Utrikeskrönikan 24 augusti 2018. Istanbul.

Istanbul fredag,

Den här veckan firas Eid al-Adha, en av de viktigaste och mest heliga högtiderna inom islam. Den går också under flera andra namn beroende på var man firar - här i Turkiet heter den Kurban Bayrami eller bara Bayram.

Den kallas också offerfesten eftersom den firas till minne av en central händelse i alla de abrahamitiska religionerna: när Abraham var beredd att offra sin son till Gud.

Istället för sonen offrades en get och så firas nu högtiden, genom att slakta en get eller andra boskapsdjur som får, kor, eller kameler.

En av de viktigaste traditionerna i firandet av Eid är att skänka mat till fattiga och sedan samla familj och vänner till en fest på det som blir kvar.

Men i år har det blivit svårare för de som firar att få det att gå ihop här i Turkiet.

Med lirans ras har marknaderna där djur och mat säljs sett en kraftig minskning i antalet människor som kommer och handlar. Boskapsuppfödare har haft svårt att sälja sina djur, folk kommer och frågar om priser och vänder igen när de inser att de inte har råd.

Det är såhär det blir, människor kommer i kläm när makthavarna som styr deras länder träter. I det här fallet är det USA:s Donald Trump och Turkiets Recep Tayyip Erdoan som på grund av, i huvudsak, en frihetsberövad amerikansk pastor tävlar i att införa sanktioner och tullar mot varandra.

Det är förstås meningen att befolkningen ska drabbas för att missnöjet ska växa och pressen ska öka på motståndaren. Ett maktspel där människor används som spelbrickor.

Vi ser det i Gaza, i Syrien, i Jemen.

Ett annat fall just nu är den diplomatiska krisen mellan Saudiarabien och Kanada. Saudiarabien fängslade två kvinnorättsaktivister som kämpat för att få bort förbudet mot att kvinnor får köra bil och mot Saudiarabiens förlegade förmyndarsystem där kvinnor måste ha en manlig släktings tillåtelse för att göradet mesta. Som att hyra en lägenhet, gå i skolan, ta ett jobb eller resa utomlands.

Kanadas utrikesminister protesterade och krävde att kvinnorna släpps.

Saudiarabien, som med en PR-offensiv det senaste året försökt få landet att framstå som mer moderniserat, svarade med att kasta ut den kanadensiska ambassadören, kalla hem sin egen, stoppa flyg mellan länderna och kräva att saudiska utbytesstudenter i Kanada reser därifrån.

Runt 15000 studenter, varav fler än tusen läkarstudenter som just nu utbildas på kanadensiska universitetssjukhus berövas på sin utbildning. Vad Saudiarabien vinner på det, ja det kan man undra.

Och Saudiarabien tycks inte låta sig avskräckas, nu hotas en annan kvinnlig aktivist med dödsstraff.

Om den senaste veckans protester från människorättsorganisationer riktar sig mot döva öron, det återstår att se.

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 23 augusti 2018. New York.

New York, torsdag morgon. Jag gillar verkligen den här stan. Men det finns en sak som retar gallfeber på mig... New York är precis så bubblande, spännande och varje dag överraskande som jag tror att många av de som inte varit här förväntar sig. Det var i alla fall mina förväntningar när jag för första gången kom hit för många år sen.

Då bodde jag inneboende hos en äldre dam i East Village och tillbringade största delen av dom få dagar jag hade här med att bara gå omkring och lyckligt garva åt att allting verkade vara precis som i dom sjuttio- och åttiotals tv-serier jag var uppvuxen med.

Nu är det ju inte riktigt så längre, stan är betydligt tryggare, renare och framför allt tystare än vad jag då uppfattade det. Dessutom oändligt mycket mer turister överallt vilket i sig gör att delar av stan ibland mer känns som ett museum eller en kuliss än en plats där faktiskt miljoner människor har sin vardag .

Men som sagt, det finns en sak som jag inte riktigt förstår eller har tålamod med. En inte föraktlig del av new york-borna älskar att beskriva sin stad som farlig, hetsig, stöddig och hård, gärna med en liten paus efteråt så att man som utböling ska kunna dra efter andan i förskräckelse. Nu är väl storstadschauvinism inte något unikt för just New York, men jag tror inte jag varit i någon stad som omfamnat det så in i bomben som det görs här.

Häromdagen skrek ett cykelbud åt några turister som stod och väntade vid ett övergångställe.  -Stå inte så nära vägkanten, Det här är New York, inte som hemma - här kan ni inte räkna med att folk kan köra ordentligt. Också cyklade han iväg i full fart. Ropet handlade nog inte så  mycket om omtanke om turisterna, som gänget av tjejer på andra sidan gatan som en stund ignorerat hans försök till konversation. Turisterna, uppenbarligen från Wyoming av tröjorna att döma, tittade på varandra som om dom fått en riktig New Yorkupplevelse och alla sina bilder av stan bekräftade. 

Det är ju bara det att den där bilden inte riktigt stämmer. Visst för en person på Wall Street, fastighetsmäklare eller advokat är det säkert ett fartfyllt och hetsigt liv som kräver vassa armbågar. För att inte tala om den dagliga kampen för alla dom som mer eller mindre står utanför samhället, men det är ingen större skillnad jämfört med andra storstäder jag bott i eller besökt. Vad som däremot är unikt här är behovet att hävda det samtidigt som en mängd av värme och omtanke varje dag öppet utspelar sig här i form av spontana kvartersfester, personliga initiativ att hjälpa samhällets utsatta eller bara vanligt hyfs människor emellan. Det är som om det fanns ett utbrett mindervärdighetskomplex här som till varje pris måste tryckas undan - varför förstår jag inte för det är i sanning en av världens häftigaste städer. 

Så när eller om ni kommer hit någon gång och råkar ut för den där stöddigheten. Även om det kanske är med livet som insats, försök att ge den där New york bon en kram och säg det är ok - jag gillar dig ändå.

Patrik Holmström New York [email protected]

Utrikeskrönika den 22 augusti 2018. Paris.

Paris onsdag.

Jag och barnen var på Disneyland utanför Paris häromveckan. Redan på pendeltåget som tog oss dit såg vi människor i musse-pigg t-shirts, prickiga klänningar och diadem med de karaktäristiska musöronen. Peppen var på topp och vi hann knappt passera ingången och den första butiken med de välkända filmkaraktärerna förrän mina barn började tjata om egna örondiadem. Jag sa bestämt nej.

Det är över 25 år sedan som Disneyland Paris öppnade. Hos amerikanarna var självsäkerheten stor. Deras största oro var att de skulle bli FÖR framgångsrika. En amerikansk analytiker konstaterade att de omöjligt kunde misslyckas, vi vet hur man får folk att le, till och med fransmän. Hon hade fel. Det blev total flopp. Demonstranter kastade ägg och ketchup på företagets ledare och hytte med plakat där de uppmanade Musse Pigg att åka hem. Besökarna uteblev. Någon kallade parken för ett kulturellt Tjernobyl.

Brittiska Independent skrev att det var Amerikas kulturella Vietnam, att amerikanarna hade hybris när de gav sig på att kommersiellt kolonisera världen och att de nu straffades för det.

Nä, fransmän gillar inte att bli påprackade amerikansk kultur. Men det gör tydligen jag. För medan vi går där, barnen och jag på den artificiella gatan på väg mot det rosa sagoslottet, måste jag motvilligt erkänna att en önskan växer sig allt starkare hos mig. Jag vill också ha ett Mimmipigg-diadem. Ett med svarta öron och en prickig rosett i mitten. Det verkar så härligt, att liksom bli ett med sagovärlden, att gå all in.

Det är inte bara amerikanska nöjesparker som får kämpa med att vinna fransmännens hjärtan. Snabbmatskedjan Burger King försökte, men misslyckades. I slutet av 90-talet gav de upp och bommade igen sina restauranger.

Nu är de tillbaka och försöker komma ikapp Mc Donalds som lyckats bättre, i stället för att köra den helamerikanska stilen har de anpassat sig med burgare som Mac Baguette och Mac Camembert. Och fransmännen gillar sitt Mac Do, räknar man bort USA är Frankrike det land som har flest Mc Donalds-restauranger i hela världen.

Starbucks har fått lära sig den hårda vägen att fransmän inte intar sitt kaffe gåendes. De sitter ner. Den amerikanska kaffekedjan har fått göra stora investeringar för att erbjuda fler sittplatser och inreda med plysch, ljuskronor och keruber. Och kanske går de mot seger, när de öppnade café i Strasbourg häromåret ringlade köerna timslånga.

Det må vara hänt att Disneyland i Paris fortfarande kämpar med ekonomin. Men parken har blivit Europas mest välbesökta turistmål och ett är säkert; när inte bara franska barn och tonåringar utan också franska män med värdig uppsyn och gråsprängda hårfästen bär Mimmipigg-diadem med glittrig rosett, ja då har fransmännen omfamnat den amerikanska kulturen. Om än för en dag i en låtsasvärld.

 

Karin Hållsten, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 21 augusti 2018. London.

London tisdag, Ute på stan syns det förstås inte alls att detta land står inför en genomgripande förändring till våren. Men det märks desto mer i medierna. Det är ju fortfarande semestertider och längs turiststråken blandas engelskan med rejäla portioner franska, tyska, italienska, svenska och andra europeiska språk. Och icke-europeiska också. Men kanske kommer detta mångskiftande sorl att låta annorlunda nästa sommar. Ingen vet. Men om drygt sju månader ska Storbritannien lämna EU. En del befarar att att det kommer att drabba turistnäringen och dessutom bli brist på arbetskraft inom andra områden - andra gläds åt att det blir svårare för utlänningar att komma hit. I medierna ger politiker och andra inflytelserika personer uttryck för en tilltagande nervositet inför en högst oviss framtid. Ordet "Brexit" förekommer dagligen i rubrikerna, det kan handla om dom mest skiftande aspekter på utträdet och peka åt dom mest olika riktningar för vart landet är på väg. Oenigheten om vad som ska ske och hur det ska bli är total. Hur kommer till exempel avtalet med EU att se ut? Ingen vet. Regeringens förslag till avtal skulle garantera en bra och smidig övergång för landet, säger vissa. Det skulle förvandla oss till en maktlös EU-koloni säger andra. Och blir det alls ett avtal? Ingen vet. Möjligheten av en så kallad hård Brexit alltså utan någon uppgörelse med Bryssel, anses öka. En del hävdar att det skulle ha förödande påverkan på Storbritannien i flera generationer, andra anser att det skulle ge landet nya möjligheter att blomstra. Det är som att dom olika sidorna i Brexitdebatten lever i två olika verkligheter. På sistone har dessutom frågan om en andra folkomröstning om utträdet diskuterats all oftare. Igår rapporterades om en framgångsrik företagare i modebranschen som skänker 1 miljon pund till en rörelse som kallar sig Folkets Röst, People's vote, som vill få rösta igen. Närmare tolv miljoner kronor alltså. Men än så länge avvisas alla såna tankar av regeringen. Och som en parlamentsledamot sa i BBC igår - det vore som att laget som förlorat en fotbollsmatch skulle kräva att få spela om matchen, bara för att man förlorade. Å anda sidan - befolkningen förändras. Och den förra gången, 2016, så var det relativt sett fler yngre som röstade för att stanna i EU och fler äldre som ville lämna. Om tre år lär dom som röstade för att stanna vara i majoritet. Så nu har brittiska politiker och debattörer fått ännu något att blöi oense om: Hur längs ska en folkomöstning anses vara giltig?

Olle Hägg, London [email protected]

Utrikeskrönikan 20 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm måndag. Jag är nyss hemkommen från en svensk exportsuccé i Norge. Den här gången har jag inte tittat på varken Volvobilar eller svenska anläggningsmaskiner, även om det finns gott om sådana i vårt grannland. Nej, det är Almedalsveckan som är exporterad till bland annat Norge. Den svenska politikerveckan fyllde ju 50 i år. Dess norska lillebror Arendalsuka är bara sju år, men den växer snabbt.

Vid den pittoreska hamnbassängen i sydnorska Arendal var det i förra veckan runt tusen olika evenemang, allt från partipolitiska tal till seminarier om sexuell hälsa, fake news och massor med annat. Det är som vid svenska Almedalsveckan, i Norge är "alla" i Arendal i vecka 33. Alla, om man nu syftar på beslutsfattare, intressegrupper och opinionsbildare av allehanda slag. I hundratals tält och båtar fanns människor som gjorde allt de kunde för att övertyga mig och andra om hur viktig just deras verksamhet är, vare sig de är nykterhetsivrare eller ölbryggare, klimataktivister eller oljelobbyister.

Just jag blev särskilt charmad av två gråhåriga damer. Klädda i rutiga, lite tantiga kappor gled damerna runt i Arendal på varsin segway, ni vet sådana där eldrivna ståhjulingar som i det här fallet var prydda med reklam för det de kallade en demensvandring. En av kvinnorna sa glatt till mig att "vid min ålder är det viktigt att vara ute och röra på sig och träna balansen". Jag måste säga att det grå håret såg misstänkt peruk-likt ut vid en närmare titt och verkade damen vara varken gammal eller dement, men hon var ändå en solig och annorlunda färgklick i Arendals väldiga flock av påverkare.

På den här politikerveckan, eller demokratifestivalen, råkade jag möta flera partiledare och andra tunga norska makthavare på gatan, dessutom - förstås - drösvis med journalister. Både i Almedalen och Arendal spelar ju medierna en stor roll i hela politik-cirkusen.

Enligt sin slogan ska det här jätteevenemanget i Arendal vara ett "dansgolv för demokratrin". Men snarare har det blivit ett "dansgolv för eliten", säger en ung aktivist till norska tv:n NRK. Rode Hegstad är en av de som menar att det krävs både pengar och inflytande för att kunna synas och märkas i gyttret på Arendalsuka, eller för att ha råd att ens vara där. Rode och ett 30-tal andra samhällsengagerade ungdomar fick nöja sig med att sova några nätter i förra veckan på varsin luftmadrass i en av Arendals gymnastiksalar. Något annat hade de varken råd med eller möjlighet att få tag på. Själv hade jag förmånen att vila ut i en skön hotellsäng mellan intensiva jobbpass på norska demokratifestivalen, eller om det nu ska kallas en elitfestival.

Jens Möller, Norgekorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan 17 augusti 2018. Washington.

WASHINGTON, fredag.

Media i USA har onekligen förändrats, det har blivit lite upp-och-nervända världen. Jag tittar på MSNBC en av de traditionellt mest liberala TV-kanalerna. Programledaren heter Nicolle Wallace och jag känner igen henne sen tidigare. Jovisst, hon var ju talesperson för ... George Bush den yngre när han var president och hon fick ständigt försvara kriget i Irak, något som amerikanska liberaler kritiserade hårt då. Nu sitter hon i MSNBC med samma politiska grunduppfattning som tidigare.

Sen slår jag över till CNN med likartad inriktning som MSNBC. En ständig gäst där numera är Bill Kristol, kanske chefsideologen bland USAs så kallade neokonservativa som i sin tur hade en viktig roll i att bearbeta opionionen för Irakkriget. I CNN behandlas han numera som ett orakel och sanningssägare.  Det här är detaljer som speglar en större utveckling som en del velat beskriva som att det etablerats en ohelig allians mellan hökaktiga demokrater och de neokonservativa, hökaktiga republikaner.

Orsaken till den här scenförändringen heter förstås Donald Trump, det är hans utrikespolitik och först och främst hans linje att få bättre relationer till Ryssland som ritat om den politiska kartan. Och det är därför som neokonservativa och gamla Bushmedarbetare numera omhuldas inom liberala media.

Men det kanske inte bara är personer det handlar om främst utan om den politiska vinkeln. Förr kunde liberala demokrater andas ibland även hård kritik mot till exempel spionorganisationen CIAs verksamhet i olika delar av världen.

Men inom CNN och MSNBC betraktas numera CIA och övriga underrättelseorganisationer som helt oantastliga och stående över all kritik, kritik betraktas nästan som förräderi. Och den förre CIA-chefen John Brennan ses där om en stor hjälte; i popularitet kan han bara mäta sig med Rysslandsutredaren Robert Mueller som i sin tur beskrivs som mycket smart och extremt rättrogen. Glömt är att Mueller som FBI-chef var en av dem som var med och spred felaktig information inför just Irakkriget.

Man kan förstås tycka att det är bra att det sker lite politisk ommöblering i TV - men de tre främsta nyhetskanalerna, utöver CNN och MSNBC förstås Trumpunderdåniga Foxnews, de tre är lika fastcementerade i sina politiska uppfattningar som tidigare, bara att skiljelinjerna alltså är lite annorlunda nu.

Att kalla dem nyhetsförmedlare är för övrigt mindre och mindre relevant, de är mer än någonsin politiska megafoner. Flera av de tunga programledarna inleder också gärna sina sändningar med en 10-15 minuters monolog, en salvelsefull politisk predikan som vi tittare bara har att svälja. Om ni frågar mig så tycker jag det är ganska plågsamt.

Sten Sjöström, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 16 augusti, Berlin.

Berlin, torsdag. Det är tonen som gör musiken. Det brukade min mamma säga. Vi var fem barn hemma och då kunde det bli högljutt ibland, när vi hade olika åsikter, och det kunde bli en eller annan spark under bordet mot smalbenet också. Speciellt mot mig som var minst, och började gråta. När det hände spände alltså min mamma ögonen i oss och förmanade: Det är hur man säger saker, inte bara innehållet, som spelar roll. Det är som om min gamla mamma just nu hörsammas i Tyskland, och även i Österrike. Wien-tidningen Der Standard toppade i helgen sin nätutgåva med rubriken: Låt oss bråka! Och sedan skrev de att bråk, det är, när man är arg. Men förakt, det är inte bråk. Kallar man sin motpart för idiot, då är redan det mesta förlorat, menar artikelförfattaren. Ett annat exempel för denna, låt oss kalla det rörelse, är en ung tjej i tyska staden Wuppertal som driver ett café. Inför valet i höstas bjöd hon in alla, alltså verkligen alla partier, för att debattera en lokal fråga. Efter en stund kom demonstranter och slog caféet sönder och samman. De tyckte inte om att tjejen hade släppt in högerpopulister. Vad är det för demokrati, när jag inte får välja vem jag debatterar med? frågade caféägaren efteråt i den lokala tidningen. Nu har hon tilldelats ett pris för "föredömlig bråkkultur". Denna sommar handlar mycket om just "bråkkultur" här. Det finns för många "högtalare", sade socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Kevin Kühnert i en intervju med tidningen die Zeit på frågan, varför man inte hör så mycket av honom just nu. Han var väldigt högljudd i sin kritik mot det egna partiet i höstas, direkt efter valet. Men nu säger han att det är viktigare att förnya partiet och diskutera ideologiskt, än att vara i media hela tiden. Önskan om en bättre debattkultur plockas också upp av de gröna, som just nu utformar ett nytt partiprogram. Som ledord har de valt "lyckans utfästelse" - lite svulstigt, men det är ett uttryck från nationalsången, där det sägs att enighet, rätt och frihet är - lyckans utfästelse, alltså garantin för lycka. Nationalsången har ju inte varit de grönas hemvist precis hittills, men med det vill de poängtera att det viktiga är att alla omfattas av det gemensamma samtalet. Och ytterligare ett exempel: efter mycket kritik mot hårda ord som "asylturist" i migrantdebatten har Bayerns premiärminister bett om ursäkt för ett obetänkt och hårt ordval och sagt att han aldrig kommer säga så mer. Med de sociala medierna, där alla kan delta i debatten, har en kvalitet av intimitet gått förlorad i samtalet. I de sociala medierna träffar man inte den man säger idiot till. Och den råheten har smittat av sig, menar många. Som nu alltså strävar efter att ta tillbaka den gamla tyska debattkulturen - som kunde vara hård i sak, men efteråt gick man och tog en öl tillsammans. 

Luise Steinberger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 15 augusti 2018.

New York, onsdag morgon.

Jag hade hoppats slippa men nu är det faktiskt för absurt för att inte säga någonting. Som reporter här i USA är det väldigt lätt att dras med i den virvelvind som ständigt blåser kring Vita Huset. Det gäller att sålla ordentligt bland tweets, kontroverser, motsägelser och ibland rena lögner för att inte spä på den Trumpavtrubbning som av förståeliga skäl, och misstänker jag medveten strategi, spridit sig över världen.

Och nu utbyter alltså världens mäktigaste demokratiskt valde man i rasande takt förolämpningar med en ökänd dokusåpastjärna. Och världens mäktigaste administration tvingas ägna den större delen av de allt mer sällsynta presskonferenserna till att försvara och förtydliga agerandet. I sin senaste twittertirad kallade Donald Trump den tidigare högt uppsatte vitahusetmedarbetaren och dokusåpastjärnan Omarosa Manigault Newman för ett gråtande, galet kräk och en hund. Det senare har fått hans kritiker att kalla uttalandet rent rasistiskt, men på presskonferensen i Vita huset förklarade hans pressekreterare Sarah Huckabee Sanders att presidenten inte har några fördomar och förolämpar kritiker lika oavsett hudfärg.

Omarosa Manigault Newman blev känd genom Donald Trumps egen dokusåpa The Apprentice, hon var en karaktär som tittarna älskade att hata. Hänsynslös, falsk och kontroversiell. När Donald Trump valdes till president utsågs hon till den högsta typen av rådgivare med den högsta lönegraden i Vita huset. Hon fick sedemera sparken och nu har hon skrivit en bok om sin tid där med diverse skandalösa och till stora delar obelagda påståenden om Trump och hans administration.

Men ändå har hennes bok börjat få reella politiska konsekvenser. Med jämna mellanrum har hon offentliggjort inspelningar av samtal i Vita huset som backar upp några av hennes påståenden, något som väckt frågor om säkerheten i Vita huset.  Dessutom har det kommit fram att anställda i administrationen tvingas skriva under sekretessavtal, som inte bara täcker hemligstämplade uppgifter utan även ska inkludera kritik mot Trumps familj och företag. Något som flera bedömare här menar strider mot grundläggande rättigheter för statstjänstemän här.

Det enklaste hade nog varit för Donald Trump att helt strunta i henne och hennes marknadsföring av boken, men på något sätt så har hon träffat en nerv hos presidenten som inte verkar kunna sluta Twittra om det.

Sarah Huckabee Sanders menade att hela cirkusen är medias fel som ger henne uppmärksamhet hon inte förtjänar. Därmed har jag ju nu placerat mig i fållan av medskyldiga till spektaklet, men vad är egentligen alternativet? Donald Trump är, som sagt, världens mäktigaste demokratiskt valde ledare, vilket i princip borde göra att varje steg han tar och uttalande han gör är av vikt och borde granskas.

Patrik Holmström, New York [email protected]

Utrikeskrönika den 14 augusti 2018. Istanbul.

Istanbul, tisdag

Igår meddelade Turkiets inrikesdepartement att flera hundra konton i sociala medier ska granskas. Anledningen? Att de anklagas ha spridit en negativ bild av Turkiets ekonomi i spåren av den pågående valutakrisen. Liran har rasat, folk försöker desperat plocka ut sina besparingar av rädsla för utvecklingen och internationella investerare drar öronen åt sig.

Medier som sprider, vad Turkiet kallar, missledande information om den ekonomiska situationen och därmed skadar landet riskerar också böter eller fängelse.

De flesta som följt utvecklingen i Turkiet de senaste åren känner nog till att det nu är ett av de länder i världen som gripit och fängslat flest journalister.

Hur starkt är egentligen ett land när ord anklagas för att kunna förstöra dess ekonomi, dess rykte, dess anseende i världen?

Är det kanske det ultimata beviset på att pennan är mäktigare än svärdet?

För två veckor sedan dömdes en poet i Egypten till tre år i fängelse. Galal El-Behairy skrev en samling dikter som ännu inte getts ut, under samlingsnamnet The finest women on earth. Militärdomstolen menade att han med titeln som liknar ett talesätt inom armén därmed förolämpat Egyptens armé. Poeten väntar också på en dom efter att han skrev en satirisk låt som kritiserade president al-Sisis ekonomiska politik.

De senaste åren har de egyptiska myndigheterna gripit en rad författare, journalister, dramatiker och skådespelare. Ofta med motivationen att man måste skydda den nationella säkerheten.

I Saudiarabien sitter poeten Ashraf Fayhad fängslad sedan flera år tillbaka, dömd till åtta års fängelse och 800 piskrapp. Brottet? Att han i sina dikter tog avstånd från Islam.

Det här är bara några av de länder som de senaste åren gripit och fängslat de som använder ord för att sprida sin kritik mot auktoritära styren, förlegade traditioner eller orättvisor i samhället.

Vad säger det egentligen om ett land, när ord blir olagliga?

 

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.