Utrikeskrönikan den 29 mars 2018. Budapest.

Budapest torsdag morgon.

Har jag kollat på för mycket Homeland, Falsk identitet, Americans och andra Tv-serier om spionverksamhet och läst för mycket romaner den senaste tiden av avhoppade underrättelseagenter?

Min jobbmobil har varit död här i Ungern, jag har inte kunnat höra den som ringt. Ok sådant händer, om det inte vore för att en främmande röst häromdagen i Tyskland avbröt mitt i ett samtal med Please Hold the line - Vänligen stanna kvar. Va, hallå, hallå, ropade jag, men rösten försvann. Jag tänkte genast på en forskare Lennart, som jag mötte i Moskva under Sovjettiden. Han berättade viskande på en bullrig bar att telefonsamtal där kunde avbrytas med Please speak English, troligen för att de inte hade någon svensktalande översättare i tjänst, sa han.    

Den kvinnliga rösten med Please Hold the line glömde jag ända tills på kvällen då jag skulle åka vidare från Frankfurts flygplats. Min väska hade knappt kommit ut på andra sidan röntgenmaskinen i säkerhetskontrollen förrän det plötsligt stod två kraftigt beväpnade poliser bredvid mig på insidan av kontrollen. De sa att min väska testats positiv med något medel. Va, den hade ju knappt kommit ur röntgen maskinen och inga sådan där små lappar hade dragits över den och kollats mot en extra maskin.    

Jag hann tänka: Har någon lagt något i min väska? Och hur lätt vore det inte att misstänkliggöra någon så här? Det hela var surrealistiskt. Polisen upprepade flera gånger att det kanske bara var någon handkräm eller något, vilket kändes ännu märkligare.    

Jag hade några timmar tidigare träffat en elvaårig afgansk pojke och hans mamma - båda asylsökande i Tyskland. Definitivt inga terrorister. Invandringskritiska personer hävdar ju annars ofta att migranter är presumtiva terrorister, även om många stora terrordåd i Europa har utförts av egna medborgare, men fanns det någon koppling? Och varför dök det förresten upp ett ungt iranskt par vid lunchtid på den tomma parkeringen och började prata med afghanerna som jag var med? 

Kanske var allt helt naturligt och jag en konspiratorisk och förtittad Homeland-junkie, men jag inser förstås att jag ute på mina olika jobbresor inte kan vara säker på vem jag möter och om personerna verkligen uppger rätt namn eller har dolda agendor - det gäller även myndighetspersoner, poliser och olika experter. Och säkerhetstjänster har ju numera på gott och ont mycket vittgående befogenheter, övervakning har blivit vardag. 

Här i Budapest berättar min tolk att hans far grät när han efter kommunismens fall kunde läsa säkerhetspolisens akt om honom själv. En nära vän hade kontinuerligt angivit honom. Vem vet hur det går till här idag. Om tio dagar väntas Viktor Orban bli omvald som premiärminister och kanske ser han till att övervaka sina motståndare?

Vad gäller min traskandes telefon så ska jag börja med att pröva att byta till en ny.  

Alice Petrén [email protected]

Utrikeskrönika den 28 mars 2018. Budapest.

Budapest, onsdag I går morse intervjuades Sveriges utbildningsminister och Miljöpartiets ena språkrör Gustaf Fridolin här i P1 morgon. Själv var han, precis som jag, på plats i Ungerns huvudstad Budapest för att försöka ge en mer positiv bild av Sverige än den som förmedlats i regeringstrogna medier den senaste tiden. En bild som säger att i Sverige vågar människor knappt gå ut längre, på grund av alla migranter. Gustaf Fridolin fick frågan om hur han skulle bära sig åt för att på en dag försöka förändra Sverigebilden i Ungern. Då svarade Fridolin med ett ganska utdraget skratt. Det gjorde han rätt i. Var och varannan ungrare jag pratar med är helt övertygad om att invandring, särskilt från muslimska länder, är av ondo och ett hot mot samhället. Kanske det största hot som finns. För det är vad Ungerns regering under ledning av premiärminister Viktor Orbán pratat om i tre års tid nu. Det är faktiskt nästan det enda de har pratat om. Varje gång jag besöker Ungern, vilket är ganska ofta, pågår en ny affischkampanj med budskap kopplat till invandring och migration. Invandring är lika med terrorism. Invandring är lika med våldtäkter. Bryssel försöker tvinga på oss invandrare. George Soros försöker tvinga på oss invandrare och nu senast är det FN: "FN vill ta ner stängslet som stoppar migranter. Ungern bestämmer - inte FN", står det på stora plakat över hela Budapest. Om FN eller någon från FN någonsin sagt någonting om de ungerska stängslen spelar inte så stor roll. Kampanjen är det viktiga. Att budskapet når fram. Nästa söndag, den 8 april, hålls parlamentsval i Ungern men många här menat att premiärminister Viktor Orbán befinner sig i en slags ständig valkampanj: Ungern måste skyddas, till varje pris, mot något - och det är bara han, Viktor Orbán som kan göra det. Fast nu har frågan dykt upp hur länge till det kommer att fungera. Nyligen vann en kandidat från oppositionen borgmästarvalet i en stad i södra Ungern där Viktor Orbáns parti Fidesz har styrt i 28 år. Nu, varnar regeringen, för att om samma sak händer på fler platser kommer snart hela Ungern att översvämmas av migranter eftersom det, enligt regeringen, är vad oppositionen vill. Fast det är inte sant. Jag träffade den nya borgmästaren igår. Han är också ganska skeptisk till invandring och skulle, sade han, inte misstycka om muslimer upptäckte att kristendomen i själva verket var en bättre religion. Viktor Orbán, säger politiska analytiker i Budapest, måste snart byta fokus. Migrationstemat lever på övertid. Särskilt, skulle man ju kunna säga, eftersom det knappt finns några migranter alls i Ungern. Fast just den detaljen verkar i och för sig inte spela någon roll.

Johanna Melén, Budapest [email protected]

Utrikeskrönikan den 27 mars 2018. London.

London, det är tisdag.

Så lämnar han till slut England. Trots att han bara var här i mindre än två år hann han sätta avtryck. Jag pratar så klart om Zlatan Ibrahimovic. Jag var i Manchester häromdagen och träffade Manchester United-supportrar. De hade velat se honom tillbaka på planen igen innan säsongen är slut. Men nu flyttar han till Los Angeles för ett sista ryck i karriären i den amerikanska fotbollsligan.

Vissa av supportrarna i Manchester sade att det var tack vare Zlatan Ibrahimovic som de vann tre titlar förra året och det var på grund av hans skadefrånvaro i år som de åkte ut mot Sevilla i Champions League. Kanske var de snälla bara för att jag också är svensk men de verkade mena det. Den som vill tona ned hyllningarna kan i stället peka på att United bara kom sexa i ligan i fjol och i dag är på andra plats utan Zlatan i laget.

När han flyttade hit Brexitsommaren 2016 var engelsmännen fortfarande skeptiska till honom. Trots att han under flera år varit en av världens mest underhållande fotbollsspelare trodde många att han inte skulle kunna bli en stor stjärna även i Premier League. Det var nog det som sporrade Ibrahimovic.

Vi vill se honom spela bra en regnig tisdagskväll i FA-cupen, sade några äldre United-supportrar jag pratade med den sommaren. Han är bara här för pengarna. Varför hade han inte kunnat komma hit tidigare när han var yngre, sade de skeptiskt. De pratade hellre om fotbollslegendaren George Best och om svunna tider. De yngre supportrarna var mer hoppfulla.

Zlatan Ibrahimovic dominerade redan från start. Det blev till slut 28 mål på 46 matcher under den första säsongen som avbröts abrupt när Zlatan slet av korsbandet i en match i april förra året. Statistiken talar för sig själv. Eller som James Robson som är Manchester-Untited korrespondent på tidningen Manchester Evening News skriver:

"Under de här åtta månaderna var Ibrahimovic nära att övertyga världen om att han var övermänsklig." Ingen annan anfallsspelare över 35 år har gjort en så stark säsong som Ibrahimovic gjorde förra året. Han hyllas av sina forna lagkamrater och i en artikel på Uniteds hemsida står det att det är rimligt att säga att ingen annan spelare har gjort så stort avtryck i klubben på så kort tid.

Det var först i vinter när han försökte komma tillbaka till efter skadan som han visade sig vara mänsklig. Att Zlatan överhuvudtaget har valt att fortsätta säger en del om hans mentalitet. En korsbandsskada så sent i karriären skulle få de flesta övriga spelare att gå i pension. Men Zlatan Ibrahimovic fortsätter och drömmer om fotbolls-VM i sommar. Vi får väl se.

Claes Aronsson  [email protected]

Utrikeskrönikan 26 mars, Finland.

Helsingfors, måndag

Jaha. Jag bor i världens lyckligaste land. Det visste medier världen över berätta för några veckor sedan. Samma morgon som FN:s årliga "World Happiness Report" berättade att Finland är världens lyckligaste land, hade jag svurit högt för mig själv då jag trampade igenom de nästan knähöga isvattenmassorna på väg till jobbet. Det visade sig att mina läderstövlar inte var vattentäta. Hur mycket iskalla, våta fötter och nästan förstörda skor påverkar lycka, hade deltagarna i undersökningen inte tagit ställning till. 

Det som däremot mättes handlade om förväntad livslängd, möjligheterna att ta egna beslut i livet, hur man uppfattar korruption och hur man ser på sina sociala skyddsnät.

Från att ha legat på femte plats ifjol petade Finland i år ner Norge från första plats; något som norrmännen kanske inte hinner fundera så mycket på i glädjeyran efter vinter-OS.

Att följa med reaktionerna på nyheten om att mitt hemland är världens lyckligaste land var intressant och visade så väl hur många finländare ser på sitt hemland jämfört med hur omvärlden ser på Finland.

Internationella medier hyllade vinnaren. The New York Times rubrik löd: Want to Be Happy? Try Moving to Finland. The Guardian illustrerade sin artikel med en bild av en man som precis ska hoppa ner i en sjö, omgivningen är underbart grön och prunkande som när sommaren är som bäst. Flera medier lyfte fram många typiska, men rätt oskyldiga, stereotypierna om bastu, mörker, vinter och så vidare. Välfärdssamhället med alla dess företeelser som kan verka så intressanta för icke-nordbor, lyftes också fram av många medier.

I Finland då, vilka reaktioner väckte nyheten här? Många reagerade som jag med ett jaha, kanske med lite skepsis och kanske en gnutta ironi. På Twitter frodades de sarkastiska skämten. I kommentarsfälten på nätet ifrågasatte många att Finland faktiskt är världens lyckligaste land och lyfte fram allt som inte är bra här.

Visst fanns det de som gladde sig och tyckte det var fint, men för många var reaktion den som jag nyss nämnde. Det kan jag inte hymla med.

Kanske jag får finländarna att framstå som otacksamma. Fattar vi inte vilken lycka det är att bo i ett land som inte präglas av korruption? Förmodligen inte. Här är livet som det är. Väldigt mycket är väldigt bra för många. Många har det tufft på olika sätt. Det är lättare att säga högt än att vi känner oss otroligt lyckliga.

Finland precis som de andra nordiska länderna toppar ofta listor av den här typen. Vi är vana att klara oss bra. Att vara bäst i klassen, bokstavligen. Vi tar mycket för givet. Och vi tar mycket med ironi eller skepsis. För att generalisera: att vara skrytsam är inte en uppskattad egenskap i Finland. Det är lättare att tala om dåligt väder och förstörda skor än att säga: jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få bo i världens lyckligaste land.

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan den 23 mars 2018. Paris.

Paris fredag.

Den franska lAquarius är den enda räddningsbåten som är kvar i Medelhavet, sen den katalanska räddningsbåten Proactiva Open arms sen förra fredagen hindras från att lämna hamnen i Pozzollo på Sicilien. Besättningen utreds för misstänkt människosmuggling.

Det är den franska avdelningen av Läkare utan gränser som tillsammans med SOS Mediterannée utför räddningsaktioner med lAquarius. De ser en trend från flera av Europas regeringar att vilja blockera och kriminalisera de organisationer som jobbar med räddningsinsatser.

Det är bara ett år sen det fanns tio räddningsbåtar i Medelhavet och under åren har också svenska insatser gjorts.

Nu har politiken hårdnat. Det är Italiens avtal med Libyen om bevakningen av den libyska kusten, som nu har väckt konflikt.

Det var i torsdags som Räddningsbåten Proactiva Open arms fick larm om en gummibåt i nöd, 73 sjömil från den libyska kusten, men på internationellt vatten. En journalist ombord berättar för den italienska tidningen La Repubblica att de på platsen fann en gummibåt med 101 män, kvinnor och barn.

Open arms fick tillstånd från räddningscentralen i Rom att ta ombord kvinnorna och barnen och det var då den libyska kustbevakningen hann upp dem. I en megafonropade de:

Ge oss migranterna eller så dödar jag er. Efter en jakt mellan båtarna bad räddningscentralen i Rom Open arms att lämna över migranterna.

Men när migranterna i gummibåten förstod vad som höll på att hända så hoppade de i vattnet, de dör hellre än åker tillbaka till Libyen. Många har levt under slavliknande former där.

Den libyska kustbevakningen fick förstärkning och hotade med vapen, innan de till slut gav sig av.

Efter att en maltesisk motorbåt hämtat en kvinna med en baby i nöd för vård på Malta så fortsatte Open arms mot Italien, där de till slut togs emot på Sicilien.

Åklagare i Catania på Sicilien är Carmelo Zuccaro som tidigare har anklagat organisationerna som utför räddningsinsatser för att samarbeta med flyktingsmugglare. Nu ska han undersöka om det kan vara fråga om människosmuggling när inte samtliga migranter lämnades på Malta.

Det finns frågetecken att reda ut och två läger har bildats. Å ena sidan de som välkomnar åklagarens utredning.  Å den andra sidan de som håller fast vid att det strider mot sjörätten och FN:s konventioner att inte rädda liv. Besättningens advokat, Rosa Emanuela Lo Faro, säger att räddning inte kan vara ett brott. Det enda brott de skulle kunna ha gjort sig skyldiga till är ett solidaritetsbrott, om det nu är möjligt.

Margareta Svensson [email protected]

Utrikeskrönika den 22 mars 2018.

Stockholm torsdag Det är sällan enkelt. Konflikter och krig menar jag. På avstånd får jag historier och berättelser serverade som jag med intresse följer och ofta verkar allt så enkelt. Det finns skurkar och det finns offer- men det är aldrig så enkelt- det finns inget svart eller vitt. I början av Syrienkriget var rebellerna de goda, de som ville störta regimen och införa västerländsk demokrati. De fick stöd av regeringar runt om i världen, de sågs som vinnare. Att dessa rebeller dödade civila var det inte många som talade om, det var ju regimen som beskrevs som ond. Först när västerlänningar kidnappades började ifrågasättandet, fler rebellgrupper radikaliserades. Och det där med att rebellerna hade en sekulär agenda är en sanning med modifikation.

Jag själv talade med en rebelledare som menade att man skulle inkludera alla etniska grupper i ett framtida Syrien, det var inga som helst problem förklarade han- så länge de kristna betalade straffskatt till muslimerna. Det är sant, det fanns sekulära frihetskämpar i början av konflikten, men de är sedan länge borta, nu är en klar majoritet av de vi kallar rebeller hårdföra, konservativa islamister. Regeringsstyrkor och deras allierade i Syrien har dödat långt många fler civila än vad de väpnade oppositionsstyrkorna gjort, men om den väpnade oppositionen haft tillgång till lika tunga vapen, till helikoptrar och stridsflyg- hur hade fördelningen sett ut då? Jag tänker på sådant, hur det är svårt med gråskalor.   Liknande i Irak. Terrorsekten IS kontrollerade stora delar av landet, det jublades med rätta när irakiska styrkor med hjälp av en internationell flygkoalition befriade område efter område, från IS tyranniska järngrepp. Vad många inte berättade förrän långt, långt efteråt var att 10,000 civila dödades i flygangrepp bara i Mosul, att hela familjer utplånades för att slå ut en enda krypskytt. Få vågade ifrågasätta om det var rätt att fler civila än terrorister dödades. Hela städer ligger i ruiner, hundratusentals människor har blivit hemlösa. Sjukhus och skolor är sönderbombade, sånt som fått enorm uppmärksamhet om det skett i Syrien av regeringsstyrkor, men som i en annan konflikt knappt nämns. Krig är inte enkelt, det är sällan svart eller vitt- gråskalan däremot är enorm. Men det finns alltid oskyldiga- hur vidriga våldsamheter som än pågår finns de alltid där på olika sidor av en konflikt. De har inte valt. Det är de som upphäver gråskalorna men trots sin oskyldiga oskuldsfullhet är det ofta dem som är de största förlorarna, de som förlorar mest. Anhöriga, vänner, hem och ofta- hela sin framtid. Det handlar om barnen. Vad jag ofta önskat att de som ritar krigsstrategier får se tårarna längs knubbiga solkiga barnkinder, får se in i ögonen där avgrundsdjup förtvivlan brinner.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 21 mars 2018. Stockholm.

Radiohuset Stockholm, onsdag. Jag äter lunch med operationssköterskan Birgitta Wingsjö som har 50 år i yrket. Hon har nyss kommit hem från Sydsudan där hon hållt kurs och klagar på hur dåligt kirurgerna där tvättade händerna. När ni går på fest följer ni förstås klädkoden, men här på operation skiter ni tydligen i den dundrade Birgitta. Alla delar de samma tvål och har ringarna kvar under handskarna när de opererar, fast det lätt kan gå hål. Vet du hur mycket bakterier det finns under en vigselring undrar Birgitta Wingsjö och sneglar på mina tassar som jag raskt stoppar ned i knäet. Tänk om hon sliter upp en UV-lampa och synar mina sorgkanter funderar jag förskräckt.

Jag brukar annars hålla på handhygienen. Har alltid med mig en liten handspritflaska för att stå emot magsjuka i Indien och på Haiti. Utom när jag var i Djibouti i höstas och hade tappat den. Tillslut hittade jag en stor variant i en kiosk, men det visade sig vara flytande tvål. Fast då var händerna redan akutkladdiga så jag tvingades slösa dyrbara droppar ur vattenflaskan för att kunna hålla i mikrofonen.

Var tredje vårdinrättning i Afrika söder om Sahara saknar faktiskt tvål och rent vatten. Men Birgitta Wingsjö säger att kirurgerna hon mött i Mozambique, Etiopien och Tanzania haft tvättmöjligheter, men ofta slarvar. Trots åratal av avancerad medicinsk universitetsutbildning.

Det är nu hela 172 år sedan den ungerska läkaren Ignaz Semmelweis upptäckte varför så många kvinnor dog i barnsäng på Wiens allmänna sjukhus. Att det var fem gånger fler på ena avdelningen där manliga doktorer och läkarstudenter jobbade än på den andra avdelningen som sköttes av kvinnliga barnmorskor och att det hängde ihop med obduktionerna. Läkarna ombads tvätta sina händer och verktyg med både tvål och klorin och då skönk antalet döda nyblivna mammor dramatiskt. Men läkarkollegorna trodde honom inte och han fick sparken. Fast med tiden fick Semmelwei upprättelse, och idag vet de flesta att rena händer räddar liv.

Operationssköterskan Birgitta Wingsjö brukar börja sin hygienträning med sköterskorna. När de kan rutinerna så är nästa steg att ge dem så mycket skinn på näsan så de vågar säga ifrån till de tvättslarvande höjdarkirurgerna. 

Själv var jag i Chile härom veckan och där läser jag om doktor Fernando Otaiza på hälsoministeriet som bedrivit en enveten vårdhygienkampanj med mycket fokus på handtvätt. Infektionerna efter operation skönk med 30 procent under 2000-talet. Och Chile är faktiskt det enda landet i Sydamerika som får vara med i OECD. Men det kan ju inte bara bero på handtvätt antar jag.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 20 mars. Washington.

Utrikeskrönikan den 19 mars 2018. Stockholm.

Stockholm måndag.

Jag har väldigt svårt att släppa frågan om Brexit, alltså Storbritanniens utträde ur EU, trots att jag slutade som Londonkorrespondent i augusti.

Mitt i alla förhandlingsproblem, har det nu dykt upp en bubblare i kampen om vilket bekymmer som kan förvandla Brexit till ett kaos. Det är en klippa.

Klippan heter Gibraltar och är ett pyttelitet brittiskt territorium längst söderut i Spanien. En styrka från England och Holland erövrade Gibraltar under det spanska tronföljdskriget år 1704. När freden i Utrecht skrevs under år 1713, så tilldelades England det knappt sju kvadratkilometer stora området till England, för all framtid, som det står i fredsöverenskommelsen.

Gibraltar har varit en viktig plätt mark, eftersom den fungerat som en dörrvakt till Medelhavet genom det jättesmala Gibraltar sund som man måste passera om man vill komma in i medelhavet.

Nu är Gibraltar en dörrvakt till Brexit. Om inte Spanien godkänner överenskommelsen om Brexit vad gäller Gibraltar, så kommer EU inte heller att godkänna överenskommelsen med Storbritannien. EU har helt enkelt gett Spanien vetorätt över Brexit-överenskommelsen, på grund av den lilla klippan.

Spanien har i 314 år hävdat, att Gibraltar borde vara spanskt. Det har genomförts två folkomröstningar, där Gibraltarborna  det finns bara drygt 30 000 personer dock överväldigande röstat för att fortsätta att vara britter. De röstade också med stor majoritet för att Storbritannien skulle fortsätta att vara en del av EU.

Vad som kommer att hända med Gibraltar efter en Brexit är en mycket öppen fråga. Spanien gick ut hårt och föreslog, att Storbritannien skulle lämna över hälften av kontrollen till Spanien. De brittiska och spanska flaggorna skulle vaja bredvid varandra i framtiden. Det förslaget avvisades vredgat av britterna. En av de sista resterna av det forna brittiska imperiet, skulle inte offras på Brexits altare.

Så hur ser förhandlingsläget ut nu?

Ja, Gibraltar har sträckt ut en pytteliten olivkvist till Spanien: Om Gibraltar får lämna EU, tillsammans med Storbritannien, så får Spanien dela kontrollen över Gibraltars flygplats. That´s it. Det är väldigt långt från det Spanien har tänkt sig.

Senare i veckan, hoppas Storbritanniens premiärminister Theresa May att kunna skaka hand med EU-förhandlarna om hur en övergångsperiod ska se ut, efter det att landet lämnat EU.

Men Spanien meddelade i går, att det kan bli så, att en sådan överenskommelse gäller hela Storbritannien.

Utom Gibraltar.

Staffan Sonning [email protected]

Utrikeskrönika den 16 mars 2018. Moskva.

Moskva fredag.  Det kom ett brev från ja, vi kallar henne Tatjana:

Valfrihet är väl ändå rätt överskattat, jag menar behövs det verkligen 20 olika tvättmedel att välja på? Var vi olyckliga när vi bara hade en korvsort i butiken istället för massor av olika va?

I slutändan har vi ändå inget val, det kan ske på lite olika sätt, men nog ligger vi där till slut med näsan under mullen. Så varför bli brydda av alla dessa valmöjligheter. Nog är det bättre att någon vettig människa tar beslut och så kan vi gå och lägga oss lugna på natten och slippa oroa oss för krig eller att bli invaderade.

Lugn och ro är allt vi önskar oss, kan ni inte begripa det ? Har ni ens provat på att leva ett liv där du inte alls vet vad morgondagen har att erbjuda? Skulle du välja det framför tryggheten i att veta att du vaknar nästa morgon också och världen utanför är likadan, ditt jobb finns kvar, din make sitter i singeltröjan i köket och surar som vanligt för att han ännu inte fått sitt kaffe och sina stekta ägg och korven. Dina ungar har tagit på sig och är på väg till skolan, som fortfarande har lärare och skolböcker och bussen går dit som den ska.

Tänk om du istället vaknade till en verklighet där din rätt rundnätte man måste klä på sig uniform och gå ut i kriget, dina barn övar beredskap i skolans skyddsrum och du själv kokar konserver att ha när matbristen kommer. För den gör den om det är krig.

Förut var det USA som hotade. Nu är det May , hon i London, de skramlar rejält mot oss. Vi vill bara hjälpa till och våra diplomater är redo, men vad händer om de utvisas istället. Där fick de verkligen inte välja alls, en vecka så ska de ut, bara för att någon kriminell stulit det där nervgiftet, som vi verkligen inte har ansvar för , det var ju sovjetiskt, stulit det och använt det för att få May att skylla på oss. För att de hatar oss så mycket. Har vi valt det?

Varför hatar de oss egentligen? Är de avundsjuka på att vi har det så mycket bättre eller vill de lägga beslag på vår gas och olja, ja det var ju därför USA gick in Irak och Libyen. Hade irakierna eller libyerna något val kanske?

Jag begriper inte varför ni ska pådyvla oss all denna valfrihet. Vi har det ju bra som det är. Demokrati är överskattat och fungerar i alla fall inte någonstans. Ingenstans faktiskt. Precis som det är korruption överallt, ja inte är det värre hos oss. Nej nej det är precis lika mycket på andra ställen. Självklart .

Med vänliga hälsningar

En som varit med förr

Maria Persson Löfgren i Moskva [email protected]