Utrikeskrönika 10 september 2020.

London, torsdag.

För några timmar sen låg jag och sov i godan ro.

Och så, som det händer ibland för en korrespondent, väcktes jag plötsligt av att telefonen ringde vid halv sju, svensk tid.

Det är en intressant och på sitt sätt omskakande upplevelse det där, varje gång. Sinnena skärps direkt, man går från sovande tillstånd till klarvaken och fullt koncentrerad på en millisekund och ställer sig alltid frågan:

Vad har nu hänt, är det drottningen, är det ett terrordåd, eller har Johnson avgått?

Man vet ju att man bara får väckas om något stort hänt.

Godmorgon Daniel, nu väcker jag dig nog, men det är P1-morgon som söker dig, sa den alltid så vänliga personen i växeln så urskuldande och mjukt hon kunde.

Hon vet efter lång erfarenhet att det inte alltid är så poppis, för att uttrycka sig milt, bland korrar att bli väckt så där.

Tankarna fortsatte att mala den korta tid det tar innan samtalet kopplas fram till den som vill mig något. Jag vet att jag hann tänka att det måste ha varit någon utveckling kring de senaste dagarnas stora nyhetsämne här och i EU, nämligen att den brittiska regeringen är beredd att bryta mot internationell lag om man inte får igenom ett frihandelsavtal med EU.

Fast visserligen bara bryta mot lagen på ett väldigt begränsat och specifikt sätt som en minister sensationellt ärligt svarade på en direkt fråga i parlamentet häromdagen.

Hej Daniel, säger producenten för dagen för P1-morgon, Maria Hansson.

Ett superproffs i alla avseenden, vänligt, men också med en producents ibland omisskännliga bestämdhet:

Maria här, ursäkta att jag väcker dig, men jag hittar inte din krönika.

Med all respekt för allt hemskt som händer och kan hända här på jorden, så där och då, var just det beskedet, jag hittar inte din krönika, det värsta som kunde hända.

Jag insåg förstås med en gång, att det som i det här sammanhanget, i vår lilla radiovärld, faktiskt måste betraktas som en katastrof, hade hänt, att jag faktiskt för första gången hade glömt att göra en krönika.

Ajajaj, ursäkta mig, men jag har faktiskt missat att göra den sa jag.

Men jag har bara glömt att göra den på ett väldigt begränsat och specifikt sätt.

Nej, det sistnämnda sa jag förstås inte, men inser att det faktiskt hade varit ett ganska bra tillfälle skämtsamt parafrasera det där häpnadsväckande uttalandet i parlamentet från ministern Brandon Lewis.

Ni körde för fort här. Ja, men bara på ett väldigt begränsat och specifikt sätt.

Har ni snattat i affären? Ja, men inte så farligt, bara på väldigt begränsat och specifikt sätt, jag tog ju bara en chokladkaka.

Varför gick du på den där middagen när det inte är tillåtet enligt coronareglerna? Ja, alltså, nu måste man komma ihåg att jag ju bara var där ett väldigt begränsat och specifikt sätt.

Lustigheterna på Twitter kring ministern ovanligt raka svar på en direkt fråga har fått vingar här i Storbritannien, det finns hur många exempel som helst, mer eller mindre allvarliga.

Nästa gång jag väcks och har glömt att göra den krönika som ni precis nu dock har lyssnat på, så vill jag också, likt den brittiske ministern häromdagen, komma på en riktigt bra bortförklaring.

Daniel Alling, Londonkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 9 september 2020.

Stockholm, Onsdag.

- Jag har fan inte fått en kram av någon sedan i mars, utbrast en kompis till mig här om veckan.

Hon bor ensam, hennes föräldrar är i riskgrupp och kompisarna slutade hon krama i våras när uppmaningarna om social distansering började komma.

- Jo, det är sant, sa hon när vi andra skrattade.

Senaste tiden har fokus på unga när det kommer till pandemin legat på unga som motor i smittspridningen. Rapporter från olika delar av världen vittnar om att unga smittas i hög utsträckning. En tredjedel av alla nya fall av covid-19 i England förra veckan var personer i åldersgruppen 20-29 år, rapporterade BBC. Nästan 40 procent av alla nya fall i Sverige under en vecka i augusti var i samma åldersgrupp. Världshälsoorganisationen har också varnat för unga som drivande i smittspridningen.

Vi har sett filmer på unga personer, kända och okända, som tycks festa på som om pandemin aldrig hade hänt, samtidigt som riskgrupper måste isolera sig och inte får träffa anhöriga för att inte riskera sina liv. Bilden av att unga lever vidare och struntar i hur det påverkar äldre har debatterats. Hänsynslöst mot äldre, sa Sveriges tidigare stadsepidemiolog till tidningen Dagens Nyheter nyligen. Jag tror inte att det är så svart-vitt, sa en professor i praktisk filosof som jag intervjuade om vad som gör att vi följer restriktioner eller inte.

Till viss del finns det unga som är oansvariga, det gör det i alla grupper men det är inte bara det, sa han. Man kan också se det på så vis sa han, att unga har anpassat sig mycket under ganska lång tid för något som egentligen är för äldres skull.

För många singlar har vissa saker i livet, till exempel, fått sättas på paus rejält. På Folkhälsomyndighetens sajt står det att sex i fasta relationer, där man ändå träffas inte är något problem så länge folk är friska. Men att dejting och tillfälligt sex med nya utgör en risk för att smitta och smittas. Det finns aspekter kring distansering att prata om även när det kommer till unga. Den amerikanska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten gjorde en undersökning i slutet på juni gällande psykisk hälsa under pandemin. Drygt 1 av 10 personer svarade där att de under den senaste månaden funderat på att ta sitt liv. För unga personer mellan 18 och 24 år var siffran en av fyra. Om du är singel och ung vuxen, där den största delen av ditt liv normalt sett är utan för hemmet, så har du fått göra långt mycket större uppoffringar under restriktioner än om du är en medelålders person med barn och förhållande, där livet kanske mer liknat det normala även nu, sa professorn i filosofi och tyckte att man ska vara lite försiktig med att döma ut unga personer som oansvariga.

Caroline Kernen, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönika 8 september 2020.

Berlin, tisdag. Nu har det gått ett år sedan jag tog över stafettpinnen som Sveriges Radios korrespondent här i stan och nästan ett år sedan jag brutalt vaknade upp till insikten att det minsann inte räcker att fixa det tyska språket för att vara Tysklandskorre. Jag vet precis när det hände, det var en torsdagseftermiddag, närmare bestämt den 12 september, några minuter efter klockan halv tre. Det var då som jag för första gången översköljdes av förkortningar som ABOR, ABS och ABSPP, för att nämna bara tre av alla förkortningar på bokstaven A, och ord som automatiska finanspolitiska stabilisatorer och långfristiga refinansieringsoperationer, det var min första konfrontation med centralbankiska. För i mitt revir ingår också bevakningen av ECB, den europeiska centralbanken i Frankfurt, och när ECB:s chef talar till pressen efter styrande rådets sammanträden, då duger inget språk jag lärt mig i skolan. Snabbt lär man sig att till synes helt harmlösa adjektiv innehåller penningpolitisk dynamit som kan skicka börser i spinn och räntor i golvet eller taket. Som när den amerikanska centralbanken för två år sedan utelämnade ordet "tillmötesgående" om sin penningpolitik, det fick avkastningen på obligationer att dyka, bara för att en vecka senare skjuta i höjden när banken förklarade att man inte menat nåt särskilt med att skippa det lilla ordet.

Men medan analytiker och investerare läser in stora beslut i minimala semantiska nyanser såsom spågummor läser teblad, så förstår de flesta av oss knappt vad som sägs. I tyska Handelsblatt stod det häromdagen att lingvister konstaterat att man måste ha 14 års utbildning för att kunna hänga med någotsånär i ECB:s presskonferenser och den brittiska centralbanken har gjort en undersökning som visar att bara tio procent av britterna faktiskt förstår det banken kommunicerar.

När Christine Lagarde tillträdde som ny chef på ECB förra året förkunnade hon att det ska bli lättare för vanligt folk att förstå centralbankens beslut och resonemang. Ingen dum målsättning kan man tycka, om centralbanker ska kunna nå till exempel sina inflationsmål, då måste ju de som i slutändan köper saker, vi konsumenter, känna förtroende för bankens penningpolitik. Det blir förstås mycket lättare om man förstår vad de säger

Men snart blev också Christine Lagarde varse centralbankiskans utmaningar. Det var i mars, när hon uttalade sig om spreaden, som på ECB-språk inte är ett smörgåspålägg utan skillnaden mellan vad Tyskland och Italien får betala för att låna pengar av marknaden. Hennes kommentar om att det inte var ECB:s jobb att hålla ihop spreaden fick marknaden att dumpa italienska statspapper, i tron att centralbanken inte längre skulle hålla Italien under armarna i alla lägen, och en vecka senare fick Lagarde be om ursäkt för kommunikationsmissen. Kanske finns där ytterligare en fördel med att uttrycka sig så att fler förstår, med en tydligare kommunikation finns heller samma behov av att spå i teblad.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika 7 september 2020.

Stockholm, måndag.

Är det en mänsklig rättighet att få växa upp utan klimatångest?

Frågan kan ställas efter att en grupp barn och unga från Portugal lämnat in en stämningsansökan mot Sverige och ett trettiotal andra länder till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. De unga kräver att länderna ska göra mer för att minska sina koldioxidutsläpp och bromsa den globala uppvärmningen.

Portugal är ett av de länder som redan fått känna på vad global uppvärmning kan leda till. Efter en period av extrem hetta och torka 2017 bröt plötsligt flera enorma, svårkontrollerade skogsbränder ut i landet. Det rapporterades om fruktansvärda scener där bilister som försökte evakuera inte hann undan, utan brändes till döds i sina bilar.

Bränderna blev ett landstrauma som fick premiärminister António Costa att utlysa tre dagars landssorg - och en grupp barn och tonåringar att tillsammans med en miljöorganisation börja samla in pengar för att kunna betala advokater och driva en domstolsprocess mot dem som de menar är ansvariga.

Fyra av de unga kommer från ett av de värst drabbade brandområdena, två andra kommer från Lissabon som de senaste åren fått vänja sig vid återkommande värmeböljor och rekordtemperaturer. När de tillslut 3 år senare kan lämna in sin stämningsansökan har Portugal precis genomlevt den varmaste julimånaden på nittio år.

"Jag är rädd för framtiden. Det går inte längre att träna utomhus. Värmeböljorna är extrema och jag lever med känslan av att mitt hem blir mer fientligt för varje år" säger 20-åriga Catarina och Sofia, 15 fyller i:

"Vi har sett outhärdliga värmeböljor som orsakar vattenbrist och skadar livsmedelsproduktionen och våldsamma bränder som ger oss ångest och gör oss rädda för att resa genom vårt lands skogar. Om det ser ut såhär 2020, hur kommer då framtiden att bli?"

De unga påminner om att vetenskapen är tydlig: Europas länder gör fortfarande inte tillräckligt för att minska de globala koldioxidutsläppen. Och som de ser det är länderna både ansvariga för utsläpp inom sitt eget lands gränser och den klimateffekt som ett land bidrar till på andra ställen på jorden, genom sina invånares konsumtion och företagens verksamhet i utlandet. Därför, säger de att Europas länder tillsammans kan hållas ansvariga även för klimatförändringarnas effekter i Portugal. Ni måste skydda vår framtida fysiska och mentala hälsa, kräver de. Men är det en mänsklig rättighet?

Det är det Europadomstolen i Strasbourg nu ska besluta.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 4 september 2020.

Bangkok fredag. När öppnar Thailand för turister igen? En fråga som många ställer sig just nu. Inte bara här i Thailand utan också utomlands. Thailand har precis som så många andra länder runt om i världen stängt sina gränser för resenärer sedan pandemin bröt ut. Det märks tydligt i hela landet. Allra mest i populära turistorter som Phuket, Pattaya, Chiang Mai och Kho Samui för att nämna några. Dom här orterna är till stor del beroende av turismen i landet och nu är dom nästan öde. Det är miljontals thailändare som står utan inkomst när soldyrkande, köpsugna och nöjeslystna turister inte kan komma in i landet. När den thailändska regeringen i mars införde nattligt utegångsförbud och ett totalt stopp vid gränserna så blev miljoner människor utan arbete över en natt. Nu har en del av det som tidigare var stängt öppnat igen, men långt ifrån allt och det kommer ännu inga utländska turister. Förra året kom det nära 40 miljoner besökare till Thailand de flesta från Kina, följt av besökare från ASEAN-länderna sedan är det indier, sydkoreaner, japaner och ryssar som toppar listan. Även om vi svenskar gärna vill tro att vi är viktiga för den totala thailändska turistindustrin svarar vi för knappt någon promille av omsättningen i landets turistindustri som står för över 15 procent av landets BNP. När så många arbetstillfällen och stora inkomster står på spel så är det många som nu kräver att gränserna måste öppnas för att få fart på turistnäringen. Men det är lättare sagt än gjort. För frågan är, när öppnar Thailand för turister igen? Den senast tiden har det kommit en rad olika förslag på hur man säkert ska kunna öppna sina gränser och släppa in turister utan att Covid-19 återigen tar fart i landet. Ett av förslagen är att man på försök ska öppna turist-ön Phuket. Utvalda hotell ska få ta emot utländska turister som kan redovisa ett negativt Covid-19 test innan avresa. Vid ankomsten så kommer man få sitta i karantän på hotellet under 14-dagar och testas för Covid-19 två gånger. Gästerna kommer bara att få röra sig på hotellområdet, alltså inte åka på utflykter, besöka restauranger eller gå och handla. Enligt förslaget så ska man spärra av stranden vid hotellen så karantängästerna ska kunna bada i havet. Det här förslaget hoppas man kunna testa inom någon månad eller så. Lägg där till att alla beslut som rör Thailands eventuella öppnande för turister också måste ta sig igenom byråkratin inom utrikesministeriet, turistministeriet, hälsovårdsministeriet, migrationsmyndigheten för att tillslut hamna på premiärministerns bord.   Men frågan är vem som har lust att åka på karantänsemester. Visst, det kanske finns turister som är redo att sitta i karantän i 14-dagar innan man får lämna hotellet. Men det kan bli svårt att locka så många besökare som man hoppas, speciellt som prislappen verkar hamna på runt 50 000 kronor bara för hotellet. Även ordföranden för de thailändska researrangörerna är tveksam till när Thailand kan börja välkomna turister igen. Han sa här om dagen att även om beslutet kommer idag så kommer det ta tid innan hotell, flygbolag och researrangörer är redo. Så svaret på frågan när öppnar Thailand för turister igen är ingen vet.

Utrikeskrönika 3 september 2020.

Paris torsdag morgon

Här inleddes igår terrorrättegången efter de dödliga attackerna på satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hypercacher i januari 2015. Det är spänt i rättssalen, sa tevereportern på förmiddagen och berättade att tio av de anklagade för inblandningen i dåden satt i två glasboxar.

Det lät som rättssalen i Madrid efter de islamistiska terrorattackerna mot de fyra tågen i mars 2004, då 192 människor dödades. Jag minns det som en hård obehaglig stämning, jag var den enda utländska journalisten som fått tillstånd att komma in medan alla stora tevebolag var utanför på gatan.

På eftermiddagen igår var jag med i P4 Extra och programledaren Erik Blix spelade upp hur skotten lät här i Paris den 7 januari 2005. Jag bara rös. Den fruktansvärda dagen kom tillbaka. Det var råkallt och jag stod hela eftermiddagen och rapporterade där terroristerna några timmar tidigare hade skjutit vilt och ropat Allah Akhbar, helt kallsinnigt.

Det var poliser, blommor, journalister och ambulanser som rullade fram med påslagna blåljus, men helt tysta för alla var ju redan döda.

Frankrike har en ny generation terrorister sedan 2012 - de självradikaliserade. Det är franska medborgare, en del konvertiter och för några dagar sedan kom uppgiften att 8 132 är klassade som säkerhetsrisker.

Skam vilken skitkänsla, såg jag någon skriva häromdagen och jag tänker Rädsla - vilken skitkänsla. Världen har sällan haft det så bra materiellt och ändå är det rädsla som går genom våra samhällen.

Den brittiska veckotidningen The Economist har på sitt omslag rubriken What Putin fears - Vad Putin fruktar? Texten handlar om protester i Ryssland och Belarus och ledarskribenten utgår ifrån att Putin är skakad, för varför ligger annars oppositionsledaren Navalnyj förgiftad på sjukhus? står det.

"Regimer som styr med rädsla, lever i rädsla" - står det längre ner. De senaste sjutton åren har jag med några korta avbrott arbetat som utrikeskorrespondent ute i världen i miljöer där många är rädda. Neapel, Paris förorter, Kongo, Bangladesh alltså inte bara flyktingar som inte vet om och hur de ska överleva, utan tjejer som inte vågar gå i mörker, barn som är rädda och tvingas bli springpojkar åt större killar på gatan, föräldrar som är rädda att förlora sina barn, förlora sina jobb, klimatet och nu covid-19.

Vilken eländeslista detta blev och hur ska jag kunna avsluta denna krönika utan att låta krystad. Så jag rundar av med ord om att covid-19 har påmint i alla fall mig om att varje dag är värdefull och inte självklar. Och i övrigt finns det tyvärr stor anledning av vara orolig i vår tid över demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet. De som lever i rädsla, styr med rädsla, stod det i Economist.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 2 september 2020.

Istanbul, onsdag.

Mannen med melonen är irriterande och faktiskt lite läskig.

Han går de smala gatorna i kvarteret med en skarpslipad kniv i högsta hugg, en sökande blick som en målstyrd robot - sedan har han melonen förstås.

Alla han träffar är presumtiva offer, eller kunder kanske han skulle kalla dem.

När han får syn på en människa skär han blixtsnabbt upp en bit av en melon och bjuder för att sedan övernaturligt ihärdigt få oss att köpa meloner.

"Jag är för världsvan, jag står emot sådant" tänkte jag med överdriven självgodhet när han igår mer eller mindre tvingade in en melonbit i munnen på mig.

Sedan var jag såld.

Det var som att jordens alla behagliga smaker exploderade någonstans i trakterna av gommen och tungroten.

Smaklökarna gjorde vågen av glädje och tänderna njöt av den fulländade texturen.

Det var melonen från himlen.

För en femma köpte jag sedan en melon lika stor som magen på en kvinna gravid i nionde månaden.

Den såldes från en flakbil som åkt från de lantliga utkanterna av Istanbul där melonfälten finns.

Det känns bra att vara tillbaka.

För trots all dysterhet, alla övergrepp, krigshot, trasig ekonomi, sorger och storhetsvansinne så finns här också alltid ljusglimtar.

Som det finns överallt.

Grannarna hälsade glatt när jag var tillbaka, ryktet spreds snabbt och plötsligt var jag omringad och förhörd av grannskapet med en kopp rykande té i värmen som någon tryckt ner i min hand.

Det finns alltid ljusglimtar.

Som frukt- och grönsaksbilen, det är som den svenska glassbilen ungefär.

Men när frukt- och grönsaksbilen kommer springer inga barn i extas ut på gatan för att tjata sönder föräldrar, här får mammor och pappor i lugn och ro välja av det färgglada utbudet.

Eller mannen på min gata som säljer balkong- och krukväxter.

Dagarna i ända går han gatan fram och tillbaka med famnen full av växter i hopp om att sälja någon.

Sedan har vi gubben med den handvevade stenslipen.

Han står utanför porten ibland och hoppas att någon vill slipa sina köksknivar, han har inte ens munskyddet neddraget över hakan, han bryr sig inte om munskydd alls  för vem kan slipa knivar med munskydd på?

Det finns ljusglimar.

Kvinnan som varje kväll matar kvarterets katter, hennes fanclub är störst i stan.

Men det här är Turkiet, över alla ljusglimtar vakar ändå ett mörkt hot, av spänningar med omvärlden, gripanden av aktivister och journalister, en uppstressad retorik, krig mot kurder i Syrien och i sydöst och ett eskalerande krigshot med Grekland där minsta misstag kan bli dödligt ödesdigert.

Nu sticker jag för ögonblicket huvudet i sanden.

Om en timme är jag tillbaka och vaknar upp för att inse att all världens lidande och elände inte blivit bättre. Men tills dess sätter jag min tilltro till alla dessa ljusglimtar och passar på att tugga på min himmelska melon som får mig att tänka att jag kanske redan kommit till paradiset.

Johan Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönika 1 september 2020.

Minsk, tisdag

Dagen efter presidentvalet i Belarus stötte jag ihop med Tatjana på en gågata i Minsk. Hon presenterade sig som snart pensionär. Hon var på väg till sitt arbete. Hon hade inte röstat på Aleksandr Lukasjenko och hon trodde inte att så många andra heller hade gjort det. Ändå hade han utropat sig till segrare med drygt 80 procent av rösterna.

Tänker du gå ut och demonstrera? Frågade jag. Nej, sa Tatjana, inte om inte väldigt många går ut, hundra tusen går ut. Sedan gick hundra tusen Minskbor ut, i protest mot valfusk och mot polisvåld.

Kanske gjorde Tatjana det också.

För till slut händer det, nästan alltid lika oväntat och euforin det väcker går att ta på.

Under mina regelbundna besök i Belarus sedan presidentvalet här för drygt tre veckor sedan har jag ofta tänkt mig tillbaka till ett råkallt Moskva i december 2011 och de massiva protester som ett fuskkantat parlamentsval utlöste den gången. Hur man i Moskvakvällen plötsligt kunde höra ropen från tusentals människor om att "Putin är en tjuv" och att "Ryssland ska bli fritt".

Känslan av att nu har det hänt, folket har vaknat, den demokratiska revolutionen är nära.

Fast revolutionen den gången uteblev, tröttheten infann sig och makten satt kvar.

Hur det ska gå i Belarus vet ännu ingen.

I Ryssland vände utvecklingen istället åt motsatt håll, med än mer repressiva lagar, med långa fängelsestraff för demonstranter. Politikern Boris Nemtsov, som stod högst upp på barrikaderna då, sköts några år senare till döds. En annan, Aleksej Navalnyj, ligger i koma på sjukhus efter att troligen ha blivit förgiftad.

I Belarus är lagarna redan så repressiva de kan bli så vilka andra medel makten kan ta till för att stoppa protesterna vill man helst inte tänka på.

Men oavsett utveckling finns en sak som kvarstår, bilden av en ledare som nästan ynkligt klamrar sig fast och med metoder som mer än något annat väcker lusten till skratt och träffsäkra skämt.

Så som man skämtat om Rysslands president Vladimir Putin och hans ridturer i bar överkropp, stordåd i hockeyrinken eller som läderklädd knutte på motorcykel.

Lika förevigad är nu bilden av Aleksandr Lukasjenko klädd i skottsäker väst och med en kalasjnikov i näven samtidigt som tiotusentals Minskbor fredligt demonstrerar mot hans styre.

Det sägs ibland att när folket börjar skratta åt sina ledare då är ledarens tid redan över.   Jag vet inte om det stämmer men i Minsk finns i alla fall en känsla av att luften den senaste tiden har blivit lättare att andas

Johanna Melén, utrikesreporter [email protected]

Utrikeskrönika 31 augusti 2020.

Stockholm, måndag.

Nu när partikonventen i USA är klara så riktas blickarna genast mot nästa fasta punkt i valkalendern: snart dags för presidentvalsdebatter. Direktsända sammandrabbningar på bästa sändningstid mellan president Donald Trump och utmanaren, demokraten Joe Biden.

Den här veckan väntar Washingtons journalistkår otåligt på besked om vem som ska få leda debatterna. Det avgörs nämligen inte av medierna själva, utan av "Kommissionen för presidentvalsdebatter". En tvärpolitisk grupp som består av både republikaner och demokrater och som de senaste dryga trettio åren styrt, ställt och bestämt över hur debatterna inför presidentval ska gå till.

Vem som ska hålla i debatterna, hur långa de ska vara, vilken inriktning de ska ha, var de ska hållas. Kommissionen bestämmer reglerna. Det blir tre debatter mellan presidentkandidaterna, den första 29:e september, och en mellan vicepresidentkandidaterna Mike Pence och Kamala Harris.

Debatterna har betydelse. Förra valet 2016 sattes nytt rekord. Den första debatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton drog 84 miljoner tv-tittare, den högsta publiksiffran hittills. Då räknade man ändå inte in de som följde debatten via mobilen, eller tittade i grupp på någon bar, med drinkar och snacks och politikklysch-bingobrickor Debatt-tittarpartyn är populära, särskilt i politiknördarnas huvudstad Washington.

Det hör till att kandidaterna hårdtränar inför debatterna med stand-ins som spelar rollen av motståndaren. De pluggar in välformulerade valbudskap och vassa one-liners. Kroppsspråk och utseende är viktigt. Richard Nixons svettiga överläpp i TV-debatten 1960 sägs ha bidragit till att John F Kennedy vann. Förra valet blev det diskussion om Trumps otåliga vankande, när han cirklade runt Hillary Clinton och verkade torna upp sig tätt bakom henne när hon talade.

Och när det går dåligt rycker partiets spinndoktorer genast ut. Jag minns särskilt en snabbpratande Obama-medarbetare i Denver som försökte förklara för mig och andra journalister att Obamas svaga framträdande den kvällen kan ha berott på höjdsjuka: "Denver ligger trots allt bra mycket högre än Washington".

Förberedelserna för årets presidentdebatter är i full gång. Trump har gått till tidig attack och kräver att Biden och han själv ska ta ett drogtest innan de går upp på scenen. Trump gjorde samma utspel förra valet, ett sätt att antyda att motståndaren är beroende av någon sorts substans.

Demokraternas Nancy Pelosi har istället föreslagit att debatterna ska ställas in, eftersom Trump ljuger och uppför sig ovärdigt, som hon sa.

En sak är i alla fall precis som vanligt detta märkliga valår. Debatten om debatterna har startat tidigt.

Ginna Lindberg, USA-kommentator [email protected]

Utrikeskrönika 28 augusti 2020.

Göteborg, fredag. Det är första riktiga arbetsveckan på nya jobbet som Sveriges Radios korrespondent för Norge och Island.

Och precis som för alla andra så har coronapandemin ställt mycket på ända.

Jag kliver in i uppdraget i en situation som skulle kunna beskrivas som ett nordiskt mästerskap i smitthantering. Där spelplanen för de nordiska relationerna är helt förändrad. Förra året skrev politikerna i Nordiska rådet under en vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030. I år är Nordiska rådets möte inställt. Även de nordiska relationerna har drabbats av virus. Frågan är om det finns någon IVA-vård som kan bota? Viktigt gränshandel har upphört helt, familj och vänner på var sin sida om norsk-svenska gränsen har splittrats och norrmän har belagts med "hytteförbud" och får inte besöka sina hus i Sverige.

Gränsen som förut bara var ett streck på pappret har i allra högst grad blivit verklig. Norge delar in världen och Sverige i regioner i olika färger. Rött, gult och grönt beroende på hur stor risken för smitta är. Beskeden om vad som gäller ändras snabbt. Jag får tankarna på en blinkande discolampa när norska regeringen på presskonferenser ger nya besked om regioner som får nya färger. Det blir iallafall färgglatt i den virustrista värld. Som ny korrespondent får jag lära mig hantera nya fenomen som Sverigeskam och Sverigeskräck. Svenskar som bor i Norge vittnar om mobbing och om hur norrmän tar avstånd på grund av deras ursprung eller så blir det bara ett extra stort steg bort, för att hålla distans, när det står klart att du kommer från Sverige. Något jag själv fick uppleva på besök i Oslo tidigare i somras.

Och Sverigeskammen den drabbar norrmän som väljer att åka till Sverige trots risken för smitta. Hur kommer det då sluta i dessa nordiska mästerskap av virushantering? Ja, det är iallafall långt ifrån över.

Efter en vår och sommar av relativt låga smittotal i Norge så har det den senaste tiden varit flera nya lokala utbrott. Kryssningsfartyg i Nordnorge och studenter som trotsat uppmaningar och festat in nya skolåret precis som vanligt är några exempel.

Coronaviruset splittrar och distanserar. Vi ser hur gränser stängs och stater som sluter sig.

Folkhälsonationalism är ännu ett nytt begrepp att lära sig, med innebörden att befolkningen i ett land sluter upp kring den egna statens hantering av coronapandemin.

Är det ett tecken i tiden att när det krisar, då är var och en sig själv närmast? Jag hoppas inte det. Så jag följer råden, tvättar händerna, hostar i armvecket och nöjer mig med att vinka till min nästa i stället för att skaka hand.

Men om det verkligen behövs, då kommer jag räcka ut en hjälpande hand, oavsett vilken nationalitet det är på personen som trillat.

Carina Holmberg, korrespondent i Norge och Island [email protected]