Utrikeskrönikan 26 juli 2018.

På Ataturk-flygplatsen i Istanbul sitter en förtvivlad familj från Pakistan. Dom har precis landat med ett plan från Lahore, och vill söka asyl. Men den turkiska gränspolisen vill inte släppa in dom, så nu sitter dom här på rad längs med väggen i migrationspolisens väntrum. Mitt emot sitter en tjänsteman och stirrar in i sin dator medan han äter nudlar direkt ur paketet. Dom är sex stycken. Pappan i familjen sitter och stirrar rakt fram. Mamman håller om den yngsta dottern och gråter tyst. Den äldste sonen, som är i 20-årsåldern, han vägrar sitta, å vankar oroligt fram och tillbaka. Det går nån timme, sen kommer en kvinnlig polis kommer in i rummet. "Nu ska ni åka härifrån, nästa plan till Lahore! Och ställ inte till med nåt problem!". Familjen, som alltså precis kom från Lahore, tittar förvirrad på varandra. Pappan svarar, nejnej, vi kan inte åka tillbaka. Vi vill söka asyl, vi har rätt att söka asyl. Pappan vägrar resa sig trots uppmaningar från den kvinnliga polisen. Hon försvinner ut ur rummet, tillbaka kommer en manlig polis, han är lite bättre på engelska och säger att "om ni inte lämnar frivilligt kommer vi skicka tillbaka er ändå, men då blir det i handbojor". I efterhand frågar jag en kollega med bra koll på såna här fall: har Turkiet verkligen rätt att göra såhär, alltså bryter det inte mot rätten till en asylprövning att skicka tillbaka någon med vändande plan som säger att man vill söka asyl? Turkiet har ju skrivit under Genèvekonventionen, alltså FN:s flyktingkonvention. Men Turkiet har geografiska undantag i Genevekonventionen, man ger alltså inte alla möjlighet att ens försöka ansöka om flyktingstatus. Dessutom respekterar landet i praktiken inte principen att man inte får skicka tillbaka en person till en plats där dennes liv hotas på grund av exempelvis religion, sexuell läggning, eller politisk åskådning. Dom osäkra eller som i det här fallet obefintliga asylförfarandena har Turkiet fått kritik för, bland annat av Eu-kommissionen. Men det hjälper ju inte den här familjen, som är helt i händerna på dom turkiska poliserna. Jag vet förstår inte om den pakistanska familjen hade några asylskäl. Men jag vet, för jag såg det, att dom inte ens fick chansen att presentera sina argument. I väntrummet börjar familjen bli desperat. Pappan reser sig upp och lägger en hand på polisens arm och försöker förklarar att han inte alls är här för att ställa till problem, han är här för att sonen är hotad, "dom kom för att döda honom", säger han. Men polisen föser bort mannens hand, och rör inte en min. "Next flight - home", säger han. Hur det gick för familjen vet jag inte, för där någonstans lämnar jag rummet. Men förmodligen blev det nästa plan hem till Lahore - med eller utan handbojor.

Filip Kotsambouikidis, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 25 juli. 2018.

Berlin, onsdag. Jag är tysk när vi vinner, men invandrare när vi förlorar. Det var en av nyckelmeningarna i Mesut Özils redogörelse för varför han bestämt sig för att sluta i det tyska fotbollslandslaget. Mesut Özil, född och uppvuxen i Tyskland, men med turkiska rötter, var inför VM hårt kritiserad på hemmaplan efter att ha låtit sig fotograferas tillsammans med den turkiske presidenten Erdogan. När Özil till slut, i söndags, meddelade att han nu lämnar landslaget, så kritiserade han både det tyska fotbollsförbundet och tyska medier för rasism. Han känner sig orättvist behandlad och inte accepterad i det tyska samhället. Det är ju inte bara i Tyskland som spelare med rötter i andra länder än det landslag de representerar har väckt debatt den här sommaren. Minns till exempel de två schweiziska spelarna Granit Xhaka och Xheran Shaqiri, med kosovoalbanskt ursprung, som under matchen mot Serbien i VM, firade var sitt mål med en målgest som symboliserade den dubbelhövdade örn som pryder den albanska flaggan. Det mötte ilska inte bara bland serber, utan även i Schweiz. Spelarna kritiserades för att de visade sina främsta sympatier för ett annat land än det de spelade för. Och i Schweiz har debatten fortsatt efter VM. Det schweiziska fotbollsförbundets ordförande Alex Miescher uppmanade i en intervju politikerna att fråga sig om inte det dubbla medborgarskapet borde slopas. Och i världsmästarlandet Frankrike, där många av landslagsspelarna har afrikanskt ursprung, så är det uppenbarligen en känslig fråga för många. Det visade sig inte minst när Trevor Noah, som leder den amerikanska talkshowen The Daily Show, i sitt program skämtsamt gratulerade Afrika till VM-guldet. Noah som själv har rötter i Sydafrika, gladdes åt att många spelare i Frankrike liksom han har afrikanskt ursprung. Men det uttalandet fick den franske ambassadören i USA att i ett brev kritisera Trevor Noah och poängtera att spelarna i det franska landslaget inte är afrikanska utan just franska. Varpå Noah frågade sig i sitt program, varför de inte kan vara både och. I Tyskland har fotbollsspelaren Mesut Özil från många fått helhjärtat stöd för sina anklagelser om rasism och att invandrare mäts med en annan måttstock än icke-invandrare. Men från andra får han fortsatt kritik för att sakna självinsikt och självkritik. Debatten i Tyskland lär fortsätta. En debatt som handlar om rasism, tillhörighet och integration. Men också om politik och respekt för demokratin.

Joel Wendle, för P1-morgon, i Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan 24 juli.

Maputo, tisdag. Nu har det gått mer än en månad sedan jag första gången klev av planet i Mocambiques huvudstad Maputo. Då var Mocambique ett av de afrikanska länder jag faktiskt aldrig tidigare besökt och från början visste jag inte så mycket om landet, mer än att det är ett av världens 10 fattigaste länder. Från bilfönstret i taxin från flygplatsen såg jag rader av plåtskjul, pampiga minnesmärken från frihetskriget då man slog sig fri från den portugisiska kolonialmakten, sen kommer fina nybyggda lyxvillor bakom murar med taggtråd. När man närmar sig centrum syns kommunisttidens gråa betong, byggnader i art deco-stil och nya glänsande skyskrapor. Men stadskärnan är sliten och överallt syns fasader i förfall. Ärligt talat var jag ganska nervös över det här med att bo ensam i en villa stora delar av sommaren och kanske framförallt över att köra bil i vänstertrafik. Men det fanns andra saker som oroade också. När min sambo började planera att komma och hälsa på med våra barn började han med att läsa brittiska reserekommendationer som bland annat varnar för kidnappningar och den höga brottsligheten här. Men då bad jag honom kolla vad man skriver om Sverige. Och då kunde vi läsa att brittiska myndigheter bland annat varnar för att det är stor risk att terrorister ska utföra dåd i Sverige. Även om det är sant och faktiskt har skett, så tror jag inte att det är något som de flesta av oss svenskar förknippar med vårt land. Sverige är ju så mycket mer. I Kenyas vibrerande huvudstad Nairobi ligger områden med hundratusentals plåtskjul alldeles intill skyskrapor, lyxhotell och högteknologiska företag. Jag hade aldrig kunnat gå i de trånga gångarna mellan plåtskjulen om jag inte haft sällskap av folk som bodde där. Men trots allt våld, missbruk och den uppenbara fattigdom som existerar där så tyckte ungdomarna som jag pratade med att det var en trygg plats, de var stolta över sitt område, den gemenskap och kreativitet som också finns där.

En plats är alltid så mycket mer än hur den verkar för en utomstående. Jag har bara börjat, att lära känna Maputo. Och visst kommer jag att minnas gatubarnen som tigger i gatukorsningarna och mannen i smutsig kläder som letar efter mat i en sopcontainer när jag kör förbi. Men också transpersonerna som i tjusiga klänningar åt middag vid bordet bredvid mitt på en av stans hippaste restauranger. Jag bär också med mig promenaderna längs den vackra strandpromenaden, möten med varma och trevliga människorna, den goda maten, den vackra konsten, musiken från jazzklubbarna och den otroligt härliga stämningen på reggae konserten i konstnärskollektivet som jag besökte i går kväll. Nu har det snart blivit dags att med vemod skiljas från en plats som skrämde mig en aning för bara några veckor sedan. Det farligaste som hänt är att jag av misstag råkade äta rå kyckling, men det fick som tur var inga konsekvenser alls. Nu kör jag den fyrhjulsdrivna jeepen på Maputos avenyer som om vänstertrafik är fullkomligt naturligt. I morgon styr jag kosan mot Zimbabwe där man om mindre än en vecka ska hålla ett historiskt val.

Maria Ridderstedt [email protected]

Utrikeskrönikan 23 juli. 2018.

Tbilisi, måndag. Jag tänker att jag ska minnas den här sommaren i bilder.

Naturskönt romantiska som de kaukasiska bergen liksom klädda i mjuk grön sammet längs vindlande vägar mellan Georgien och Ryssland.

Nyhetsmässigt historiska som VM-fotbollen jag fångade på bild i luften mellan Vladimir Putin och Donald Trump under toppmötet i Helsingfors. Den boll som Putin skänkte Trump som hivade den vidare till sin fru Melania men som nu, uppges det, undersöks av amerikansk underrättelsetjänst. Kanske innehåller den dold rysk avlyssningsapparatur.

En symboliskt dråplig bild från prisutdelningen på Luzjnikistadion i Moskva där alla är dyngsura utom Putin, för han har fått ett paraply. Till skillnad från presidentkollegorna Kolinda från Kroatien och Emmanuel från Frankrike som dryper i kapp med silver- och guldmedaljörerna.

Och så finns där bilden som är allt på en gång; rolig, historisk, sensationell och till bredden fylld med budskap. Det är bilden på när Veronika Nikulsjina från ryska konstkollektivet Pussy Riot gör dubbel high five med Frankrikes VM-hjälte Kylian Mbappe, mitt under finalen i fotbolls-VM och rakt framför ögonen på president Vladimir Putin och hela världen. Fram till den här stunden, i den 10:e spelminuten av andra halvleken hade VM-turneringen varit en fullskalig rysk succé: Spelmässigt för det ryska landslaget som aldrig nått så långt tidigare. PR-mässigt för den ryska ledningen som kunde visa hela världen hur man på ett organisatoriskt exemplariskt vis kunde arrangera VM och för ryssarna i allmänhet ett ögonblick av stolthet då människor från när och fjärran kom hit och sa:

Wow, vilket land, vilka människor och inte alls vad vi trott om er!

På det stora hela hamnade mer negativa saker, som samtidigt pågående rättsprocesser mot ryska människorättsaktivister, vittnesmål om tortyr i ryska fängelser och en självcensurerande rysk press, i bakgrunden. Men så, mitt under själva VM-finalen, stormade fyra Pussy Riotmedlemmar, iklädda polisuniformer, in på planen för att lämna en påminnelse om att ytan inte alltid stämmer överens med innehållet.  Aktionen, som de döpt till "polismannen kliver in i spelet", beskrivs av gruppens likasinnade som deras mest lyckade aktion hittills och lättare för fler att ta till sig än den så kallade punkbönen i Frälsarkatedralen i Moskva för sex år sedan som ledde till två års fängelse för deltagarna. Visserligen sägs fotboll vara religion för vissa men det är ändå lindrigare att svära på fotbollsplan än i kyrkan.

Hur Vladimir Putin reagerade vet vi ännu inte.

Den ryske VM-generalen Aleksej Sorokin har kallat aktionen för respektlös men, trots allt, en engångsföreteelse. Veronika Nikulsjina och de tre andra sitter nu fängslade i 15 dagar. Och bilden där hon gör dubbel high five med Kylian Mbappe är, oavsett vad man tycker om själva tilltaget, en odödlig klassiker.

Johanna Melén, Tbilisi. [email protected]

Utrikeskrönikan 20 juli 2018.

Fotbolls-VM är över och pokalen har landat i Frankrike. USA var ju inte med och spelade, men trots det har mästerskapet varit minst sagt närvarande här. USA är inte en klassisk fotbollsnation men till och med Donald Trump verkar ha tittat. Han inledde mötet med Putin i måndags med att berömma honom för ett mycket lyckat VM. Trump sa att han sett hela finalen och att han var imponerad av spelet men också av värdnationens jobb. Under mästerskapet visar USA att det är ett land bestående av många nationaliteter. Här i New York, en av världens mest mångkulturella städer, blir det verkligen extra tydligt. Nästan alla har en relation till ett annat land. Ungefär en tredjedel av de som bor i New York är födda utanför USA, det märks när man ser fans i olika landslagströjor. Helt plötsligt pratar dessutom alla med varandra - sport är en bra icebreaker. Av en slump är jag i Astoria i stadsdelen Queens när Kroatien slår ut England i semifinalen. Queens är den plats i världen där det talas flest antal språk, flera hundra stycken. Här pratas till exempel ryska, koreanska, grekiska och kreol. Jag kommer ut från ett museum precis när matchen är slut och tänker att jag hamnat i "lilla Zagreb". Blått, rött och vitt överallt. Jublet vill aldrig tystna, bilarna tutar. Ur sportbarer strömmar människor med ansikten målade i Kroatiens flaggas färger. De sjunger den kroatiska nationalsången. Vissa menar att sport på många sätt göder nationalism. Absolut, så kan det vara, aldrig sett så många dela svenska flaggor i sociala medier som när Sverige spelat i VM. Samtidigt kan det ha en inbjudande effekt och öppna för samtal. Jag träffar en kvinna som först skojar och säger att hon vägrar prata med någon från Sverige - "Sverige förnedrade ju Mexiko 3-0!". Hon skrattar och vi fortsätter prata. Kanske var det en sådan stämning som Trump och Putin hoppades på under mötet i måndags. I slutet av pressträffen fick Trump en fotboll av den ryske ledaren. Nu ligger bollen hos honom. Om åtta år är det USA:s tur att arrangera VM, tillsammans med Kanada och Mexiko. Här kan behövas en icebreaker. Efter G7-mötet, där Trump förnedrade Kanadas premiärminister, är inte relationen länderna emellan den bästa. Och mot Mexiko vill Trump bygga en mur. Hur ska det gå? Kommer det vara annorlunda att samarbeta när det finns en fotboll med? Återstår att se.    

Caroline Lagergren [email protected]

Utrikeskrönikan 19 juli 2018.

Bryssel, torsdag.

För en dryg vecka sedan var det Nato-toppmöte och på den första dagen hölls en middag med de närvarande stats- och regeringscheferna. Även EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker var inbjuden till den middagen.

Inför middagen så var det en programpunkt utomhus.

På TV-bilderna därifrån så ses Juncker få hjälp av flera närvarande stats- och regeringschefer däribland Nederländernas premiärminister Rutte. Det handlar dels om att ta sig upp på en trappa till ett podium, att sedan stå på det här podiet i åtskilliga minuter - där också Juncker ses ge kindpussar till Frankrikes president Macron och till Merkel från Tyskland. Sedan får Juncker hjälp att ta sig ner för podiet och vandra därifrån. Samtidigt som TV-kamerorna följer varje rörelse.

Kritiker hävdar att Juncker var berusad. EU-kommissionens talespersoner sade efteråt att Juncker har svår ischias och hade kramper i samband med middagen på onsdagen.

Rutte sade efteråt att han inte tyckte att Juncker luktade någon alkohol.

Hur som helst så blossade debatten upp igen om Junckers hälsa och om han är kapabel att leda EU-kommissionens arbete.

Hans hälsa har varit ett diskussionsämne här i Bryssel med jämna mellanrum. Att faktiskt hans hälsa är ett ämne som tidvis diskuteras, istället för vad han faktiskt åstadkommer politiskt som en av de mäktigaste politikerna i hela EU med halv miljard medborgare.

I Sverige har vi under de senaste åren fått se politiker tagit allt i från time-out till avgått - antingen självmant eller tvingats till det - eftersom deras hälsotillstånd har blivit en politisk belastning, dels för dem själva och dels för det parti som de företräder.

När det gäller EU-kommissionens ordförande Juncker så har sådana krav inte framförts av de ledande företrädarna för varken Europaparlamentet eller rådet där de 28 medlemsländerna är representerade. Ingen stats- eller regeringschef har heller ställt det kravet.

Däremot snackas det rejält. Inte minst inom EU-kommissionen där frågan är vem som leder EU-kommissionens arbete återigen aktualiserats, är det faktiskt ett person som fått det här förtroendeuppdraget på politisk väg, eller är det en tjänsteman som Martin Selmayr och som tidigare var Junckers egen stabschef, som styr kommissionens arbete.

Frågan är ytterst besvärlig att hantera eftersom få vågar rikta kritik mot Juncker av rädsla för att drabbas av represalier eller av EU-kommissions onda öga.

Faktum kvarstår dock och det är att diskussionerna går heta om Junckers hälsotillstånd. I Sverige är politiker verksamma i en förtroendebransch.

Samtidigt har Juncker få uttalade kritiker efter sättet han lett t.ex. arbetet med det krisdrabbade Grekland med landets dåliga ekonomi. Flera av hans supportrar lyfter ofta fram hans skicklighet och duglighet som en av Europas ledande politiker.

Ändå kan jag inte låta bli att undra om han hade kunnat sitta kvar om han varit politiker på riksplanet i Sverige.

Jan Andersson, Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönikan 18 Juli 2018.

Stockholm onsdag. Precis för en vecka sedan rullade natt tåget in på Stockholm central. Den andra natten i rad på tåg och jag hade för första gången sovit lika gott som mina barn. Det tar ett tag att vänja sig vid gynget på rälsen. I dryga tre veckor hade vi rest med tåg genom Europa. Om någon händelsevis missat det så är tågluff det nya inne. Så populärt just nu att jag sprang på en kollegas tågluffande son i Villach. Och det var faktiskt lika roligt som när jag tågluffade på 90-talet. Inte lika spontant kanske och inga nätter på en parkbänk. Pengarna räckte till mat hela resan men det var ändå ett litet äventyr för en barnfamilj van vid medelklasslivets bekvämligheter. Barnen fick lära sig att det går bra att äta frukost på ett peronggolv ena dagen för att andra dagen äta fint med vita dukar och äkta silverbestick. Att på vissa sträckor måste man sova på väskan med det man håller kärt i, för att det inte ska försvinna under natten men att de flesta människor är hur goa som helst. Dagens interrrailkort är inte lika förmånligt som på den gamla goda tiden. Man behöver boka platsbiljett oftare men inte alltid, och det var extra roligt att stå där beredd med ryggsäckarna på perrongen och spana in i kupéerna efter möjliga sittplatser. För barnen fanns det en stor nackdel; wifi ute på kontinentens tåg fungerar så där. Och vad gör man om man inte får spela? Som sex-åringen uppgivet suckade: jag har ju sett det här nu. Jättelänge. Om de österriska alptopparna utanför tågfönstret.

Själv tyckte jag det var skönt att inte kunna kolla mina sociala medier konton jämt och ständigt. Att bara sitta en stund och låta tankarna vandra. Det är inte riktigt så mitt resande brukar se ut, inte sällan åker man direkt från flyget till en intervju och sen till hotellet och redigerar ut den. Tid är ofta en bristvara i det här annars så fantastiska jobbet. Efter den här sommarens långsammare färd funderar jag på allt man missar när stresspåslaget och tunnelseendet slår till. En annan positiv erfarenhet av att tågluffa i central-Europa var medresenärernas telefon- och spelhyfs. Inga spel med ljud, konversationer i låg samtalston och framför allt noll högljudda telefonsamtal av vilka man bara hör ena parten. Jag antar att folk fick samtal men de måste ha skött det tyst och utan att inkräkta på sin grannes ljudrum.

Sedan kunde det vara andra ljud; som VM-fotbollsfest och ungdomsgäng på väg hem från festival - men avsaknaden av högljudda privata mobilsamtal som jag inte vill höra men inte kan slippa ifrån ja det var helt underbart. Jag inser att jag låter lika modern som någon född 1930 men kära medsvenskar, vi har något att lära här av våra europeiska grannar. Prova så får ni se!

Naila Saleem, Stockholm. [email protected]

Utrikeskrönikan 17 juli 2018.

Washington tisdag. Det finns ett dokument på 29 sidor här som, när man väl fått ögonen på det, är svårt att släppa. Och dokumentet kanske inte heller så lätt släpper taget om president Trump. Det är åtalsunderlaget mot de 12 ryska agenterna från den militära underrättelsetjänsten GRU som anklagas för att ha hackat och lurat sig in i amerikanska datasystem i syfte att påverka utgången av valet mellan Donald Trump och Hillary Clinton 2016. I går, i Helsingfors när ledarna för världens två största kärnvapenmakter höll presskonferens, frågade Donald Trump, igen, var är de 33 tusen mejl som försvunnit från Hillary Clintons privata dataserver? För Trump verkar det alltid vara inrikes valkampanj, även när han är på toppmöte om världens stora ödesfrågor. De här mejlen var ett slagträ i presidentvaldebatten 2016 och en kväll i Florida för nästan exakt två år sedan, den 27 juli, frågade Trump retoriskt om de här mejlen på ett kampanjmöte och sa; Ryssland; om ni lyssnar: jag hoppas att ni kan hitta de här försvunna mejlen som, sa Trump och försökte rikta en pik mot de amerikanska myndigheterna, som inte hittat dom. Åter till det 29-sidiga dokumentet nu: Med en tajming, som väcker förundran, står där nu att läsa hur de ryska GRU-hackarna samma dag, eller dagarna omkring Trumps Floridatal riktar en attack mot e-postkonton tillhörande tjänstemän inom Hillary Clintons kontor. Här finns också detaljerade beskrivningar om hur GRU-agenterna, från sina kontor i två byggnader i Moskva, skickade fejkmejl till Clintons tidigare kampanjchef och hur agenterna kan tränga in i materialet i datorn och följa vad som händer där. Hundratals datorer hos demokraterna och andra känsliga nätverk attackerades, om det innebar någon påverkan i valrörelsen tar anklagelseakten inte ställning till. Ingen här tror väl på allvar att de ryska GRU-agenterna någonsin lär komma inflygande till Washington från Ryssland för att medverka i en amerikansk rättsprocess. Men detaljrikedomen med datum och allt fascinerar. Inte bara mig, utan även experter. Hur har de amerikanska underrättelsetjänsterna fått fram all denna information? Följde de cyberattackerna i realtid eller har de lyckats rekonstruera förloppen i efterhand? Ryssland kallar anklagelserna absurda, men de som utfört cyberattackerna vet ju om anklagelserna är korrekta. Och det kan i så fall vara avskräckande. En professor säger till New York Times att han tror att just det är själva syftet med detaljrikedomen. Det är en signal från amerikanska myndigheter att de vill visa hur mycket de vet och att det ska avskräcka de som funderar över framtida cyberattacker. Och det är val snart igen här i USA. I Sverige också.

Per Enander, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 16 juli 2018.

Bangkok måndag. I lugnet efter grottan. Tillbaka i luftkonditionerad bekväm urban vardag. Det är inte svett och stress och lera upp över anklarna längre. Det är inte på liv och död. Och det är en liten aning - tomt. Som när en riktigt riktigt bra bok eller TV-serie tar slut. Och redan dagen efter den lyckliga upplösningen stod det också klart att det blir en film om Tham Luang och pojkarna. Det har pratats mycket om varför vi fängslats så av detta drama. Att det både var så ofattbart storartat och samtidigt så vardagligt. Pojkar som cyklar iväg en extra sväng efter en fotbollsträning. Och så den plötsliga livsfaran. Föräldrarnas ångest. Så lätt att förstå. Pojkarnas ångest. Och tränarens. Tiden som går. Hungern. Väntan. Det mesta pekade mot tragedi.

Men så kom alla de goda krafterna. Både tron på de andliga krafterna. Alla bönerna, munken som förutsåg att pojkarna var vid liv och skulle hittas. Ritualerna för att försöka blidka anden i grottan. Som man tror på i trakten. Den av en prinsessa som efter en Romeo & Julia-lik kärlek tog sitt liv och vars blod flyter i floden. Hon som är lockande och farlig, särskilt för unga män.

Och så alla de goda krafterna av helt vanligt levande kött och blod. Från byarna, Bangkok, hela landet och hela världen. Alla som bidrog med sitt. Om det så var att genomföra den svåraste grotträddning världen känt - eller att servera mat och städa toaletter. Så att allt runtomkring skulle fungera.

De där pojkarna är våra barn också, sa en av alla tusentals volontärer jag pratade med strax innan de sista var räddade. Vi måste göra allt var och en kan för dem. Det var bara minuter innan jublet utbröt. Alla var räddade. Den sista helikoptern flög över våra huvuden - och hela torget där volontärer och världspress samlats lyfte. Några kvinnor sprang runt och ville dela ut äpplen till alla för att fira. Free Apples! Det blir en lite komisk scen i filmen. Eftersom allt redan var gratis hela tiden. Mat, kaffe, frukt, myggmedel och massage. Bekostat av myndigheter och sponsorer.

Och så alla vi hundratals journalister som väl får statistroller. Som var de som bidrog allra minst förstås, men fick vår dos av välkomnande och välvilja också. Alla tack för att vi var där och såg och förmedlade kampen och hoppet. All förundran över att vi kommit så långt ifrån, från alla världsdelar. Och över alla nyhetssajter där deras lilla Mae Sai och Tham Luang låg i topp hela tiden. Alla selfies människor ville ta med en. TV-kameran jag fick vinka in i. Say Hello to thai people! Och en annan lokal kanal: Do you like thai food? Mmm, it's very good! Att ha fått vara en liten, liten del av detta stora drama. Denna berättelse om hopp och att det omöjliga kan vara möjligt. Trots allt som talar emot. Om alla samarbetar och gör vad de kan - och tar hjälp av de bästa. Så - vad ska vi ta oss an härnäst?

Gunilla Österlund, Bangkok gunilla.ö[email protected]

Utrikeskrönikan 13 juli 2018

Paris, fredag.

För sju år sedan jobbade jag med att sälja glass i Lyon här i Frankrike. Varje arbetsdag gick jag förbi ett torg vid stadens opera, och förvånande ofta susade det förbi kostymklädda män, med portföljer i handen eller axelremsväskor i läder, på sparkcyklar. Udda, tyckte jag, tills jag insåg hur utbredd sparkcykeln är i franska storstäder. Det som jag tyckte var en barnleksak fanns överallt i vuxenstorlek och med rejäla däck och bredare ståplatta.

De senaste åren har även elsparkcykeln dykt upp. Egentligen är det ett perfekt transportmedel för latmaskar. Jag själv kvalar in i den gruppen. Tänk vad skönt att bara ställa sig på en platta och sen susa fram smidigt genom trafiken.

För tre veckor sedan dök det dessutom upp en ny aktör på Paris marknad för delade transportmedel nämligen hyrbara elsparkcyklar. Perfekt timing, det finns nämligen en lucka på marknaden. Parisarna hade vant sig vid ett välfungerande och väl utbyggt system för hyrcyklar. Men staden bestämde sig för att uppgradera systemet, och det visade sig vara ödesdigert.

För några veckor sedan kunde man höra min kollegas utrikeskrönika om hur hyrcyklar invaderar Berlins trottoarer. I Paris är det faktiskt lite tvärtom. Ett tag var man hyrcykelspionjärer, hade det största och modernaste systemet, och andra storstäder följde i Paris fotspår. Men stan bestämde sig för att byta ut sitt otroligt populära system. De betalade dyrt för att uppgradera till något ännu modernare. Det skulle bli bättre och säkrare cyklar, och dessutom skulle många av dem vara elcyklar.

Så blev inte fallet. Nu är en vanlig bild i den franska huvudstaden långa rader av grå cykelställ som sticker upp på gatan. Men cykelstationerna fungerar sällan. Och där står nästan inga cyklar parkerade. Och är där ens några cyklar har de ofta bakvänd sadel, sneda däck eller så är de sönder på andra sätt.

Det här är en skam och ett stort irritationsmoment i den franska huvudstaden. Den tänkta uppgraderingen har blivit en riktig flopp. I slutet av förra året hade bara det här hyrcykelsystemet 110 000 dagliga användare. I april var siffran nere på 30 000. Sedan det nya företaget som skulle uppgradera systemet tog över driften har inte byggt nya cykelstationer i den takt som utlovats. Krisplaner har presenterats men arbetet verkar gå trögt.

Det har blivit ett så pass stort problem att Paris borgmästare blivit mindre populär. Anne Hildago, som hon heter, har kommenterat hyrcykelhaveriet och kallat det för en oaccepterad besvikelse.

Men kanske har bristen på hyrcyklar varit perfekt för den hyrbara elektriska sparkcykelns intåg på marknaden. Än finns det inte särskilt många - några hundra - men snart ska de vara några tusen. Nu är det inte bara de kostymklädda männen som far runt på sparkcykel. På plattorna står unga som gamla och nu hoppas iallafall jag att delade elsparkcyklar ska inta svenska städers gator också. Det vore härligt för oss latmaskar.

Sara Sundberg, Paris. [email protected]