitt första body-pump pass på över tio år.

Body-pump, ja, det är när man i grupp lyfter vikter till popmusik. Populärt bland annat i Sverige, men nu också i Peking, som det verkar.

Tillsammans med andra svettiga 20-30-40-åringar kämpade jag mig igenom programmet medan den oförskämt vältränade instruktören i färgat blått hår med ett stort leende eggade på oss genom sitt headset.

Det kändes ganska precis som hemma i Sverige, faktiskt.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 17 september 2020.

Washington, torsdag.

Jag tänker knappt på dem längre, plywood-väggarna som tornar upp sig i storstad efter storstad, och i en inte så stor stad också.

I början kändes det underligt med alla dessa fönsterlösa fasader i hemtama städer som Chicago och Washington men nu har jag börjat vänja mig vid att se skyddsplank täcka butiker och restauranger på platser jag besöker.

Stora träskivor som fästs över skyltfönster till varuhus, på bankkontorens glasbyggnader och över entréerna till småbutiker och caféer.

De fredliga protesterna mot polisvåld och rasism som pågått sedan i våras runtom i landet har på vissa håll följts av plundring och skadegörelse och våldsamma konfrontationer mellan aktivister och polis på kvällarna.

Krossade rutor, bränder. Och därför, dels för att täcka redan trasiga rutor men främst som en säkerhetsåtgärd för att undvika fler förstörda fasader så har plywood-planken de senaste månaderna blivit ett nytt, om än tillfälligt, inslag i amerikanska storstäder.

För många butiksägare kommer oron för skadegörelse efter månader av ekonomisk påfrestning på grund av coronakrisen. En del har skrivit Vi har öppet! på planken. Den där lilla raden är hjärtskärande på något vis. Som att den säger: vi vet att allt är upp och nedvänt just nu, att allt är så konstigt. Men snälla kom in, vi har faktiskt öppet, även om det ser ut som att hela världen är på vänt.

I Washington D.C. börjar de synas ju närmre Vita Huset man kommer. De är färgglada, många har olika spraymålade budskap: No Justice No Peace och I Cant' Breathe.

I Kenosha, Wisconsin, efter att Jacob Blake skjutits i ryggen av polis och våldsamheter utbrutit fanns förutom utbrända bilar och några nedbrända byggnader också planken, de allra flesta med fredsbudskap, Kenosha Strong, hjärtan och regnbågar.

På ett par ställen stod det här inne bor äldre, och här inne bor barn. Ett försök att mana till förståelse från de som eventuellt skulle vilja förstöra.

I centrala Portland, Oregon där demonstrationer pågått i mer än hundra dagar runt en federal domstolsbyggnad ända fram tills att de stora skogsbränderna och den farliga brandröken de senaste dagarna pausat protesterna, finns planken överallt.

Jag ser en stor muralmålning med George Floyds och Breonna Taylors ansikten.

I Minneapolis, staden där protesterna började med George Floyds död har organisationen Save The Boards startat en kampanj för att bevara målningarna och slagorden på planken runtom i stan.

Ett tidsdokument.

Om 46 dagar är det presidentval här i USA. Donald Trump fördömer demokratiska ledare i städer där våldsamheter utbrutit medan Joe Biden menar att våldet nu händer i Donald Trumps Amerika. 46 dagar till 3 november.

Cecilia Khavar, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 16 september 2020.

Som journalist är jag van att skämmas.

Det låter kanske lite konstigt, taget ur sitt sammanhang, men jag har inget bättre ord för den känsla som då och då uppstår när jag träffar utsatta människor. Oavsett vilken del av världen jag än är i, Sverige eller som nyligen, Moria på Lesbos i Grekland.

Jag är privilegierad, det är den bästa förklaringen jag kan ge. Som svensk har jag fötts rakt in i världens vip-rum och det har alltid varit självklart att jag kunnat studera, resa , arbeta, klä mig hur jag vill och kunnat uttrycka mina tankar, känslor och åsikter fritt och utan rädsla.

Jag är stolt över att kunna välja och vraka på livets buffébord, men så ibland kommer den där känslan av skam.

När jag som nyligen hals över huvud bokat in mig på första bästa flyg till Lesbos för att rapportera om den fruktansvärda brand som ödelagt Greklands största flyktingläger Moria och tagit in på det mest prisvärda hotell jag kunnat hitta i sista minut så vaknar jag upp med den där känslan. Den finns överallt. som krydda till den fantastiska frukostbuffén som jag får äta intill den palatsliknande hotellbyggnaden vid poolområdet, bara tio minuters bilväg bort från vägen där tusentals flyktingar och migranter nu tvingas sova efter att ha förlorat det lilla de hade i branden... jag skäms.

När jag häromdagen gick runt i Morialägret efter den första branden och såg det tusental människor som försökte rädda det som räddas kunde ur lägret och en man bar ut en liten hundvalp i famnen genom pyrande askhögar och bråte kom känslan igen. Skam!

Eller som när jag pratade med Giorgios, företagare i byn Panagioúda, bara någon kilometer ifrån Morialägret där kravallpolis satt upp vägblockader. Jag frågade varför han tror att människor här på ön har tröttnat på flyktingsituationen så påminner han mig om 2015, när man pratade om att ge Nobels fredspris till Lesbosborna för att de osjälviskt tog det lilla de hade efter tio år av nationell ekonomisk kris och gav till flyktingarna som kom med den första vågen.

Nu visar utländska medier endast Lesbosborna som rasister  man bryr sig inte längre om varför bilden ändrats, om deras rädsla och frustration, säger Giorgios.

Samma sak hör jag av många andra, de säger att den grekiska regeringen lämnat öarna närmast Turkiet att själva lösa flyktingfrågan, och att Europa vänt Grekland ryggen. Jag minns när en volontär visade mig grekiska myndigheters korrespondens med övriga EU-länder, en vädjan om att emotta några av de tusentals ensamkommande barn som då befann sig i Grekland.

De fick inte ett svar på två år. Jag behöver inte säga hur jag kände... ni fattar.

Så när jag är på Lesbos för att rapportera och går runt i Morialägret för att prata med människorna som evakueras när plötsligt en andra brand bryter ut, känns det skönt att själv bli lite drabbad. Att brandröken fyller mina ögon så att jag kan låta tårarna falla.

Sofia Sofroniadou, Aten [email protected]

Utrikeskrönika 15 september 2020.

Paris, tisdag.

Excusez-moi, monsieur.

Jag vänder mig direkt till vakten:

Kan ni säga till er kollega vid entrén att inte släppa in fler besökare nu, för det är väldigt trångt här uppe och det pågår ju trots allt en pandemi?

Madame, det är därför alla har MUNSKYDD.

Jag befinner mig på ovanvåningen av Claude Monets hus i Giverny några mil utanför Paris. Framför trappan ner blir det stopp, och fler pensionärer trycker på bakifrån. Nog för att de giftgröna fönsterluckorna är vidöppna ut mot den färgsprakande trädgården, men luften står helt stilla i högsommarvärmen och jag kastas här mitt bland alla silverfärgade hårsvall direkt tillbaka till vårens alla rapporter från intensivvårdsavdelningarna hemma.

Hej! Jag är från Sverige och jag har en uppmaning till er alla här. HÅLL AVSTÅND! Munskyddet är ett komplement inte ett hundraprocentigt skydd.

Nä, det sa jag inte, men jag har sällan känt mig så svensk som där och då.

Som nyanländ identifierar jag nämligen dagligen käppar i de allt snabbare rullande myndighetshjulen för att få stopp på den ökande smittspridningen:

Avståndet på en meter, som är de rekommenderade avståndet här, hålls mellan borden på uteserveringarna. Inte mellan människorna, och när man äter och dricker behövs inga munskydd här.

Folk står automatiskt närmare varandra med munskydd för att man hör sämre.

Diskoteken är stängda men det hindrar inte unga från att festa privat, utan munskydd.

Många skydd sitter under näsan. "Då hjälper de inte", säger experterna. Det gör de inte heller om de tas av för en kindpuss...

Så sent som i förrgår var det en i princip munskyddslös folkfest i smittdrabbade Marseille efter fotbollssegern över Paris Saint Germain.

Det är bara i covid-19-test-köerna och på TV som jag ser att folk regelmässigt håller avstånd.

Lever de i förnekelse av situationens allvar? Förstår inte de unga sitt ansvar? Jag undrar och känner mig lätt mörbultad i denna massiva kulturkrock.

Samtidigt kan jag konstatera att myndighetskommunikationen också är helt annorlunda.

Här är det primära budskapet tveklöst: Lev på nästan som vanligt så att ekonomin kommer igång, men bär munskydd.

Inte som hemma: "Stanna hemma om du är sjuk" och "Håll avstånd".

I helgen kom dock ett litet tecken på en ny strategi från de franska myndigheterna. Socialdepartementet publicerade då en informationsfilm, som genast började kallas "Chock-filmen".

Den visar hur gulliga barn och barnbarn med hjälp av pussar och kramar, tar hem smitta från jobb och skola, till sin vackra mormor som fyller år och firas stort, så att hon blir sjuk och hamnar i respirator.

Realistisk och nödvändig, menar försvararna. Det är av familjen som många smittas. Okänslig och skuldbeläggande, rasar kritikerna.

Jag, jag fortsätter att intresserat följa utvecklingen här med mina svenska glasögon.

Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 14 september 2020.

Bryssel, måndag.

Fasen, kunde inte EU ha standardiserat storleken på europeiska pärmar och register?

Så går tankarna när jag en sen kväll, strax innan stängning, irrar omkring bland de långa hyllorna med pärmar, mappar och pennor på min lokala stormarknad.

Morgonen därpå väntar skolstart för barnen. Och jag ska köpa in allt material som saknas.

Jag befarar att min hastigt nedklottrade inköpslista är inkomplett men det är ändå en gedigen lista som, i min mening, ställer helt orimliga krav på inköparen, det vill säga mig.

Förutom gängse skolmaterial som pennor, vassare och färgkritor, behövs bland annat två mappar med 3-4 centimeter bred rygg. En ska vara antingen orange eller gul. Den andra ska vara grön.

Förra terminen var det andra färger som gällde, så de vi redan har kan inte återanvändas.

På listan finns också ett speciellt skrivhäfte med måtten 24x32 centimeter, snäppet större än vanliga papper. Dessutom ska det speciella häftet ha papper man inte kan dra ut och blocket ska innehålla exakt 96 sidor. Varken mer eller mindre.

Förra året, på första föräldramötet, påpekade franskläraren att jag minsann hade köpt fel mått.

Så det är med viss press och dåligt samvete som jag går omkring, fram och tillbaka mellan alla hyllor.

Jag roffar åt mig den allra sista pennvässaren med kopp och hoppas att vi har en till hemma så att båda barnen får med sig en till skolan nästa morgon.

Och så letar jag efter register, som sagt. Jag har några gamla svenska hemma men de passar inte de belgiska pärmarna som har andra mått. De belgiska har inte fyra metallpiggar utan bara två. Och avståndet mellan dem skiljer sig också, retligt nog bara en knapp centimeter, men hur mycket jag än vrider och vänder är det omöjligt att få dit svenska register på belgiska pärmar och vice versa.

Det är då jag förbannar EU-samarbetet för att man inte sett till att skapa enhetliga standards för de här produkterna det finns ju europeiska regler och mått för så mycket annat. Jag funderar på om jag ska ta upp frågan om jag råkar stöta på den inre marknadskommissionären Thierry Breton. Men så går jag runt hörnet om hyllan med bläckpennor och där finns en massa fina färgglada register kvar.

Check en grej mindre på den långa listan.

Tillslut är det bara det där speciella blocket kvar. Och faktiskt, på motsatta hyllan lite längre bort, hittar jag tillslut ett med exakt 96 sidor, och ja det är rätt mått - 24x32 centimeter.

Men vänta nu, skulle det inte vara linjerat? Jag tittar på min inköpslista. Jo, visst. Det skulle vara papper med linjer. Och på butikshyllan framför mig ligger bara rutat papper.

Jag ställs inför ett dilemma. Butiken stänger om en kvart, inte en chans att hinna till en annan, jag måste välja: linjerat block i fel storlek. Eller rutat med rätt mått.

Oavsett kommer jag säkert få bassning av läraren igen.

Jag tänker att den här gången ska det i alla fall bli rätt mått. Jag väljer papper med rutor.

När jag sen står i kön för att betala, fortfarande med dåligt samvete, passar jag på att ringa min kusin som fyller år. Jag förklarar min situation och den orimligt detaljerade inköpslistan.

Jag får medhåll och stöd av kusinen som själv har barn i svensk skola. Men så säger hon något som direkt får mig på bättre humör: Det där låter som en krönika.

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]

Utrikeskrönika 11 september 2020.

Som många andra har jag flera 11 september i min ryggsäck.

Dagen för militärkuppen i Chile, 1973, som ledde till att jag tre år senare - kom till Sverige som flyktingbarn en mörk oktoberkväll.

Dagen för terrorattackerna mot tvillingtornen i USA 2001, vars bilder jag såg på en tv-apparat på ett skyltfönster vid torget i Skärholmen i södra Stockholm, lika paralyserad och chockad som de flesta i världen.

Och 2003, dagen för mordet på Anna Lindh, utrikesministern som skulle köpa en blus inför ett tv-framträdande och mötte sin mördare i en klädbutik i centrala Stockholm.

Även då med en klump i halsen, lyssnandes på Göran Persson, vars röst brast mitt under presskonferensen, så som det brast i själen hos många av oss. Chock är nog det ord som bäst sammanfattar dessa 11 september.

Våld. Död. Meningslöshet.

Jag har länge tänkt att tillhörighet förstärks av traumatiska händelser. I mitt fall kan jag räkna upp flera tragedier som har stärkt den svenska delen av min identitet mordet på Olof Palme, Estonia-katastrofen, mordet på Anna Lindh.

Händelser som skakat om hela den svenska nationen och som bidragit till en mycket stark vi-känsla, en gemensamhet i tragedin så att säga. På en middag eller ett arbetsmöte med andra svenskar kan jag relatera till dessa händelser, som berört mina vänner och kollegor på samma våldsamma sätt som de berört mig. Vi kan känna igen varandra i det traumatiska.

På samma sätt är det med den chilenska delen av min identitet. Kanske ännu starkare har militärkuppen i Chile och det 17 år långa mörkret som följde präglat mig och min världsbild. Starkare, därför att jag berördes personligen, därför att militärdiktaturen drabbade min familj, mina allra närmaste, genom både fängelse, tortyr, koncentrationsläger och exil.

Därför har jag inget svar på frågan, som jag får då och då, ifall jag känner mig som svensk eller chilenare. Jag vill gärna svara att jag känner mig som både och, att den ena delen förstärks i vissa kontexter, att mina gemensamma upplevelser med svenskar gör mig till svensk och att de gemensamma upplevelserna med chilenare gör mig till chilenare. Eller latinamerikan, som också är en identitet.

Jag känner mig trygg som ett vandrande exempel på att kulturell tillhörighet inte är något fast och evigt, utan en flytande, ständigt föränderlig egenskap.

Och det är klart, tillhörigheten blir inte bara befäst av större traumatiska händelser och tragedier. Lika viktiga är de små vardagliga företeelser som man delar med andra, som att åka på en fullproppad buss mitt i pandemin eller att förbereda midsommarmiddagen.

Men jag vill ändå peka på dessa 11 september, som påverkat så många människor, säkert inte alla på samma sätt. Man vill hoppas att de som dog i dessa tragedier, de i Chile, Sverige, USA, Afghanistan, Mellanöstern, Nordafrika, att de inte dog förgäves.

Ibland verkar det inte så, när man tittar runt omkring. Det är så mycket elände fortfarande. Men som sagt, man vill hoppas.

Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent [email protected]