Utrikeskrönikan 8 augusti 2018.

Moskva, onsdag

I helgen som gick tog vi med våra tillfälliga besökare från Sverige på en båttur i Moskvafloden. Vi klev på i Gorkijparken, den här dagen fylld av ungdomar i märkliga peruker och fantasifulla kläder (det pågick japansk kulturfestival) och gled sedan medströms längs floden förbi sevärdheter som Kreml och Frälsarkatedraler för att till sist vända i höjd med Luzjnikistadion, där VM-finalen i fotboll nyligen spelades.

Jag kom på mig själv med att bedriva någon slags alternativguidning genom den ryska huvudstaden.

Där, sa jag när vi passerade den gräddvita bakelsen med de gyllene kupolerna som är Kristi frälsares katedral, där uppträdde Pussy Riot med sin "punkbön" i februari 2012. En aktion de dömdes till två års fängelse för. Strax därefter lade båten till vid Stora stenbron och jag berättade om Huset vid kajen, ett elitboende för dåtidens överklass men som förvandlades till rena skräckhuset under Stalintidens värsta terror då de högt uppsatta tjänstemännen och politikerna som fått lägenheter där föll i onåd, hämtades upp om natten - och sköts.

Därefter började den röda Kremlmuren med sina stjärnbeprydda torn och medan besökarna från Sverige stod upp i båten för att få så bra bilder som möjligt babblade jag vidare om nästa bro, den som leder ner från Röda torget och över Moskvafloden. Det var där som oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds vintern för tre år sedan. Liksom symboliskt, ett stenkast från Kreml. Där vakar frivilliga ännu dag och natt över blommorna och ljusen till hans minne.

När vi strax innan passerade oljejätten Rosnefts huvudkontor, mittemot Kreml,  höll jag tyst för jag tänkte att det var lite av överkurs att berätta om att det var där, en sen novemberkväll 2016, som Rysslands tidigare minister för ekonomisk utveckling, Aleksej Uljukajev greps, misstänkt för mutbrott. Enligt honom själv ett uppdiktat mål regisserat av oljebolagets starke man och president Putins högra hand Igor Setjin. I det unika målet, aldrig har en så högt uppsatt politiker satts dit så hårt under Putins tid vid makten, dömdes han till åtta år i fängelse.

Medan barnen åt rysk glass och de vuxna drack rysk öl i den stekande solen på Moskvafloden kunde jag ju inte låta bli att nämna att ön som vi gled ut med, Bolotnajaön, för några år sedan var centrum för de största regeringskritiska demonstrationer som hållits i Ryssland, sedan Sovjetunionens sammanbrott. Tillbaka vid Gorkijparken kunde jag ha knutit ihop säcken med att säga att just de där demonstrationerna 2012 och Vladimir Putins samtida återtillträde till den ryska presidentmakten allmänt ses som en vändpunkt till en mer konservativ och repressiv epok i den moderna ryska historien.

Inte som på den tiden då elitboendet i Huset vid kajen blev ett skräcknäste och de boende sköts på löpande band men däremot har risken ökat markant för att till exempel åka dit för något man skrivit på sociala medier. Och de där stora demonstrationerna som hölls på Bolotnajaön är inte särskilt vanliga längre för vem vill väl dömas till flera år i fängelse, något som hände några av demonstranterna från den tiden.

Men istället för den utläggningen klev vi av och gick vidare in i Gorkijparkens sjudande liv av rullskridskoåkande människor, sockervaddsätande barn och japansk ungdomskultur. För, kunde jag ha sagt, det är det här som är en del av tjusningen med Ryssland: Allting - högt och lågt, allvarligt och komiskt, skräckinjagande och glimrande roligt - existerar samtidigt och helt parallellt.

Johanna Melén, Moskva. [email protected]

Utrikeskrönikan 7 augusti 2018.

New York, tisdag morgon.

Varför finns det så många Q:n, frågade jag mig häromdan. Det var så märkbart att det skulle kunna vara Boven och Q-hunden som var i farten igen. Fast kanske den här gången då med en reverserad lettrosug. En annan tanke var att bokstavsmakaren Alf A Bete insett begränsningarna med den svenska marknaden, effektiviserat sin verksamhet och trots hot om handelskrig lyckats etablera sig här. Det är ju trots allt en marknad där Q är betydligt mer efterfrågad än hemma i Sverige. För er som inte läst boken eller för den delen lyssnat på Hasse Alfredsons inläsning av sin "Varför är det så ont om Q?" så handlar den om Pims och Påhittiga Johanssons äventyr i jakten bokstavstjuven Boven och hans kumpan Q-hunden. Historien har ungefär lika stor förankring i verkligheten som anledningen till att bokstaven Q helt plötsligt börjat dyka upp allt mer frekvent på President Trumps kampanjmöten. Fast med den stora och ganska dystra och betydligt allvarligare skillnaden att det finns människor här som tar den fullt på allvar.

Donald Trump har semester även om det mest verkar vara en formsak. För även om han just nu har sin bas på favoritgolfklubben i New Jersey på andra sidan floden här, så kampanjar han för fullt just nu. Det är viktiga Mellanårsval i november där republikanernas majoriteter i kongressen står på spel och Trump har lovat att kampanja sex dar i veckan fram tills dess för att stödja sina kandidater. Och på några av de senaste kampanjmötena har bokstaven börjat synas på skyltar och t-shirts bland åhörarna. I det här sammanhanget står bokstaven för QAnon och syftar på en anonym person eller personer som i höstas började posta mängder av teorier i ett forum på internet. Personen påstår sig vara hög uppsatt underrättelsetjänsteman med den högsta säkerhetsklassningen - Q. 

Det har beskrivits här som en konspirationsteori på steroider och detaljerna i den är så bisarra och så många att det skulle ta timmar att redovisa den. Men i stort går den ut på, inte helt oväntat, att världen styrs av en sammansvärjning av politiker, medier, miljardärer, militärer och underrättelseorganisationer. Men Donald Trump är bara en av tre tidigare amerikanska presidenter som står utanför sammansvärjningen. De tidigare var john F Kennedy och Ronald Reagan och Trump samarbetar med vissa individer inom underrättelsevärlden och överraskande nog den särskilde utredaren Rober Muller för att blottlägga och störta sammansvärjningen.  Nu skulle det här kunna avfärdas och skrattas bort som ofarliga stolligheter, men flera journalister som bevakar vita huset vittnar om hur de kontaktats av QAnon anhängare och uppenbarligen, av bilderna från Turmps möten, finns det tillräckligt många som tar det på allvar. QAnons kan ses som en förlängning utvidgning av Pizzagate-konspirationsteorin, som helt ogrundat hävdade att demokraterna med Hillary Clinton i spetsen drev ett pedofilnätverk från en pizzeria i Washington DC. 2016 gick en man in på pizzerian och sköt med ett automatgevär efter att ha läst om det på internet

Patrik Holmström, New York. [email protected]

Utrikeskrönikan 6 augusti 2018.

Paris, måndag För ett tag sen såg jag om Den Blå Filmen. Ni vet den från 90-talet där Juliette Binoche är skitsnygg, deppig och röker cigg på riktigt. Såna är fransmännen tänkte jag. De vet hur man röker. Det var innan jag kom hit till Paris. För nu är jag inte så säker längre. Jag hinner bara ta några första trevande steg på Paris trottoarer innan jag ser kostymklädd man med en elektronisk cigarett. Ett stort vitt moln hänger sig kvar efter honom, det sprids en doft av vanilj. Och sen ser jag en e-cigg till, och en till. Det är som om jag är förföljd av vita parfymerade moln. Sen läser jag att det blivit förbjudet att röka i sex av Paris parker den här sommaren. Jag ströscrollar igenom kommentarerna, det är applåd-emojis och uppåtvända tummar. Och sen, när jag tar flyget från Malaga till Paris hajar jag till när jag hör utropet inför landning. Säkerhetsbältet ska fortsatt vara fastspänt ja, och man får inte sätta på telefonen än. Och det är inte tillåtet att röka nej. Men så kommer tillägget: Inte heller rökning av elektroniska cigaretter. Jag är på melodramatiskt humör när jag hör det så jag konstaterar helt sonika att Paris aldrig kommer bli sig likt igen. Rökning dödar och är dåligt på så många sätt, jag vet. I Frankrike sägs det att var tredje vuxen röker och att 60 000 personer dör i förtid av det. En annan aspekt är nedskräpningen. Jag läser i en artikel att bara i Paris slänger rökarna 350 ton fimpar på marken varje år. Det är bara det att Paris är liksom inte Paris utan en Juliette Binoche look-a-like på en uteservering med en cigg i ena handen och ett glas rödvin i den andra. För att gå till botten med hur det förhåller sig med parisarnas rökande ger jag mig ut på gatorna för en ytterst ovetenskaplig studie. Mitt första stopp blir en av de parker som numer pryds av en skylt med en överkryssad cigarett. Jag går ett varv men inte ens på alkisbänken röker de. För att täcka in ett större geografiskt område tittar jag in i en park i en annan ände av stan. Här gäller bara det förbud som finns sen 2015 att man inte får röka vid lekplatser. Jag går långsamt genom parken. Se där en e-cigarett. Men det är också allt. Den slutgiltiga studien i om Parisarna slutat röka görs givetvis på en uteservering. Jag slår mig ner med en bok som täckmantel och börjar min spaning. Till vänster om mig sitter en man med e-cigarett. Mitt melodramatiska humör är tillbaka och jag konstaterar att e-cigaretten intagit Paris.

Men så höjer jag blicken över boksidorna och kan räkna till sammanlagt åtta aktiva cigaretter, och det är då jag ser henne, Juliette Binoche look-a-liken med en cigarett i handen. Förvisso en kaffe i den andra. Men det förlåter jag henne.

Utrikeskrönikan 3 augusti 2018.

London fredag.

Och en blandning av gammalt och nytt möter en besökare i England. Paul McCartney gjorde en oannonserad spelning på the Cavern i Liverpool förra veckan. Egentligen bara en liten aptitretare inför en kommande turné. Men den gavs stort utrymme både på nyhetsplats och kultursidor och recensionerna var närmast kärleksfulla efter den 76-årige stjärnans framträdande. Och det är klart att att det är en händelse värd att notera att Sir Paul är tillbaka på the Cavern, låt vara att klubben har flyttat. Men det var ju ändå på the Cavern där the Beatles spelade i början av 60-talet innan dom blev världsnamn. Men riktigt hur stora the Beatles fortfarande är förstod jag när den konservativa morogntidningen The Daily Telegraph för några dagar sen hade en lång artikel - med puff på förstasidan - om vem som egentligen skrev "In my life". En gammal Beatleslåt, alltså, på albumet Rubber Soul från 1965. John Lennon skrev texten. Men nån gång på sjuttiotalet, alltså efter Beatles splittring, så ska Paul McCartney ha sagt att han -Paul- skrivit musiken. John ska ha replikerat att Paul bara hade hjälpt till med en del av melodin.

Det där har några forskare, inklusive en kanadensisk matematikprofessor, funnit så intressant att reda ut att man konstruerat ett datorprogram som i detalj analyserat all melodier som skrivits av John respektive Paul mellan 1962 och -66. Och enligt denna grundliga analys är sannolikheten mindre än 1 på 50 att Paul skrivit musiken till In my Life. Den är för enkel för att vara Pauls, enligt forskarna. Men med det har vågen av Beatlesnostalgi ha ebbat ut för den här gången. Istället kastas blickar på en annan företeelse från förr: Tidningen the Times har fått ta del av tidigare opublicerat material av humorgruppen Monty Python. Manus och textskisser som som fått the Times att utbrista att dom funnit den heliga graalen. Lite fyndigt, men möjligen en smula överentusiastiskt. Å förmodligen intresserar dom där återblickarna på underhållare från sextiotalet mest äldre läsare och lyssnare. För om man nu bortser från verkligheten med brexitdebatt och torka som hotar jordbruket, så är det en sak som verkligen har fångat britterna, och brittiska medier, i sommar: Love Island. En dokusåpa på TV med stadigt växande miljonpublik. Finalen sändes nu i veckan. Även här har det räknats och analyserats: Och rentav hävdats att för den som vill tjäna pengar vore det bättre att delta i Love Island än att satsa på en akademisk karriär. De som vunnit där kan tjäna stora pengar på sitt nyvunna kändisskap, mer än den genomsnittliga forskaren eller professorn.

Dom där uträkningarna har förstås ifrågasatts, men för många britter är Love Island ett lockande karriäralternativ. Hela 85 000 kärlekstörstande unga britter påstås ha sökt till årets upplaga av programmet. Ungefär tre och en halv gånger så många som dom som sökte till universiteten i Oxford eller Cambridge förra året. Det var Jack och Dani som vann i finalen.

Olle Hägg, London. [email protected]

Utrikeskrönikan 2 augusti 2018.

Washington, torsdag.

Förr i tiden ansågs ju spionorganisationen CIA vara en ganska suspekt institution - men numera är de väldigt omhuldade här i USA, inte minst fråm demokraterna. Så det är därför med viss stolthet jag kan berätta om hur CIA, för länge sedan, försökte värva mig som agent - med en så kallad honey pot. Jag antar att man här i CIA-högkvarteret i Langley utanför Washington har kvar papperen.

Det var för länge sedan, under kalla kriget, och platsen var Moskva. På den tiden måste alla utlänningar där bo i speciella inhägnade utlänningshus med vakter vid grindarna. Å andra sidan fick man många trevliga grannar som man stötte på nere på gården. Bland annat var det tjusig yngre kvinna vid den amerikanska ambassaden, vi brukade småprata lite när vi ibland stötte på varandra. Efter några sådana pratstunder sa hon plötsligt, har du inte lust att komma hem till mig på en drink ikväll? OM jag hade - så vid avtalad tid ringde jag på vid hennes dörr. Ingen öppnade. Jag förmodade att hon var sen från jobbet så jag var tillbaka efter nån halvtimme och sen ytterligare nån gång men det var aldrig någon hemma. 

Sen stötte jag på henne igen dan efter nere på gården. Hon hade någon obegriplig förklaring varför hon inte kunde vara hemma. Men kom över ikväll istället på den där drinken, sa hon. För att göra en lång historia kort så gick det på samma sätt då. Efter det var hon helt försvunnen, sågs aldrig till. Men sedan efter ännu en tid kom det braskande nyheter på min teleprinter. Ryssland hade utvisat den person som var stationschef för CIA i Moskva, det hade skett tidigare men blev känt nu då. Hans namn var nämnt i telegrammen så jag gick in i listan över amerikanska diplomater i Moskva. Och mycket riktigt, där fanns han, hans täckmantel var jordbruksattaché eller så.

Men, det mest intressanta, direkt under honom och presenterad som hans sekreterare stod min granne, kvinnan som ville bjuda mig på en drink. Och då med ens stod naturligtvis allt klart för mig: Det som verkade vara en intressant inbjudan på en drink var i själva verket en operation för att snärja mig och sedan värva mig som inflytelseagent. Problemet var bara att just när planen skulle sättas i verket var sovjeterna där och utvisade CIA-chefen. Antingen begärde de väl att sekreteraren också skulle lämna landet eller så ansåg amerikanerna att även hennes identitet var röjd så det var lika bra att hon åkte hem.

Under alla omständigheter, den mindre viktiga operationen att värva mig fick läggas på hyllan och där ligger kanske planerna fortfarande och skräpar. Det här är i varje fall min tolkning av det som skedde, någon kanske anklagar mig för att ha läst för många spionhistorier, men som jag ser det är min förklaring logisk och strukturerad.

När jag nu i farten så borde jag kanske också redovisa mina förehavanden med det svenska kontraspionaget men det är så känsligt så det måste nog anstå en tid.

Sten Sjöström i Washington. [email protected]

Utrikeskrönikan 1 augusti 2018.

Berlin, onsdag. Första gången jag kom till Berlin var en kall torsdag i april 1989. Vi kom med tåget från Stockholm. Allt funkade bra tills vår tågvagn rullades av färjan i Sassnitz på ön Rügen. Där blev vi stående på en bangård, i timmar. Vi fick inte lämna vagnen. Först på kvällen blev vi äntligen kopplade till ett godståg som långsamt, långsamt rullade söderut. Men så plötsligt, när vi precis hade nått Berlins förorter, kom det en konduktör som talade om för oss att nu skulle vi gå av vid stationen Ostbahnhof och ta oss till Västberlin på egen hand. Vad jag var rädd! Jag är uppvuxen i Västtyskland, och allt jag hade hört om pappersexercisen för att få besöka DDR! Jag trodde aldrig de skulle släppa ut mig utan tvångsinväxlade pengar och en massa stämplar i mitt västtyska pass. Men vi tråcklade oss fram med pendeltåget till Bahnhof Friedrichstraße. Där vi faktiskt släpptes ut även jag, fast jag fick gå genom en annan port än de som hade svenskt pass. Ganska exakt ett halvår efter den här resan föll muren. I efterhand har jag tänkt att kaoset på min första Berlinresa antagligen var ett tydligt tecken på att slutet var nära för DDR. Tågen gick inte enligt plan, myndigheterna hade inte koll och myndighetspersoner brydde sig inte riktigt. Det Berlin som jag anlände till i går är ett helt annat. Tyskland är återförenat sedan mer än 25 år, den tyska ekonomin går som tåget, bara häromdagen kom det siffror att det råder full sysselsättning i så gott som hela landet även de östra delarna. Men det ligger en stämning över Berlin och hela landet denna sommar, som är annorlunda än bara för ett par år sedan och det inte bara på grund av den nästan infernaliska sommarhettan som råder just nu. En bekant som är uppvuxen i Östtyskland sade nyligen till mig att det känns som då, alltså 1989, strax före DDRs sammanbrott. Det är någonting som håller på att gå sönder, menade min bekant. Och hävdade att det var många som kände likadant. De flesta har det bättre än någonsin, så det går ju inte att jämföra med 1989, men många tror ändå inte på framtiden idag. Efter valet i höstas tog det ett halvår att få till stånd en fungerande regering. Sedan blev det regeringskris efter bara knappt tre månader, utan att många egentligen förstod vad den handlade om. Och nu rasar en upphetsad debatt om integrationen också av den turkiska befolkningen, som ju i många årtionden varit en som många trodde - helt självklar del av Tyskland. Det är någonting som håller på att gå sönder i Tyskland och politikerna har tappat kontakten till det som människorna verkligen är berörda av välfärd, utbildning, arbetsplatser, menar min bekant. Som 1989, fast annorlunda.

  Luise Steinberger, för P1-Morgon, i Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan 31 juli 2018.

Phnom Penh, tisdag. Det är två dager sen Kambodja gick till val. Ett val som hade många, många brister.  Det är några saker som stannar kvar hos mig. Jag tänker på 55-åriga Svay Pon. Han var en av de 80 000 inhemska valobservatörer som hade registrerats. Egentligen är det ju inget konstigt med den saken. Det var bara det att Svay Pon, som alltså är 55 år och inte en dag yngre, var ordförande för ungdomsföreningen i Phnom Penh. Alltså, ordförande för en ungdomsförening. Föreningen var dessutom en lokalförening till den ungdomsorganisation som en av premiärminister Hun Sens söner leder.    Personalen på hotellet där jag bodde skojade om att det enda som gick rätt till i det här valet, det var när väljarna skulle doppa fingret i bläck. Jag tänker även på de så kallade bycheferna som i vallokalerna höll reda på vem från deras områden som var där och röstade och vilka som inte var där. Det var inte ens fråga om att det på något vis var fel. Visst fanns det de som verkligen helhjärtat röstade på Hun Sen. Men spelplanen var riggad, det är människorättsorganisationer överens om. Det hela verkar ha varit ett skådespel för världen - ett skådespel för att bana väg för andra världsledare att kunna säga - Grattis Hun Sen, du har folkets stöd, du är en legitim ledare. Fördömanden och kritik som riktats mot det styrande partiet CPP och ledaren Hun Sen är uddlösa så länge Kina håller Hun Sen i handen. Just legitimitet har det talats mycket om inför valet. Att Hun Sen behöver visa att han minsann har stöd bland folket. En del internationella valobservatörer användes också flitigt i spelet. De utgjorde en annan del av den legitimitet som Hun Sen ville ha. Och tyvärr så blir det så att även som journalist blir man ofrivilligt en del av en sådan cirkus. I synnerhet som utländsk journalist. Så snart några valarbetare fick nys om att här var en utländsk journalist, då skulle man vara hövlig och ställa upp på ett foto. Stod man och intervjuade någon så var det nyfikna valarbetare som dirigerade flera mobilfotografer för att ta bild en. Märkligast var nog när några soldater, med en general i spetsen ville ta bild med mig, i en vallokal. Då hade de ändå hunnit knäppa några bilder i smyg från alla möjliga vinklar. Inhemska journalister fick dock inte lika mycket uppmärksamhet. De har man försökt tysta ett bra tag och lyckats i princip. Dagarna innan valet blockerades flera oberoende medier på nätet. Nu när valet är över går sidorna att nå igen. Men hur länge till?

Hewa Abdelzadeh, Phnom Penh, Kambodja [email protected]

Utrikeskrönikan 30 juli 2018.

Istanbul, måndag En rätt vanlig beskrivning av journalistrollen är att vi ska vara läsarnas, tittarnas eller lyssnarnas ögon och öron på marken. Men näsor då? I filmens värld har doft-bio faktiskt funnits till och från ända sedan 50-talet, då man testade att använda biosalongens luftkonditionering för att sprida olika dofter i rummet, dock utan att att det blev någon större hit. Med fyndiga namn som Aromarama, Smell-o-vision och Sensorium fortsatte filmindustrin testa sig fram och på tvåtusentalet lanserades 4D-bion, med regn på biobesökarna, vibrerande stolar eller just lukter. Så, tänk om man kunde göra doft-radio. Musikguidens sändningar från sommarens konserter skulle kunna kompletteras med den där lite surt fräna doften av lera som uppstår när tusentals människor samlas på ett fält efter att det regnat. Rapporteringen från VM i herrfotboll hade kanske fått lite mer närvaro av svettlukt som sipprar igenom högtalarna. För att inte tala om matradio! Om doftradio fanns hade ni förra sommaren kunnat följa med mig och känna hur det luktade om kamelerna i Qatars femtiogradiga öken, eller känna soplukten längs Gazas strand. Förra veckan var jag i Grekland och några av de orter som drabbades hårdast av de förödande bränderna där. Dagen efter att elden tvingat hundratals människor att fly från sina hem pyrde det fortfarande från tomter, träd och byggnader. Röklukten stack i ögon och näsa, det var som att befinna sig mitt i resterna av en enorm brasa. Ni lyssnare som varit här i Istanbul vet nog redan att det är en stad med många dofter. Från havet och båtarnas motorer, till matoset från kebabställena och den söta röken från vattenpiporna. Och självklart från kahvaltin den turkiska frukosten, som serveras på var och varannat café. Salta ostar, fyllda pannkakor, fräsande grytor med ägg och tomat, nybakt bröd med sesamfrön. En mindre angenäm upplevelse för doftsinnena här är den som känns när man strosar längs de kullerstensbeklädda gatorna bland stadens oräkneliga katter. Jag tycker faktiskt om katter trots att jag är allergisk mot dem men doften av deras urin hade jag gärna varit utan. Tur då att stadens många hamam bidrar med den rena doften av citrontvål som man skrubbas från topp till tå med, en doft som blandas med handdukar som doppats i kallt pepparmintsvatten och förstås de ångande glaskopparna med sött svart te.

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönika 27 Juli 2018.

Lysekil fredag,

Nu är det inte särskilt länge kvar tills jag går på semester och ledighet. De sista veckorna blev betydligt mer intensiva än vad jag kunde föreställa mig med brittisk regeringskris, Natotoppmöte med Donald Trump i en av huvudrollerna, demonstrationer mot hans besök i Storbritannien, nya frågetecken kring Brexitförhandlingarna och hur de svenska skogsbränderna påverkat EU där flera medlemsländer ställt upp med materiel och personal som skickats till Sverige.

Arbetsdagarna har varit långa och timmarna i sängen varit få, väldigt få. Ändå kommer jag att tänka på alla de brandmän som oförtrutet kämpar vidare med bränderna i Sverige och förstås Grekland. Hettan är mer eller mindre konstant, röken ligger stundtals tät och gör det svårt att andas och svetten rinner hela tiden i ansiktet, på ryggen och på armarna.

Brandmän har vittnat om att det är svårt att hålla brandslangarna i timme ut och in eftersom händernas och armarnas muskler emellanåt får kramp. Jag kan lova att i Bryssel, där jag jobbat i fyra år följs de här brandmännens vedermödor och oförtröttliga arbete med stort intresse. Hela EU-maskineriet följer brandsläckningsinsatserna i Grekland och Sverige mycket noga och precis som i Sverige och Grekland, har personal som kan tänkas vara eller bli inbegripen i det här arbetet, fått senarelägga sin semester eller fått avbryta den tillfälligt precis som räddningspersonal i Grekland och Sverige.

Någon som inte heller gått på semester är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker som tillsammans med handelskommissionären Cecilia Malmström åkte på visit till Washington för att träffa den amerikanske presidenten Donald Trump. Allt för att försöka få Trump att skruva ner sitt hårda tonläge och tuffa retorik mot EU och för att få honom att inte utvidga handelskonflikten med EU genom också att dra in den så för flera av EU-länderna viktiga fordonsindustrin i handelskonflikten.

Mötet beskrivs i Bryssel som mer eller mindre en succé, inte minst för Juncker personligen eftersom Trump lovade att inga fler handelsområden, förutom dom som redan ingår i handelskonflikten, ska dras in i det är. Bara för fordonsindustrin sades ungefär 50 miljarder Euro stå på spel.

Juncker sade efteråt att det som han hoppats på, hade han också kunnat vara med att leverera till EU-medborgarna. Flera kritiker, hade inför resan, ifrågasatt om ens Juncker skulle resa med tanke på de senaste diskussionerna om hans hälsa som uppstod efter att TV-bilder cirkulerat med honom där han behövde ha hjälp att gå upp och nedför ett podium i samband med Nato-toppmötet i Bryssel för ett par veckor sedan. Efteråt sades det att han hade svår ischias med kramper. Men Juncker visade sina kritiker att han fortfarande är en maktfaktor att räkna med efter sitt möte med Trump.

Jan Andersson, EU-korrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan 26 juli 2018.

På Ataturk-flygplatsen i Istanbul sitter en förtvivlad familj från Pakistan. Dom har precis landat med ett plan från Lahore, och vill söka asyl. Men den turkiska gränspolisen vill inte släppa in dom, så nu sitter dom här på rad längs med väggen i migrationspolisens väntrum. Mitt emot sitter en tjänsteman och stirrar in i sin dator medan han äter nudlar direkt ur paketet. Dom är sex stycken. Pappan i familjen sitter och stirrar rakt fram. Mamman håller om den yngsta dottern och gråter tyst. Den äldste sonen, som är i 20-årsåldern, han vägrar sitta, å vankar oroligt fram och tillbaka. Det går nån timme, sen kommer en kvinnlig polis kommer in i rummet. "Nu ska ni åka härifrån, nästa plan till Lahore! Och ställ inte till med nåt problem!". Familjen, som alltså precis kom från Lahore, tittar förvirrad på varandra. Pappan svarar, nejnej, vi kan inte åka tillbaka. Vi vill söka asyl, vi har rätt att söka asyl. Pappan vägrar resa sig trots uppmaningar från den kvinnliga polisen. Hon försvinner ut ur rummet, tillbaka kommer en manlig polis, han är lite bättre på engelska och säger att "om ni inte lämnar frivilligt kommer vi skicka tillbaka er ändå, men då blir det i handbojor". I efterhand frågar jag en kollega med bra koll på såna här fall: har Turkiet verkligen rätt att göra såhär, alltså bryter det inte mot rätten till en asylprövning att skicka tillbaka någon med vändande plan som säger att man vill söka asyl? Turkiet har ju skrivit under Genèvekonventionen, alltså FN:s flyktingkonvention. Men Turkiet har geografiska undantag i Genevekonventionen, man ger alltså inte alla möjlighet att ens försöka ansöka om flyktingstatus. Dessutom respekterar landet i praktiken inte principen att man inte får skicka tillbaka en person till en plats där dennes liv hotas på grund av exempelvis religion, sexuell läggning, eller politisk åskådning. Dom osäkra eller som i det här fallet obefintliga asylförfarandena har Turkiet fått kritik för, bland annat av Eu-kommissionen. Men det hjälper ju inte den här familjen, som är helt i händerna på dom turkiska poliserna. Jag vet förstår inte om den pakistanska familjen hade några asylskäl. Men jag vet, för jag såg det, att dom inte ens fick chansen att presentera sina argument. I väntrummet börjar familjen bli desperat. Pappan reser sig upp och lägger en hand på polisens arm och försöker förklarar att han inte alls är här för att ställa till problem, han är här för att sonen är hotad, "dom kom för att döda honom", säger han. Men polisen föser bort mannens hand, och rör inte en min. "Next flight - home", säger han. Hur det gick för familjen vet jag inte, för där någonstans lämnar jag rummet. Men förmodligen blev det nästa plan hem till Lahore - med eller utan handbojor.

Filip Kotsambouikidis, Istanbul [email protected]