Utrikeskrönika 8 oktober 2020.

Den vettskrämda blicken från kvinnan på stolen bredvid gav mig ingen ro.

Det var ombord på ett plan på väg från Stockholm till München i Tyskland, efter ett halvt pandemi-år utan utlandsresor. På Arlanda hade jag sett instruktionerna på stora tv-skärmar: använd munskydd på flygplatsen.

Ärligt talat, det var det sista jag hade packat ner på morgonen. Men uppmaningen lät som en order. Jag tittade runt omkring mig, med få undantag gick folk med sina munskyddsmasker, i olika färger, olika modeller och säkert också varierande kvalitet.

Ovant satte jag på mig det vita mjuka munskyddet. Man är otränad i det kanske enda landet i världen där munskyddet inte är grejen precis.

Det tog en stund innan jag lärde mig att undvika att få immiga glasögon, liksom att andas lugnt för att inte bli för varm i ansiktet.

Planet var fullt, helt fullt. Inga tomma stolar mellan passagerarna, ingen social distansering, trots alla larm och påbud. Vad, tänkte jag, är inte Tyskland världsmästare på att stoppa smittan?

Ok, det kan vara så att flygbolagen vill ta igen det de förlorat sen i början av året. Men smittorisken då, undrade jag medan jag tog min fönsterplats och nickade och sa hej till paret som jag fick bredvid mig.

Så långt jag kunde se bar varenda passagerare på planet munskydd. Kanske har flygbolagen blivit mer slapphänta, men resenärerna, nej, de vet att det är fullt allvar.

Jag började känna mig trygg i denna nya, lite konstiga värld, när jag insåg att flygvärdinnan gick med sin vagn och delade ut dricka och mackor. Utan skyddshandskar!

Vad är det nu då? Ska jag fråga, ska jag klaga, vad ska jag göra? Det räcker ju med att en av passagerarna har covid-19 och rör vid hennes hand så blir vi alla smittade, tänkte jag. Ingen passagerare sa nått. Jag skakade på huvudet lite skamset för mig själv: Jag överdriver! Säkert har flygpersonalen koll på sånt, värdinnan kanske använder en speciell kräm som gör att viruset inte fastnar i huden, vad vet jag.

Nej, efter ett glas vatten bestämde jag mig för att släppa mina corona-iakttagelser och vila lite, med huvudet lutat mot fönstret. Jag vet inte om det hade gått fem eller tio eller kanske femton minuter, men plötsligt kände jag att någon skakade om min arm. Jag öppnade ögonen. Det var kvinnan bredvid. Hon tittade på mig med stora runda ögon och pekade med pekfingret på sin mun, eller ja, på det munskydd som täckte hennes mun. Och sen pekade hon mot brickbordet.

Det tog nån sekund innan jag förstod. I sömnen hade jag tagit av mig munskyddet och lagt det på brickbordet, och kvinnan fick panik!

Ops, sa jag ängsligt och satte, snabbt som blixten, på mig munskyddet och bad om ursäkt. Jag la huvudet på snett igen, blundade, men hennes blick fastnade i hjärnan och gav mig ingen ro. Det var panik i den blicken.

Jag försökte sätta mig i hennes situation: Om personen bredvid mig ombord på ett plan tar av sig munskyddet mitt i pandemi-eran, hade jag blivit skraj? Tja, jag vet inte riktigt. Jag hade nog mest blivit förbannad, jag hade tänkt: Fasiken vilken människa, som inte tänker på oss andra!

Tänker man efter, så kanske det inte alls var panik det jag såg i kvinnans blick. Hon kanske var förbannad. Pandemi-förbannad!

Men idag funderar jag på varför hon inte blev lika förbannad på flygbolaget, det var ju det som fick oss att trängas ombord på planet. Eller på flygvärdinnan, som delade ut dricka utan skyddshandskar.

Men det kanske bara är ett dåligt och skamligt försvar från min sida.

Frågan är nu hur jag ska göra för att inte tappa munskyddet nästa gång när jag sitter ombord på ett plan och somnar.

Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 7 oktober 2020.

Oslo, onsdag.

Jag är på resa till Oslo och får smaka på känslan att inte tillhöra vi-gruppen, att på något sätt företräda ett yttre farligt hot, något som man gärna håller ett rejält avstånd till.

Det är en märklig känsla.

Till det yttre smälter jag in bra i det norska samhället. Mellanblont hår, ryggsäck och skor på fötterna som det duger att gå på tur med.

Men språket avslöjar mig direkt, såklart. Förvånat upptäcker jag att jag väljer att hålla tyst eller svara ytterst fåordigt i affären eller i kollektivtrafiken. Det är inte likt mig.

Sverige och Norges olika vägar i hanteringen av coronapandemin har gett oväntade effekter. Det visar sig i stängda gränser men också i en skepsis mellan människor.

Jag möter det direkt när jag ska checka in på hotellet på min första resa till Oslo. Jag blir anvisad ett rum i någon slags karantänkorridor. Jag får inte åka hiss utan tvingas gå fyra trappor med mina väskor. Frukosten serveras på en bricka som ställs på golvet i korridoren utanför mitt rum.

Alla andra äter frukost i matsalen precis som vanligt. Av risk för smitta städas inte heller mitt rum.

"Men hallå  jag är inte sjuk, jag är bara svensk!" vill jag skrika men gör det förstås inte. Känner bara att själen fylls med en känsla av olust.

Mina tankar går till alla de barn och ungdomar jag mött i förorterna i Göteborg och berättelserna jag fått höra under alla år jag jobbat där.

Barnen i de så kallade särskilt utsatta områdena, barnen som berättar att de aldrig varit utanför den stadsdel där de bor och när de till slut gör det, kanske för att börja gymnasiet inne i centrum, då möts de av skepsis och rädsla. Allt dåligt som är förknippat med det område där de vuxit upp, läggs de till last. Bara för att de kommer från en stadsdel, som många göteborgare valt att aldrig besöka.

Jag tänker på vittnesmålen jag hört om barnen som slutat drömma, slutat hoppas, för att de känner att de ändå inte har en chans, ändå inte är välkomna in i den stora svenska vi-gruppen.

Det svider i min själ när jag får nålstick som puttar mig ut ur den norska vi-gemenskapen. Men vad har jag att klaga på? Jag är vuxen och står stadigt på jorden, med familj, jobb och bostad. Snart är jag tillbaka i Sverige.

Mina tankar går till barnen i förorten i Göteborg och det de berättat för mig. Barnen som ska bygga en framtid, hitta en plattform men blir betraktade som ett yttre hot av människor i samma stad.

För att de bor på en viss adress, för att deras föräldrar är födda i ett annat land eller för att deras utseende avviker från majoritetens.

För de barnen handlar det om hela livet, en framtid. Det måste göra ont på riktigt!

Och det gamla ordspråket döm inte hunden efter håren känns på sin plats. Det är något jag påminner mig själv om varje dag.

Carina Holmberg, Norgekorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 6 oktober 2020.

Pretoria, tisdag morgon.

Vi stod där vid bagagebandet, nyss anlända till Oliver Tambo International Airport utanför Johannesburg. En svart sydafrikan sa till mig: det här är det mest nervösa ögonblicket, medan väskorna sakta gnisslade fram. Mannen förklarade: det är så ofta som väskorna har tömts på värdeföremål.

Bredvid oss lyfte en man från Sierra Leone upp sin väska, och utropade, fan, den väger för lite, och var är plastfilmen som skulle vara runt väskan?

Flygplatsen här är den i särklass fräschaste i Afrika söder om Sahara. Men under den polerade ytan krackelerar det och spricker. Den är ökänd för att så många fått sina bagage plundrade här. En kriminell verksamhet som tillåtits fortsätta år till år.

Vi var ett mycket heterogent gäng ombord, från rastadansare i stora mössor till svarta affärsmän i kostym och tatuerade afrikaans-män i shorts och flipflops.

Vi hade flugit in med Ethiopian Airlines, kontinentens arbetshäst bland flygbolagen här, varken planen eller flygplatsen i Addis Abeba är särskilt fancy, det funkar bara. Planen går för det mesta i tid, jag har aldrig blivit av med bagage och bolaget är ett av få som går med vinst.

Sydafrikas flygbolag däremot, den forna nationella stoltheten South African Airways, har gått i konkurs på grund av korruption och misskötsel. Landets ekonomi, kontinentens mest utvecklade, krymper hela tiden. Det är svåra tider i Sydafrika.

Och så dessa extrema kontraster. Tiggarna vid varje rödljus. Dessa lyxområden bakom murar, taggtråd och elstängsel, vägg i vägg med hav av små plåtskjul och ett liv i misär och fattigdom. Parallella verkligheter.

Hur ska det gå?

Jag tänker på hur mycket all denna kriminalitet och dessa kontraster kostar: vaktbolag, larm, stress. Att bo säkert är en lyx. Att känna sig trygg kostar pengar. Historier hur om rika och folk inom eliten råkat illa ut väcker alltid uppmärksamhet.

De kan ändå köpa sig ett skydd, de har råd att isolera sig och låta problemen fortgå. Det stora problemet med våld och kriminalitet är att det i första hand drabbar de fattiga, de som inte har råd att bygga murar, inte har råd med larm och taggtråd. Det är de fattiga som är offren inte bara för en ekonomisk orättvisa, utan också för en långvarig politisk passivitet, som låtit det rulla på.

Hur ska det gå?

Jag är ändå optimist. Jag blickar ut över det där gänget som följt mig i planet från Addis Abeba, som redan där stack ut. För mitt i denna blandning av individer, svarta, bruna och vita hör jag skratt och samtal.

Kompisgänget där borta är blandat och helt i synk. Det ett gäng rätt coola katter ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar. Lyckas de fylla igen sprickorna och staga upp strukturen, är det nåt mycket stort.

Hur gick det då för mannen från Sierra Leone som var så orolig för sitt bagage? Väskan var intakt, inget var borta. Han suckade lättad. Och jag med.

Richard Myrenberg, Pretoria [email protected]

Utrikeskrönika 5 oktober 2020.

Berlin, måndag. Corona må ha lagt sordin på många aktiviteter och sysselsättningar, men här i Tyskland finns ett klart undantag.

Det som jag redan innan pandemin tänkte på som tyskarnas egentliga nationalsport har nämligen fått sig ett rejält uppsving. Jag talar alltså inte om fotboll, det är ju någonting som bara runt 44 procent av tyskarna uttrycker stort eller medelmåttigt intresse för, det här är något som i princip alla här sysslar med, dagligen, och nu mer än någonsin.

Jag pratar om tyskarnas idoga, vissa skulle säga lätt besatta, vädrande, lüften som det heter på tyska.

När vi flyttade in i vår hyreslägenhet här i Berlin fick vi signera en tvåsidig skrivelse med vädringsregler som egentligen säger allt om vilken vikt vädringen tillskrivs här: Minst fyra gånger om dagen, med regelbundna intervaller ska vi lufta hela hemmet. Är vi bortresta ska grannar eller bekanta uppdras att regelbundet vädra den tomma lägenheten.

Enligt myten har inuiter hundra ord för snö, ungefär så tänker jag att det också förhåller sig med tyskarna och vädring.

Främst av dem alla är stosslüften. Då öppnar man samtliga tillgängliga fönster på vid gavel, under kort tid.

Sedan har vi querlüften, tvärvädring, och då lägger man till en öppning på motstående sida, för att skapa drag. Men det kan snabbt förvandla en kylig pust till en het konflikt, eftersom man då lockar fram vädringens onda kusin; zugluft, korsdraget, som ju alla i de äldre generationerna vet kan orsaka, om inte ond bråd död, så åtminstone nackspärr och förkylning.

För de konflikträdda mesarna bland oss, som varken vill riskera skäll från hyresvärden eller farmor finns därför dauerlüftung; man håller sina fönster ständigt lite på glänt.

Men se det duttvädrandet fnyser luftväxlingsexperterna nu nedlåtande åt i den senaste tidens våg av tidningsartiklar med rubriker som så vädrar du rätt mot corona.

Även om man här i Tyskland redan i våras utgick från att corona främst smittar via aerosoler, mikroskopiska droppar från utandningsluften som kan sväva i ett rum i timmar, så har vädringsivern nått nya nivåer nu, när hösten är här, skolorna är igång och allt mer tid spenderas inomhus.

Rådet från experterna är att man på arbetsplatser ska vädra i fem minuter var tjugonde minut enligt stötvädringsprincipen, så håller man nere smittrisken.

Självaste förbundskansler Angela Merkel anslöt sig till vädringsvurmen förra veckan:

Det skrattas ofta åt vädring, men det kan vara det billigaste och effektivaste sättet att stoppa smittspridningen, sa hon.

Merkel gick så långt som att lägga till ett L för lüften till den tyska så kallade AHA-formeln, utöver avstånd, hygien och ansiktsmask är det nu också vädring som ska ta oss säkra genom den mörka årstiden.

En sak är säker, det kommer bli en dragig höst här i Tyskland.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika 2 oktober 2020.

New York, fredag

Idéen om ett slags skadestånd för USA:s slavättlingar har funnits länge. Att på något sätt ersätta hela, eller delar, av USA:s afroamerikanska befolkning för det förtryck som slaveriet förde med sig. Det handlar inte enbart om en symbolisk försoningsakt, det handlar också om att försöka göra något åt det materiella förtryck som följt i kölvattnet av slaveriet.

Den här veckan blev det klart att Kalifornien kommer bli den första delstaten i USA:s historia som nu tar små trevande steg mot att införa ett sådant skadestånd. Delstatskongressen har röstat igenom en lag som innebär att delstaten ska börja konfrontera sin rasistiska historia under och efter slavåren, och hitta sätt att åtgärda den ojämlikhet som slaveriet gett upphov till idag.

1865, när USA officiellt avskaffade slaveriet, var knappast den vändpunkt som landets afroamerikaner hade hoppats på. Många tvingades in i ett ekonomiskt förtryck där de var tvungna att arrendera odlingsjord för en summa som motsvarade värdet på det som kunde produceras på jorden.

Den svarta befolkningen greps och fängslades utan att något brott hade begåtts. Därigenom kunde de återigen förslavas eftersom fångar inte omfattas av samma rättigheter som fria människor.

De som trots alla hinder blev ekonomiskt framgångsrika lurades ofta på sina tillgångar. Ibland mördades dem i omfattande kravaller som i Tulsa och i Wilmington.

I praktiken fick afroamerikanerna i södra USA rösträtt först för 55 år sedan, när The Voting Rights Act klubbades igenom i kongressen.

Samtidigt var slavindustrin oerhört lukrativ för USA:s vita befolkning. Inte enbart för att den innebar gratis arbetskraft, men också för att plantageägare kunde låna pengar med slavar som säkerhet. För de pengarna köpte de större jordegendomar, bättre utrustning och fler slavar. Samtidigt skapade bankväsendet obligationer kopplade till slavindustrin, vilket innebar att handeln med människor också var en god affär för världens banker.

I det segregerade USA har rikedomarna, och bristen på dem, gått i arv från generation till generation. Vita familjer äger tillgångar som i snitt är tio gånger mer värda än afroamerikanska familjer.

Kalifornien kommer nu utreda slaveriets konsekvenser för slavättlingar. Bland annat ska man titta på hur slaveriet lett till skillnader i fråga om utbildningsnivå, sysselsättning, hälsa och rikedom.

Ett förslag om en liknande utredning har också lyfts på federal nivå redan 1989, men det har hittills inte funnits tillräckligt stöd för att rösta igenom det i USA:s kongress.

Fernando Arias, USA-korrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 1 oktober 2020.

Stockholm, torsdag morgon De ligger utspillda på gräsmattan i en park, de två männen från Senegal. Den yngre i blå mjukisbyxor och grå T-shirt, den andra i träningskläder med fotbollslaget Paris Saint Germains loga på. De heter Ahmet och Abdulai. Det var för en dryg vecka sedan, som vi möttes i den lilla badorten Ventimiglia på Italienska rivieran alldeles på gränsen till Frankrike. Solen sken och folk satt i värmen på uteserveringarna. Ahmet och Abdulai vilade sig kanske inför kvällen. De skulle göra ett nytt försök att ta sig över till den franska sidan. Coronapandemin har helt klart satt stopp för turisternas reslust. Att flyga genom Europa är verkligen att umgås med sig själv. Men flyktingar och migranter, som av olika skäl har bråttom med att förbättra sina liv, hejdas inte. Ahmets och Abdulais ägodelar rymdes i var sin plastkasse bredvid på gräsmattan. De berättade att de varit i Italien i fyra veckor och kom från Libyen, där det jobbat i flera år. Strider, utpressning och slavhandel gjorde att de inte stod ut längre utan betalade tusentals kronor för att komma därifrån. Från hela Nordafrika rör sig många just nu. Ahmet och Abdulai är just precis de som EU-kommissionen och Ylva Johansson vill snabb-avvisa från Europa. Förmodligen har de inte behov av skydd i den andemening som flyktingkonventionen anger. De är inte förföljda. De är utsatta, men inte förföljda. Lyckas de däremot ta sig vidare är det fullt möjligt att de hittar jobb i Frankrike. De talar franska, något som förenklar starten.

I EU-kommissionär Ylva Johanssons tänkta modell för EU så skulle Ahmet och Abdulai ha lämnat fingeravtryck i något läger i Italien, hälsotestats, identifierats och säkerhetstestat inom fem dagar. Och sedan sannolikt skickats hem. Men de kom i en liten båt till en strand. Där stod ingen polis. Italiensk polis vill inte prata med oss, påstår de. Italien har i årtionden låtit icke-européer passera utan registrering. För de finns något som glappar i modellerna småindustri mellan Milano och Venedig och jordbruken i södra Italien har många hundratusen papperslösa som dagsverkare eller säsongsarbetare.

Europaparlamentet skriver i en rapport att européer är en krympande del av världens befolkning. Idag utgör vi 6,9 procent att jämföra med det dubbla år 1960, 13,5 procent. I slutet av 2000-talet är vi bara drygt 4 procent av hela världens befolkning på grund av låga födslotal. Och det handlar om ett åldrande gäng tack vare medicinska framgångar.

Verkligheten är att arbetsgivare runt om i EU vill ha billig och foglig arbetskraft. De papperslösa ställer inte krav. Detta krockar med väljarnas önskan att stoppa invandringen. Smugglarna vet att utnyttja situationen effektivt. De kan säga till icke-européer att arbeten väntar på er. De finns inte bara kring Medelhavet utan också runt om i Europa. Så oavsett taggtråd vid gränsen och patrullerande kustbevakning kommer hela tiden nya människor. Det var helt tydligt i Ventimiglia.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 30 september 2020.

Bangkok, onsdag.

Kära passagerare, välkomna ombord på den här flygningen till Ingenstans.

Så kan det att låta 10 oktober när flygbolaget Quantas kommer att genomföra en sju timmar lång resa som inte kommer att ta passagerarna någonstans, förutom tillbaka till Sydney efter en flygning längs Australiens östkust och, beroende på vädret, lite sightseeing över kontinenten.

Det australiensiska flygbolaget brottas, precis som alla andra flygbolag i världen, med coronapandemins konsekvenser och har rapporterat rekordstora förluster. För att förhoppningsvis få in lite pengar i kassan kommer man nu att arrangera en så kallad flygning till Ingenstans. De 134 biljetterna såldes slut på under 10 minuter. De billigaste kostar drygt 5 000 kronor och de dyraste 24 000.

Dyrt, kan man tycka, för en tur som inte tar en någonstans.

Det här är långt ifrån det enda flygbolag i Asien och Stillahavsregionen som nu ser sig tvungna att hitta på något för att fylla de allt djupare hålen i kassakistan. I stort sett all flygtrafik med passagerare står still i Asien. Då gäller det att hitta på nya affärsmodeller för att locka flygsugna.

Ärligt talat, hur sugen kan man vara på att få uppleva att sitta trångt under några timmar? Ja, tydligen är behovet större än vad man kan tro.

Ett taiwanesiskt flygbolag har genomfört flera slutsålda turer och nu planerar det stora flygbolaget i Singapore flygningar till den nya favorit destinationen Ingenstans. Det konkurshotade Thai Airways ligger också i startgroparna för flygningar ingenstans. En representant för bolaget säger att man räknar med att efterfrågan på biljetter och platser kommer att bli så stort att man planerar att flyga med det allra största passagerarplanet man har som kan ta över 500 passagerare. Det är inte helt omöjligt att efterfrågan kommer bli större än vad man kan tro. I chattgrupper på nätet har flygentusiaster i Asien börjat planera när man vill flyga och man har kommit med förslag till flygbolagen vilka sevärdheter man vill se från luften.

Resorna till Ingenstans har också mött motstånd. Miljöorganisationer i flera länder är väldigt kritiska till att man planerar att flyga på låg höjd över klimatkänsliga områden och menar att dessa flygningar kan gör större skada än vad man tror.

Om man tillhör de som är flygrädda eller inte har råd med att köpa flygbiljetter så har man tänkt på det också. Thai Airways öppnade för en tid sedan ett café som man delvis har inrett som en flygkabin. Där serverar flygvärdinnor från bolaget flygplansmat och försöker skapa en miljö som påminner om hur det är ombord under en riktig flygning. Man betalar för maten som man kan få serverad på de små brickorna som man i vanliga fall får ombord. Om man vill kan man få en selfie med kaptenen. Det här har blivit en sån succé att Thai Airways funderar på att öppna fler flygkaféer.

Men om du nu inte nöjer dig med att ta en flygning till Ingenstans eller ta en lunch på flygkafé utan hellre vill ratta en passagerarjet själv så går det också bra. Flera bolag har öppnat sina flygsimulatorer för allmänheten och nu är väntelistan lång för alla som drömt om att få ratta en jumbojet.

Själv regerar jag när jag hör eller ser ett plan på himlen. Innan pandemin var det hundratals flygplan över Bangkok under ett dygn men nu är det så få att man stannar upp och undrar vart kan det vara på väg.

Snart kan jag med rätta säga Ingenstans.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika 29 september 2020.

Helsingfors, tisdag.

Upp på spårvagnen. Munskydd på. Något som numera rekommenderas på flera offentliga platser i Finland. Som till exempel i kollektivtrafiken, på bio och teater, köpcentrum, affärer.

Ärligt talat vet nog ingen riktigt vad som verkligen gäller, man gör som de andra gör eller inte gör.

För att greppa de nya rekommendationerna passade jag på att läsa lite om de nya reglerna på Helsingforsregionens trafiks hemsida

Kan man åka i kollektivtrafiken även om man inte har ett munskydd? Var en av frågorna som diskuterades.

Svaret var dessvärre allt annat än tydligt, helst ska du ha munskydd, men vi förstår om du inte har det, och så vidare. Så högst oklart vad som gäller där men det intressanta var sista meningen i svaret.

Om du själv använder munskydd och ser att någon annan inte gör det, önskar vi att du inte kommenterar det.

Är inte det ändå väldigt ansvarsfullt, att bjuda på lite tips på hur bete sig och inte bete sig i sociala sammanhang med munskydd. Det här är ju trots allt en helt ny och annan verklighet. I alla fall jag har ingen aning om vad som är artigt eller oartigt att göra när det kommer till coronaetikett.

Nysa eller hosta får man ju inte göra i sammanhang där människor kan höra eller se eller är i närheten. Det är vi nog alla med på, men får man typ harkla sig lite? Och en grej till, om man nu råkar göra det, ska man då be om ursäkt efteråt, och är det rimligt att försöka försäkra sin omgivning efteråt om att man inte är sjuk i covid-19, att man nös bara för att man är lite allergisk mot pollen eller något.

För många av oss är det här helt nya dilemman som man aldrig tidigare behövt hantera eller fundera över. Som till exempel när en servitris slängde mitt enda munskydd som jag hade lagt undan på cafébordet medan jag åt. Vid det laget fick man inte vara utan munskydd i Litauen.

Ja, vad hade Magdalena Ribbing sagt om detta. Ska man påpeka för restaurangen att man blev fråntaget sitt och därför borde få ett nytt eller ska man gå därifrån utan och hoppas att ingen märker att man går utan munskydd?  Ja, det här är ytterst svåra frågor att ta ställning till.

Om någon där ute är på gång med en bok i coronaetikett, får ni gärna skicka ett ex till mig.

Lubna El-Shanti, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönika 28 september 2020.

Någonstans i luften, måndag.

Det räcker nu.

Det gör verkligen det.

Vi vill inte mer, orkar inte, det är för mycket.

När vi stod där på nyårsafton för nio månader sedan och skålade in det nya året hade vi ju inte en aning om att årets modeord skulle bli social distansering, munskydd, hemmakontor, andravåg, karantän, PCR-test, superspridare och antikroppar.

Det känns som ett helt liv sedan, den där nyårsaftonen.

Det känns som det mest naiva jag gjort, hoppats på ett gott 2020.

Men nu lever vi här, i en ny tid, och hoppas att allt ska bli som förr igen. Men kommer det verkligen att bli det?

Är det inte så att vi under lång tid framöver kommer att fortsätta kämpa med fuktiga, tvivelaktigt luktande munskydd, att vi undviker folksamlingar för att inte bli smittade, slutar ta i hand, dränker händer i handsprit och att en hostande människa är den nya tidens pestsmittade den man ser snett åt i butiken och gärna tar en omväg runt.

Förut hostade folk när de ville dölja en smygfis, men nu brakas det på där bak för att dölja en hostning.

Det här är den kanske mest dramatiska och omvälvande perioden i modern tid och jag är bara så innerligt trött på det.

Trött på den dagliga presskonferensen, trött på amatör-förståsigpåare med åsikter huggna i sten, trött på uppräkning av dödsfall, trött på tjatet om munskydd som alla ska diskutera ur alla tänkbara vinklar. Saknar folksamlingar, trängsel, konserter. Saknar att kunna stå nära.

Jag är så trött på corona och covid-19, måste alla tjata om det hela tiden, måste alla nämna det i sina krönikor och artiklar vareviga dag, måste alla ta bilder på sig själva i munskydd och hur ska jag på allvar kunna leva med mig själv när det nu också är mig jag kritiserar. Jag gör ju allt det här  hela tiden känns det som.

Det går ju inte att komma ifrån att det här är stort, världsomvälvande och att historia skrivs ur så många olika perspektiv för var dag.

Det lär inte radera mänskligheten, vår art tycks för seglivad för det, men det verkar kunna förändra våra vanor och vårt beteende för lång tid framöver.

Men jag undrar, när vi nu fokuserar så hårt på pandemin  finns det något annat vi missar?

När forskningen nu fokuserar på ett elakt virus och dess sjukdom vad hamnar då på efterkälken, vilken sjukdom blir så att säga av med sin forskning?

Och orkar vi bry oss lika mycket om omvärlden när vi har fullt sjå att hålla oss på coronasäkert avstånd från småhostande kunder i matbutiken.

Nej, jag är så trött på det här.

Orkar inte mer.

Men vet att vi måste hålla i.

Men om vi kan ordna en folkomröstning så vet jag hur jag kommer att rösta, NEJ till corona.

Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 25 september 2020.

Moskva, fredag.

De här skriken kommer från Minsk. Huvudstaden i Belarus, den där diktaturen 70 mil sydöst om Gotland.

Det är kvinnor, både unga och gamla, som omringat några muskelstinna poliser. De säger nej! Här blir det ingen som blir bortförd.

Med sina kroppar och röster förnekar kvinnorna de här männen att få fortsätta föra bort människor anonymt.

Kvinnorna kastar sig fram och drar av poliserna deras svarta läskiga skidmasker med hål för ögonen, som gör att de anonymt kan glida runt i Minsk i mörka minibussar, kasta sig ut, ta någon människa med en flagga, släpa in dem i den lilla minibussen och försvinna iväg.

Ensamhet.

Du vet inte vem det är bakom masken, vem som släpar iväg dig över asfalten, vart de ska föra dig, vad som händer på vägen dit, vad som händer inne i häktet. Då är du väldigt ensam.

Det är nog syftet med de här snabba gatuattackerna. Det är ett sorts skräckstraff som av anonyma poliser på måfå utdöms till de som demonstrerar tillsammans. Det är en varning, så att du aldrig mer går ut och protesterar ihop med andra, så att du ska tvingas välja att fortsätta vara ensam i en diktatur.

Men det här hundratalet kvinnor, en vanlig protestdag i Minsk, de visar när de förvägrar polismännen att få ta deras systrar i ett gathörn, de visar att på lång sikt så är det helt rökt för den här skräckproducerande polismaskinen.

Oavsett hur det går för Aleksander Lukasjenko, han som i all hemligt lät sig sväras in som president i veckan, helt utan folklig närvaro för att bevittna det, var han helt ensam. Oavsett hur många av hans farbröder som satt i den där pampiga salen.

Oavsett hur det går för honom, så är det nog kört för ensamheten i Belarus, eftersom så många, gör så enormt mycket tillsammans.

Jesper Lindau, Moskva [email protected]