Utrikeskrönika 27 augusti 2020.

Minsk, torsdag morgon.

Allting hände extremt fort igår kväll.

Vi hade precis sagt hej då till en kvinna vi gör ett reportage om och var på väg. Då hörs plötsligt ett budskap från högtalare på hustaken:

Torget ska tömmas, annars blir det hårda tag.

Vi går vid Självständighetstorget i Minsk, ni vet där de enorma demonstrationerna har ägt rum på söndagar. Igår var det kanske tvåtusen som viftade med flaggor.

Plötsligt inser vi att all trafik är borta på den stora mångfiliga gatan, inte ett fordon i sikte, det har blivit helt trafik-tyst i centrala Minsk.

Några poliser drar hastigt fram avspärrningar framför flera nedgångar till något under gatan, oklart om någon stängs inne där, eller om vi ska hindras från att gå ned.

Då kommer de snabbt rullande runt hörnet. Höga militärgröna lastbilar med luckor på taket. Polletten trillar ner hos alla Minsk-flanörer; det är polisen, de ska rensa.

Alla börjar springa, vi hänger på, och lyckas slinka runt ett hörn innan det stängs av. Merparten av det femtiotal personer som springer framför oss kastar sig handlöst in genom en öppen port.

De vill inte fastna ute på gatan och träffa på en mörk bil som stannar till, den kan man bli inlyft i. Vi vill inte fastna inne på en gård, så vi springer vidare nerför backen.

Bara några gator bort skålas det med ett glas rött på en uteservering, det äts ryggfilé och rödbetssoppa. Det helt normala, bara en backe ned från torget där polisen stänger in folk i en kyrka och för bort andra i lastbilar till något häkte.

Det här är ljudet av tillsammans, många tiotusentals människor som tillsammans ropar avgå.

De kan man inte skrämma med högtalare. Men i mörkret, när man är färre, då går det att väcka rädslan igen med några enkla handgrepp.

Ikväll är demonstranterna här igen på torget, vi får väl se om polisen kommer.

I en kamp är det tålamodet som ofta koras som vinnare, vare sig det är dom som viftar med batongerna eller dom som viftar med flaggorna.

Jesper Lindau, Minsk [email protected]

Utrikeskrönika 26 augusti 2020.

Stockholm, onsdag.

Var det någon som berättade för dig att det är såhär det är i Europa?, frågar jag Brahim, en guineansk man i en röd täckväst och flip-flops.

Det är november 2018, vi sitter på en sten på stranden i Ceuta en av två spanska enklaver som angränsar till norra Marocko. Brahim vantrivs här. Han har drömt om Ceuta i flera år, men han har ännu inte fått sin asylansökan prövad, trots att han kom hit i fjol. Han är fast i enklaven och får inte komma till fastlandet.

Nej det sade de inte, säger han. De sade bara att allt är fantastiskt här.

Jag frågar vad han säger, när han pratar med sina vänner som fortfarande inte kommit hit?

Jag säger samma sak.

Den som har läst ett Amerikabrev från en utvandrad svensk vet hur de ofta tummade på verkligheten. I Amerika finns ingen hunger, inga sjukdomar och ingen nöd. Här lever alla gott, marken är bördig och potatisarna enorma. En försköning med udden mot det fattiga Sverige kontrasten till det liv som lämnats kunde inte vara större.

De svenska Amerikabreven är i dag artefakter. Gulnande papper med snirkliga bokstäver. Nutidens Amerikabrev ser inte riktigt likadana ut. De låter ungefär som Brahim, tänker jag där på stranden.

Jag noterar de lite motstridiga känslorna som hans resonemang väcker i mig. Det känns både lite ansvarslöst, ja, men också mänskligt, på något vis. Det där behovet av att i ljuset av nuet bedöma sina egna beslut som riktiga, kanske särskilt när de kostat mycket. Brahim har rivmärken på sin kropp efter att ha klättrat över de fyra gränsstaketen som skiljer Ceuta från Marocko.

Han sover på ett överbelamrat migrationsboende, han är hungrig och framtiden är fortfarande oviss, trots att han befinner sig på europeisk mark. Men inget av det får hans kompisar, som fortfarande väntar i skogarna i norra Marocko, veta. Hoppet är ju det enda som håller dem uppe, resonerar han. Vem är jag att släcka det?

I år har gränsbevakningen i norra Marocko blivit tuffare. Hur många migranter som finns i landet vet ingen egentligen, men många av dem sneglar nu mot Atlanten och Kanarieöarna en farligare, längre väg. Många drunknar, och de som kommer fram har trotsat svåra odds. Kanske skriver de då ett sms hem, eller till vännerna som fortfarande väntar på andra sidan. Allt är bra.

Fanny Hedenmo [email protected]

Utrikeskrönika 25 augusti 2020.

Stockholm, tisdag. Det är snart dags att resa igen. Inte för den stora majoriteten, men för mig, eftersom mitt jobb ju till hög grad går ut på det.

Under våren var gränserna i min bevakningsregion stängda, länderna på Balkan, Ungern, Rumänien och Grekland sa nej tack till resenärer från Sverige, sen under sommaren blev det plötsligt ja tack igen, eller åtminstone nja, och nu är det vet inte eller kanske.

För några veckor sen var jag i Grekland, under det sommarfönster där Grekland öppnade för omvärlden igen. Nu är det återigen svårare att resa dit, en plötslig ökning av antalet covidfall har gjort att man infört krav på uppvisande av medtaget negativt coronatest, för inresa.

Men under de hetaste sommarveckorna i juli och augusti räckte det att vara beredd på att testas  vid ankomsten för att få komma in. På Arlanda var det tjockt med folk, kön till säkerhetskontrollen ringlade säkert dubbelt så lång som vanligt, antagligen på grund av att man stängt en av de två säkerhetskontrollerna.

Vid gaten mest greker, otåliga  att få återse nära och kära, vissa vågade inte ta ut segern i förskott, de hade bokat både en och två tidigare flighter som ställts in. Ett gäng svenskar också, men de nekades att boarda planet för det var överbokat och de hade checkat in sist.

Ansiktsmasker på, förutom när de ska dras ner för mackätande, vid landning gör ett pensionärspar korstecknet och ber en kort bön att de ska skonas från den osynliga fienden. Jag tror de kändes sig lättade när vi var framme, hela bussen från planet in till terminalen kändes liksom uppsluppen, som om vi hade klarat eldprovet, vi var i Grekland och kände ju oss friska allihop!

Men de går ju såklart inte att veta där och då, det är också det som är knepigt med det här viruset, facit kommer ju sen, och är binärt, negativt eller positivt. Om jag smittas under en resa, betyder det att beslutet att resa i grunden var felaktigt? Att risken jag tog var för stor? Och om jag håller mig frisk, betyder det att jag höll mig inom ramarna för en acceptabel nivå av risk? I slutänden utgörs smittorisken av en oändlig kombination sannolikheter som för mig är okända. Det enda som är helt säkert är ju att bara stanna hemma.

Hur många resor kan jag göra i höst i min roll som korrespondent utan att ta för stor risk att smittas och smitta? Den balansen tycker jag är svår.

Nu ökar smittspridningen i hela sydösteuropa, och därmed också risken att länder återigen börjar stänga gränserna och i värsta fall blir det knöligt att komma hem. Men fastnar jag nånstans, har jag lovat mig själv att inte klaga på hotellmaten. Man vill ju inte bli uthängd i kvällstidningarna.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 24 augusti 2020.

Bogotá, måndag.

När den här krönikan publiceras sitter jag snart på ett flyg på väg hem till Sverige. Eller... är det hem? Större delen av mitt vuxna liv har jag levt i Latinamerika. Och mina sista dyrbara radiominuter som korrespondent tänker jag ägna åt allt jag älskar med den här vidunderliga kontinenten.

För kanske har ni aldrig fått chansen att smaka mangostino, lulu, guanabana och borojó? Eller min personliga favorit granadilla, en sötare passionsfrukt, som nu fyller halva resväskan. En kompis svärmor hävdar envist att man måste tugga kärnorna som annars kan fastna i tarmen. Och det är en annan sak jag kommer sakna: de oombedda råden instruktionerna - från kända och okända människor som ständigt lägger sig i. Du ska väl inte läsa på bussen, det kan göra dig blind! Sätt en kapsyl på sonens utåtnavel så går den in igen! Det där såret behöver du inte åka till akuten med, lägg på lite kaffe istället!"

Colombia, och resten av Latinamerika, är en plats där den privata sfären snabbt krymper, allteftersom omvärlden obekymrat tränger sig på: Kvinnan i hissen som vill vara barnvakt, småpratet i parken som snart blir djupa samtal, hjälpsamheten som kantar vardagen. Och sättet att så enkelt bjuda in sig:Har ni fest? Jag kommer gärna, eller vänta vi blir tre, mina kusiner är på besök. När drickan tar slut går nån runt och skramlar ihop pengar till "La Vaca" den gemensamma kossan.

Under åren har mina vänners vänner blivit mina, bekantskapskretsen är ett finmaskigt nät där alla till slut känner alla, eftersom ingen någonsin säger jag ska fika med en kompis i eftermiddag, vi kanske kan ses på söndag istället? utan istället säger "jag ska fika med en kompis nu, vill du följa med? Ni kommer gilla varann!"

Och så kommer jag sakna de grova skämten - la pesadez - som tar udden av skammen och gör pinsamheter och svagheter till helt vanliga, mänskliga, brister. Någon som börjar bli flintis. Någon som säger nåt olämpligt. Någon som pratar för mycket. Drar skämt som ständigt faller platt. Eller kanske en snåljåp? Alla defekter och fel dras fram i ljuset för att skrattas åt, och bleknar tills de inte längre syns.

Och är det inte märkligt hur man kan vänja sig vid en så majestätisk natur?

Ja, jag vet att svenskar, särskilt under sommartid, romantiserar över rapsfält och skärgårdskobbar. Men som jag kommer sakna att varje dag se solen gå upp över Andernas storslagna toppar, att vara några timmar bort från regnskog, savann och virvlande floder, att tvärbromsa på vägen när en capyvara ska korsa med sina små ungar. Och att aldrig någonsin titta på en väderprognos, eftersom de inte fyller någon funktion i ett land där vädret är lika oförutsägbart som allt annat.

Jag hade just fyllt 18 när jag flyttade till Latinamerika första gången. Det var långt före sociala medier, jag gick till ett internetcafé i Valparaiso för att skriva långa mejl, och höll noga reda på min pappersbiljett som skulle ta mig tillbaka till Sverige ett år senare. Det kändes som en evighet.

I dag är det mycket lättare att leva ett liv där ena halvan ständigt finns på andra sidan Atlanten. Nu känns några år bara som ett andetag.

Lotten Collin [email protected]

Utrikeskrönika 21 augusti 2020.

Sundbyberg fredag.

Jag satt ensam på ena sidan av ett gigantiskt bord, sju på den andra. Närmast mig, två högt uppsatta inom det Thailändska utrikesdepartementet.

Den näst högsta sitter med en tjock hög papper som han släpper med en smäll i bordet samtidigt som han tittar upp på mig för första gången och säger.

Ja du, jag är glad för att du ännu inte är gripen!

Det tar en stund innan hjärnan registrerade... det där var ju ett direkt hot.

Jag hade ingen aning om vad det stod i dessa dokument.

Det här var hösten 2015, drygt ett år efter militärkuppen, och anledningen till att jag satt där var att jag utan motivering fått avslag på min ansökan om ett journalistvisum.

Jag anande att avslaget hade att göra med att jag rapporterat flitigt kring banden mellan eliten, kungahuset och militären i samband med kuppen.

Många experter menade att militären tog makten just då för att den svårt sjuke Kung Bhumibols över 70 år på tronen snart skulle vara till ända. Det kunde bli turbulent vid tronskiftet då den thailändska befolkningen inte hade så stort förtroende för den blivande kungen, Vajiralongkorn.

Men att öppet uttrycka kritik mot kungahuset har varit otänkbart då thailändarna i generationer fötts in att se kungen som i det närmaste en gud. En garant för landet. Och så uppe på det en lag som förbjuder minsta kritik med mycket långa fängelsestraff.

Det är med det historiska perspektivet man måste se modet hos de som nu kräver en förändring. Som vill ha en ny regering och att kungen ska lyda under folket, parlamentet och inte tvärt om.

De unga, inspirerade av protesterna i Hongkong, vet att det finns en annan verklighet utanför de gamla normerna som gagnar den mycket rika eliten i Thailand som format politiken så länge.

Men de höga militärerna, de superrika familjerna och kungahuset riskerar mycket ifall de tappar makten så frågan är hur långt de är beredda att gå för att försvara sina positioner.

1976 fanns det ingen gräns för vad polisen och rojalisterna ansåg var rättfärdigat. Då gick de in på Thammasatuniversitet i Bangkok sköt ihjäl officiellt 46... inofficiellt mer än hundra med motiveringen att kungahuset var hotat. Samma kväll tog militären åter makten i landet.

Jag fick aldrig ett journalistvisum i Thailand utan fick hanka mig fram på tillfälliga visum. En klar maktmarkeringen. Men den är som en fis i rymden i jämförelse med vad de unga som protesterar nu i Thailand riskerar i sin kamp för en friare framtid utan militärt styre och drakoniska lagar.

Margita Boström [email protected]

Utrikeskrönika 20 augusti 2020.

Cardiff, torsdag. När jag var i Bristol tidigare i veckan hajade jag till lite när hotellreceptionisten, sådär i förbifarten, sa att hotellet jag bodde på öppnade upp igen först i måndags - efter att ha varit stängt i mer än fyra månader. Såklart, tänkte jag för mig själv, att hotellen också väntar med att öppna igen, precis som en hel del pubar, restauranger och butiker. Osäkra på om gäster och kunder kommer att återvända.

Värst är det kanske i Londons West End där de senaste siffrorna visade att det var 65% mindre folk där nu, jämfört med förra året. Så lite människor att en del snabbmatskedjorna inte ens brytt sig om att öppna alla sina matställen. Och varje vecka kommer det nu varsel och uppsägningar där de, precis som varuhus och butiker, göra sig av med personal. Men trots det minskade antalet besökare är det ändå kö utanför många affärer. Här i Storbritannien handlar nämligen mycket när det gäller coronastrategier om att hålla säkerhetsavstånden. I en liten bokhandel som jag var på fick man bara ta in fem personer i taget. Det blev ganska snart som en gammal sovjetisk brödkö där utanför, fast fylld med konstbokshungrande kunder som irriterat och otåligt stod och iakttog de velande personerna på andra sidan butiksfönstret. Här i Wales har de flesta jag pratat med varit ganska nöjda med den lokala regeringens sätt att hantera coronapandemin. Man har varit lite försiktigare och långsammare än i England. Men allt är inte konsekvent. Jag blev helt förvånad när jag skulle handla mat i en affär här, och var den enda med munskydd. Det är ju tvång på det i England, men inte i Wales. Även inom kultursektorn försöker man få folk att hålla distansen till främmande människor för att minska risken för smittöverföring. Det är möjligheten att hålla avstånden som styr antalet besökare på evenemang, och principen är att inte blanda personer från olika hushåll. En teatergrupp löste det här genom att ta betalt per bord. Ungefär motsvarande 1200 kronor kostade det att boka ett bord, och så kunde man sitta upp till fyra personer ur samma sällskap runt det. Vilket ju blev en ganska dyr teaterbiljett om man ville gå se den pjäsen ensam. När det var dags för Jesus Christ Superstar att spelas utomhus i Regent's Park i London så hade man istället i förväg delat upp biljetterna i olika grupper. Men även här var det ganska tufft som ensam teaterbesökare. Fjorton singelbiljetter räknade jag till, av de totalt 390 platserna som ska finnas tillgängliga per föreställning. Och de där ensambiljetterna tog ju slut direkt, förstås. Synd, för nu fick jag aldrig reda på hur man löste det där med judaskyssen i den här uppsättningen. För även skådespelarna är ju fysiskt distanserade på scen. Till och med Judas och Jesus måste hålla säkerhetsavståndet.

Roger Wilson, Cardiff [email protected]

Utrikeskrönika 19 augusti 2020.

Beirut, onsdag.

Vad du än gör, ta ingenting med kyckling i, säger min vän när jag med sedvanlig obeslutsamhet bläddrar genom sidorna i menyn, eller Sidorna? Senast jag besökte restaurangen, fanns menyn inbunden i en liten pärm, nu har den ersatts av ett ensamt A4, i en sladdrig plastficka.

Sedan Libanon i mars kastades ner i en djup ekonomisk kris har tillgången, bland annat på råvaror försämrats här.

För en dryg månad sedan slog libanesiska myndigheter till mot ett livsmedelsföretag som sålt utgångna kycklingprodukter till restauranger och matvaruaffärer runt om i landet. I razzian beslagtogs 40 ton kyckling med bäst före datum så långt tillbaka som till år 2016.

Det har gått ett år sedan jag senast besökte Libanon, och när jag nu återvänder är det som att kliva in i en parallell verklighet. I matvaruaffärerna har fyndpriserna ersatts av vad som, även med svenska mått mätta, närmast får liknas vid fantasisummor. En burk labneh, vilket är en standardvara i många libanesiska hem som skulle kunna beskrivas som en sorts blandning mellan färskost och yoghurt, kostar numera nästan 90 kronor. Och häromdagen berättade en vän för mig hur hon lyxat till det med två avokados till det sammanlagda priset av motsvarande 120 kronor.

Här i Libanon, där den lokala valutan och den amerikanska dollarn sedan länge tillbaka används parallellt, har den snabbt sinande valutareserven även medfört kraftiga begränsningar i möjligheten att ta ut dollar. Därför tvingas de libaneser, som fortfarande har inkomster, att ta ut sina pengar i en valuta som blivit näst intill värdelös.

Istället försöker en del byta till sig varor och förnödenheter. I ett uppmärksammat inlägg i en bytesgrupp på Facebook försökte en kvinna från norra Libanon i början av juli byta en limegrön tyllklänning som hon ursprungligen köpt till sin dotter mot socker mjölk och tvättmedel.

Därtill är det ett visuellt annorlunda Beirut jag möter den här gången, även utöver skadorna efter den stora explosionen som för två veckor sedan slet delar av den libanesiska huvudstaden i stycken. En mörk stad där den akuta bristen på el gjort att både gatu- och trafikbelysning på flera håll slutat lysa. Och där de ödsliga gatorna och de många igenbommade butikerna och restaurangerna får varje dag att kännas som en söndag.

Någonting är sig åtminstone likt, hinner jag tänka när jag en kväll promenerar i solnedgången på kornischen, innan alla lampor längs med hela strandpromenaden plötsligt slocknar.

Sanna Drysén [email protected]

Utrikeskrönika 18 augusti 2020.

Kommunistpartiets centralkommittés generalsekreterare, Kinas president, ordföranden för den centrala militärkommissionen Xi Jinping har ett viktigt direktiv.

Jag hajade till. Den kinesiska statliga nyhetsbyrån Xinhua sparade inte på krutet. Det här lät viktigt.

Xi Jinping har konstaterat, fortsatte Xinhua, att matsvinnet i vårt samhälle är chockerande och smärtsamt. Alla måste resolut motverka matslöseriet och uppriktigt kultivera en sparsam livsstil.

Ja, så kan det låta i de kinesiska statsmedierna år 2020.

Kanske borde jag inte bli förvånad. Kommunistpartiet har alltid haft stark uppfostrande ådra. Det är också därför som hela Kina är belamrat med röda propagandabanderoller med instruktioner så som:

Du kommer väl ihåg att sopsortera.

Eller: Lyssna på partiet.

Eller, som jag stötte på i Wuhan i våras: Få inte panik.

Men budskapet den här gången kändes ovanligt apart, i ett läge där Kommunistpartiet står inför tuffa utmaningar: Relationerna med USA har havererat, partiets bulldozerpolitik i Hongkong möter internationellt fördömande och de värsta översvämningarna på decennier har drabbat stora delar av centrala Kina.

Dessutom: Coronaviruset.

Så, när statsmedia basunerade ut den senaste ordern från toppen tänkte jag att det kanske hade bäring på något av ovanstående.

Men Xi Jinping kallas inte för inte för den mäktigaste ledaren sedan Mao Zedong.

Oavsett vad han säger så får det ringar på vattnet och som så ofta i den här typen av politiska kampanjer blir det en tävling i vem som kan vara mest lojal.

I Shanghai kom direktiv från lokala myndigheter att restauranger bör erbjuda mindre eller halva portioner.

I Wuhan lanserades en uppmaning att varje middagssällskap bör beställa en rätt färre än antalet middagsgäster. Så, går man ut fem personer och äter, så beställer man bara fyra rätter.

Och i Changsha erbjöd en nitisk restaurang sina kunder att väga in sig innan de satte sig till bords, för att utifrån vikten bestämma hur mycket mat som är lämpligt att beställa.

Det bör väl sägas att även partimedia tyckte att restaurangen i Changsha gick lite väl långt.

Och visst, matsvinn är ett problem. Och visst, Xi Jinping försökte retoriskt koppla det till coronaviruset och svåra tider i allmänhet.

Men, skepsisen fanns ändå där i kinesiska sociala medier.

De paranoida misstänkte att den verkliga orsaken bakom kampanjen var att Kina står inför en stundande matkris.

Andra ställde sig frågande kring huruvida matsvinnet verkligen är ett allmänt samhällsproblem.

Det är ju inte vanligt folk som slösar på maten, utan i sådana fall de med pengar och makt.

Verklighetsbilden skavde.

Och faktum är att Xi Jinpings nya direktiv är gammal skåpmat. Redan 2013 drev Partiet på en liknande kampanj.

Men, i dagens Kina, vem är du att ifrågasätta budskapet som serveras?

Ät upp på tallriken, istället.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 17 augusti 2020.

Washington, måndag.

Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev min senaste krönika för P1-morgon, som sommarvikarie i USA. Den avslutades ungefär med att: allt förändras så snabbt nu. Nu är jag tillbaka som ordinarie korrespondent. Ett år och en hel värld senare. Och det där: allt förändras så snabbt nu, känns nästan, när man blickar tillbaka, som ett hån.

Vi har levt med coronapandemin i ett halvår nu och den tillvaron är ju förstås alldeles extra smärtsam för de som förlorat en nära eller blivit sjuka själva eller förlorat sitt jobb. Men för alla är det ändå en ny verklighet.

De första skräcklika veckorna i mars/april kände jag precis som så många andra, ett överväldigande behov av att dokumentera allting runt mig, jag fotade handskrivna lappar i trapphuset med erbjudanden om handlingshjälp till personer i riskgrupper, jag antecknade en massa. Och jag fick en impuls att börja läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker som hon skrev under andra världskriget, som om jag skulle hitta något slags svar där. Hennes första inlägg, samma dag som Hitler invaderat Polen, avslutas med: Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet! Och det kändes ju så i början av våren, vanvettigt allting. Nu är ju pandemin inget världskrig men väl en världskris den värsta sen just andra världskriget. Och här i USA pågår också en ekonomisk kris som på flera håll i världen, en djupare kulturell och politisk kris med en proteströrelse mot rasmotsättningar runt om i landet. Och överallt märks det hur annorlunda allt är jämfört med förra året, inte bara på ansiktsmaskerna som ersatt det vanliga leendet när man möter grannar på gatan med en liten vinkning, utan också på det pågående samtalet mellan människor.

Jag överhörde en mamma och hennes son i 20-årsåldern i en mobilaffär och hur de omedelbart tillsammans med försäljaren, en ung kille, kom in på protesterna, på coronakrisen, på sakernas tillstånd en av killarna sade att vi är den första generationen som kommer ha det sämre än generationen innan och mamman sade: men det är bara er generation som kan göra saker bättre. Det är en helt annan värld men samtidigt är så mycket sig likt sen alltid här i USA också, värmen. Grannar som lämnar välkomstblommor på trappen, och trots att du inte kan se deras leenden hör du som vanligt det obligatoriska och hemtama "Hi how are you, mam?" från butiksbiträden. Jag har slutat anteckna och fota lika mycket som i början, en världskris blir också vardag. Och inte har jag läst ut Astrid Lindgrens krigsdagböcker heller. Men ibland stannar allt upp, ett foto från förra julen, då när det fortfarande var möjligt att krama äldre föräldrar, flimrar förbi. Eller en krönika från en tid då allt fortfarande bara var vanligt dramatiskt, och så inser man igen att allt verkligen förändras så snabbt nu.

Cecilia Khavar [email protected]

Utrikeskrönikan 14 augusti 2020.

Sinnessjukt! Dément, sinnessjukt, skriker rubriken på förstasidan på en av de franska tidningarna. Det handlar om en specifik händelse men jag tänker att det lika gärna skulle kunna vara en allmän rubrik för mycket av det som sker just nu.

I söndags var det 39 grader varmt här i Paris. Fortfarande på kvällen höll sig temperaturen strax under mardrömsgränsen 40. Hettan blev ännu mer påtaglig i måndags när myndigheterna införde krav på munskydd på vissa gator i den franska huvudstaden. Hittills hade kravet bara gällt i kollektivtrafiken och inomhus på till exempel affärer men när smittspridningen i Frankrike nu närmar sig Sveriges nivåer vill myndigheterna visa sig handlingskraftiga.

Många bär nu munskydd hela tiden eftersom det är jobbigt att hålla koll på vilka gator kravet gäller på. Andra har i stället munskydden som en accessoar runt halsen eller på armen för att snabbt kunna ta på den om det uppstår trängsel eller om polisen dyker upp. Om inte dément så är det i alla fall intressant att franska myndigheter gått från att vägra i flera månader att införa krav på munskydd till att nu detaljstyra användandet gata för gata.

Det senaste dygnet har temperaturen sjunkit i Paris så jag passade på i går att ta en lång promenad till kyrkan Sacre Coeur i norr för att studera maskanvändandet i stan. Jag har gjort det till en grej att jag går till de stora turistmålen och sedan av en slump ringer upp min sambo och dotter på videosamtal just därifrån. I går svarade de inte så jag satte mig på ett café i närheten och det var då jag läste den där rubriken dément i sportdagstidningen L'Equipe.

På ett foto ligger spelare från Parisklubben PSG och klappar om varandra. De har just gjort två mål i slutminuterna av kvartsfinalen i fotbollens Champions League mot lilla Atalanta från Bergamo i Italien. PSG har vänt det som såg ut att bli en pinsam förlust till en sinnessjuk seger.

Hela Bergamo satt och laddade för segervrålet. Ett vrål för alla de som mist livet eller förlorat anhöriga i covid-19 i en av de hårdast drabbade städerna i Europa. Ett vrål för alla som förlorat sina jobb. Nu blev det i stället tårar, en fruktansvärd förlust och en förstärkt känsla av att det här är ett riktigt pissår trots att Atalanta överträffat sig själv.

På fotot på förstasidan i L'Equipe ser Paris-stjärnan Neymar mest lättad ut. Han har själv lika hög lön som hela Atalantas spelartrupp tillsammans.

Dément!

Claes Aronsson, Paris [email protected]