Utrikeskrönikan 28 juni 2018. Istanbul.

Istanbul, torsdag

Ett fall av djurplågeri har upprört en hel nation, och blivit en politisk fråga här i Turkiet.

Djur som far illa upprör och engagerar många människor, och turkarna är inget undantag. Alla som varit i Istanbul kan se hur katterna här i stan behandlas, folk ställer ut skålar med mat, och bygger små hem på gatorna åt katterna, samtidigt som man förbannar kajorna oh måsarna som ser alla de nyfödda kattungarna som ett enkelt skrovmål.

Men så mitt under den turkiska valrörelsen kom nyheten om en man i Sakaryaprovinsen i nordvästra Turkiet som torterat en hundvalp så svårt att den dog, trots att den transporterades till Istanbul och opererades akut.

Allmänhetens upprördhet över den lilla valpens öde var stor, efter att bilder på övergreppet fått spridning i sociala medier, och det dröjde inte länge innan de olika presidentkandidaterna försökte överträffa varandra med politiska förslag om hur detta barbari ska stävjas.

President Tayyip Erdogan försäkrade under ett valmöte med tusentals deltagare att den skyldiga hade gripits och ska ställas inför rätta.

Oppositionskandidaten Meral Aksener skrev på sitt twitterkonto att brutaliteten mot den lilla valpen var smärtsam påminellse om att värderingarna i Turkiet håller på att gå förlorade, innan hon gick ännu längre: Jag hoppas vid Gud att de som skadar små valpar får vad dom förtjänar, i livet efter detta, skrev hon.

Fallet med hundvalpen var såklart inte på nåt sätt avgörande för utfallet i valet, som Tayyip Erdogan som bekant vann, och förövaren släpptes förövrigt efter att ha suttit frihetsberövad en vecka.

Men nu har den turkiska regeringen lovat att parlamentets första uppgift ska bli att ta fram ett förslag om skärpa djurskyddslagar. Om det verkligen blir så återstår att se, Turkiet har ju andra ganska stora utmaningar också. Till exempel att det fortfarande råder undantagstillstånd i landet.

  Filip Kotsambouikidis, för P1-morgon, i Istanbul  [email protected]

Utrikeskrönikan 27 juni 2018. Berlin.

Berlin, onsdag.

Så ska då också fartyget Lifeline ha fått anlöpa hamn efter nära en vecka av ovisshet på öppet hav med mer än 230 människor som räddats ur Medelhavet.

Nyligen var det räddningsfartyget Aquarius med 630 migranter ombord, som tvingats bort från italienska kusten och till slut fann en säker hamn i Spanien.

Här har de båda fartygens irrfärder skildrats ingående, och i dessa dagar hamnar deras öden i ett särskilt skarpt ljus när Berlin samtidigt uppmärksammar livlinan som för precis 70 år sedan hjälpte de instängda västberlinarna att överleva Berlin-blockaden.

Klockan 6 på morgonen den 24 juni 1948 stängdes alla vägar till de tre västsektorerna i Berlin. Motorvägar, tågförbindelser, vattenleder och strömförsörjningen avbröts. Det var den sovjetiske statschefen Stalins reaktion mot valutareformen i den västra delen av landet, ett första steg till den självständiga Förbundsrepubliken Tyskland. 

Två dagar senare satte historiens största transportmaskineri igång. Via luften försörjdes de drygt två miljoner invånarna i västra Berlin med mat, mediciner, bensin och kol bland mycket annat. Planen flög i skytteltrafik med en och en halv minuts mellanrum. Operationen var planerad att pågå i 45 dagar men fortsatte nästan ett år, 322 dagar.

Bara tre år efter krigsslutet dånade bombplanen åter på himlen över Berlin men nu var det inte längre ett skrämmande oljud, berättar vittnen från den tiden. Det betydde inte längre död och förödelse utan liv och förnödenheter. Det var mer oroande om det blev tyst.

Piloterna var delvis samma som åren innan hade vräkt bomber över Berlin. Nu kallades de för russinbombare och för de unga var det särskilt spännande att hålla utkik efter den amerikanske piloten med smeknamnet candyman. Av näsdukar knåpade han ihop små fallskärmar med tuggummipaket och chokladkakor som han släppte ut från sitt plan.

De vita fröjderna som singlade ner genom luften spred hopp och glädje i det sönderbombade Berlin och hela luftbroaktionen hedras återigen,  70 år efter att den inleddes, som en överväldigande manifestation av hur fiender blir vänner, en storartad akt av solidaritet, som visar att vi alla förenas av samma värderingar.

Men bland de många lovorden petas emellanåt små påminnelser in om att det också rörde sig om ett gigantiskt propagandaspel på tröskeln till kalla kriget. En humanitär insats med maximal PR-effekt för amerikanerna.

Idag har inte bara synen på USA ändrats. I sitt minnestal behövde den tyske utrikesministern särskilt påpeka att vänskapen med människor i USA består, trots politiska motsättningar. Och vid Medelhavet gäller tydligen kalkylen att det är vägran att ge humanitär hjälp som ger den önskade PR-verkan i form av opinionsstöd på hemmaplan.

Daniela Marquardt, Berlin. [email protected]

Utrikeskrönika den 26 juni 2018. Homs.

Homs tisdag.

Jag smakar på namnet igen- Homs.

Det här är en stad som upplevt helvetet på jorden, en stad som aldrig sov på grund av granater och bomber.

En stad som får våra västerländska problem att i jämförelse bli som små droppar i havet.

Homs var det syriska krigets centrum.

De gamla stadsdelarna här är svårt märkta av kriget, de flesta man pratar med har förlorat anhöriga eller fått någon av sina närmaste kidnappad. Här finns områden där inte ett hus är helt. Allt förstört av artilleri eller bomber.

Vittnesberättelser om vad som skett här är så vidriga att de ibland är svåra att tro, men de är sanna.

Jag besökte moskén som fredliga demonstranter utgick från, de som sa att de ville ha frihet, drömde om demokrati.

Demonstranterna slogs hårt och brutalt ner och där någonstans försvann all kontroll.

Demokratitörstarna försvann, flydde utomland. Några greps.

Utländska intressen försåg oppositionella med vapen, extrema religiösa grupper kapade protesterna och snabbt handlade det inte längre om frihet. Det handlade om det motsatta.

Makt och pengar förklädda i religionens mantel.

Men det tog lång tid innan vittnesmålen om rebellernas övergrepp nådde oss i väst och jag funderar på varför.

Vi matades av bilder på flygbombade hus, ruiner jag nu går omkring i, hittar rester av det som en gång var, kokkärl, familjefoton, alla dessa söndertrasade madrasser och rebellers uniformer och ammunition.

Vi fick bilder på dödade och skadade barn och civila.

Vi fick vittnesmål om rädsla och svält i belägrade områden, allt skedde där jag nu går.

Det var vidrigt.

Men bilderna som inte nådde oss var rebellernas övergrepp.

De som vägrade ansluta sig fängslades, torterades eller dödades.

Civila som inte lyckades fly hölls som mänskliga sköldar, många hindrades att fly.

När rebellerna insåg att de förlorat passade de på att förstöra Souqen, den 600 år gamla handelsplatsen.

 

Det finns få goda ting med krig men det finns gott om dåliga och ännu sämre beslut.

Här i Syrien har miljoner människor tvingats lida, här lider människor fortfarande.

Homs försöker resa sig från mardrömmen och det som imponerar är att de ser ut att lyckas.

Var jag än går här hälsas jag av ett välkommen, människor känner sig trygga igen. Men kriget, sveken, människor som vände vapnen mot varandra- den tragedin kommer aldrig försvinna.

 

Johan-Mathias Sommarström, Homs [email protected]

Utrikeskrönikan. 25 Juni 2018. Paris.

Paris, måndag.

Det ringer i en telefon på japanska ambassaden i den franska huvudstaden. Det är jag som ringer. Jag vill kolla en grej som jag nyligen fått höra om det handlar om ett fenomen som kallas för Paris-syndromet och det har skrivits om det i internationella medier lite från och till under flera år. Men vad är Paris-syndromet då? Det är ett tillstånd som kan drabba turister vars bild av, och förväntningar på, Paris inte matchar verklighetens Paris. Symptomen kan vara bland annat ett desillustionerat tillstånd, ångest och stigande puls. BBC skriver att det var en japansk psykiatriker som jobbade i Paris som först beskrev tillståndet på 1980-talet. Och värst drabbade verkar japanerna vara. Mötet med en, i vissas ögon, halvsmutsig stad med snäsig service och en stor språkbarriär blir för mycket för en del. Det står i flera artiklar att mellan en handfull och upp emot tjugo personer får skickas hem till Japan varje år eftersom mötet med Paris blir för tufft. Det är i och för sig en väldigt liten, till och med en minimal, andel av antalet japaner som besöker Paris varje år. Det står också i flera artiklar att den japanska ambassaden har en jourtelefon dygnet runt för landsmän som drabbas av just det här tillståndet. Jag vill veta mer och det är därför jag ringer den japanska ambassaden, jag tänker att de kanske kan bekräfta något av det här. Men de hänvisar mig till mail. Så jag skickar iväg mina frågor och ganska snart kommer ett vändande mail med kyliga svar. De skriver, citat: Vår ambassad kommunicerar inte någonting om Parissyndromet, ett syndrom som inte erkänns av varken japanska eller franska myndigheter. Slut på citat. Och för att verkligen markera distans sätter de citationstecken kring "Parissyndromet". Men de verkar onekligen känna till att fenomenet existerar.

Jag får ingen bekräftelse på om japaner skickas hem till Japan efter att ha drabbats av Parissyndromet, eftersom de helt enkelt ignorerar alla mina frågor om det här. Men de dementerar åtminstone en 24-timmars hjälptelefon: de skriver att det finns en jourtelefon för japaner i nöd, men att det inte är en jourtelefon som dedikerats åt deppiga tillstånd, orsakade av mötet med den franska huvudstaden. Det är tydligen felaktig information och det rör sig om en felaktig tolkning av främst anglosaxiska medier. Det är åtminstone den japanska ambassadens syn på saken. Men handlar Parissyndromet specifikt om japaner som besöker den här staden? Eller kan fenomenet översättas som ett tillstånd utlöst av kulturkrock, språkbarriärer och hemlängtan? Och kan det i så fall hända vem som helst, var som helst? Det låter ju så. Eller är det ett fenomen som bara utlöses i kombination med Paris? Hur som helst har jag varit här i knappt fem dygn nu, och jag verkar förskonad. Peppar, peppar.

 

Sara Sundberg, i Paris. [email protected]

Utrikeskrönika den 22 juni 2018.

Stockholm midsommarafton.

Eftersom jag är ekonomikorrespondent, så kommer det här att bli ännu en krönika om det handelskrig som kanske är på väg att bryta ut, med oklara följder för hela världen.

Än så länge är det en handelskonflikt där hotelser utbyts, men ännu inget handelskrig. Och ändå så börjar effekterna av störningen i världshandeln redan visa sig. I går föll aktiekurserna på flera europeiska biltillverkare kraftigt. Det berodde på att bilföretaget Daimler meddelade, att företagets vinst troligen kommer att bli lägre än tidigare beräkningar. Och anledningen är Kinas handelskonflikt med USA.

USA inledde med att införa tullar på stål och aluminium. Då svarade Kina med egna tullar mot amerikanska varor. Det gillade inte USA, så då slog de till med tullar på kinesiska varor till ett värde av 50 miljarder dollar, alltså drygt motsvarande ungefär 400 miljarder svenska kronor.

Då kontrade Kina igen, och meddelade 25 procents tull på amerikanska varor värda 34 miljarder dollar, som amerikanska företag säljer till Kina. Bland annat på stadsjeepar, de som kallas för SUV:ar. Tullarna ska börja gälla den sjätte juli.

Mercedes tillverkar stadsjeepar som är populära bland kinesiska nyrika. Och saken är den, att Mercedes tillverkar en stor del av dessa stadsjeepar i sina fabriker i USA. Och därmed kommer de att bli väldigt mycket dyrare när Kina klipper till med en tull på en fjärdedel av priset av stadsjeepar som är tillverkade i USA. Även om de är tyska.

Det ger en rätt bra bild av att tillverkning och värdekedjor nuförtiden är tämligen gränslösa. Ett lands fabriker kan finnas lite var stans. Och ännu mer komplicerat blir det, när man tänker på att delarna till varje bil kan komma från en massa olika länder. Och därmed drabbas av tullar som gör en bil dyrare, fast det kanske egentligen inte var meningen från början.

Volkswagen, Renault, BMW och Fiat såg också fallande aktiekurser i går, i spåren av Daimler.

Och det här är bara början. Kanske. USA hotar nu med tullar på ytterligare 200 miljarder dollar i import från Kina. Kina har sagt att de kommer att kontra. Då har USA:s president Donald Trump sagt, att det blir tullar på 200 miljarder dollar till i Kinesisk import. Handelsattack följs av motattack.

Blir det verklighet, är handelskriget här. Med svårförutsägbara konsekvenser för resten av världen.

 

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 21 juni 2018. Sotji.

Sotji torsdag

Vi flyger in över ett turkosglittrande Svarta Havet. Mannen brevid studerar noggrant nödinformationen om flytvästarnas placering . Han är tysk. Det är de andra också som sitter runtomkring mig, äldre män i prydliga kostymer och begynnande flint. De är här för fotbollen, men ser inte ut som de fans, jag hittills sett.

Han slipper ta fram flytvästen, vi landar i Adler utan problem. Piloten hade varit värd en varm applåd, men nu var det inte så många ryssar på planet och tyskar har väl inte denna vana.

I ankomsthallen dräller det av pigga volontärer. Jag frågar en gänglig yngling om tågtiderna. Varje timme lovar han, fans och ackrediterade journalister åker gratis på bussar och tåg. Sen Sotji OS finns ett nytt snabbtåg, som förbinder alla orterna längs havet.

Det fina tyskbyggda tåget var mycket populärt,  men så fort OS var slut gick tåget allt mer sällan.

Jag börjar gå mot terminalen, som ser misstänkt tom ut, tåget har redan gått... Lite tvekande läser jag själv tidtabellen och inser att ynglingen ljög. En tjock man i kakikläder spanar in mig och tycker jag ska åka med honom istället för att vänta i två timmar på tåget.

Den rundnätte utlovar en fin jeep Huyndai och ett bra pris på resan och det kommer gå på mindre än 40 minuter när tåget tar dryga timmen.

Han drar iväg med min väska snabbt som ögat och på vägen spanar han in två beniga tonåriga ryskor, som ser lika snopna ut som jag gjorde. Dem tar han också med i sin bil. Bilen visar sig stå högt ovanför flygplatsen, han vill inte betala parkering, så klart. Under bergsbestigningen ringer chaufförens telefon ilsket flera gånger. Till slut svarar han och argumenterar med någon han påstår är polisen. De pratar om mig.

Polisen såg att du är utlänning och att jag skulle köra dig, de ville kolla ditt pass, påstår han, när de ringer igen De är helt hysteriska nu med VM, mycket värre än under OS, alla ska kollas, suckar den rundlätte, som kanske heter Armen, som struntar i polisens krav.

Jaha du är från Sverige där har ni god ost, säger han överraskande, när han likt många blandar ihop Sverige med Schweiz... Jag drar en lång ramsa Volvo, Ikea, Abba, Karlsson på taket och får svaret. Ni är ett rätt litet land va?! Hur många invånare är det ? Nio miljoner, säger jag. Ha det är ju inte ens hälften mot vad vi har i Moskva, säger han. Tror du livskvaliteten blir bättre ju fler ni är, frågar jag retoriskt och han tystnar tills han lyckas hitta något som han tycker är Abba; arabija Abba, arabiska Abba, säger han och ler självsäkert när nån för mig fullständigt okänd popgrupp skrålar ur stereon. Och jag funderade på hur han visste att jag är svensk, utan att jag sagt det.

Det här är Maria Persson Löfgren som i sann blågul anda hoppas på seger mot Tyskland på lördag.

Maria Persson Löfgren, Sotji [email protected]

Utrikeskrönikan den 20 juni 2018. Bryssel.

Bryssel, onsdag.   I måndags var det inte fotbollsfeber i Sverige, utan även här i fotbollstokiga Belgien. Belgien slog Panama med 3-0. Förväntningarna på en seger infriades, även om segersiffran skrivits upp i förväg av många fotbollsexperter och förståsigpåare till kanske både, 5 och 6 - 0 mot Panama. Nu blev det "bara" 3-0. Smeknamnet på landslaget är dom "Röda djävlarna"

Jag måste ändå säga att om våra nationalistiska känslor blommar upp i Sverige just i samband med sådana här globala idrottsevenemang som ett fotbolls-VM är, så är det ingenting mot hur det är här i Belgien och i Bryssel. Den som åker runt, kan se små flaggor hänga ut över fönsterblecken lite varstans. Väldigt många bilar är också smyckade i den röd-gul-svarta flaggans färger. Det kan handla om backspeglarna som fått en slags överdrags-strumpa i dom belgiska färgerna, eller små-flaggor som satts fast i sidorutorna. Visst tänker någon, det har vi i Sverige också, absolut säger jag, men inte alls lika många  jag lovar.

Ölbryggerierna gör också stora förtjänster nu under VM i ölnationens Belgien. Den belgiska ligan bär ju normalt till och med namn efter en av ölmärkena, samma ölmärke har stora skyltningar i dom allra flesta affärer. Affärskedjor gör också stor sak över dom samlarbilder som går att få till  oftast barn får man väl säga  i kassan när man betalar, ju mer man handlar för - desto fler samlarbilder blir det till barnen. Ligger man på beloppsgränsen för att få ännu en "packe" med samlarbilder på fotbollsspelare, så är det klart att man lägger i något extra på butikskassornas rullband  det är ju ändå VM... Som en pappa sade i kassan när jag handlade för några dagar sedan, barnen måste ju också ha sitt  och så klappade han på sitt 15-pack med öl, samtidigt som han tackade kassörskan för samlarbilderna.

Belgien är annars av förståsigpåarna en av utmanarna till VM-titeln. Den nye förbundskaptenen Roberto Martinez har haft jobbet i två år och spås ha kommit in med nya ideer bland världsspelare som De Bruyne, Hazard, Lukaku och Mertens. Just Mertens och Lukaku gjorde också ett respektive två mål i inledningsmatchen i matchen mot Panama. På lördag väntar Tunisien för dom belgiska stjärnspelarna. Belgien är nämligen rankad som trea i FIFA:s rankingsystem efter Tyskland och Brasilien. Sverige låg på 24:e plats inför VM. Så hur går det då  ingen vet. Men förväntningarna här på dom "Röda djävlarna" är mycket högt ställda  både ute i barerna där landslagströjsprydda supportrar fortfarande gläds och firar efter segern i måndags, men många matcher återstår innan det blir klart.

Och vem av oss av SR:s korrespondenter får lov att rapportera på plats från en en segerrusig hemmanation efter att VM-bucklan höjts, söndagen den 15 juli - jag hoppas ju självklart att det blir jag från Bryssel, men visst vore det kul om det blir Sverige och Belgien i en VM-final - kom ihåg var ni hörde det först. Då lovar jag i alla fall att hålla på Sverige.

Det här är Jan Andersson i Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönika den 19 juni 2018. Maputo.

Maputo, tisdag.

Vi åker genom ett bergigt och torrt landskap i norra Etiopen upp mot gränsen till Eritrea. Här ska jag snart träffa en av de coolaste kvinnor som jag någonsin mött.

Vi är ett gäng journalister på studieresa i Östra Afrika. Bussen skumpar fram på den dammig och gropiga vägen. Längs vägen passerar människor till fots, en liten pojke i 7-års åldern leder en kamel i vägrenen. Efter några timmar svänger vi av den dammiga och torra vägen och står nu framför en skog av mangoträd. Den sista biten får vi gå till fots. Där står hon plötsligt klädd i fotsid klänning, kofta och håret i tunna flätor. 

För 12 år sedan började Haregu Gobesay odla en bit land på en halv hektar för att hjälpa sin man med försörjningen. Genom en enorm envishet och utbildning i att använda sig av ekologiska metoder, kompostering och bevattningssystem, har hon under årens lopp lyckats utöka sin verksamhet odlat upp 12 hektar tidigare obrukbar mark.

Här växer nu papaya, mandarin, avokado, elefantgräs men framför allt mango. Varje år skördar hon 2 ton mango. Hennes startkapital var ca 350 kr - idag säljer hon mango för motsvarande 1,5 miljoner kronor om året. Hon har blivit områdets rikaste kvinna. Nu bygger hon den lilla stadens första hotell och drömmer om att starta egen juicefabrik.

Men det här är inte bara en historia om en kvinnas ekonomiska framgångar, det är också en historia om hur en person med rätt stöd kan påverka ett helt samhälle. Haregus grannar har följt hennes framgångar och lärt sig av henne. Hon är ensam ägare av de största odlingarna men nästan sju gånger så mycket mark har odlats upp nu runt hennes.

Hennes odlingar ger också jobb till uppemot 100 ungdomar. Men när hon förstod att många ville hoppa av skolan för att tjäna mer pengar och bara jobba hos henne satte hon upp en regel, för deras framtids skull. Kravet för att få jobba hos henne är att man inte hoppar av skola och alla studenter jobbar deltid

Ganska häftig sexbarns mamma, eller hur? Men det stannar inte där. För två år sedan sa hennes man upp sig från sitt jobb som polis i staden och är nu heltidsanställd av sin fru. Tillsammans utmanar de också könsroller och visar att en annan ordning är möjlig. Vår guide ber oss att prata lite med mannen också, eftersom det är jobbigt att hamna i skymundan av sin fru. Men det säger nog mer om vår guide än om Haregus man. Jag tycker inte alls att han ser besvärad ut, snarare lite blyg och stolt när vi överöser hans fru med frågor. 

Maria Ridderstedt, Maputo [email protected]

Utrikeskrönikan den 18 juni 2018. Maputo.

Maputo måndag. Jag vet hur det känns, sa han och sneglade lite blygt i taxins backspegel. I taxibussens baksäte satt en familj och snyftade inklämd mellan stora resväskor. Turen gick till flygplatsen och taxichauffören hade nyss fått vänta på att ett tårögt avsked skulle ta slut, och familjen bli klar att åka. Nu satt han där och föröskte så gott han kunde trösta gråtande barn och föräldrar som själva hade svårt att hålla känslorna tillbaka. Jag vet hur det känns, sa han igen och berättade om när han själv som barn tvingades fly från Balkan på 90-talet, och ta farväl av nära släkt och kära vänner. Utan att veta om de någonsin skulle träffas igen. Om saknaden och om sorgen. Men det går över, sa han. Iallafall nästan. Familjen där i taxibaksätet var min, och avskedet var inför vår flytt hit till Maputo i Mocambique. Till ett nytt och okänt liv långt borta. Vi var inte på flykt, ingen hade tvingat oss att lämna Sverige, men där och då var det inget känslorna tog hänsyn till och taxichauffören var vänlig nog att inte jämföra. Bara empatiskt möta känslorna som de var. Det var förra sommaren, och under året som gått har jag ofta tänkt på den där taxichauffören. Särskillt när jag själv på olika håll i Afrika träffat och intervjuat de som känt sig tvingade att göra som han - lämna sina trygga sammanhang, ta avsked av nära och kära för att möta något okänt och osäkert långt borta. Kvinnorna i Uganda som flytt våldets Kongo med sina barn, flickan i Addis Abeba som flytt Eritrea men inte fick återförenas med sin mamma i Sverige. Eller gruvarbetaren i Johannesburg som av ekonomiska skäl lämnat Zimbabwe för att kunna försörja familjen där hemma. Då har mina egna erfarenheter av avskedets verkliga sorg känts bleka och jag undrar om inte taxichauffören hade kunnat förstå de människornas erfarenheter på ett djupare plan än jag. När intervjun slutat med att personen framför mig börjat gråta av de minnen minna frågor framkallar, har jag kunnat lägga en hand på axeln, kanske säga några tröstande ord, men knappats att jag vet hur det känns. För jag tror faktiskt inte att jag vet på riktigt. Nu har det gått ett år, det är dags för semester jag lämnar över Afrikabevakningen i kollegan Maria Ridderstedts trygga händer. När den här krönikan sänds så håller väskorna på att stängas och samma familj som satt där i taxin återvänder hem. Hem till ett land som tar emot dem, där de kan sätta mat på bordet, till kända och trygga sammanhang, till återseendets glädje. En möjlighet jag önskar att fler av de migranter jag träffat här i Afrika det här året kunde få veta hur det känns.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönikan den 15 juni 2018. Paris.

Paris fredag

Med nya regeringar i Spanien och Italien är min tillvaro som Frankrike och Sydeuropakorrespondent fullt sysselsatt.

Spanien har fått en regering bestående 11 kvinnor och sex män. I Italien är det tvärtom: 13 män och fem kvinnor.

Båda länderna tar aktiv ställning i migrationsfrågan men medan Italien vänder sig mot Österrike, Ungern och Visegradländerna så vänder sig Spanien till direkt till Bryssel.

Medan jag har zappat på tv:n mellan Donald Trumps möte med Kim Jong-Un och italienska Rai och ännu en presskonferens med Italiens nye inrikesminister Matteo Salvini så har jag slagits av likheten. Och det är inte bara jag, den amerikanske journalisten Alan Friedman sa det på tv häromdan, alltså att Matteo Salvini är något av en  mini-Trump.

La Legas partiledare Matteo Salvini är en slipad politiker och det finns en likhet mellan hans och Trumps retorik.

Häromdan kallade han till en presskonferens i skjortärmarna och började med att berömma sig själv över att ha höjt rösten i migrationsfrågan eller som han sa  över dessa evinnerliga båtar som kommer över Medelhavet till evinnerliga kostnader som betalas av italienarna. Sen berömde han sig över det storartade jobb han gjort på bara nio dar och som hans föregångare inte varit i närheten av.

Det högre målet från den italienska regeringen är att stoppa migrationen över Medelhavet och Salvini kritiserar de räddningsbåtar som trafikeras med frivilligorganisationer ombord. Och med debatten kring räddningsbåten Aquarius har han satt migrationsfrågan på dagordningen för hela Europa.

Å andra sidan har vi då den nya socialistiska spanska regeringen. Erbjudandet att ta emot räddningsbåten Aquarius är ett försök från Spanien att visa upp sin nya regering och EU-vänliga politik. När den nya spanska vice premiärministern Carmen Calvo höll presskonferens igår så sa hon att:

Vi tar emot räddningsbåten för att det är vår plikt. Eftersom spansk lag kräver att vi agerar vid en humanitär kris. Jag kom att tänka på Carmen Calvo som en ny Angela Merkel.

En annan spansk minister har lovat att man ska montera ner taggtrådsstängslen i de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko. Migranter som försöker ta sig över till den spanska sidan skadar sig ofta på taggtråden och rakbladsstängslet.

Nu finns det såväl övervakningskameror, sensorer och strålkastare för att övervaka migranterna där, men ändå - jag blir inte fri från känslan av att Europa just nu är på väg i två mycket olika riktningar på ett övertydligt och oroväckande sätt just nu.

 

Margareta Svensson, Paris [email protected]