Utrikeskrönika 5 februari 2021.

Sofia, fredag.

Hotellrestaurangen var helt tom, så när som på ett sällskap. Men att den överhuvudtaget var öppen var en positiv överraskning, eftersom alla krogar här i Bulgarien egentligen måste hålla stängt på grund av pandemin.

Det andra sällskapet, bestående av åtta personer, var betydligt mer välklätt än jag, noterade jag direkt. De hade klänning eller kostym, medan jag hade min rutinmässiga, eh, korrekostym, det vill säga grön fleecetröja och sneakers. Det visade jag snart att jag var nionde hjulet på ett litet bröllopsfirande.

Många hade kanske uppfattat det som lite deppigt med en så liten bröllopsmiddag på en så tom restaurang mitt i en pandemi men det tycktes inte störa det här sällskapet i alla fall, de skrattade, åt och drack, höll tal, och samlades till slut runt pianot i baren för allsång.

Om hotellet hade nåt slags undantag att hålla öppet, eller om man tänjde lite på reglementet vet jag inte. Jag frågade inte och mig gjorde det detsamma, jag var bara glad att ha nånstans att sitta och äta bakom de vita gardinerna som hindrade insyn från gatan.

Frustrationen är stor bland krogägare i Bulgarien, och i alla länder egentligen, över uteblivna inkomster och avsaknaden av ersättningar från regeringarna som beslutat om restriktionerna. Och vissa kan inte låta bli att fuska lite. Här i Sofia märkte jag snabbt att det inte bara var den där hotellrestaurangen som eventuellt tänjde lite på reglerna.

När en kollega föreslog att vi skulle mötas på hans stammishak ställde jag mig lite frågande, eftersom vi egentligen behövde sitta ner och jobba lite. Skulle vi stå utomhus på någon minusgradig uteservering och knappa? När jag kom dit och frågade tjejen i baren om någon väntade på mig bara skakade hon på huvudet ingen var där, bedyrade hon. Men det var det visst visade det sig, hon hade bara tagit höjd för att jag var nåt slags kontrollant.

På krogens ovanvåning hade kollegan tagit ett bord. Eftersom han kände ägaren han han fått lov, vi blev till och med serverade kaffe och köttbullar i buljong. Sen kom det dit någon mer som också kände ägaren och beställde en stor pint.

Den här typen av undantag för vänner och bekanta sägs många bulgariska krogar göra under pandemin. Vem kan klandra dom, sa en krogägare till mig, de försöker ju bara överleva.

Och att göra saker som är förbjudna är ju oftast roligare, det är sen gammalt. Kanske var det därför som de där bröllopsgästerna hade så kul, trots det ringa antalet, den tomma hotellrestaurangen och den kalla vinternatten.

Filip Kotsambouikidis, Sofia [email protected]

Utrikeskrönika 4 februari 2021.

I de flesta europeiska fotbollsligor är det som brukar kallas silly season nu över. Transferfönstren har stängt, trupperna spikats inför vårsäsongen och nya övergångar får vänta till sommaren.

Men i dansk politik är transferfönstret fortfarande vidöppet och överlag har övergångarna duggat tätt den här säsongen eller mandatperioden. Det började redan i säsongsupptakten det vill säga strax efter valet 2019.

Simon Emil Ammitzbøll-Bille lämnade den relativt nystartade klubben Liberal Alliance för ett försöka bilda en egen förening Projektet gick i stöpet och nu ser hans framtid på transfermarknaden inte ljus ut. Sen bröt sig tre av de fyra spelarna, föråt Folketingsledamöterna, i Alternativet ur också de för att blida en egen förening. Liksom Liberal Alliance hade Alternativet nätt och jämt klarat nedflyttningsstrecket och interna bråk i klubben, eller förlåt partiet, i samband med ett tränarbyte gjorde att en majoritet av spelarna istället valde att bilda Frie Grønne. Frie Grønne hoppas redan nästa säsong kunna ta sig upp i dansk politiks högsta liga, men för Alternativet ser en nedflyttning nu oundviklig ut.

Sen i höstas slet den radikale tränaren, eller om ni vill partiledaren, Morten Østergaard upp en tio år gammal och troligtvis karriärhotande Metooskada och fick plötsligt ersättas av Sofie Carsten Nielsen.

Anrika Radikale har efter det lidit av flera spelarförluster. Jens Rohde, känd från tidigare klubbbyten har lämnat för ett liv som fri agent och bara häromveckan så annonserade Ida Auken sin övergång till serieledande storklubben Socialdemokratiet.

Men den riktigt stora transferbomben kom på nyårsdagen då Lars Løkke Rasmussen, före detta tränare för anrika Venstre, valde att lämna moderklubben efter 40 år, möjligtvis för att bilda en helt egen förening.

Venstre som jagar Socialdemokraterna i jakten på Danmarkstiteln har haft de svårt på sistone och börjar tappa rejält i tabellen och frågan är om relativt oprövade tränaren Jakob Elleman- Jensen kan vända på skutan.

Hans problem blir inte mindre av att han har haft en konflikt med en av sina stjärnspelare, Inger Støjberg. Hon berövades nyligen kaptensbindeln efter meningsskiljaktigheter med Elleman och nu får hon sitta på bänken.

Støjberg är väldigt populär bland delar av fansen, men är en spelartyp som inte alltid lyder tränarens direktiv. Ibland drar hon för lång ut på högerkanten trots att klubben vill spela mer centralt. Støjberg, som dessutom snart ska framför disciplinkommittén, det vi säga riksrätten, har meddelat att det är oklart om hon stannar kvar i sin moderklubb. Både Dansk Folkeparti och nykomlingen Nye Borgerlige har väldigt öppet visat intresse för att värva henne.

Dansk Folkeparti har tidigare säsonger varit uppe och nosat på mästerskapspokalen, men nu har de halkat efter rejält i tabellen. Deras förhoppning är att en stjärnvärvning som Støjberg skulle ge dem ett välbehövligt lyft.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönikan 3 februari 2021.

Stockholm onsdag morgon. Jag kommer alltid att minnas hennes spontana, snabba svar:  Djur är det sista problemet! Djur ska man inte vara rädd för, det är människor som man ska vara rädd för. Vi satt på hennes kontor i huvudstaden Bangui i Centralafrikanska Republiken. Ett land mitt i Afrika med röd jord och regnskog och savanner. Ett land som hör till världens farligaste. Bakom hennes långa blonda hårsvall stod två fotografier på en hylla, ett på kung Carl Gustav och ett på drottning Silvia. Kvinnan, ja hon heter Charlotte Mararv och är svensk honorärkonsul i ett land, där hon levt nästan hela sitt liv.

Hennes pappa kom dit för att borra brunnar på landsbygden. Familjen var sedan ofta på resande fot och vi sov längs vägarna, berättade Charlotte.

Och det var då jag sa: Hjälp vilda djur! för i CAR finns elefanter, hyenor, geparder, leoparder, krokodiler, pytonormar, men Charlotte Mararv har under sin uppväxt lärt sig att de stora farorna kommer från människor.

Jag tänker på henne nu när Centralafrikanska republiken står inför ett inbördeskrig. Beväpnade rebeller har omringat huvudstaden,  och skottlossning och en stängd flygplats är dagsläget. Centralafrikanska republiken är ett fattigt och instabilt land, men rikt på naturresurser som diamanter och uran och kapplöpningen efter rikedomarna tar inte paus på grund av ett virus som jagar över världen.

Bara under de senaste sex till åtta veckorna har ytterligare 200 000 centralafrikaner drivits bort från sina hem på grund av strider.

Flykten är lika mycket verklighet i dag, som innan covid 19 tog oss i sitt grepp.

I vår industrialiserade värld har mycket stannat av. Det är som om vi har gått från rörlig bild till stillbild. Teveserierna inspelade före pandemin erinrar om good old days med folk som kramas, dansar och har partyn. Så var det förr, men vi vet - så är det inte nu.

Jag var i Bangui för drygt ett år sedan, alltså i den där rörliga tiden, och gjorde reportage om centralafrikaner som vände hem från andra sidan floden och grannlandet Demokratiska republiken Kongo. Nu flyr många tillbaka dit igen.

Runt om i Afrika fortsätter våld, hot och flykt.

I Nigeria, Burkina Faso och Mali till exempel är det islamistiska terrorister som tvingar hundratusentals på flykt för att överleva.

FN:s flyktingorgan rapporterade häromdagen att det finns cirka 1,5 miljon flyktingar, som brådskande skulle behöva bli vidarebosatta till en trygg plats, men under året 2020 omplacerades bara knappt 23 000. Sverige tog emot flest efter USA, men organisationen pekar på att behoven inte krymper på grund av covid, stängda gränser och mediauppmärksamhet som riktas åt andra håll.

Jag förstår Charlotte Mararvs ord om människan som större hot än vilda djur. Vi talade aldrig om myggorna. Vi talade inte heller om fladdermössen men det leder vidare till något helt annat.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 2 februari 2021.

Aden tisdag.

Jag känner mig som en fågel i en bur.

"Frihet, det är min enda dröm". Den 23-åriga kvinnan försöker få mig att förstå hur det är att vara hon i Jemen, i Aden.

De flesta kvinnor här täcker sina ansikten, men inte hon. Åtminstone inte när hon är med sina vänner, hon har fortfarande den bylsiga svarta abayan som måste vara så varm i den stekande solen och hon täcker noggrant håret, men ansiktet är naket. Bara när hon närmar sig hemmet åker slöjan på som inte avslöjar annat ögonen. Det är hennes tysta revolt.

Hon säger att hon förväntas gifta sig, skaffa hus, barn, laga mat och städa.

Hon vill inte det.

Varför ska familjen säga åt mig hur jag ska leva mitt liv säger hon, varför ska min bror bestämma över mig, vad vet han som inte jag vet.

Hennes dröm är att ta sig härifrån, att få klä sig som hon vill, umgås med vem hon vill och ta vilket jobb hon vill. Men det är en dröm som är svår, kanske omöjlig att nå.

Hon säger att för henne och tusentals andra är det här lika viktigt som att få slut på kriget.

Det pratas mycket om de mänskliga tragedierna här. Om de miljontals människor och hundratusentals barn som varje dag balanserar på en tunn slak lina på gränsen till döden.

Det är ett slags helvetet på jorden för många, framtidsutsikterna små för att inte säga obefintliga och drömmarna krympande och skrumpnade i takt med tiden.

Fattigdomen är enorm, behoven så stora, intresset från omvärlden så svalt.

Många barn här jobbar, tioåringar som försörjer sin familj.

En liten tiggarflicka säger att hon vill bli advokat, vet att hon inte kan det, för hon kommer aldrig lära sig läsa.

En pojke som säljer frukt säger att han absolut inte vill gå i skolan, för då har hans familj inte råd med mat.

En tioåring som tvättar bilar frågar undrande vad är det när jag frågar om hans drömmar.

Men alla jag träffar här, de i statistiken över svältande, sjuka, dödade och skadade är mer än siffror. De har varma om än trötta ögon, de bjuder på sitt hjärta. Det är de som är de där 80 procent av befolkningen som behöver hjälp för att överleva vardagen, de som är siffror i byråkratiska texter.

Här lever de om än knappt, de är de skadade, anhöriga till de döda. De har sina ord och sina berättelser. Alla har sitt mörker, ändå så generösa.

Utan deras värme hade rapporteringen här varit omöjlig, det hade lett till sammanbrott.

Men kvinnorna här nämns inte ofta, de syns inte på gatorna, inte ofta i medierna. 23-åringen som vill känna sig fri får medhåll av andra kvinnor jag träffar.

En berättar att det var bättre på 80-talet, då kunde man klä sig nästan som man ville, kvinnornas ord vägde tyngre- och visst finns det kvinnor som syns och hörs, men det är männen som styr.

Kriget här har många fronter, många ansikten. Houthirebeller, regeringsstyrkor, Sydseparatister. Ett krig mot fattigdom, mot sjukdomar, mot svält och för bättre levnadsvillkor och standard. Och ett krig för att slippa känna sig som en fågel i en bur.

Johan-Mathias Sommarström, Aden [email protected]

Utrikeskrönika 1 februari.

Det kallas för dugnad i Norge när människor uppmanas att ställa upp och göra sin plikt för samhällets bästa. Och den norska dugnaden prövas nu till det yttersta när åtstramningarna och nedstängningarna skruvas åt allt mer.

Det var en sjunkande trend i smittotalen i Norge och många såg ljuset i tunneln. Hoppades på lättnader i restriktionerna och ett enklare mer normalt vardagsliv.

Så dök det brittiska muterade viruset upp i en kranskommun till Oslo. Och norska regeringen tog snabbt i med hårdhandskarna och införde de kraftfullaste åtgärderna sedan nedstängningen i början av pandemin.

Det blev närmast en totalt nedstängning i 25 kommuner i Osloområdet. Och än en gång så vädjar Erna Solberg till den enskildes ansvar och solidaritet. Den norska dugnaden som genom hela pandemin hjälpt landet till att hålla smittan på en av de lägsta nivåerna i Europa.

Men det finns små utbrytargrupper.

Bara timmar efter beskedet om nedstängningen i Osloområdet sågs flera hundra meter långa köer utanför vinmonopolet i närmsta grannkommun där det fortfarande var möjligt att köpa alkohol.

Liknande fenomen har setts tidigare när gymmen i Oslo i höstas tvingades stänga. Då ringlade köerna långa utanför träningscentren i grannkommunerna.

Och så har vi de norska fritidshusägarna. Att dra på hytta är så nära religion det går att komma i Norge utan att vara direkt religiös och sitter djupt i den norska folksjälen. Så när regeringen inför hytteförbud för att minska resande inom landet, då blir det svårt.

Allra argast är de norrmän som har fritidshus i Sverige. Kravet på karantän vid inresa i Norge har i snart ett år hindrat de från att vistas i sina stugor i Sverige. Ilskan är så stark att en grupp gått ihop och stämt norska staten.

I veckan möttes parterna i Oslo tingsrätt. Kravet är undantag från den obligatoriska karantänen vid inresa i Norge. Man får en känsla av Davids kamp mot Goliat.

Lite av samma känsla som jag antar många också känner i kampen mot viruset som tagit kommandot över våra liv.

Hur det går för hytteägarna i rätten får vi veta om några veckor. Lösningen för de törstiga i kön utanför vinmonopolet kom snabbare. Bara en dag efter beskedet om att stänga så vände norska regeringen och tillät vinmonopolet öppna igen. Kön blev helt enkelt för lång.

Där räckte den norska dugnaden inte till.

Men kvar i Norge finns tron på att landet ska besegra coronaviruset. Invånarna ska beskyddas. Senaste åtgärden var att stänga gränsen för princip alla som inte bor i landet.

Och ur det perspektivet är strategin lyckad. Smittalen är låga och bara knappt 560 dödsfall har rapporterats.

Den norska dugnaden leder i kampen mot corona.

Carina Holmberg, Norgekorrespondent

Utrikeskrönikan 29 februari.

Här är Kairo fredag!

Och peniskakorna fortsätter att uppröra efter att en kvinnlig konditor gripits för att hon bakat muffins, cupcakes, dekorerade med könsorgan i glasyr.

De oanständiga bakelserna var beställda av en grupp damer som hade kalas på en utomhusservering på den exklusiva Geziraklubben i Kairo, en sportklubb där medlemsskap kostar en förmögenhet och där äldre egyptiska damer ofta sitter och dricker kaffe och samtalar på franska i vintersolen.  Och just denna soliga januaridag satte damerna tänderna i persikofärgade småpittar av socker och choklad.

Damerna var alla i 70-årsåldern, en av dem universitetsprofessor. De skrattade hjärtligt på bilderna som snabbt svämmade över sociala medier. En dam såg ut som om hon höll på att begå lustmord, en annan förtjust chockerad. Bakelser som ser ut som om de inhandlats i en porrbutik kanske är vanliga på möhippor men inte bland 70-åriga tanter, skrattade en kommentator.

Men, konditorn, en kvinna som för ett par år sedan blev känd för sina Sisi-praliner, med bild av Egyptens president Sisi, hon greps alltså, anklagad för att ha överskridit gränsen för allmän anständighet.

Efter två nätter i en poliscell, släpptes hon mot borgen och fick betala 5000 pund, motsvarande 2700 svenska kronor. Och flera av kvinnorna som var inblandade i det som kommit att kallas cupcakegate, uppmanades  att hålla sig hemifrån för att inte också de gripas.

Parlamentsledamöter och åklagare blev inblandade och kommentarerna svämmade över på sociala medier.

Det kvinnorna har gjort är respektlöst och motbjudande, hette det i vissa arga kommentarer på sociala medier. En TV-programledare sa att de förnedrat egyptisk moral och Sunniislams högsta institution, Al Azhar, skrev i en kommentar att nakenbilder och nakenmodeller med sexuella uttryck är förbjudna och utgör ett övergrepp mot Egyptens värderingar.

Vissa unga kvinnliga aktivister fnissade åt att just dessa bourgeoisie-tanter, eller militants som de ibland skämtsamt kallas, för en gångs skull drabbas, de som annars inte brukar protestera när politiska aktivister grips.

Men cupcakegate har också lett till en allvarligare diskussion om egyptisk dubbelmoral och hyckleri. Det handlar inte om anständighet utan om uttryck för sexualitet som är utom männens kontroll, sa en kommentator. Och unga kvinnor som engagerat sig mot sexuella trakasserier, beklagade det sorgliga i att den egyptiska staten bestraffar kvinnor för skämtsamt oanständiga cupcakes men inte ingriper när kvinnor våldtas och sextrakasseras.

Kairo har pekats ut som en av de värsta städerna i världen för kvinnor när det gäller trakasserier, samtidigt som kvinnor grips om de publicerar alltför lättklädda Tik-tok videos.

Hur kan egyptiska kärnfamiljsvärderingar skakas av en sockerpenis på cupcake men inte av sexuellt våld, sa en ung kvinnlig akademiker.

Hur kan de som inte upprördes när unga kvinnor utsattes för oskuldstest efter att de gripits på Tahrirtorget rikta sin ilska mot en peniskaka? Hur kan ett könsorgan i choklad vara mer anstötligt än vittnesmål om att fångar torterats med elstötar mot könsorganen, sa en ung manlig journalist.

Ja. Hur?

Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo

Utrikeskrönikan 28 januari 2021.

Paris torsdag,

Jag tror att om jag vore ett djur, eller ja annat djur, skulle jag göra succé som tryffelhund. Jag har nämligen ett exceptionellt väl utvecklat luktsinne.

Vi är ett särskilt släkte alla vi som också tar in allt näsvägen. Det kan bli rätt arbetsamt, framförallt eftersom jag tycker att frisk och gottdoftande luft blir allt mer sällsynt i takt med att mina år på jorden blir allt fler.

Det bästa jag vet är att stå vid en havsrand och ta ett djupt andetag. Jag behöver just inte så mycket mer än den där syrerika tångstänkta saltkryddade injektionen av liv i livet, hävdar jag.

Samma typ av tillfredsställelse infinner sig inte på cafe i Paris - på den tiden det fanns öppna sådana. Ett litet pris värt att betala för att få bo här möjligen, men jag har i alla fall lagt en hel del tid på att räkna ut när så få parisare som möjligt har rökpaus. Det är klockan 10 och 45 enligt min helt ovetenskapliga undersökning. Precis efter förmiddagsciggen och just innan lunchen. Då är chansen störst att undgå passiv rökning och MIN tid för tidning och cappuccino på uteservering infaller.

En löprunda i Paris med minimal avgasmarinad kräver också sitt snille. Färre åker till jobbet nu under pandemin men fler tar bilen. Det gäller att undvika både lunch- och eftermiddagsrusning och de bredaste boulevarderna. Smågator och parker gäller.

Parklöpningen är dock förknippad med andra bekymmer, nämligen: marijuana.

Under utemånaderna lägger sig ångorna tunga kvällstid över min bästa park. Oklart om de påverkar min fysiska kapacitet, jag har inte riktigt vågat djupandas genom den tätaste dimman, men inte är det havsdoftlycka som infinner sig. Inte.

Marijuana är för övrigt tydligen inte alls lika tabu på jobbet här som i Sverige. Den där killen som helt öppet rökte en joint iförd franska postens uniform till exempel, han kändes inte som att han var på helt rätt plats.

Å andra sidan har jag nu kanske fått en delförklaring till varför den franska posten fungerar mindre bra. Jag menar trasiga paket och paket som försvinner kanske man kan förklara med stress och dåliga rutiner, men den tjänsteman som bara lämnade ett paket på gatan utanför vår port, den är det lättare att förstå nu. Den var kanske helt enkelt hög.

En annan kulturkrock präglar mina helgmorgnar. Grannen brassar då gärna delikatesser i vitlök. På det har jag synpunkter, men hur formulerar man klagomål på att det stinker vitlök i Frankrike?

Mina aktiva sinnesceller i snoken är nu inte bara förknippade med bekymmer här i Paris.

Ta till exempel tunnelbanan, Metron, som luktar på sitt alldeles speciellt sätt, år efter år stadig och trygg som en granithäll samtidigt som så mycket annat i det franska samhället vacklar.

För varje gång som jag trippar fram längs de vitkaklade cylinderformade väggarna där nere under jord, och omsluts av den där speciella doften,så öppnar sig en värld av minnen.

Som utan min ofrivilliga nästalang, skulle ha fallit i svart glömska.

Tack näsan!

Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 27 januari 2021.

Bryssel, onsdag. Det där låter som ett riktigt kamikaze-projekt.´Det fick jag höra från en kollega förra veckan under ett av mina dagliga morgonsamtal med hemmaredaktionen i Stockholm. Projektet hon pratade om var inte EU-samarbetet. Utan en kurs, jag var på väg att skriva in mig på. Vad var det för kurs tänker ni kanske, som min kollega liknade vid ett japanskt självmordsuppdrag. Jo, det var det här: Achtentachtig prachtige grachten. Så låter det när Joost Hermans, en vän till en vän, säger 88 vackra kanaler på nederländska. Det är det språket som jag nu har planer på att lära mig. Det var det där speciella che-ljudet som kollegan tyckte var ett riktigt kamikaze-projekt att lära sig. Och ja, efter att tittat runt på nederländska tungvrickarfraser på nätet, är jag kanske lite benägen att hålla med henne. Ta bara det här ordet: Scheveningen. Scheveningen. Ja, som ni hör har jag en del att jobba på. Men det där är också ett erkänt svårt ord. Det är namnet på ett samhälle vid den nederländska kusten utanför Haag. Det sägs att man spårade tyska spioner under andra världskriget genom att be dem säga det ortsnamnet, eftersom inga tyskar kunde säga det på rätt sätt. En annan, underbar fras som jag hittade på nätet var den här: Gooi geen groene groenten in de grote gracht släng inte gröna grönsaker i den stora kanalen. Det kanske inte är en mening som jag har jättestor användning av här i Bryssel, särskilt inte med tanke på att den stora centrala kanalen som fanns här en gång i tiden grävdes igen på 1800-talet då det var en sanitär smittohärd eftersom avfall dumpades rätt ut där. Och bortsett från det där jobbiga che-ljudet är det ändå med ganska gott mod jag snart börjar den kursen. Och det är på tiden. När jag flyttade hit tänkte jag, i ett infall av hybris, att jag ganska snabbt skulle lära mig franska och kanske efter ett eller två år, också lära mig nederländska, som ju trots allt är det andra stora officiella språket här i Belgien. Men det var som sagt hybris. Franskan tog mycket längre tid än väntat och jobb följt av familj kom emellan. Men nu, typ 12 år senare, är tärningen äntligen kastad.

Och vem vet, när kursen är klar till sommaren, kanske jag kan, om Coronaläget tillåter, åka ut till det som kallas Brussels beach, sandplätten som de brukar bygga upp i stans industriområde och där det faktiskt fortfarande finns en kanal. Hittar jag bara någon som går omkring med en gurka i handen eller annan grön grönsak kanske jag rent av får användningen för den där frasen trots allt. Gooi geen groene groenten in de grote gracht.

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]

Utrikeskrönika 25 januari 2021.

Stockholm tisdag,

Jag har ingenting att berätta. Jag är dränerad. Tom. Efter snart ett års hemmajobb är jag tom på alla ansikten jag inte sett, alla människor jag inte mött, alla platser jag inte besökt, alla frågor jag inte ställt. Jag är tom på alla sånger jag inte sjungit, alla vikter jag inte lyft, alla vänner jag inte skrattat med. Det är inte synd om mig. Jag har fått vara frisk. Jag har kunnat jobba på och göra nytta. Varje dag startar med ett par rediga digitala redaktionsmöten där jag ser att kollegorna finns, att världen finns. Och det har hänt en massa viktiga och intressanta saker - som vi måste berätta om så gott vi kan. Det är klart vi ska!

Så jag går ner i min källare, sätter på datorn, trycker igång det extra elementet och sveper om mig filten tills både rummet och jag fått upp värmen. Och så gör jag radio. På längden och på bredden. I kort, och långt- och mellanformat. I samtal och krönikor och egna program. Först efter några timmar påminns jag om vad som händer med en röst som inte fått prata med någon på en hel dag. Jag får läsa om mina texter och om och om igen tills även rösten fått litet värme och bär - åtminstone för en text på en och en halv minut. På övervåningen hörs ljud från ännu en av dotterns föreläsningar som hon följt tålmodigt digitalt från Londons universitet - ända sedan april månad. I ett annat, nordiskt land reser maken omkring och filmar för en spännande dokumentär. Han vet i alla fall att han är frisk efter otaliga covid-tester och många veckor i karantän. Det är som att vara jagad av zombies, försöker han beskriva känslan av att något oväntat hinder kan dyka upp när och var som helst. En ny regel, ännu en restriktion som gör att man måste planera om komplicerade inspelningsscheman från en dag till nästa. Jag bläddrar håglöst igenom ännu ett kalendarium för att hitta något att berätta om. Kanske World Economic Forum? De har ju satt klimatförändringarna allt högre på sina listor de senaste åren över risker som hotar världsekonomin. Men jag har svårt att motivera mig till att följa ännu ett internationellt seminarium, ensam i min småkalla källarskrubb. Nu håller vi tummarna för att maken ska få komma hem från Norge. Då har han lovat flytta in på sitt källarkontor på andra sidan stan för en veckas karantän. Så att jag kan fortsätta vara frisk och med ett färskt, lugnande testresultat på fickan kanske, kanske äntligen få komma in i Finland. Ni anar inte hur mycket spännande det finns att berätta om där!

Marie-Louise Kristola, Klimatkorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönika 25 januari 2021.

Bogotá, måndag.

Jag tänker tillbaka på helgen i Colombias huvudstad. Det är lördagskväll. I staden råder total karantän samt utegångsförbud från 20.00. I alla fall enligt myndigheterna.

Det är ungdomsfester lite här och där och bilar och motorcyklar kör nästan som vanligt, från min balkong ser jag folk gå med sina hundar i koppel, jag undrar va fasen är det här?

Häromdagen framträdde borgmästaren Claudia Lopez i tv och sa med allvarlig stämma att corona-läget är mycket allvarligt här i Bogotá. Men redan dagen efter var jag ute och handlade mat, det är det enda man får göra under karantänen, och allt såg ut som vanligt Till exempel var butiken full av kunder.

En taxichaufför sa till mej: Vi får skylla oss själva, vi lyder ju inte, det är vårt eget fel att så många smittas och dör. Han kanske har rätt, tänker jag. Men frågan är bara varför. Det finns en del som inte tror på virusets allvar, andra har ingen medkänsla till dem som är riskgrupp.

I Latinamerika finns också många som inte lyder myndigheternas uppmaningar därför att de lever för dagen, går de inte ut, har de ingen mat. Men det finns andra som ÄR medvetna om hur farligt coronaviruset är och som VISST kan stanna hemma, men gör det ändå inte.

Kan det vara så att isolering inomhus går mot våra mänskliga instinkter och behov? Vi är ju från början utomhusvarelser. De väggar av betong vi har byggt runt omkring oss är våra egna skapelser, för att hålla oss undan kyla, värme eller vilda djur.

Men att andas frisk luft och titta på den vida himlen finns inskrivet i våra gener, tror jag.

Även i socialt hänseende verkar karantänen och isolering gå mot vår natur, vi är ju flockdjur. Allt vi har byggt, våra samhällen, är ju resultat av gemensamma ansträngningar.

Vad jag förstår har man inga totala lockdown i Sverige bland annat på grund av detta, alltså folks mentala hälsa. Vi behöver helt enkelt vara tillsammans, annars vissnar hoppet.

Jag sitter kvar på min balkong och hör ungdomarna på en av festerna lite tondövt sjunga en gammal låt av spanjoren Nino Bravo. Låtens refräng: Bortom havet finns en plats, där solen lyser allt starkare varje morgon.

Det verkar vara så att det är när vi möts och är tillsammans med andra, som hoppet återuppstår. Även mitt i en strikt karantän, med utegångsförbud.

Ivan Garcia, Bogotá [email protected]