Utrikeskrönikan. Berlin. 16 Maj.

Berlin onsdag

Kaoset här i huvudstaden brukar visserligen betraktas som normaltillstånd av de Berlinbor jag möter. Samtidigt finns det inget de älskar att klaga så mycket över som oredan. Sen en tid tillbaka finns det ett alldeles särskilt favorithatobjekt.

Man stöter på dem i vartenda gathörn, gula eller blå, gröna eller grå och orange. Invasionen av hyrcyklar tar aldrig ta slut. Det verkar som om de förökar sig under natten. På morgonen står där nya skinande samlingar av obike, yobike, mobike och allt vad de heter. Ingen tycks ha någon koll. Också det är typiskt Berlin, där saker och ting bara händer, eller inte händer alls. Plötsligt bara står de där utan att någon vet hur det gick till.

Istället frodas spekulationerna: är det en konstinstallation, trojanska hästar från Kina eller ett subversivt trick från bilindustrin för att avleda uppmärksamheten från dieselfusk och osynliga föroreningar till tvåhjulingarna som ligger i drivor och uppenbart skräpar ned i stadsmiljön.

Ingen vet riktigt hur många de är. Senaste uppskattningen var 16.000 och till sommaren räknar stadens trafik- och miljöansvariga att de kommer att vara åtminstone dubbelt så många. Egentligen borde cyklarna vara välkomna i en stad med ambitionen att konkurrera med Köpenhamn och Amsterdam om statusen som attraktiv cykelstad, även om Berlins väg dit är lång.

Men klagokören har blivit allt mer högljudd. För efter att de ställs ut lämnas cyklarna vind för våg. Det är ingen som underhåller, ingen som samlar upp vraken som dumpas i parker och vattendrag eller lämnas förvridna och övergivna på trottoarerna. Det blir ytterligare en uppgift för stadens renhållare. 

När de började dyka upp var det ingen som riktigt brydde sig. Man lät det bara ske. Men nu håller också de styrande i Berlin på att tröttna och tänker ut hur man ska begära ersättning, några euro per cykel och månad. En liten kompensation för att ta hand om skrotet som de här cyklarna snabbt omvandlas till.

Att det inte främst är för hälsans, miljöns eller nöjets skull de görs tillgängliga är tydligt. Då skulle de inte vara så otympliga. Men uppenbarligen har de potential att göra en alldeles enastående nytta under sin korta livstid, som klumpig nyckel till en mycket större och mer lönsam affär än själva uthyrningen.

För kunskapen om cyklisten som genereras med varje tramptag är så eftertraktad att investerare satsar tresiffriga miljonbelopp i dollar, i företagen bakom de färgglada lockbetena. Och så länge informationen får flöda, lär det fyllas på med ständigt nya cyklar för att håva in all tänkbar data på en tur från Kastanienallee till Alexanderplatz.

Daniela Marquardt, Berlin [email protected]

UTRIKESKRÖNIKAN. BANGKOK. 15 MAJ 2018.

Bangkok tisdag Jag hade några dagar ledigt och tog tåget till Hua Hin som ligger vid kusten runt 15 mil söder om Bangkok. En tågresa på runt fyra, fem timmar - så ni förstår att tåget inte går fort.  Man hinner noga studera landskapet utanför och jag fick åter en bekräftelse på att det är en milsvidd skillnad på livet i Bangkok och det på landsbygden. De stora lyxiga varuhusen kan ge ett sken av ett land som kommit mycket långt i sin utveckling men inget kan vara mer fel.

Värdet av de företag som de fem rikaste familjerna äger i Thailand ökade det senaste året med motsvarande 220 miljarder kronor. En lönearbetare som kassörska eller vakt i Bangkok tjänar runt 4000 i månaden. En risbonde betydligt mindre. En ung kvinna kliver på och sätter sig mitt emot mig. Vi börjar vi prata och hon berättar att hon ska hälsa på sin mamma. Efter ett tag slår det mig att hon pratar så bra engelska...  något man inte så ofta träffar på framförallt inte om man sätter sig på ett tåg i en andraklassvagn här. - Mina föräldrar är fattiga men bestämde att vi barn skulle utbilda oss och jag har studerat utomlands i flera år, berättade hon. Men åren utanför Thailand hade förutom en bra utbildning och en god engelska även gett henne det perspektiv man ofta får på sitt eget land när man en längre tid bor i ett annat. - Jag var tvungen att helt lära om hur jag ska bete mig för att klara skolan utomlands. Från det vi är små får vi lära oss att inte argumentera och inte ifrågasätta. Vi ska tyst acceptera vår plats i hierarkin,  fortsatte hon och la till att under de snart fyra år som militären styrt har det blivit ännu värre. Träffade en ung politiker häromdagen som sa att under det berömda Thailändska leendet så kokar det mer och mer. -  Jag är rädd för att det exploderar snart om vi inte öppnar några hål där det kan pysa ut. Vi måste ge folket ett hopp om något annat, en framtid där vi utvecklar demokratin och inte bryter mot de mänskliga rättigheterna så som nu sker, sa Thanathorn som varit med och startat Framtidspartiet för ett par månader sedan.

Häromdagen visade en undersökning att över 10 procent av befolkningen redan ger dom sitt stöd trots att de ännu inte en enda gång kunnat gå ut och berätta om sina politik då det fortfarande råder ett förbud för politiska partier att verka trots att det nu bara är drygt nio månader kvar innan det utlovade valet i februari nästa år.

 - Tänk om vi i det här landet slutade med att böja oss för överhögheten och istället ifrågasatte deras makt över oss och våra liv. Tänk om jag i framtiden skulle våga ha ett sådant här samtal med en okänd landsman på ett tåg utan att behöva vara rädd, sa den unga kvinnan innan vi skiljdes.

Margita Boström, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan, måndag 14 maj.

Det jag hör i din musik

Häromdagen när jag var på en födelsedagsfest i Brooklyn spelade de din musik. De andra som var där blev ledsna när de hörde den.

Min sorg tvekade först, men jag kände att den fanns där och ville fram.

Den tvekade nog för att jag inte förstod den.

Till skillnad från miljontals människor runtom i hela världen har jag aldrig självmant lyssnat på det du gjort. Ärligt talat har jag aldrig tyckt om det. Men ända sedan du dog har jag inte kunnat sluta lyssna. Inte kunnat sluta höra.

Kanske hör jag det jag vill?

Om det är så att jag har missuppfattat ber jag om ursäkt till dig och dina anhöriga. Det sista jag vill är att använda dig som ett verktyg för att föra fram något som bara jag tycker är viktigt.

För vi var förmodligen olika på alla möjliga sätt du och jag. Jag kan inget om elektronisk dansmusik, vi har helt olika uppväxt, du var några år yngre.

Men i dokumentären som handlade om ditt liv fick jag syn på vad vi har gemensamt.

Vi är båda män.

För några månader sedan skrev jag en krönika om det här, jag fick en hel del mejl från andra män om hur fel jag hade.

Jag skrev om den internationella kvinnodagen. Om inlärda könsroller. Om en destruktiv verklighet som ändå är så självklar att vi knappt pratar om den.

Jag skrev om hur socialt konstruerad manlighet förstör inte bara oss själva, men också mycket runtomkring.

Jag skrev om tävlingsinsikten, om det inlärda behovet av att visa styrka och om att aldrig vara svag.

Jag skrev om hur vi framhäver vissa känslor samtidigt som vi trycker bort andra; jag skrev om avsaknaden av att prata om det vi trycker undan.

Fernando Arias i New York. [email protected]

Utrikeskrönikan. Naila Saleem. Stockholm.

Stockholm fredag Vissa platser fastnar i kroppen som en omedelbar förälskelse. Harare blev en sådan plats för mig. Innan jag kom dit hade jag inte ens varit söder om Sahara men det kändes ändå direkt som hemma på något sätt. Kanske eftersom jag känner igen den postkoloniala verkligheten från andra länder jag arbetat i. Som så ofta i utvecklingsländer var kontrasterna stundtals plågsamma. Som att bara några kvarter bort från den stora kulturfestivalen Hifa, som var anledningen till att jag rest dit, stod människor i kö för att få plocka ut femtio dollar åt gången från sina bankkonton. Även om de hade mer pengar är femtio dollar maxtaket. På sina håll stod de i dubbla rader på trottoaren väntandes i timmar. Intill dem hade gatuförsäljarna radat upp sina varor. De har inte tillstånd att sälja sina frukter på gatan men vad gör man när arbetslösheten är skyhög. Inne på festivalområdet var det lät att bränna samma femtio dollar på kaffelatte, morotskaka och vegoburgare, en öl eller två och så inträdet förstås och biljetten till den konsert eller föreställning man ville se. Kultur för de rika är nog ett lämpligt uttryck här. Men inte desto mindre viktigt faktiskt i ett land där man under Robert Mugabes 37 år vid makten inte haft tillgång till så många kulturutbyten. Grundaren till festivalen berättade att även om man försöker få vita och svarta zimbabwier att njuta av kultur tillsammans på Hifa så blir det inte alltid som önskar. Konserter är ofta mer blandande medan traditionella textbaserade teaterföreställningar i regel lockar fler vita besökare. Den beskrivningen stämmer väl in på publiken som i lördags kväll såg pjäsen Just an ordinary lawyer. Den handlar om den förste svarte advokaten, ursprungligen från Nigera, som tilläts arbeta vid domstolarna i London. Jag önskar att fler svarta zimbabwier varit där för att ta del av denna fint framförda dramatisering av britternas hantering av sina kolonier och rasismen i samma hantering. Det bästa med att få åka på reportageresor är när man får lämna storstan och komma ut på landet. Första dagen i Zimbabwe åkte jag till en by där konstnären Chiko Chazunguza (tjiko tjazunguza) håller på att bygga upp en afrikansk by där husen hämtas från kontinentens alla länder. Varför? Jo för enligt honom är det i det egna kulturarvet som framtiden finns, den som Zimbabwe nu söker. Medan jag väntar på att han ska komma hem hör jag svenska röster inifrån vardagsrummet. Det är hans hustru som tittar på medeltidsserien Arn på datorn medan hon stryker tvätt. Hon förstår inte vad de säger men tycker ändå den är bra. Utanför huset högt uppe i träden svingar sig aporna på väg hem till sitt bo.

Arn, aporna och samtalet med Chiko om zimbabwisk kultur, identitet och makt. En minnesvärd kväll blev det.

Naila Saleem, kulturkorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Lissabon onsdag

På gågatan sitter en äldre kvinna och spelar melodika, ett sånt där munspel som har pianoliknande tangenter. Lite senare har en man tagit över som spelar såg.

Det säger nåt om  fattigdom om kreativitet och om musikkultur. 

Lissabon är värd för Eurovision i år. Och jag funderar på varför musiktävlingar är så populära bland publiken .

Italien har haft sin San Remofestival sen 1951. Det är en glamorös och kändistät tävling som pågår under en hel vecka och den är samtidigt en uttagningstävling för Eurovision.

Frankrike har i år för första gången haft flera deltävlingar inför Eurovision, enligt en liknande modell som i Sverige, men i mindre format och med oetablerade artister.

Att slå igenom i Eurovision innebär samtidig uppmärksamhet i 43 länder, det är artisterna motivation. Men publiken också en del av showen, tänker jag när jag ser mängden av människor på väg till semifinalen. De är klädda i flaggor och matchtröjor, jag såg paljettglänsande dräkter och en man vars kostym hade tryck av brittiska flaggor, grupper av människor är exakt likadant klädda i likadana baskrar eller likadan snickarbyxor, som om de vore en musikgrupp från 80-talet.

Det är lite som i en karneval och kanske betyder det också ett visst avståndstagande från musiken?

Jag pratar med ett gäng portugisiska fans. De är påtagligt stolta över vinnaren i förra årets tävling han som är anledningen till att närmare 30.000 turister väntas till Lissabon dessa dagar.

Salvador Sobrals låt var en blandning av cool jazz, fado och bossa nova. Flera av portugiserna var ändå lite förvånade över att den låten vann, för genom åren har Portugal tävlat med många ännu finare låtar, menar de, men det var tydligen dags för en låt och en artist som inte var som alla andra, en låt skriven av Salvadors syster Luisa Sobral som är kompositör.

Salvador Sobral har opererats nu. Han har fått ett nytt hjärta och mår bra och kommer också uppträda i finalen på lördag med världsskände brasilianske musikern Caetano Veloso.

På bänkarna utanför arenan där tävlingen äger rum sitter några äldre personer. De verkar inte ha biljetter till showen utan är här för att titta på cirkusen runt omkring.

Margareta Svensson i Lissabon

Utrikeskrönikan, Kajsa Boglind, Washington.

Washington, tisdag. Jag vet inte hur det hela började. Men plötsligt låg dom där i lunchboxarna på morgonen. Kakor med chokladbitar i och fruitsnack, en sorts färgglada sega bitar misstänkt lika vingummin. Det är svårt att komma på bra mat till tre barn varje morgon, som dessutom ska gå fort att äta eftersom de har så kort lunchrast. Och vi verkade vara de enda föräldrarna som skickade med det vi i Sverige kallar riktig mat, som pasta och köttbullar.

Så att piffa upp lunchlådorna med nånting gott som mellanmål verkade vara en bra kompromisslösning. Men så var det också den där gradvisa förändrade inställningen till sötsaker som kommit smygande sen vi kom hit till USA. Socker verkar plötsligt inte lika farligt.

I Sverige är det ju  frukt som gäller på födelsedagarna på dagis, och godis bara på lördagar. Här är sötsaker en hörnsten i normal barnuppfostran, det som vuxna lockar och belönar med.

När min tolvåring fått bra på ett läxförhör får han godis av läraren och det blir donuts om barnen lämnat in påskrivna papper om sin skolresa i tid. 14-åringen vet att hon kommer få en rejäl godispåse när hon är färdig med sin tandställning av tandläkaren. Det är en tradition han har sen många år som en avskedspresent till färdigbehandlade barn. Och min åttaåring förstår inte varför inte hon kan få en klubba till lunch när så många andra i hennes klass får det. Kan godis verkligen vara så farligt om man får det i skolan och av sin tandläkare?

Att socker är naturligt har länge varit ett mantra från de amerikanska sockerproducenterna. Och när jag intervjuar chefen för lobbyorganisationen Sugar Association, så tycker hon tvärtemot mina intryck att sockerdebatten i USA har  gått för långt. Socker har fått dåligt rykte, suckar hon. Det är som om folk tror att det är typ knark. Därför jobbar Sugar association mycket med som hon kallar information på sociala medier om att människor har ätit socker i tusentals år och att det bevisar att det inte är farligt. Att det ju inte var raffinerat och absolut inte samma mängder nämns inte i youtubeklippen.

Hemma framför tv:n efter skolan gnäller åttaåringen när jag säger nej till en till kaka med chokladbitar som mellanmål. Efter snart ett skolår här i USA är en sak säker socker är beroendeframkallande. Och när man väl har börjat införa donuts som belöning, så är det svårt att gå tillbaka till morötter. Vi kan ha ett tufft svenskt sommarlov framför oss.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 7 maj 2018. Bryssel.

Bryssel måndag.

Det har varit strålande solsken och kanonväder här i Bryssel i helgen. 26 grader. Barnen har blivit insmorda med solskyddskrämer för första gången i går. "Det kladdar". På lekplatsen bar alla barn shorts, några flickor hade klänningar eller kjolar där dom sprang omkring i den fantastiska och efterlängtade försommarvärmen.

Alla löven har spruckit ut, citronfjärilarna har fladdrar omkring här i Bryssel i flera veckor. Men det var först nu i helgen som jag vågade säga rakt ut att sommaren har kommit, vinterjackan använde jag så sent som i tisdags men nu låter jag den vara för den här vintersäsongen.

Vad jag vill säga är att sommaren har kommit för att stanna, därmed också dom kladdiga solskyddsmedlen, som barnen tycker. Men att vara ute i solen, det tycker dom om. Precis som vi som är vuxna i familjen. Men oj vad det är lätt att bränna sig och bli röd.

Överallt i Bryssel har jag sett samma sak den senaste veckan, nämligen dom vita benen som utsätts för det obarmhärtiga solljuset efter många mörka månader, instängda i olika slags klädesplagg.

Lagom till den första riktiga sommarhelgen framträdde också flera olika forskare på just hudcancer. I olika prognoser om utvecklingen av hudcancer bland belgarna, så står det tydligt och klart att det kommer att bli betydligt vanligare än idag med hudcancer, för varje år som går upptäckts fler och och fler fall. Snabbaste ökningen sker bland oss män. Prognoserna som flera belgierna medier, hänvisar till talar också om att den mest branta ökningen av hudcancerfall sker bland oss som passerat 40 år, både kvinnor och män. Så har det varit i flera år, men utvecklingen bara fortsätter och för varje år så uppfylls också det som förutsägs i prognoserna - nämligen att hudcancerfallen, blir allt fler för varje år som går.

Samtidigt kan kan jag ändå inte låta bli att förundras och reflektera över att dom här cancerfallen bara blir fler och fler, samtidigt som innehållet och utbudet växer i många apotekshyllor här, vad gäller solskyddsmedel.

Vi tar på våra barn solskyddsfaktor 50, precis som väldigt många andra föräldrar här. Och mycket riktigt så är det också så att här i Belgien ligger antalet hudcancerfall bland barn och unga i åldrarna 15 till 39 år, ungefär på samma nivå - år efter år - jo, jag tillåter mig faktiskt att säga att man är ung om man inte passerat 40. För det just vid 40-års strecket som ökningarna är dramatiska enligt forskarna.

Det finns säkert många förklaringar till det, själv nöjer jag mig med att konstatera att det handlar om att fortsätta att smeta på krämer och kladda in sprayerna, att inte vara ute i direkt solljus mitt på dagen, eller att åtminstone ha lite täckande kläder på den så annars vita huden - allt för att undvika att bränna sig. Sedan återstår det väl att se om det räcker att vara måttfull. För inomhus när det är pang-väder och 26-gradig försommarvärme - det inte min grej.

Jan Andersson  [email protected]

Utrikeskrönika den 4 maj 2018. Beirut.

Beirut fredag.

Finns det verkligen hopp eller är det bara en illusion, något vi intalar oss själva för att må lite bättre.

I början av Syrienkriget spirade hoppet om demokrati och frihet, två ord som knappast någon vågar uttala i dag i ett land som är både sönderbombat och lekplats för brutala extremister.

I Jemen fanns hopp om demokrati när en diktator föll, men i stället blev det krig, massiva sjukdomsutbrott, svältkatastrof och arenan för ett proxykrig mellan Saudiarabien och Iran.

Vid det första fria valet i Libyen efter mer än 40 års diktatur dansade folk och berättade för mig att det är så här frihet känns, nu kommer allt bli bättre.

Libyen är ett enda stort kaos nu. Egypten höll också fria val, men fel kandidat vann och landet styrs återigen med järnhand. Vill man se mörkret ska man titta hit. Men det finns såklart undantag.

Libanon är ett. Det har gått 28 år sedan ett blodigt inbördeskrig förstörde stora delar av Beirut, landets folkgrupper mördade varandra, bilbomber exploderade och kidnappningar var vardag.

Det här skulle kunna vara ett av de farligaste områdena i hela Mellanöstern men det är det inte. Inte längre.

Här i Libanon samsas alla Mellanösternminoriteter på en yta mindre än Skåne. Här utgör Syriska flyktingar 20 procent av befolkningen och här har regionens ärkefiender Saudiarabien och Iran sina allierade och en spelplan.

En mix som inneburit inbördeskrig på andra håll, också här, men som nu tycks fungera. För tillfället.

På söndag går Libanon till val för första gången på nio år och med valet bubblar också spänningar upp.

Igår var det sammandrabbningar i ett område här i Beirut som ligger på gränsen mellan ett palestinskt flyktingläger, shiamuslimska kvarter och ett sunnimuslimskt område.

En shiamuslimsk kandidat som kandiderar mot shiamuslimska Hizbollah har misshandlats och en annan kandidat har fått sitt kontor vandaliserat.

Libanon må vara säkert och tryggt men många vittnar om rädslan som alltid bubblar under ytan.

Det har gått 28 år sedan inbördeskriget, tio år sedan Israel attackerade men fortfarande berättar många hur de letar flyktvägar från landet om våldet skulle blossa upp. Vissa får nästan panik när de tänker på att den enda möjliga flyktvägen troligen är över havet.

En del säger att de har en mental beredskap för att fly från en dag till en annan.

Valet nu på söndag får också spänningarna att öka.

Säkerheten har skärpts och flera etablerade partier har mot slutet varit mer försiktiga än vanligt i sina kampanjer. Skolorna håller stängt, familjerna ska umgås.

Men Libanon är lugnt och tryggt, särskilt i jämförelse med andra länder i regionen.

Någon sa till mig låt dig inte luras av att Beirut kallas Mellanöstern Paris, låt dig inte luras av det vackra, finklädda, festande folket som inte låtsas om någonting, vi har fred nu men vi kommer inte att ha det för alltid

Så kan man se det om man vill se det från den negativa sidan. Men man kan också vända på det, säga, Libanon har gått igenom kriser, har gjort sitt stålbad. Det är ett samhälle långt ifrån perfekt men kanske är det ändå dags för andra att kasta en blick hit, för att se att det faktiskt går att leva granne men någon som tycker olika. Även om det ofta skaver, även om fiendskapen bubblar under ytan går det att leva i fred.

 

Johan-Mathias Sommarström, Beirut [email protected]

Utrikeskrönikan den 3 maj 2018. Finland.

Jag har ett förslag till en fotograf som letar efter nya idéer: åk runt i Finland, och säg ett ord och fota reaktioner du får. Det ordet är sote.

Sote är förkortningen på finska på en enorm vård- och landskapsreform. Jag vågar påstå att alla känner till ordet sote och jag vågar påstå att ingen vet exakt vad det handlar om. Ni hörde rätt: ingen.

Den här förändringen av vården i Finland är helt klart regeringens största och viktigaste projekt men hör också till det minst omtyckta misstänker jag. Det är svårt att förhålla sig positivt till något som är så invecklat.

Reformens öde avgörs i juni och därmed också regeringens. Tulos tai ulos har statsminister Juha Sipilä sagt det betyder att regeringen faller om riksdagen inte godkänner lagen.                                                             

Med detta samt det faktum att Finland går till riksdagsval om ett år, är det minst sagt nervöst i den finländska politiken just nu inte minst i regeringens led. Regeringen har väldigt knapp majoritet och är smärtsamt medveten om det. Avhopp och utspel börjar nu avlösa varann.

Vad handlar det här sällsynta läget om? I regeringen sitter statsministerpartiet Centern, Samlingspartiet som motsvarar moderaterna och så De blå den utbrytargrupp som bildades för ett år sedan då Sannfinländarna splittrades. De blå har ett stöd på under två procent men sitter i regeringen. Inte undra på att partiet ilsknade till nyligen då en av partimedlemmarna hoppade över till Samlingspartiet.

De blås partiordförande tog till brösttonerna och beskyllde till och med regeringskollegan Samlingspartiet för att vigla till regeringskris.

Samlingspartiet tackade och tog emot den nya medlemmen eftersom partiet självt upplevt ett avhopp nyligen. Och vart och vartannat ord i avhopprumban är ja ni gissade rätt: sote.

Statsminister Juha Sipilä är relativt ny inom den finländska politiken och har haft vård- och landskapsreformen som sin hjärtesak. Finland ska öppna upp marknaden för privata aktörer inom vården och landet ska delas in i landskap. Det är mycket, mycket förenklat sagt vad det handlar om. Men där slutar det enkla. Otaliga detaljer har stötts och blötts, förslag dragits tillbaka och kritiken duggat tätt. Mycket har handlat om den snäva tidtabellen varför så bråttom då det handlar om att fundamentalt göra om vården? 

Men så mycket som har med reformen att göra har fått nästan farsartade former att de flesta är hjärtligt trötta och helst skulle slippa allt trots att experter pekar på behovet av att göra om vården i Finland på något sätt.

Politikerna och speciellt regeringspartierna är mycket medvetna över denna sotetristess som drar som en epidemi över Finland. Om vårdreformens öde tänker jag inte sia, däremot är jag rätt säker på min sak då jag säger att vi kommer att se en ökad ängslighet bland politikerna då de inser hur kort tid det är tills a. riksdagen ska ta ställning till det här i juni och b. finländarna mentalt förbereder sig på riksdagsval om ett knappt år.

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]

Utrikekrönikan 2 maj

Peking, onsdag

Efter första majlovet är man trött. Om man har försökt att koppla av, vill säga.

Vad gör man med tre dagars skollov i Peking? Tvärt emot var många tycks tro, är första maj i Kina inte arbetarnas högtid. Och det är lika förbjudet att demonstrera på första maj som alla andra dagar. Det blir alltså inga festligheter i stan. Vi bestämde att en promenad i bergen skulle bli skönt.

Flera miljoner andra tänker likadant. Hamnar kanske på kända sträckor av den så kallade kinesiska muren. Står där som i en jättekö mitt ute i landskapet, med turister från andra provinser framför och bakom sig och försäljare runtomkring.

Men bara några mil utanför stan finns gröna berg med aprikoslundar och valnötsodlingar i dalarna. Och pensionat som bjuder på nyfångade foreller. För att lura trafikstockningen de första milen tog vi tunnelbanan till en ändstation. Man får stå i över en timme, men tänker man på de orörliga bilköerna ovanför går tiden snabbt. Vid ändstationen hittade vi en svarttaxi och packade in barnen i baksätet.

Vi hann fram till kvällsmat. Dagen därpå tog vi vägen genom närmsta kastanjeodling. Svetten brände i knävecken. Det fanns vita fjärilar som flög långsamt med röda släp på vingarna. Vi såg tre sorters myror. Vi rev oss på armarna medan vi pressade oss upp genom slyet. Sand och lösa stenar rann ner längs bergsstigarna. När vi kom upp till det igenmurade passet klättrade vi upp på vår egen kinesiska mur.

Vi åt kokta ägg och ångat bröd ur våra ryggsäckar. Vi såg ett korppar i luften och tre sorters ödlor: en randig, en kopparödla och en med buckligt stengrått skinn. Vi såg dem i några sekunder innan de kilade in mellan stenarna. Vi klättrade med händer och fötter upp till det gamla vakttornet.

Ett av valven hade störtat ner för branten. Men det fanns en trappa som fortfarande höll. På taket växte violrutor. Samma sort man kan köpa på Blomsterlandet. Det blåste svalt däruppe. Någon hade lämnat lite toapapper i ett hörn. På vägen ner för berget tittade vi länge på en mörkgrå ekorre.

Först till kvällen hann några av vännerna fram till pensionatet. De hade försökt att ha ännu roligare. Gå på en musikfestival. Den enda festival som finns kvar i Peking sedan den andra motats ner till södra Kina av censuren. Musikerna här får spela i år om de plåstrar över sina tatueringar eller lindar in dem i bandage. Vännerna hade fått personalbiljetter.

Men de hade inte lyckats tränga sig fram ens i närheten av personalingången. Så de missade konserten. Sedan hade de suttit fyra timmar i trafikstockning. De hann i alla fall med att smaka på forellerna. Vid frukost nästa dag skulle de genast åka in till stan igen. De hade fått biljetter till en ny konsert. Nästan tusen kronor kostade den, men som min vän sa: Man kan ju inte åka ner till södra Kina bara för att gå på konsert.

Vi tog det lugnt. Tänkte titta på ett lantligt tempel innan vi åkte tillbaka till stan. Trafikstockningen började redan utanför pensionatets dörr. Vi tog sista parkeringsplatsen på templets parkering. Det var kö till biljettluckan. Vi struntade i templet och skulle hitta en restaurang i stället. Men till och med Pekings yttersta kranskommuner tycks ha förvandlats till Los Angeles. Efter två timmar satt vi på en restaurang som hade rättar kvar på menyn. Vi kom hem i tid med tunnelbanan för att hinna vila oss i soffan en timme innan kvällsmat. Det var väldigt skönt.

Hanna Sahlberg, Peking [email protected]