Utrikeskrönikan den 14 juni 2018. Singapore.

Singapore torsdag. Staden, landet Singapore är ett av Asiens mest välordnade, här finns inget av det kaos som möter en i till exempel de indiska, filippinska, eller indonesiska städerna. Ett kaos som både har sin charm och som också kan bli oerhört jobbig att bo eller vistas i. Bangkok staden jag nu bott i drygt fyra år, beskrevs en gång som Asiens Venedig men av det syns inte mycket idag då nästan alla vattenvägar är överbyggda med vägar eller hus. Den riktigt gamla bebyggelsen formade sig efter vattenvägarna och där det gick - fick smala vägar växa fram. Det är en anledning till att gatorna, förutom de stora genomfartslederna, är smala, utan trottoarer och ofta slutar i en återvändsgränd. I de centrala delarna av staden rivs nu de traditionella kvarteren och upp växer i snabb takt stålhettade eller glastäckta skyskrapor. Charmen och det som en gång gjorde Bangkok unikt försvinner allt snabbare. Stål och glasskrapor ser likadana ut vare sig dom står i Bangkok, Manila eller Ho Chi Ming City. Många av Asiens städer strävar efter att bli som Singapore, välordnade och kontrollerbara. För det är inte enbart när det gäller dom fysiska byggnader som allt fler länder i Asien ser upp till den lilla statsnationen. Det var inte en slump att just Singapore valdes ut av USA och Nordkorea som platsen för det historiska mötet mellan Donald Trump och Kim Jong Un. Här är man van att ha kontroll. Spontana demonstrationer eller protester är mycket sällsynta. Och straffet ifall man ändå skulle försöka kan bli mycket hårt. Militärjuntan i Thailand, kommunisterna som styr i Vietnam och Rodrigo Duterte i Filippinerna, kommunistpartiet i Kina - alla strävar dom efter mer makt och mer kontroll över sin befolkning. Och den allt mer diktatorslike Kambodjanske premiärministern Hun Sen stiftar inte bara lagar som stryper människors rätt att säga vad man vill och som tillåter allt mer kontroll över befolkningen - han har även lämnat över till kinesiska byggherrar att forma ett mini-Singapore på en ö i Phnom Penh där det ny byggs en kopia av Singapores landsmärke Marina Bay Sands. Utrymmet för att växa som människa ser ut att krympa i många Asiatiska länder i takt med att skraporna växer sig allt högre. Växer gör också de styrandes och förmögnas bankkonton och gapet mellan fattig och rik vidgas i samma takt.  

Nu flyttar jag hem till Sumpan och ser fram emot promenader utefter Bällstaån på bilfria gångvägar och att få prata, diskutera och säga vad jag vill om politiker, militärer. Ja, till och med debattera kungahusets vara eller inte vara utan att riskera att gripas.

För vi har rätten till det fria ordet - något allt fler på denna jord förlorar i snabb takt.

 

 Margita Boström, Asienkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 13 juni 2018.

Här är Kairo onsdag

Den unge mannen som just släppts ur fängelset berättade för mig: Jo, alltså, till och med fångvaktarna blev oroliga, jag är ju inte så storvuxen och ser inte så manlig ut - de verkade utgå ifrån att jag skulle bli våldtagen, så när de eskorterade mig till cellen sa de till de andra fångarna, för att skydda mig, att jag var politiskt fånge -  islamist. Det slutade med att jag fick leda de andra i bön - jag, en avfälling, en homosexuell! som tur var bodde jag i Saudiarabien som barn, så jag visste hur man gjorde.                 

Den unge mannen flyttades sen till ett annat fängelse - där alla fångar var islamister - men där fanns IS-fångar och fångar som tillhörde Muslimska Brödraskapet, berättade han. De hatade varandra. Och på fredagar när släktingar brukar komma med mat som alla fångar av tradition delar med varandra, kunde IS-fångar inte äta av brödraskapsfångarnas mat - den var ju tillagad av avfällingar o köttet var inte halal, det hade inte slaktats av en riktig muslim, ansåg dem. Men, fnissade han, jag stod över halaltvisten och blev mätt varenda fredag.                 

Den unge mannen, en 24-årig egyptisk bög, har nu lyckats lämna Egypten. Men när jag träffade honom var han livrädd och jagad. Ändå fick han mig att skratta med sina dråpliga fängelseinteriörer. Och ingenstans försökte han jämföra lidande eller delta i tävlingen om vem som har det svårast.                 

Lidandets olidliga jämförelser blir ofta groteska. Som när unga palestinska killar i Gaza klär ut sig i randigt till lägerfångar och kallar Gaza för Auschwitz, o Israel för Hitler. Den jämförelsen är inte ovanlig: palestinier som hävdar att de är utsatta för en förintelse. Det är vidrigt och ovärdigt att leva inlåst i Gaza, att utsättas för prickskyttar, blockad och nattliga bombräder. Men det är inget dödsläger med gaskammare.                 

Och när jämförelsen väl är formulerad utesluter den all inlevelse i andra sidan. Detsamma gäller för israeler som stämplat två miljoner Gazabor som Hamasterrorister och beskyller kritiker av Israels ockupationspolitik för antisemitism, bojkottaktioner kallas terrorism - som när Argentinas fotbollslandslag med Messi i spetsen nyligen ställde in en vänskapsmatch i Israel efter att matchen flyttats till omtvistade Jerusalem. Terrorism ropade Israels kulturminister om den argentinska bojkotten och så gjorde hon den halsbrytande jämförelsen med OS i München 1972 när 11 israeliska idrottsmän mördades av den palestinska terrorgruppen Svarta September.                 

Men vi arma människor är dömda att jämföra. Det är så vi definierar världen. Och tyvärr är det inte särskilt många av oss som tillhör en krets som kan se det gudomligt komiska i att räddas från våldtäkt genom att stämplas som islamist.

 

 Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Stockholm tisdag Rummet jag har släppts in i är becksvart. Du ska gå framåt säger min guide så jag trevar försiktigt efter väggen som bör finnas där. Det gör den inte men väl i stället en öppning som leder ut i en svagt upplyst sal. Den är gigantisk. Bastanta pelare i cement delar in salen i mindre segment. Jag är på the Fuerle (fojörle) collection; ett privat museum i Berlin som visar modern konst jämte antika föremål från Sydostasien. Lokalen är en telekommunikationsbunker från andra världskriget som varsamt renoverats av den brittiske arkitekten John Pawson, känd för sin minimalistiska estetik. Längs ena långsidan är de största föremålen uppställda, bland annat stora stenfundament från olika kinesiska kejsardynastier. I pelargångarna står stenstatyer, skulpturer och byster i brons och trä från bland annat Ankor Wat i Kambodja. Längst ner i salen hänger ett konstverk i stål signerat Anish Kapoor. Mitt i salen finns ett rum där man mot en ganska saftig kostnad kan få bevittna en kinesisk rökelseceremoni. Det gör inte jag. Det hela känns overkligt och lite mystiskt att gå runt i den svagt belysta salen. Det finns inga förklarande små skyltar om föremålens härkomst men guiden svarar gärna på frågor. En trappa upp tätnar mystiken. Där visas kinesiska antika soffor och bord. Gott så men på väggarna och pelarna hänger fotografier. Unga asiatiska kvinnor, nakna kvinnor i sexuella poser. Det är bröst, rumpa, en uppfläkt vagina. En bedjande blick. Hur har man tänkt här undrar jag? Guiden kan inte svara på det. Det visar sig att samlaren själv har kurerat utställningen, alltså bestämt var och hur respektive föremål ska placeras. Och nog har han lyckats skapa något verkligt unikt men tänker jag så mycket bättre det hade kunnat bli om ett extra öga hade fått vara med när utställningen skapades. Ett redigt bollplank som kunnat påtala när det hela går överstyr och blir spektakulärt utan något större djup. Någon som kunde lyfta blicken från just hans samling och se till samtida strömningar och diskussioner inom konstvärlden. Då hade man kanske kunnat få till en fördjupat samtal mellan de antika möblerna och den uppfläkta vaginan? Så här i tider av hetsiga diskussioner om sex och makt. Jag hinner med ett bunkermuseum till i Berlin; Sammlung Boros specialiserat på samtida konst. Även där har samlarparet själva hängt sin utställning och även där saknar jag det kritiska tredje ögat. Det är förstås ingen garanti att det blir bra bara för att man plockar in en konstkurator men det är något fint tycker jag med att bli ifrågasatt och tvingas förklara en gång till vad man menar. Det blir ofta tydligare vill jag hävda. Sen kan det väl vara på sin plats att vara tacksam ändå för att människor med fina samlingar väljer att visa upp dem för allmänheten. Det är ju ingen självklarhet.

Naila Saleem Sveriges Radios kulturkorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Cox's Bazar, Bangladesh, måndag morgon.

Nyligen var jag på bröllop i Stockholm och till vänster om mig vid middagsbordet hade jag en stilig man i 45 årsåldern med lite mörka lockar i nacken och pilotglasögon under bubbeldrinken inför maten ute i majsolen. 

Sverige är det bästa landet sa han och betonade det som ett faktum. Sverige ÄR det bästa landet. Han visste för han hade som ung flytt undan mördande kulor, krypskyttar, granater och sett hur grannar förvandlades till fiender.

Sverige är det bästa landet, upprepade han flera gånger och uttryckte mellan raderna en innerlig tacksamhet, trots att han där och då såg ut att ha råd att kunna välja andra platser på jorden.

Det är lugnt och stilla att vara här, sa han. Så nöjd.

Brudparet var också personer som fått en andra chans i livet. Båda lämnade som tonåringar sitt hemland och sina föräldrar kvar i striderna. De kände inte varandra då, fastän de faktiskt är från samma stad. Han kom till Sverige och hon till Österrike. Nu lyckligt gifta.

Jag tänker på dem nu här i Bangladesh med alla rohingya flyktingar, som jag möter.

Vad är ett liv? kan låta som en stor och filosofisk fråga, men faktiskt är det först och främst överlevnad, att alls ha ett hjärta som slår och en hjärna som skickar signaler till en kropp, tak över huvudet och mat och vatten.

Vad döden är har vi inte själva upplevt, men flyktingar har sett den i vitögat och varit den nära. När jag var här för första gången i höstas i mitten av september och hundratusentals rohingyer kom flyende var det som att röra sig i ett svart-vitt foto. Regnet öste ner och människor rörde sig i ultrarapid med döden som speglad kvar i blicken. Vissa var skottskadade, kvinnor våldtagna och nästan alla var barfota i leran. De var utan hem och mat.

Nu kämpar alla på. De bär på saker fram och tillbaka, förstärker sin hydda och dränerar inför monsunen. De försöker tjäna någon krona på att sälja något, sy något eller klippa hår. Några har sålt guld och smycken, som kom med i flykten och som bangladeshier köper upp till underpriser för att sälja igen.

Livet är mycket hårt, men de kämpar för att behålla det.

Här i Bangladesh finns precis som i Sverige människor som genast bistår flyktingarna. Och andra som är upprörda över att flyktingar får hjälp från utländska organisationer och inte dem och som säger att flyktingarna tar jobben ifrån dem. En skillnad är att Bangladesh är ett fattigt land och Sverige rikt och här förekommer inte hat och hets och hot på sociala medier.

Något bröllop mellan rohingyer lär jag inte få uppleva, utan är som flyktingen vid middagen i Stockholm tacksam för att jag har mitt liv och att jag dessutom snart kommer att vara i vad han kallade Det bästa landet.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Stockholm fredag.

Jag direktsände från Kulturhuset i helgen. Om ungas psykiska ohälsa och vad som kan göras åt att många elever i högstadiet mår dåligt. Känner sig stressade och deppiga. Har ångest. Två starka unga kvinnor Sissela Bremmers och Carmen Jedrzejak berättade om hur de mått så dåligt tidigare att de velat ta sina liv och vad de mött på vägen från skola, vård, familj och vänner. Sissela och Carmen skulle stått på scen tillsammans med socialministern, forskare, en rektor och radiopsykologen, men SJ stängde av tågtrafiken från Göteborg. Sen släpptes den på igen, men då blev det elfel på loket. Som tur var kunde de ta sig till närmsta P4-station och medverka på ledning istället. Fast det kändes snöpligt att vi skulle tala om ungas psykiska hälsa och så stod inga ungdomar där på scen. Mot slutet av timmessändningen släpptes publikfrågor in. Flera från organisationer engagerade i ungas psykiska mående. En som fick ordet var Mårten Granlund från Tilia och grundare av Under kevlaret mot machokultur för killars psykiska hälsa. Han var arg: Snittåldern i panelen är 50 plus. Det är alltid så här med samtal om ungas hälsa där det är vuxna som får prata och komma med förslag som inte motsvarar verkligheten, ansåg Mårten och önskade att unga involverades mer i sitt eget mående. Jag passade snabbt till socialministern hur hon kunde bidra mer till det, medan Mårten Granlund störtade ut i vredesmod. Var det en kupp undrade jag och varför var han så ilsk? Igår ringde jag upp Mårten Granlund för att höra och vi fick ett fint samtal medan han satt på tåget till Linköping. Mårten kände sig snuvad på en plats i panelen. Pratad över huvudet på. De unga är bara med för att berätta om sitt lidande ansåg Mårten, ge klick kanske, men förväntas inte sitta inne med några lösningar. Mårten Granlund hade velat prata om organisationen Tilias främsta krav: inför lektioner i läroplanen om psykisk hälsa så att unga får ett språk för att prata om hur de mår och känna gränserna mellan vad som tillhör livets vanliga berg- och dalbana, särskilt under tonåren, och vad som är riktigt allvarligt, där man behöver hjälp av vården. Själv hade Mårten panikångest under hela gymnasiet men trodde att han var ensam och visste inte att det fanns hjälp att få. För några unga handlar det om liv och död, men många gånger räcker det att en kompis verkligen lyssnar på hur man mår tror Mårten. Och det kan de flesta lära sig, i skolan till exempel. Så tack Mårten Granlund för att du röt till i lördags och inte ger upp, vare sig med att hjälpa tonårskillar som inte vill blotta sin svaghet under kevlaret, eller oss vuxna som lyssnar dåligt. 

  Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan. 7 juni 2018. Köpenhamn.

Köpenhamn torsdag

Kommer du ihåg Sisyfos?

Kungen av Korinth som enligt den grekiska mytologin dömdes av gudarna att rulla ett stenblock uppför en kulle. Om han lyckades få upp stenblocket skulle han bli fri, men varje gång han nästan var uppe på kullens topp så slant han, stenblocket rullade ner igen och Sisyfos fick börja om.

Lite så kanske det känns att vara polis i Christiania.

I snart två veckor har polisen varje morgon gått in på Pusher Street, den beryktade haschmarknaden i fristaden, rivit alla haschbodar, gjort några gripande, beslagtagit hasch och sedan snabbt dragit sig ut igen.

Men så fort polisen lämnat så bygger langarna upp sina bodar igen, och kommersen på gatan fortsätter.

Nästa morgon är polisen där igen, river bodarna, gör några gripande och beslagtar hasch, men när de är borta så bygger langarna upp marknaden igen.

Det är helt enkelt ett utmattningskrig som pågår.

Den senaste veckornas aktion är ytterligare en i raden av polisinsatser mot haschhandeln på Christiania. Olika operationer med namn som Nordlys och task force Pusher Street har de senaste åren haft som mål att slå ut narkotikaförsäljningen i fristaden. Tusentals personer har gripits misstänkta för innehav eller försäljning och bodarna har röjts otaliga gånger. Bara i år har polisen genomför över hundra aktioner.

Även de boende på Christiania har vid några tillfällen agerat. Efter att en polis blivit skjuten på området 2016 så rev christianiterna själva haschbodarna och efter oroligheter i området häromveckan så stängde de ner Pusher Street under tre dagar.

Men varje gång blir resultatet det samma, bodarna byggs snabbt upp igen.

Egentligen är det kanske inte så märkligt. Enligt uppgifter som polisen lämnade till Folketinget ifjol så omsätter varje bod mellan 50 000 och 100 000 kronor varje dag.

Men nu kanske något har börjat hända. Polisen har rapporterat att langarna inte länger bygger nytt i samma omfattning som tidigare. När jag själv var på Christiania tidigare i veckan såg jag försäljning direkt från marken och från lådcyklar istället för bodar och enligt christianiter jag pratade med har försäljningen faktiskt dämpats.

Kanske får Sisyfos till slut upp sin sten för kullen, men på Christiania finns ändå alltid risken att den trots allt rullar ner igen.

 

David Rasmusson för P1-morgon i Köpenhamn. [email protected]

Utrikeskrönikan 5 juni 2018. Stockholm.

Stockholm, tisdag

I en vägkorsning i Irlands huvudstad Dublin står Brenda med en stor rosa skylt med texten YES. Den är formad som en pratbubbla och nästan dubbelt så bred som hon själv. Brenda är i 60-årsåldern, har vitt hår och jag träffade henne inför folkomröstningen om abort för en dryg vecka sedan, då hon kampanjade för att riva upp förbudet mot abort i konstitutionen.

Jag åkte till Irland med unga väljarna i fokus, eftersom jag bevakar unga frågor, och tänkte att det här nog var ganska mycket en generationsfråga. En yngre, mer liberal generation medan de en äldre nog var mer konservativa och  religiösa och därför mer benägna att rösta nej till att tillåta abort. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Nu vet vi att totalt 66 % av irländarna röstade för att riva upp abortförbudet och den enda åldersgruppen som verkar ha röstat emot är de över 65 år.

Irlands premiärminister har kallat jordskredssegern för "en tyst revolution". I sociala och traditionella medier har kvinnor i alla åldrar delat med sig av sina innersta och mest privata hemligheter, om att i smyg skrapa ihop pengar och ta flyget eller båten över till England för att avsluta en oönskad graviditet. Unga tjejer som inte varit redo att skaffa barn än, kvinnor i skadliga relationer, mammor som redan hade barn och inte ville ha fler. Fyllda av skam, rädsla och ilska har de gjort de här resorna, ensamma. Tills nu, då historierna bokstavligen ha flödat ut på ett sätt som hade varit otänkbart för några år sedan. Bedömare menar att de här historierna har varit viktiga för ja-sidans storseger.

Jag minns också särskilt en tweet från en kvinna, som delade en bild på sig och sin mamma. Båda i blont hår och med uppenbart lika drag. Bildtexten löd: "Det här är min mamma. Det tog oss 38 år att hitta varandra. Sista gången hon såg mig, var när hon sprang efter en bil medan nunnorna körde iväg med mig. Vi röstade ja, tillsammans för förändring". Många kvinnor som har fått barn utanför äktenskapet på Irland har genom åren tvingats ge upp barnet för adoption och tusentals så kallade "fallna kvinnor" spärrades in på de så kallade Magdalenahemmen, som drevs av katolska kyrkan. En påminnelse om att alla som växt upp under en tid då kyrkan varit stark på Irland inte nödvändigtvis sympatiserar med den.

Jag åkte till Irland med en generationsklyfta i tankarna och fann istället generationer som byggt broar, både på ja- och nej-sidan. Perfekt illustrerat av Brenda, den vithåriga kvinnan med den stora JA-skylten. När jag frågade henne varför hon kampanjade, svarade hon: "Jag har redan levt mitt liv. Det här gör jag för mina systrar och dötter, alla flickor och kvinnor i kommande generationer".

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönikan 4 juni 2018. Kairo.

Här är Kairo måndag, det är högsäsong för TV-serier, det är det alltid under fastemånaden Ramadan, när man av tradition bänkar sig framför TVn efter iftar, måltiden som bryter fastan vid solnedgången. TV-tittandet går upp med 78% under Ramadan, även om inte heller egyptier i dagens värld tittar på TV-tv utan på datorn i efterhand, särskilt alla de som går ut i kulturnatten efter iftar och lyssnar på levande oud-musik, eller ser en kort teaterföreställning, en uppvisning med dansande dervisher, eller dockteater i en gränd. Men sitter man hemma framför TV:n är chansen stor att man i år drabbas av polishjältechock. Åtminstone sex av årets Ramadanserier handlar om kampen mot terrorismen med egyptiska säkerhetsstyrkor som hjältar. Och chefen för Egyptens högsta medieråd, Makramam Mohamed Ahmed, gör ingen hemlighet av att medierådet har lagt sig i, bytt ut opassande skådespelare och att de Ramadanavsnitt som sänds i TV har godkänts av medierådet. Och där finns till exempel populära Kalabsh - som betyder handbojor - en actionserie om den självuppoffrande terroristjagaren Selim al Ansary - vars fru och barn dödats av terrorister - men Ansary söker inte hämnd utan vill bara rädda andra, utan att begå några övergrepp, och när han är så hårdhänt mot en fånge att publiken börjar känna obehag, avslöjas det strax att fången, som tjatat om mänskliga rättigheter, i själva verket är en israelisk spion. Polis och säkerhetshjältarna finns där också i serien Nisr al Saeed - söderns örn och i Amr Waqea, som betyder de Facto. I en Ramadanserie förekommer polisvåld och tortyr i ett fängelse - men den skyldige visar sig vara en fånge som torterar sin medfånge för att kunna skylla på polisen. Och i en annan finns en hjälte som försöker mobilisera till protester mot orättvisor - men han utvecklas förutsägbart nog senare till terrorist. 7 år efter den arabiska våren får säkerhetstjänsten upprättelse. I Egypten var just polisbrutalitet en viktig orsak till proteterna för sju år sedan. Och en av de som bidrog till att mobilisera då var den kände bloggaren Wael Abbas som avslöjat polistortyr i egyptiska fängelseceller. Nu sitter Wael Abbas själv i en cell. Han greps i sitt hem i gryningen för knappt två veckor sedan. Häktningsordern kan förnyas 15 dagar i taget så länge domstolen anser det nödvändigt. Jag träffade Wael Abbas första gången för mer än tio år sedan, just efter att han med ett videoklipp avslöjat hur fyra polisbefäl misshandlat en minibusschaufför sexuellt med ett kvastskaft. Wael Abbas belönades sen med internationella journalistpriser och under den arabiska våren förekom han nästan dagligen på världens stora TV-kanaler, hans mamma var övertygad om att han skulle bli minister och militären försökte övertala honom att acceptera en plats i parliamentet. Nu sitter han i fängelse. Human Rights Watch och EU har protesterat. I TVs Ramadanserier hyllas polisen.

Cecilia Uddén för p1-morgon i Kairo [email protected]

Utrikeskrönikan 1 juni 2018. Peking.

Peking, fredag.

Idag är det barnens dag i Kina. Det betyder att barnen är lediga från skolan, och att chansen att stöta på barn i Peking idag kommer att vara stor. De är annars sällsynta.

Det finns så många anledningar att hålla barn inomhus. Spädbarn anses känsliga för vind. Ser man sådana tillhör de oftast inflyttade från andra delar av Kina. Och eftersom många migranter nyligen tvingats lämna stan, ser man naturligtvis färre av deras barn också. Småbarn som springer omkring ser man då och då. Men lyckade familjer sätter hellre sina på dagis. Då kan de få ett försprång i utbildningstävlingen som annars börjar i första klass.

Barn mellan sex och arton år kan ses en kort stund morgon och eftermiddag. I flockar med likadana skoluniformer. De små bär gula kepsar förr att synas i trafiken. Huvudena guppar för en kort stund som gula badankor längs gatorna. Efter skolans slut försvinner barnen mycket snabbt igen. Och medan dagen mörknar ägnar de sig åt olympisk matematik, extra vetenskapslektioner, pianospel och så alla de dagliga läxorna som enligt nationella beräkningar tar tre timmar att göra.

Men idag väntar sig barnen glass och kanske en tur till en inglasad galleria för att roa sig på denna sällsynta lediga dag. De flesta bortser nog från att självaste partisekreteraren Xi Jining har publicerat ett brev högst upp på Folkets dagblads förstasida där han lägger på barnen ytterlige en plikt, nämligen att föra vidare de röda generna, det vill säga vara lojala mot kommunistpartiet. Fortplantning fortsätter att vara en auktoritär angelägenhet.

Att barn syns alltmer sällan både i Peking och på andra håll, har naturligtvis att göra med barnbegränsningspolitiken också. I själva verket har barn blivit så få till antalet att det nu ryktas om att statens nästa steg blir så kallad självständig familjeplanering.

Men alla kineser omkring 30 år möter redan idag en mer eller mindre massiv övertalningskampanj för att skaffa barn. Så till den grad att flera bekanta medvetet undviker att åka hem till föräldrarna.  I framtiden kommer det inte bara att vara föräldrar som tjatar på sina barn att skaffa barn. Staten kommer sannolikt också att börja göra det. Om det nu hjälper. Vännerna i Peking berättar om hur de inte vågar, hinner, orkar, kan eller har råd att föda barn.

De relativt få barn som ändå finns ska optimeras.  Mina egna döttrar berättar att under dagarna är det nog bara i skolans toalettbås de kan göra vad de vill. De kan inte leka på skolgården, för den ska användas för träning. De får inte sparka på fotbollarna, utan bara marschera runt dem. Inte ens någon kö till skolmatsalen finns att bråka i, för maten ska ätas medan barnen sitter vid bänkarna. I taket hänger en övervakningskamera.

Hemma hos oss på barnens dag ligger glassen fortfarande i frysen. Förmiddagssolen skiner ute. Gråsparvarna kivas i blomlådorna. Och barnen sitter böjda över böckerna inomhus. Först läxan. Sedan glassen.

Hanna Sahlberg, Peking. [email protected]

Utrikeskrönikan 31 maj. Kairo.