Utrikeskrönikan 12 juli 2018.

New York, torsdag.

På en mexikansk restaurang precis vid Union Square serveras tacos och tequila. Menyn är ett inplastat rosa A4-papper, burritos kostar 12 dollar. När det är happy hour kan du få ett riktigt bra pris på drinkar. Man bokar inte bord här, de låter ganska frågande när jag ringer och försöker. Bakom bardisken står Giannina, långt hår och ett stort leende. För ett halvår sen hade hon en kollega i baren som hon beskriver som bra på drinkar och "super friendly". I dag är den kollegan en av de mest hajpade personerna i USA och kan bli den yngsta kvinnan någonsin i den amerikanska kongressen. Hon har slagit ner som en politisk bomb.

Alexandria Ocasio-Cortez är 28 år gammal, politiker från Bronx i New York, hon är demokrat, säger att hon är socialist. Hon står långt ut till vänster. I sin kampanjfilm säger hon "jag föddes inte in i en rik familj, kvinnor som jag är inte gjorda för att kandidera". Men hon visade sig vara just det, gjord för att kandidera. I primärvalet till kongressen slog hon, med minimala resurser, ut rutinerade Joe Crowley, ett av demokraternas absoluta toppnamn Och från en dag till en annan blev hon världskändis. Stammisarna på tequilabaren fick se Sandy, som hon kallas, i tv-soffa efter tv-soffa. Hon satt i Late Night Shows på bästa sändningstid och sa saker som "Trump är inte redo för en tjej från Bronx".

Det slår mig att folk i USA kanske är ovana vid ungas politiska framgång. I det senaste presidentvalet var både kandidaterna födda på 40-talet, och toppolitiker som Mike Pence, Elizabeth Warren, Mike Pompeo och Nancy Pelosi är alla en bra bit över 50. Kanske är det därför det blir en politisk jordbävning när någon som inte en fyllt 30 gör politisk karriär?

Jag får känslan av att Alexandria Ocasio-Cortez på kort tid blivit en kombination av en politiker och en influencer. På två veckor gick hon från 6000 följare på Instagram, till 200 000. När hon avslöjade vilket läppstift hon använder sålde det slut. När hon pratar med sina följare i sociala medier börjar hon med "Hi Guys".  Hon berättar själv att hon sprungit in i två tonåringar som ropat att de röstat på henne. Chocken! Hur kan två tonåringar bry sig om primärvalet till kongressen? Kanske krävs en influencer-politiker.

Men frågan är vad som händer med idealismen och det unga naturliga om hon väljs in i kongressen? Kommer hon att fortsätta vara den hon är eller kommer hon förändras? Är hon fortfarande Sandy och kan hon kalla sig socialist?

Oavsett hur det går kommer hon nog för alltid ha förändrat bilden av vem som kan bli politiker här i USA.

Caroline Lagergren, New York. [email protected]

Utrikeskrönikan den 11 juli 2018.

Moskva, onsdag Det var något nästan overkligt över människoströmmen på väg upp från Sparvbergens tunnelbanestation med riktning mot den stora fotbollsfesten med storbildsskärmar alldeles nedanför Stalinskrapan, som är Moskvas statliga universitet.

"Det är som en människoflod!" sa min 7-åriga dotter.

Barnfamiljer, pensionärer, unga, gamla en del rejält ölfyllda med flaggor i händerna, flaggor på kinderna, flaggor om axlarna, Rysslands flagga. På vägen kunde de som ville krama om den stora OS-björnen från Moskvasommaren 1980, den vita isbjörnen från Sotji-OS 2014 och så brunbjörnen ur den ryska tecknade serien om Masja och Björnen. Ryssland skulle spela kvartsfinal i fotbolls-VM, för första gången någonsin. Dessutom på hemmaplan. Som det lägst rankade laget när turneringen inleddes.

De förlorade värdigt på straffar mot Kroatien.

"Jag drack en klunk champagne och sedan kunde jag inte sova på hela natten. Det var så fruktansvärt spännande", sa tanten på museet dagen efter. Hon var inte fotbollsintresserad. Men det här. Den här VM-turneringen. Vad väckte den inte hos ryssarna? En känsla av stolthet och samhörighet, svår att beskriva i ord. En känsla av värdighet och jäklar anamma inför hela världen.

När slutsignalen gått och Kroatien stod som segrare skrev Rysslands mest kände oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj på mikrobloggen twitter: "Så synd, men det var ändå ett utmärkt spel. Och det här är ett lag, som hela landet känner stolthet inför. Tack till er, grabbar, för att ni fick miljontals människor att på en och samma gång skandera: Rossija - Ryssland!".

"Rossija, Rossija, Rossija". Jag förknippar ropet med de regeringskritiska demonstrationer som Navalnyj och andra gått i spetsen för de senaste sex åren. I början stora demonstrationer, sedan allt mindre och alltmer riskfyllda för de som deltar. Ett rop om att Ryssland kan vara något annat än ett odemokratiskt politiskt system där oliktänkande fängslas och där den som höjer rösten tar en risk.

Nu stod alla tillsammans bakom ropet: Personer som Aleksej Navalnyj och Pjotr Versilov, politisk aktivist och gift med Pussy Riot-medlemmen Nadja Tolokonnikova, på samma sida som Kremlkramande chefredaktören för Russia Today, Margarita Simonjan och president Putins pressekreterare Dmitrij Peskov.

Sedan Rysslands förra stora idrottsevenemang, vinter-OS i Sotji som följdes av annekteringen av den ukrainska Krimhalvön och en upptrappad officiell konfrontation med västvärlden har kilarna mellan ryssar på olika sidor borrat sig in allt djupare. Antingen är du med oss eller så är du mot oss och då på gränsen till en landsförrädare.

VM-sommaren 2018 var plötsligt alla ett, i nagelbitande, glädje, besvikelse och stolthet.

Kanske spelar det ingen roll i det stora. Men det kändes mycket välbehövligt.

 

Johanna Melén, Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan den 10 juli 2018.

Berlin tisdag. Den senaste tiden här i Tyskland har präglats av hårda förhandlingar. Många olika förhandlingsmetoder har använts av de inblandade parterna. Det har handlat om hot och ultimatum, men också om att locka med belöningar. Den mest framgångsrika metoden för att nå önskat resultat har dock visat vara sig: tidtagning. När alla andra förhandlingsmetoder för att få sexåringen att äta upp frukostmackan, eller vad det nu är hon hårdnackat vägrar att äta upp för tillfället, har misslyckats, så är det förvånansvärt ofta som införandet av tävlingsmomentet tidtagning, till slut löser upp de låsta positionerna och får sexåringen att börja äta. "Jag sätter timern på min telefon på tre minuter nu, så ser vi om du hinner äta upp mackan innan det piper!" Ja, det har ju också varit andra förhandlingar här i Tyskland som präglat de senaste veckorna. Det långdragna politiska storbråket kring gränsskydd och migrationspolitik såg ett tag till och med ut att kunna leda till att regeringen skulle spricka. Liksom vid matbordet hemma hos mig, så har det också i det inrikespolitiska migrationsbråket använts olika förhandlingsmetoder. Många har framför allt förvånats över hur Horst Seehofer har agerat i förhandlingarna, alltså Tysklands inrikesminister och partiledaren för det bayerska kristdemokratiska partiet CSU. Han har inte dragit sig för att rikta benhårda ultimatum mot sin egen förbundskansler Angela Merkel, som leder det andra kristdemokratiska regeringspartiet, CDU. En viktig del i förhandlingsspelet är ju förmågan att framställa sig som vinnare, när förhandlingarna till slut landat i en kompromiss. För egen del är jag bra på att intala mig själv att jag vunnit de tuffa måltidsförhandlingarna med sexåringen. Hon åt ju faktiskt upp mackan till slut... Att hon inte också åt upp tallriken med mjölk och flingor kan jag leva med. Och att en del i vår kompromiss innebär att hon får avsluta frukosten med att äta en halv munk med rosa glasyr och strössel på, som blivit kvar sen fikat dagen innan, det kan jag snabbt förtränga. På samma sätt verkar den tyske inrikesministern Horst Seehoofer fungera. När de tre regeringspartierna CSU, CDU och socialdemokratiska SPD, i torsdags kväll meddelade att de till slut nått en kompromiss, stegade Seehofer självsäkert ut från förhandlingsrummet och hävdade i intervjuer att kompromissen innehåller precis allt han varit ute efter, trots att det är uppenbart att han har fått ge med sig på flera punkter. Frågan är nu hur länge friden inom den tyska regeringsfamiljen kommer att råda. Bläcket hann nämligen inte ens torka på avtalet mellan de tre regeringspartierna, förrän inrikesminister Seehofer i en intervju med der Spiegel kom med nya hot om att börja om det migrationspolitiska bråket, om det visar sig att regeringens kompromiss inte snabbt kan omsättas i konkreta åtgärder. På samma sätt som förbundskansler Merkel tvingats inse att hon kanske bara uppnått en tillfällig vapenvila med sin inrikesminister, så är jag själv väl medveten om att min senaste måltidskompromiss med sexåringen bara innebär en delseger i en strid som kommer att fortsätta. Snart är det ju trots allt dags att äta igen.

Joel Wendle, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 9 juli 2018. Istanbul.

Jag känner att jag håller på att smälta i den dåligt luftkonditionerade minibussen som brummar fram längs vägen i sydöstra Turkiet. Det är en helt annan värme här än i Istanbul som jag lämnade i morse men också en helt annan känsla, det luktar annorlunda, maten smakar annorlunda och här bor mest kurder och en del araber.

Till höger om vägen rinner Tigris långsamt fram, en riktig besvikelse till flod vid första anblicken, denna berömda och historiska flod som möjliggör jordbruket först här i Turkiet, innan den delar Syrien och Irak åt ett tag, för att sen rinna vidare söderut genom Irak. Tigris är grund, brun och alla små bifloder och deltan gör att den ser ut som att den inte riktigt vet var den är på väg, som att den håller på att ge upp.

Men efter några timmars bilfärd förändras landskapet, Tigris är förvisso fortfarande lika brun, men den smalnar av och plötsligt reser sig höga klippväggar som störtar ner i floden och det är otroligt vackert.

Jag har kommit till det lilla samhället Hasankeyf, i det här området har man hittat boplatser som är 12 000 år gamla. Hasankeyf liknar ingenting jag sett i alla fall, längs bergväggarna finns tusentals små grottor, utgrävda av människor som bott såhär fram till för bara några år sedan, då de sista familjerna flyttade ut ur grottorna tilll mer moderna boenden.

Vissa av grottorna är fortfarande inredda, och består av flera rum. Jag frågar en man hur det kommer sig att folk bodde såhär ända fram till nu, jag menar det moderna Turkiet har för länge sedan gjort den möjligt för folk att flytta till mer normala boenden. Ja men det är svalt och skönt i grottorna, säger mannen, vars föräldrar föddes i en just en sån grotta. Det argumentet har jag förståelse för i den 40 gradiga hettan, men på vintern då? Jag har sett att det kan komma snö här.

Ja men, då tänder man bara en brasa, säger han. Vi äter lunch nere vid Tigris, grillade spänstiga fiskfileer som fiskats i floden, även om dom smakar gott, undrar hur bra dom här fiskarna mådde när dom fångades egentligen.

För Tigris mår inte bra, floden är så förorenad att jag hör en mamma förbjuda sin son från att bada. Långvarig torka och dammbyggen har dessutom reducerat vattenflödet rejält. Det uråldriga Hasankeyf har hittills anpassat sig till de nya tiderna, man har fortsatt fiska i floden, vattna med dess vatten, och vid flodbädden finns faktiskt några solstolar för de få turister man försökt locka till sig. Men Tigris som i alla år varit så nödvändig för det här uråldriga samhällets existens har nu blivit dess förbannelse.

För nu håller Turkiet på att slutföra ett kontroversiellt dammbygge, som kommer översvämma hela området. Invånarna kommer flyttas till massproducerade bostadshus på höglandet - trots att man protesterat och trots att man påpekat vilken historisk plats som kommer förstöras. Jag är glad att ha hunnit se Hasankeyf för snart kommer kommer 12 000 år av historia vara begravd i Tigris grumliga vatten.

Filip Kotsambouikidis, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 6 juli 2018. Maputo.

Maputo, fredag.

Jag kan bara tänka på fotboll, fotboll, fotboll.

Det är jag kanske inte ensam om just nu, men jag tänker inte bara på fotbolls VM och den fantastiska insats som vårt svenska herrlandslag gör där just nu. Under mina första veckor som vikarierande korrespondent för Sveriges radio har jag rest lite i Kenya och i Mocambique och överallt dit jag kommer spelas det eller tittas på fotboll.

En TV med VM står på i skjulet i Nairobis slum, där visas repriser från när Senegal besegrade Polen. På den etiopiska restaurangen visar man Frankrike-Peru på storbilds TV och i den lilla sunkiga baren längs vägen till hotellet står en massa män och ser Sydkorea besegra Tyskland på en gammal tjock TV.

Men det spelas också fotboll överallt. På en fotbollsplan vid söndagsmarknaden på landsbygden i Mocambique pågår en match, längs vägen ut till stranden lägger några barn straffsparkar i sanden.

På ön Lamu vid Kenyas östkust ordnar några unga vuxna fotbollscuper på en fotbollsplan av fuktig sammanpressad sand, för att hålla ungdomar sysselsatta och försöka ge dom en meningsfull fritid.

I storstaden Nairobi träffar jag en av Kenyas landslagsspelare, mittfältaren Chrsipin Oduor, som berättar om vad fotbollen betytt för honom, hur det format honom som människa att vara med i fotbollsklubben Mathare united. Ett lag som för vissa av sina spelare betytt skillnaden mellan liv och död, en väg bort från kriminalitet och missbruk som det är lätt att fastna i för unga män som växer upp i Mathare eller Kibera där mycket kontrolleras helt av kriminella gäng.

Men mest av allt tänker jag på Anastasia Njoki, den 19 åriga tjejen som jag fick följa med hem till plåtskjulet där hon bor med sin familj, hur hennes ögon lyste när hon pratade om fotboll. Hon har spelat sen hon var 5 år och drömmer om en internationell fotbollskarriär. Det är så lätt att spela fotboll sa Anastasia till mig, alla kan göra det, man kan bara knöggla ihop lite tidningar och tejpa så har man en boll som man kan spela med. Men faktum är att det inte är så lätt för alla att få spela. Tjejer som vill spela fotboll här möts fortfarande av mycket fördomar, många ser fortfarande fotboll som en sport för män.

Anastasias mamma var från början helt emot att hon skulle börja spela i ett lag, men efter hand, när hon förstod hur glad hon blev av att få spela lät hon henne fortsätta. Anastasia har utvecklats och stärkts av att spela fotboll. Fått större självförtroende, lärt sig att ta plats och säga ifrån. Egenskaper som är bra att ha när man ska växa upp i ett område där det är vanligt med sexuellt våld, barnäktenskap, tonårsgraviditeter och narkotikamissbruk.

Jag kommer antagligen skrika av glädje om vi lyckas med det till synes omöjliga och vinner mot England på lördag. Men jag kommer nog inte bli så där varm i hjärtat som jag blir när jag ser Anastasia spela. För barn och unga i krig, i flyktingläger eller i slummen blir fotbollen något mer än bara ett spel, det blir något som förenar, ett sätt att överleva, att få vara barn och leka innanför de gränser som ritats upp för att markera fotbollsplanen.

 

Maria Ridderstedt, Maputo. [email protected]

Utrikeskrönikan 5 juli 2018.

Bangkok, torsdag. Med tankarna på pojkarna - däruppe i grottan. Hur de har det, hur de haft det. Vad som väntar.  För dem och deras anhöriga. Först ångesten och oron när de försvunnit in i grottans djup  och den svämmade över så de inte kom ut.   Sen lättnaden, glädjen när de hittades. Det där otroliga mötet mellan de brittiska dykarna som var först med att tränga igenom kilometer efter kilometer av strömt mörkt vatten, som att simma i kallt kaffe har det beskrivits. Forsande kallt kaffe. Tack, tack  pojkarnas första ord när de upptäcktes   Efter tio dagar i kolmörker. Jag tänker så mycket på HUR de har uthärdat därinne, hur de hållit modet uppe. Vad de pratat med varandra om. Vad de trott om chansen att hittas och tankarna på om hjälpen inte skulle nå fram. Hungern, väntan som de aldrig visste skulle ta slut. Men hjälpen kom. Och vi hör dem prata och skratta ur grottans djup. Och skoja med varandra som vilka tonårskillar som helst. Och bli lite impade av att dykaren hade kommit ändå från England för att rädda dem.   BBC har pratat med en barnpsykiater som säger att det faktum att de är ett lag kan ha en skyddande effekt. Både i det de gått igenom hittills, nu i väntan på att bli starka nog att kunna komma ut och sedan i den traumabearbetning som kommer senare. Att en väl sammansvetsad grupp använder sina samlade resurser för att överleva - och klara en svår situation. Att de har hållit ihop hela tiden inne i grottan kan också ha varit rent avgörande för att de klarat sig, säger han. En fransk expert på grotträddning håller med. Att hålla ihop är det viktigaste och inte förlora hoppet. Och så föräldrarna hur har de kunnat uthärda och ta sig genom dagarna och nätterna av väntan? Jag tänker på fotbollskillarna i tonåren som brukar befolka min källare hemma. Minstingen och hans kompisar. Numera med lite mer fokus på fest än på fotboll, vilket redan det kan vålla viss oro. Men bara tanken på ett barn som cyklar iväg på träning. Och sedan inte kommer hem. Eller hörs av. på tio dagar. Kanske har föräldrarna också kämpat som ett lag. De har också hållit ihop, och slagit läger utanför grottan Med stort stöd av omgivningen, av munkar och böner och ritualer. Och av människor från hela Thailand som visat sitt deltagande.    Det här visar något om Thailand, sa läraren till en grupp barn som skrev en sång till pojkarna i grottan. I svåra tider överger vi inte varandra. Och flera har uttryckt att dramat i grottan kan ge hopp för hela Thailand. Efter åratal av politiska stridigheter och sedan fyra år av strikt militärstyre som inte tillåter någon opposition förenas nu landet. Av stolthet över den stora räddningsinsatsen och av engagemanget för pojkarna därinne. Och hoppet fick ju rätt i det här fallet. Återstår att se vad det betyder för utvecklingen i landet.

Gunilla Österlund, Bangkok. [email protected]

Utrikeskrönikan 4 juli 2018. Bryssel.

Bryssel, onsdag.

Efter att England gick segrande ur straffdramatiken i fotbolls-VM igår har det varit rejäla firanden här i Bryssel och på andra sidan om Engelska kanalen kunde det låta så här inför den avgörande straffen mot Colombia.    Det är inte ofta som nationalistiska känslor från djupet kommer upp i dagen som vid stora idrottsevenemang och kungliga tilldragelser, i alla fall om man pratar om England...

Straffdramatiken igår kväll ledde igår kväll och inatt till att centrala gator och småvägar fylldes av segerrusiga engelsmän, i såväl småbyar som i Londons innerstad med London bridge. Landslaget höll för trycket från de krävande engelsmännen som mer än gärna vill stoltsera som uppfinnaren av den moderna fotbollen under 1800-talet.

Firandet att England går till kvartsfinal i fotbolls-VM, har pågått hela natten för många hängivna fans, och även nu på morgonen. Redan snackas det om matchen på lördag mot Sverige och fotbollsexperterna i såväl och radio som bland dom krävde tabloidtidningarna säger mer eller mindre enstämmigt att England bör vinna över Sverige på lördag, snarare snackas det väl om med hur många mål som den engelska segern ska bli, Daily Mail skriver t.ex. "England är två matcher från en VM-final. Inte Brasilien eller Tyskland - utan Sverige. Den chansen får du bara en gång i livet". Den tidigare storspelaren Nevin förklarade igår kväll att "Om England spelar mot det här svenska laget, vinner England 99 av 100 matcher". Men några har också höjt ett eller flera varnande fingrar för att Sverige överraskat hittills i VM. Förbundskaptenen Southgate sade efter matchen mot Colombia att "Vi har underskattat Sverige i åratal. Det är briljant, det som laget gör". Hur som helst så är spänningen olidlig inför kvartsfinalen mellan Sverige och England på lördag. Till skillnad från det som jag, från Bryssel, förstått av fotbollsfebern på hemmaplan i Sverige - med njutbara jämförelser till sommaren 1994 då Sverige helt oväntat tog en bronsmedalj, så är snarare krav och åter framgångskrav som ställs från engelskt håll på det landslaget. Att pressen är stor på dom engelska spelarna inför lördagsmatchen, är snarare en underdrift. Inget annat än seger mot Sverige lär accepteras av dom fotbollstokiga fansen. Du som lyssnar, hur tror du att det går - själv har jag ju ingen aning, men om jag tittar på olika betting-bolag så kan jag se att England, är i nuläget i alla fall favoriter inför kvartsfinalen mot Sverige och en seger för england ger odds med i runda slängar tre, fyra gånger pengar tillbaka. Spännande spännande, inför lördagsmatchen - allt kan hända.

Det här är Jan Andersson i Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönikan 3 juli 2018.

New York, tisdag Jag sitter längst ut vid kanten av baren och sippar på en lightcola. I taket hänger täta rader av prideflaggor, oklart om de är permanenta eller en kvarhängande dekoration från firandet förra veckan. Jag är på Stonewall Inn, baren i Greenwhich Village där ett upplopp blev starten på rörelsen för gay pride sommaren 1969. Idag hänger tidningsklipp på väggarna i Stonewall, artiklar om upploppen som startade efter en polisräd. Stonewall saknade tillstånd och drevs av maffian, då gaybarer var olagliga. I artiklarna går det att läsa om hur gästerna och en folksamling som bildats utanför baren utanför slog tillbaka när polisen grep folk som bröt mot en lag som sade att man måste ha på sig minst tre klädesplagg som stämmer överens med ens juridiska kön. Homo nest raided, Queen bees are stinging mad är en av rubrikerna. Men på väggarna hänger också souvernirer som är till salu. T-shirts och tygpåsar. Det är happy hour och ur högtalarna spelar Justin Bieber och Beyoncé. Utanför Stonewall har gentrifieringen för ett bra tag sedan nått The Village som ger intrycket av att vara ett städat och välmående medelklassområde. Få spår finns kvar av tiderna då Christopher Street och parken utanför Stonewall var hem åt utstötta hbtq-ungdomar, så kallade street kids, som blivit utslängda eller rymt hemifrån på grund av homofobiska föräldrar. Många av dem hade tagit sig till New York från andra delar av USA och var med och gjorde motstånd mot polisen, de där sommarkvällarna 69. Sedan dess har mycket förändrats. I rummet längst in på Stonewall möter ja ett lesbiskt par som firar sin bröllopsdag. De gifte sig här för fyra år sedan, säger de. Lagarna om klädkoder är såklart också historia. Några som inte har försvunnit, utan bara bytt plats, är the street kids. Precis innan jag sätter mig på Stonewall har jag träffat Lexie, en 26-årig transtjej som är en av många unga hemlösa hbtq-personer idag i New York. Hon flyttade hit från Pittsburgh efter att hennes mamma dött och vittnar om att många som är som hon har svårt att få jobb, kämpar med missbruk och tvingas ta till prostitution för att försörja sig. En studie från 2012 visar att 40% av New Yorks unga hemlösa identifierar sig som hbtq, trots att de bara utgör 7% av den totala unga befolkningen. Nästan ett halvt decennium efter att folkmassan skrek Gay Power utanför Stonewall har samhället gått igenom många viktiga förändringar, både i och utanför USA. Men samhället har fortfarande stora utmaningar framför sig, om New York och många andra storstäder på riktigt ska kunna ta hand om sina street kids.

 

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönika den 2 juli 2018. Washington.

Washington måndag.   Jag var i den lilla, vackra, historiska hamnstaden Annapolis öster om Washington för några dagar sedan. Och såg följderna av något hemskt. Hundratals journalister med mikrofoner och kameror,pennor och block på en parkeringsplats som försökte förstå varför fem människor just blivit skjutna till döds därinne på lokaltidningen Capital Gazettes redaktion. Varför? Och det var då, långt innan svaren fanns, som en obehaglig fråga, med ett nytt grumligt djup öppnade sig, för mig, på ett vis som en liknande händelse inte gjort när jag jobbat i USA senast, för sex år sedan: Kan känslan av aggressivitet mot medier ha drivit förövaren på något vis? Tidningar, radio- och Tv-stationer runt om i landet reagerade nu omedelbart på attacken i Annapolis. Inte bara genom att rapportera om dådet, utan även med att förstärkta säkerheten kring sina redaktioner, rapporterades det. Vilken aggressivitet undrar ni kanske? uttrycken; Fake News, och att media skulle vara folkets fiende upprepas nu så ofta från olika håll, även från högsta ort bland annat, att de snarast blivit som ett slags aldrig upphörande dimbankar som: förirrar, isolerar och oroar. Capital Gazette i lilla Annapolis, som just drabbats av en massaker gjorde ändå precis som alla vi andra journalister på plats den där dagen. Jobbade fram fakta om tragedin på sin egen arbetsplats för sin publik. Det visade sig att den misstänkte förövaren redan tidigare har hotat Capital Gazettes anställda efter en artikel för flera år sedan om att han åtalats för att ha trakasserat en kvinna över sociala medier. Det är ännu oklart om det är svaret på den eviga journalistiska frågan varför, och vad som just nu drev honom att i torsdags utföra gå in på redaktionen med sitt vapen och sina rökgranater. Tidningen tackar nu i sin ledare invånarna i lilla Annapolis, sina läsare, är alt det stöd redaktionen fått efter massakern. Vi kommer aldrig glömma våra kollegor som blev till offer i en meningslös attack, skriver tidningen, men fortsätter:  Vi kommer heller aldrig glömma de dödshot, och de mejl som nu kommit in till tidningen från människor som säger att de firar massakern. Vi kommer inte heller glömma att vi kallats för att vara folkets fiende. Nej, vi kommer inte glömma det, för att belysa ondska och orättvisor det är vad vi gör här, står det i tidningen. Tusentals Annapolisbor slöt efter massakern upp i en ceremoni längs Main Street i Annapolis medan klockorna ringde i Sankt Annes kyrka för att hedra de som fallit offer.  Människorna här i vårt område, skriver tidningen, har visat sitt stöd för oss och att vi inte är deras fiender.-vi är era vänner. VI är ni, skriver Capital Gazette till sina läsare.

Per Enander, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 29 juni 2018. Paris.

Paris, fredag. 

Alla som har varit här har sett dem, och alla som inte har varit i Paris har säkert också sett dem på foton, filmer eller tv-bilder. Jag pratar om de franska caféerna och bistroerna. Ibland små, ofta med uteservering, alltid välbesökta. Men är de så unika att de kan klassas som ett världsarv av Unesco? Ja, men kanske, faktiskt.

Nu driver nämligen en skara bistroägare, tillsammans med fackföreningar och företag, på frågan om att klassa parisiska bistros och caféer som Unesco-världsarv. Och förslaget stöttas såklart av kändisar - däribland parisiska författare och skådisar men också av lokalbefolkningen och Paris borgmästarkontor. Huvudargumentet är att bistros och caféer fått en särskild status efter terrordåden i Paris 2015.

Ni minns säkert. Inne i konsertlokalen Bataclan sköts människor till döds, utanför stadion Stade de France sprängde självmordsbombare sig. Och under samma kväll attackerades också tre restauranger och ett café i centrala Paris. Totalt mördades 130 personer i de här attackerna och över 350 personer skadades.

Men parisarna lät sig inte avskräckas från att gå ut på barer, bistros och restauranger. Tvärtom. Flera hashtags växte fram och tog över på sociala medier, bland annat #jesuisauterasse: jag är på uteserveringen, och #tousaubistrot: alla till bistron. Människor gick helt enkelt ut, trots novemberkyla och trots terrorattackerna, för att ta ett eller flera glas på sina älskade bistros. Och det är tack vare den här uppslutningen, och det motstånd att vägra låta terrorn vinna, som företrädarna för kampanjen menar att den parisiska bistron förtjänar en plats på listan.

Och chansen finns. Det är nämligen inte bara historiska byggnader eller unika landskap som kan bli världsarvsklassade. Det finns nämligen också så kallade immateriella kulturarv. Det bestämdes 2003 och finns till för att skydda t.ex. traditioner, riter, dansformer eller muntligt överförda kunskaper, läser jag på Unescos hemsida. Medan siffran för Sverige är noll, finns det redan 15 stycken immateriella kulturarv i Frankrike bland annat en folkdanstillställningar i Bretagne, en årliga eldfest som hålls i Pyrenéerna vid sommarsolståndet och till och med en fransk gastronomisk måltid har hittat in på listan.

Men bistroägarna och deras kampanjpartners konkurrerar med andra, liknande, förslag. Bland annat har republikens president, Emmanuel Macron, sagt att han vill få den franska baguetten märkt som ett immateriellt kulturarv. Vi får väl se om både baguetten och bistron, eller ingen av dem, hamnar på Unescos lista. Oavsett kommer baguetten fortsätta förtäras, och uteserveringarna kommer fortsätta att dra folk.

Sara Sundberg, i Paris. [email protected]