Utrikeskröninakn den 16 januari 2018. Peking.

Utrikeskrönika den 13 april 2018. Maputo

Maputo fredag. Jag besökte Harare i Zimbabwe för ett par veckor sedan. Och där räcker med några minuter på stadens marknad finnan man råkat irra sig in i den del som säljer grejor mer eller mindre associerade med vidskepllighet. Här säljs allt möjligt som uppges kunna hjälpa dig med det mesta från kärleksbekymmer till relationen till Gud själv. Ofta fetisher från djurvärlden som torkade djurdelar och tänder, eller olika elexcir och oljor. Rader av självförklarande produktnamn som lucky oil, holy oil eller love drops. Eller rökelsepinnar att bränna av hemma: "go away evil" om man vill mota bort onska, "money drawing" om man har pengaproblem eller "come to me" om man söker efter en partner. Det är såklart lätt att fnissa åt dethär, men jag vill verkligen inte raljera. Det här är på allvar för miljoner människor och något som på många håll i Afrika präglar hela samhällen på djupet. Som ett slags komplement till de etablerade religionerna - som på ytan är de totalt dominerande på de flesta håll. Det är som om man inte riktigt litar på sin kristne eller muslimske gud, och vill ta mer personligt ansvar för sitt öde med hjälp av olika preparat. En folktro som såklart många passar på att utnytja kommersiellt utan skrupler.

Men det är ändå fascinerande att se hur tron på det egna agerandets magiska potential finns med i människors livskalkyl och är lika naturligt att förhålla sig till i vardagen som vädret. Och hur det skapar en social, ekonomisk och ofta även politisk kraft som inte går att bortse från.

Från Malawi kom nyligen en berättelse om gröt som illustrerar en del av detta. Ett döende spädbarn ska just innan sin död ha börjat tala och sagt att alla barn omedelbart måste äta gröt för att inte dö. Ryktet spred sig blixtsnabbt, folk ringde släkt och grannar i panik nattetid och tusentals familjer kokade gröt och tvångsmatade yrvakna barn på småtimmarna. På morgonen hade ryktet nått huvudstaden Lilongwe och nyhetsbyråerna citerade försiktigt skeptiska stadsbor som sa att de egentligen inte trodde på ryktet, men inte tänkte ta risken utan skulle hem och koka gröt... Det finns såklart mindre harmlösa sidor av dethär också. Barn som anklagas för att vara häxor och misshandlas eller albinos som mördas och stympas för sina påstått magiska kroppsdelar. Men som sagt, det är lätt att avfärda alltihop som banalt gammalt skrock som kommer försvinna med utvecklingen. Själv är jag inte så säker. För finns det inte en hel del av samma sak även i Sverige? Inte i samma omfattning såklart, och prydligt nedtryckt under en förment sekulär fasad. Men om ingen tror på det undrar man ju till exempel varför alla dessa horoskop fortsätter att tryckas, och läsas, i vanliga svenska dagstidningar? Själv tror jag skrock är mänskligt och finns mer eller mindre överallt. Den egentliga skillnaden är väl bara att på vissa håll - läs Sverige skäms man för den. På andra håll tar man den också på allvar.

Samuel Larsson, Maptuo. [email protected]

Utrikeskrönika den 12 april 2018. Reykjavik.

Reykjavik torsdag

HÚH! En blåvitröd folkmassa klappar i ett synkront vikingastön HÚH! Det var fotbollens David mot Goliat, lilla Island kämpade ner mäktiga England i fotbolls-EM HÚH! Jag hejade mig hes då för snart två år sen, och de isländska fansen charmade alla med sitt unisona HÚH! Det kallas vulkanen eller vikingaklappen. Fast nyligen väcktes frågan om vem som äger HÚH!

Skämttecknaren Hugleikur Dagsson har tryckt upp t-shirts med en streckgubbe i isländska färger som sträcker upp armarna i luften och säger "HÚ". Men härom veckan bröt striden ut när det visade sig att en annan islänning hade varumärkesskyddat ordet HÚH redan succéåret 2016. Det ger honom exklusiv rätt i tio år till kläder, skor, hattar och drycker med det här ordet tryckt på. I linje med det krävde rättighetshavaren att skämttecknaren antingen skulle sluta med sin t-shirtförsäljning eller betala royaltyersättning för de sålda HÚH-tröjorna.

Men Hugleikur Dagsson ifrågasatte detta att någon kan äga en ljudeffekt, skämttecknaren sa sig tro att det där ljudet är allas egendom. För det andra, sa han, har islänningarna redan på vikingamässigt sätt stulit det mäktiga klappstönandet från de i Skottland som sägs ha varit först med det. För det tredje finns där en stavningsmässig skillnad, som inte alls hörs i radio. Det varumärkesskyddade ordet var HÚH, stavat H-Ú-H. På t-shirten säger streckgubbe "HÚ!", utan bokstaven H på slutet. Man kan säga att streckgubben stavar lite mer på isländska än på engelska. Flera av världens medier fick upp ögonen för den udda tvisten, och efter några dagars uppmärksamhetsstorm och hårda ord på sociala media valde varumärkesägaren att backa från sina krav. I ett uttalande till isländska tv:n RÚV sa han bland annat att han har "blivit kallad en tjuv, fastän jag inte har stulit något".

Nu i sommar kan det bli ny isländsk fotbollsyra. Som det minsta landet någonsin har Islnd kvalificerat sig till fotbolls-VM för herrar. Motståndet blir ungefär tuffast möjliga, med Argentina, Nigeria och Kroatien i samma grupp som lilla Island. Men tusentals islänningar kommer resa till Ryssland för att heja på sina hjältar, och med tanke på de senaste veckornas tvist skulle det förvåna mig om inte många islänningar kommer klädda i t-shirt med en streckgubbe på som säger HÚ!

Jens Möller, Reykjavik [email protected]

Utrikeskrönika den 11 april 2018

Stockholm onsdag Häromveckan var jag i Budapest. På ett torg mitt i stan mötte jag en äldre propert klädd herre. – Svenska medier är hemska. Ni rapporterar alla likriktat men här i Ungern finns större mångfald på åsikterna, sade han när jag undrade vilka medier han konsumerar inför valet. – I Ungern har vi allt från extrem vänster till extrem höger i våra medier men vänstern dominierar, fortsatte han. Just det där sista att vänstern skulle dominera medierapporteringen stämmer inte. De senaste åren har fler och fler medier tagits över av regeringstrogna ägare och de rapporterar nu positivt om den politik regeringspartiet Fidesz för. Och efter parlamentsvalet i söndags har observatörer från OSSE kritiserat valkampanjen bland annat för att medierna varit partiska och inte bjudit sina läsare och tittare på en mångfald av åsikter och argument. Ensidigheten gäller både medier som favoriserade regerigen och de som står oppositionen nära. Igår meddelade en av de sista stora oppositionstidningarna att den lägger ner eftersom den inte får del av regeringens annonspengar. Men den äldre herren i proper ytterrock han var säker på sin sak; det ungerska medielandskapet är rikare än det svenska fast ingen rapporterar sanningsenligt förstås lade han till och förklarade att det är ungrare vana vid efter kommuniståren. Lite senare dricker jag kaffe i en journalistkollegas kök. Han var en gång i tiden kulturjournalist men tyckte att situationen i Ungern blev så allvarlig att det inte gick att recensera musik när politikerna driver landet i en riktning han inte kan tolerera. Han är lika övertygad om att Fideszregeringen är dålig för landet som den välklädda herren är om motsatsen. Jag träffar Zainab om studerar genusvetenskap på universitetet. Som muslim håller hon en låg profil när hon rör sig ute i Budapest eftersom just muslimer pekas ut som det stora hotet av Fideszregeringen. I media beskrivs hennes hemland Pakistan som ett land där terrorismen frodas och kvinnoförtrycket är utbrett. Det finns en annan verklighet också konstaterar hon men hon väljer att inte diskutera politik och religion med människor hon möter i Ungern. Min sista kväll i Budapest går jag på operan för att se en balett. Vid det laget är jag lite trött på de hårda motsättningarna och bristen på dialog. Mellan andra och tredje akt delar jag fikabord med en ungerska. Åh nej hinner jag tänka när hon vill inleda ett samtal. Till min lättnad vill hon inte prata politik utan ungerska bakverk. Hon undrar vilka tårtor jag hunnit smaska i mig. Vallmofrötårtan var god säger jag och undrar om det finns någon särskild tårta jag borde föredra. Ja den är god men valnötstårtan är min favorit säger hon i vänlig ton. När det gäller bakverk är det fritt fram att tycka och tänka som man vill - även i Ungern.

Naila Saleem kulturkorrespondent för P1 morgon [email protected]

Utrikeskrönikan 10 april 2018. New York

New York, tisdag.

Noor Salman frikändes av en enig jury. Men att hon ens ställdes inför rätta har skapat debatt bland journalister och debattörer i USA.

Noor Salman var gift med gärningsmannen som utförde masskjutningen på nattklubben Pulse i Orlando 2016, ett attentat som krävde 49 människors liv. Salman åtalades för att ha hjälpt sin make i planeringen av dådet.

De som är mest kritiska över rättsprocessen mot Noor Salman är de som anser att åtalet mot henne symboliserar något helt annat. I en artikel skriver journalisten Glenn Greenwald att han förvånades över att Salman friades, eftersom det är högst ovanligt i fall som de här.

Idag, skriver Gleen Greenwald, kan man med enkelhet använda en jurys antimuslimska känslor och rättssystemets långtgående definition av terrorism för att få människor fällda för terrorbrott i USA.

Efter frikännandet stod det klart att bevisen för att Salman på något sätt skulle ha samarbetat med sin make varit minst sagt bristfälliga, det fanns heller inga tecken på att hon haft en bakgrund i eller visat ett intresse för politisk eller religiös extremism. Ändå valde åklagaren.

En annan sak som fått stor uppmärksamhet efter domstolsprocessen är att det nu står klart att mediarapportering kring vad som egentligen hände var helt fel. Gång på gång upprepades att gärningsmannens, Omar Mateens, motiv grundades i ett hat mot HBTQ-personer och att han valde nattklubben Pulse för att det är en gayklubb.

Problemet är att utredningen inte har hittat några bevis för det.

Samma vecka som Mateen utförde attentatet googlade han på välbesökta turistattraktioner och på andra nattklubbar i Orlando, inte på gay- eller HBTQ-klubbar. Samma dag som attentatet skedde visar sökningar och mobiltelefondata att han övervägde att attackera ett nöjeskomplex på Disneyområdet i Orlando.

De uppgifter som funnits om att han tidigare skulle ha besökt Pulse som gäst har inte heller kunnat styrkas av åklagaren.

Omar Mateen kan mycket väl varit homofob, han var trots allt IS-anhängare. Det som inte är bevisat är att masskjutningen medvetet riktades mot människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.

Så om han själv inte visste var han skulle den där natten, hur kunde då hans fru veta det?

Det finns en hel del att lära av den här historien. Själv tänker jag på två saker.

I ett mediaklimat där först anses vara bäst är det lätt att förlora respekten för att sanningen kan vara komplex och ibland behöver tid för att ge sig till känna.

I tider då det känns som att risken för ett attentat kryper närmare är det viktigt att komma ihåg vad de flesta terrorbrott brukar ha gemensamt.

Att splittra.

Att få oss att överge rättssamhället principer.

Fernando Arias [email protected]

Utrikeskrönika den 9 april 2018. Nairobi.

Anklagelser från nyförlösta kvinnor om våldtäkter på nätterna av obduktionstekniker på Kenyatta National hospital när mammorna skulle amma sina bebisar har skapat en ny metoo-våg i Kenya.

Nairobi måndag. Jag går in på akutmottagningen på Kenyatta National Hospital, Kenyas största statliga sjukhus. Betongbyggnaderna har stora renoveringsbehov, det finns sprickor överallt och måste vara omöjligt att städa bort sjukhusbakterier.

Ett trettiotal patienter ligger på gamla britsar i entrén och väntar på att någon ska ha tid med dem. Personalen har usel lön, strejkar ständigt och sticker om de kan till sin privatpraktik på eftermiddagen för att kunna dra in pengar till familjen. Kön till luckan för korruptionsklagomål är lång.

Jag har varit på sjukhus i ett 30-tal länder, det här är bland det sämsta jag sett och då är Kenya ändå ett medelinkomstland med en ekonomi som växer årligen 5-6 procent. Sedan finns det förstås privata toppsjukhus för de rika i Nairobi, medan på landsbygden erbjuds knappt någon vård alls.

För en månad sedan genomfördes här på Kenyatta National Hospital en hjärnoperation på fel patient, det upptäcktes först efter flera timmar då kirurgerna inte kunde hitta hjärnblödningen de skulle rensa bort. På BB-avdelningen stal dessutom en av patienterna en nyfödd tvillingbebis och försvann på en motorcykel utan att någon personal kontrollerade henne. Barnet återfanns senare efter en nationell efterlysning.

Men det som skapat störst protester där demonstranter och sjukhuspersonal rök ihop härom månaden vid entrén, det var anklagelserna i sociala medier från nyförlösta kvinnor om våldtäkter på nätterna av obduktionstekniker när mammorna var på väg att amma sina bebisar på nyföddhetsavdelningen som ligger på ett annat våningsplan. 

Sjukhusledningen påpekade snabbt att ingen av de nyförlösta kvinnorna gjort en polisanmälan eller trätt fram med sitt namn och hävdade att anklagelserna var grundlösa, medan ett tiotal kvinnor vittnade på sociala medier att de fått instruktion av barnmorskor att gå i grupp till sina bebisar på natten för att amma på grund av risken för våldtäkter i de illa upplysta sjukhuskorridorerna.

En parlamentarisk utredning har inte fått fram vittnen till de påstådda våldtäkterna, men kvinnoorganisationer påpekar att var femte-sjätte kenyanska utsatts för sexuella övergrepp och mycket få vågar anmäla våldtäkter på grund av risken att bli skuldbelagd och förskjuten av släkt och vänner. Varför var du ute sent, vad bar du för kläder? Men när nyblivna mammor riskerar våldtäkt på BB, där går gränsen för de flesta.

Uppmärksamheten och protesterna har gett näring till en Kenyansk metoo-rörelse. Kanske kan det minska tabut att prata om våldtäkter eller varför fyra av tio kenyaner anser att en fru måste ställa upp på sex med sin make och ibland förtjänar stryk.

 

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent i Nairobi. [email protected]

Utrikeskrönikan den 6 april 2018. Köpenhamn.

Köpenhamn fredag.

69 000 artiklar som innehåller min dotters namn har publicerats världen över berättade Kim Walls mamma när hon förra veckan vittnade i rättssal 60 i Köpenhamns byrett. När ni läser det här har siffran troligtvis stigit med tusen till. Själv har jag kanske gjort mig skyldigt till 25-30 av totalen.

Den massmediala bevakningen kring ubåtsfallet och rättegången mot den misstänkte mördaren Peter Madsen liknar inget jag varit med om tidigare och ibland känns det smått absurt och overkligt, som så mycket annat som har med det här fallet att göra. 69 000 artiklar.

Första förhandlingsdagen var över hundra journalister från runt 20 länder på plats. De få åhörarplatserna inne i själva salen fylldes snabbt och även byrettens lunchmatsal som byggts om till medhörningsrum blev så fullpackad att rätten kom med nya regler om platsfördelning.

I snögloppet på torget utanför stod TV-kamerorna på rad, jag tror jag räknade till nästan 30, och väl påpälsade fotografer cirkulerade, redo att fånga någon av huvudaktörerna på bild.

Inne i själva rättssalen ackompanjerades åklagarens sakframställan av tangentknatter från de många direktrapporteringarna och när förhandlingsdagen var över blev åklagaren under den korta promenaden till sin bil omringad av en flock av reportrar. 

Intresset har minskat något under förhandlingarnas gång, så brukar det vara under rättegångar, men kanske 40-50 journalister från framförallt Danmark, Sverige och Norge har varit på plats dagligen.

Jag har heller aldrig varit med om att jag privat fått så många frågor om något jag bevakat tidigare. Vänner, kollegor och släktingar undrar. Hur är han, den där Madsen? Vad säger han? Kommer han fällas? 

Jag får också ibland frågan, både i radio och i andra sammanhang, varför just det här fallet väcker sådant enormt intresse.

Visst det är spektakulärt. Brottsplatsen är en hemmagjord ubåt, offret en ung kvinnlig journalist, den misstänkte mördaren en excentrisk uppfinnare, och detaljerna är makabra. Men ändå 69 000 artiklar.

Ibland tror jag att det beror på att det inte känns riktigt verkligt, det påminner mer om en film eller en tv-serie än något som faktiskt hänt.  

Ibland har jag också fått påminna mig själv. Det har hänt, Kim Wall var en verklig person och hon är död. 

69 000 artiklar och det kommer bli många fler.

David Rasmusson [email protected]

Utrikeskrönika den 5 april 2018. Teheran.

Här är Teheran torsdag,

Det är vår här, träden på esplanaderna skiftar i olika bleka nyanser av E141, dvs färgämnet som används i mitt favoritgodis gröna grodor. Men här i Mellanöstern är hela färgskalan förskjuten. Jag hade knappt landat i Iran igår innan jag mötte två opinionsbildare som stod väldigt långt ifrån varandra men ändå båda befann sig inom det grönområde som Irans islamiska revolution tillåter. Den ene, en konservativ principalist, sa att Iran aldrig tidigare varit så välrustat för ett krig, nu när Iran med sina lojala shiamiliser i Irak, Syrien och Libanon både bekämpat IS och räddat Bashar al Assad vid makten och därför kan kontrollera vilka stridsspetsar dessa länder riktar mot Israel. Han var dessutom nöjd med att Donald Trumps utnämningar av John Bolton och Mike Pompeo mycket väl kan innebära att kärnteknikavtalet med Iran, som Trump kallat the worst deal ever, kan gå i graven. Irans konservativa var emot avtalet från början och om det nu upphävs, sa principalisten belåtet, så kan Iran återgå till ruta noll, göra som vi vill, inklusive utveckla kärnvapen sa han.                 

På andra sidan grönskalan mötte jag en reformvänlig statsvetare som försvarar avtalet, trots att det inte gynnat Iran så mycket som man hoppats. Men statsvetaren gjorde en helt annan analys av Irans ställning i Mellanöstern efter IS nederlag och shiamilisernas seger. Jag förstår att Israel ser med oro på vårt inflytande, sa han, nu när Iran kan kontrollera Irak, Syrien och Libanon. Men vi har inte alls blivit starkare. Tvärtom. Och det var ett mycket allvarligt strategiskt misstag av Iran att bekämpa IS, sa reformvännen till min förvåning. Det han menar är att nu när IS är borta, kommer alla, med USA i spetsen, att kunna rikta blickarna mot Iran och just hävda att Iran blivit för mäktigt. Hade IS funnits kvar hade de lämnat oss ifred, vi behövdes ju för att bekämpa IS, nu är vi mycket mer sårbara, sa han, medan jag spanade ut från gatuserveringen för och se om jag kunde få syn på några vita sjal-protester.

Det var onsdag igår och en av kampanjerna mot Irans slöjtvång heter Vita Onsdagar, där kvinnor antingen sliter av sig sjalen och viftar med den som en flagga på en pinne, eller bär vit sjal på just onsdagar som en del av protesten. Tidigare i år greps 29 personer för att de protesterat mot slöjtvånget. En kvinna dömdes till två års fängelse för att hon tagit av sig sjalen. Men jag fick inte syn på några protester bland de gröna bladen igår. De brukar gå väldigt snabbt, en kvinna som tar av sig slöjan, ställer sig på ett elskåp för att filmas i ett par sekunder, sen är det över blixtsnabbt. Filmklippet sprids på sociala medier, så även igår, medan debatten i huvudstaden fortsätter i olika nyanser av grönt.

                

Cecilia Uddén, Teheran [email protected]

Utrikeskrönikan den 4 april 2018. Bryssel.

Bryssel onsdag.

I min omgivning, bland vänner, släktingar, kompisar och bekanta hemma i Sverige är det vanligt att hitta personer kan skriva någon slags chefs-titel på sitt visitkort, eller i informationsraderna på sociala medier också för den delen.

Egentligen säger den här titeln inte så mycket, mer än att det är en titel med något slags ansvar.

Kanske, strandchef, lampchef, tangentbordschef, batterichef, fönsterchef eller varför inte bestickchef?

Nu får han väl ändå ge sig, är det säkert många som undrar, batterichef - finns det överhuvudtaget en sådan titel? Jodå, det finns - jag lovar - tänk bara stora fordonstillverkare och elbilar.

Under åren som jag rest och bott på olika platser, så har jag faktiskt inte stött på något annat land där det finns så många chefsbefattningar, tänk efter själv...

Men vad innebär det att vara chef? Hur stort ekonomiskt ansvar hur man? Hur stor personalstyrka är man ansvarig för? Och hur omfattande är t.ex. produktions- och leveransansvaret? Det skiljer sig jättemycket mellan olika arbetsplatser - men det gemensamma är ofta att det finns en chefstitel inblandad.

Här i Bryssel och inom EU:s olika institutioner finns det inte alls så många chefstitlar, inte på långa vägar. Istället handlar det om befattningsgrader eller befattningsnivåer som i många fall grundar sig anställningsår men självklart också vilken erfarenhet man kan tänkas ha.

Det här innebär att det faktiskt är rätt så vanligt att en person inom EU:s olika institutioner med en lägre befattningsgrad och därmed också en lägre lön, kan ha ett betydligt större ansvarsområde än en kollega som har en befattningsgrad som är rankad högre i EU:s rankningssystem - och då pratar vi inte ens om chefstitlar utan om titlar som "samordnare", "ansvarig" för än det andra och ansvarig för än det tredje, men inte alls lika ofta chef.

Just att ha en chefs-titel är, bland flera institutionsanställda med stort ansvar som jag har pratat med, inte alls något åtråvärt här i Bryssel. För det anses inte alls säga något om vad personen faktiskt gör. Istället kan det dock handla om rätt så långa titlar eller befattningar, eller väldigt korta också för den delen - ofta sekreterare eller handläggare eller samordnare och assistenter, men väldigt sällan chef... Just titlar som innehåller befattningar som sekreterare är väldigt högt ansedda inom EU:s institutioner.

Men det finns ju också undantag i EU:s brokiga familj. I Europaparlamentet så har ju Europaparlamentarikerna en grupp anställda handläggare och assistenter och rätt så ofta också oavlönade praktikanter. Bland dom här staberna eller grupper av personer som jobbar för en Europaparlamentariker, så stöter jag faktiskt rätt så ofta på olika chefstitlar - men inte alls på samma sätt bland dom andra institutionerna. Rätt så stor skillnad, jämfört med Sverige.

Jan Andersson [email protected]

Utrikeskrönikan den 4 april 2018. Bogota