Utrikeskrönikan 5 september 2018. Bangkok.

Bangkok onsdag.

Vad tänkte Myanmars ledare Aung San Suu Kyi i måndags när hon fick höra domen mot de två lokala journalisterna i Myanmar som fick sju år fängelse för spioneri.

Fördömandet av domen mot de två journalisterna lät inte vänta på sig. FNs representanter på plats i Myanmar, EU, USA och människorättsorganisationer världen över och många, många fler beklagade domen. Men landets ledare, mottagaren av Nobels fredspris, Aung San Suu Kyi förblev tyst.

Och vad säger vanligt folk i Myanmar om utslaget i rätten? Inte mycket. Det trots att domen kommer att påverka den framtida pressfriheten i landet.

Rättegången har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i Myanmar. Det är bara ett fåtal lokala medier som rapporterat om fallet. Modigast, kan man nog kalla det, var en tidning som heter 7-Days, Sju dagar, tidningen hade en helsvart förstasida med rubriken En sorglig dag för Myanmar. Den engelskspråkiga upplagan av Myanmar Times hade en bild på en av de fällda reportrarna på framsidan med rubriken Ett hårt slag mot pressfriheten.

Men i sin lokala upplaga hade man valt att hålla tillbaka lite och skrev att det är dags att se över lagen som tillämpades av domstolen. En lag som förövrigt har funnits sedan Myanmar var under brittisk styre mellan åren 1824 och 1948. 

Vad kan då den fällande domen få för följder? Helt klart är att den kommer innebära att många lokala journalister inte kommer att våga gräva i historier där man avslöjar saker som kan leda till att man som journalist riskerar att hamna i fängelse. Det trista är att jag har träffat och jobbat med lokala reportrar i Myanmar som verkligen vill avslöja skumraskaffärer, korruption och överträdelser mot mänskliga rättigheter men de törs inte för de vill inte riskera att hamna i fängelse.

Då undrar jag igen vad Aung San Suu Kyi, eller The Lady som hon också kallas, tänker om domen. Hon var själv satt i husarrest i 15 år av den gamla regimen. Under de femton år som The Lady var satt i husarrest så var hennes bästa vänner utländsk media.

Det var så hennes fall fick världsomspännande uppmärksamhet. Och det var tack vare att den fria pressen som skrev om hennes kamp som hon tillslut tilldelades Nobels fredspris 1991. Insåg hon då att medias makt är så stark att hon nu väljer att hålla den fria pressen i Myanmar i schack och vill statuera exempel med domen i måndags och sedan bara lägga locket på.

Hur och vad Aung San Suu Kyi tycker och tänker det vet bara hon, men en sak är klar. Hon säger inte mycket om händelser som omvärlden upprörs över i landet som hon styr. Och så länge som hon förblir tyst så får vi i omvärlden bara gissa vad hon tycker och tänker.

Kanske är det så enkelt att hon inte vågar säga något eftersom hon vet att militären då kan ta tillbaka makten i landet över en natt. Eller så är det så tråkigt att omvärlden har missbedömt The Lady och att Aung San Suu Kyi är ännu en av de despotiska ledare som vi ser allt fler av.

Hur det än är med den saken så hoppas jag att The Lady när hon går och lägger sig om natten minns tillbaka på hur det var när hon själv satt i husarrest och ägnar en tanke till de runt tvåhundra politiks fångar som fortfarande sitter fängslade i Myanmar.

Peder Gustafson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika den 4 september 2018. Milano.

Milano, tisdag morgon.

Små båtar som går under radarn, båtar som i semestertid rör sig bland andra och passerar obemärkt, båtar som är så små att de inte ger inrikespolitiska poänger - det är de som kommer alltfler över Medelhavet till Italien nu sedan flera stora fartyg stoppats från att lägga till och låta flyktingar och migranter gå i land.

Hamnen i semesterorten Otranto längst ner på klacken i södra Italien låg lugn och stilla när jag var där i slutet av februari före parlamentsvalet. Jag språkade lite med en man från kustbevakningen som trampade omkring lätt uttråkad. Han pekade plötsligt på en segelbåt som låg där och berättade att den hade beslagtagits någon dag tidigare. Ombord fanns en syrisk familj och två ryssar som besättning.

De kom förmodligen seglandes från Libanon, sa den italienske tjänstemannen.

I fredags kom 66 tunisiska migranter till den italienska ön Lampedusa. De kom på just sex mindre båtar. Och under hela förra veckan ska över 200 migranter kommit så - på små båtar. Mestadels är det tunisiska unga män, tunisier är enligt FN:s flyktingorganisation IOM den största gruppen som når hit till Italien.

Italiens premiärminister heter inte Matteo Salvini, men det kan verka så. Han är högljudd, offensiv och har slagit ett band med Ungerns premiärminister Viktor Orban i migrationsfrågan. De säger nej till att emot några och Salvini har sen länge använt migrationsfrågan som språngbräda till mäktigare höjder.

Idag är han inrikesminister. Under sina få månader i regeringen har han väckt stor uppmärksamhet genom sitt kategoriska nej till att migrantfartyg angör italiensk hamn. Småbåtarna har inte talat så mycket om ännu, men som sagt - de italienska väljarna tar mer intryck av Salvinis nej till skepp än småbåtar.

Salvini är redan inne i nya valkampanjer, dels inför Europaparlamentsvalet nästa vår, dels inför nästa gång italienarna ska rösta. I ett försök att hålla en tydlig profil och stärka sin maktposition attackerar han Frankrikes president Macron för att vara hycklare. Macron säger sig vara positiv till invandring samtidigt som den franska gränsen hålls stängd.  

En tankesmedja i Bologna påstod häromdagen att italienare har en mer skev bild av sin invandring än övriga européer och att de drastiskt överskattar antalet migranter, men om små båtar går under radarn - vem vet då exakta siffror.

Verkligheten rör sig hela tiden och migranterna hittar hela tiden nya sätta för att nå sina mål. 

 

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 3 September 2018.

Jerusalem måndag.

Varje gång jag kommer hit tänker jag på Jerusalemsyndromet. Det är när starkt religiösa personer oftast för första gången besöker den heliga staden och blir så uppfyllda eller rättare sagt psykotiska att de tror sig vara bibliska personer- och handlar därefter.

Det händer mer än en handfull personer varje år.

Jag har själv en gång sett hur en man klädd som Jesus till och med prydd med någon slags törnekrona, försökte lägga sig på stenen där det sägs att Jesus lades efter korsfästelsen.

Det kan tyckas oförargligt men det har också funnits personer som kastat sig ut från balkonger i tron att inget illa kommer att hända eftersom de ändå är skyddade av Gud.

Nu tror psykologer att det kanske inte egentligen finns något Jerusalemsymptom, utan att de drabbade är redan störda personer som låter sina vanföreställningar få fritt utrymme när de kommer till det överväldigande Jerusalem.

Men det vore intressant om det fanns andra liknande platsspecifika syndrom.

Som när jag besökte Sicilien som förutom mat förknippas rätt hårt med Gudfadernfilmerna.

Tänk om jag hade drabbats då. Siciliensyndromet.

I svart kostym bakom ett skrivbord yttra: Ey Vito, hämta vino till papi, vad förvånad min son hade blivit- inte minst eftersom han inte heter Vito utan Eric.

Australiensyndromet handlar tyvärr inte om surfing och saltvattenstänk utan att på Crocodile Dundee vis idka brottningsmatcher med krokodiler vilket är en dålig idé.

Det är inte heller kul att bli biten av Transsylvaniensyndromet där man slipar sina hörntänder, klär sig i svart slängkappa och känner ett sug efter blod i tron att man är greve Dracula.

Island hoppar vi över, där leder syndromet bara till att man exploderar som en vulkan.

I Norge är yttrar sig syndromet dock mer morsomt och hurtfriskt när man med röda kinder hurtigt ideligen går på tur. Och det med glatt humör.

Värre då i Finland där syndromet innebär svårmod som en karaktär i en Kaurismäkifilm som ständigt försöker besegra sin ångest.

För att få de här syndromen kan man ju inte vara för påläst, man måste vara trångsynt och ha förutfattade meningar. Lite som många av de som argumenterar på twitter.

Man har sin åsikt, letar efter de som kan bekräfta den och gillar.

De med avvikande åsikt kan man alltid trycka dit med oförskämdheter, raseri och kanske rent av lite hot.

Annars skulle ju ens åsikter ibland, liksom de här syndromen falla som korthus eftersom verkligheten som bekant ofta ser annorlunda ut än i de förutfattade meningarnas värld.

Kan ändå inte låta bli ett sista syndrom- Göteborgssyndromet.

För visst vill man dra halvroliga vitsar när man är där, visst är det härligt med makrill och visst är det svårt att stenhårt hålla fast vid sin egen dialekt när de flesta låter så Glenn Hysén-mysiga.

Man blir alltid lite goare på Sveriges framsida. Det var la gött, hälsar

Johan-Mathias Sommarström, Jerusalem [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Washington, fredag.

Det finns en myt om den amerikanske mannen som en tuff nybyggare, hårdför militär eller bara stark familjefar. En man som tvingas kämpa, leda och skydda och inte sällan har något sammanbitet över sig. På många sätt är könsrollerna här i USA mer stereotypa än i Sverige.

Förutom på en punkt.

Den amerikanske mannen gråter. Och han gråter mycket.

I tv-programmet Allt för Sverige får amerikaner med svenska rötter leta efter ledtrådar till sitt förflutna i småländska skogar, på husvagnscampingar och under fjällvandringar.

Deltagarna har helt olika bakgrund men ett har de gemensamt de gråter i varje avsnitt. Männen gråter mest. När de förlorat en tävling när de fått veta något om sin släkts historia, eller bara har haft en lång dag.

Jag älskar det programmet, säger en svensk bekant för det verkar som om de amerikanska männen inte tycker att det är nåt fel på att visa sina känslor.

I amerikansk politik har tårar länge varit gångbart också för män. Inte mindre än åtta av de senaste amerikanska presidenter har gråtit offentligt och i väldigt olika situationer. Gerard Ford grät när han lyssnade till ett hyllningstal tillägnat hans fru Betty. Tårarna rann på George bush den äldre när han i ett tal i en kyrka mindes hur Gulfkriget mot Irak började. Bill Clinton grät vid en manifestation för en sjukvårdsreform när en man berättade om sin hustru som nyligen gått bort. Och dåvarande presidenten Barack Obama fick pausa ett tal han höll om vapenlagstiftning för att han inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Inte i något fall verkar det ha legat dem i fatet efteråt. De har framstått som sårbara men inte nödvändigtvis svaga utan snarare mänskliga.

En politiker som ofta beskrivs av sina anhängare som just mänsklig är Donald Trump. När han säger felaktigheter eller går till twitterattack ser Trumpväljarna det som tecken på att han är folkligt oslipad och känslosam.

Men på en punkt skiljer han ut sig. Donald Trump gråter inte. Han säger själv att han inte gjort det sen han var liten.

Men andra amerikanska politiker gråter på. Tårarna har runnit på flera republikaner i veckan, när de intervjuats om senatorn John McCain som nyligen gick bort.

Om vi får se några svenska manliga politiker fälla tårar, till exempel i samband med valresultatet nästa söndag, återstår att se.

Kajsa Boglind [email protected]

Utrikeskrönikan 30 augusti 2018. Maputo.

Maputo torsdag. Förmodligen är det få av er som vet att världens rundaste land ligger i Afrika. Sierra Leone i Västafrika runt som en boll. Och inte nog med det. Det är faktiskt så att hela fyra av världens tio rundaste länder finns här: förutom Sierra Leone är Zimbabwe, Elfenbenskusten och lilla landet Eswatini - som fram till nyligen hette Swaziland - alla hyfsat runda. Nu får ni ta fram en karta för nu kommer fler förbluffande fakta. Det är nämligen så att även världens mest kvadratiska land ligger i Afrika: Egypten. Fyrkantigt som en etiopisk tulltjänsteman och faktiskt tätt följt av flera andra afrikanska kvadrater: Lesotho och Ghana är också prydligt vinkelräta, samt hör och häpna Elfenbenskusten, som alltså både är världens åttonde mest kvadratiska land OCH världens sjunde rundaste. Snacka om förbluffande fakta. Jag ni begriper att det här med kartor är fascinerande. Jag har, såklart, en stor Afrikakarta hägnade på min vägg på kontoret här i Maputo och kan bli sittande länge och bara glo på denna jättekontinent när kreativiteten och disciplinen tryter. När jag var barn hade jag en världskarta som skrivbordsunderlägg. Och när jag satt där och glodde minns jag att jag istället fascinerades av hur Grönland var lika stort som Afrika. I Afrika fanns ju mer än 50 länder och massvis med människor, Grönland var ju bara is! Sen dess har jag lärt mig ett och annat om kartprojektion att det aldrig blir riktigt rätt när man försöker göra platta bilder av något klotformat. En effekt på en vanlig världskarta är att Afrika och allt annat som ligger längs ekvatorn - i alla tider avbildats som väldigt mycket mindre än det i verkligen är i förhållande till länder på norra halvklotet. Som Europa, till exempel, som i hundratals år istället visats på världskartor som mycket större än det i verkligheten är. Ja, det där kan ni googla på om ni vill veta mer om. Men i den riktiga verkligheten är det inte så att det får plats ett Grönland i Afrika, utan 14 Grönland. Eller en ännu mer talande bild: Afrika är i verkligheten större än Kina, USA, Indien, Japan och nästan hela Europa tillsammans. Inte riktigt den känslan man får när man tittar på en världskarta. Så där har ni verkligt förbluffande fakta, som till skillnad från topplistor över runda och kvadratiska länder faktiskt betyder något för hur vi ser på världen.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönikan 29 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm, onsdag

och jag sitter här och funderar över verkligheter. Sommaren är över och jag är tillbaka vid mitt skrivbord i Radiohuset i Stockholm. Det känns lite ovant att vara tillbaka, både efter semestern och efter en kortare utflykt till Kulturhuset i Stockholm, där jag under sommaren sänt radio inför publik.

Första var under Stockholm Pride, då huset förvandlades till Europride house. Överallt pågick seminarier och föreställningar med utgångspunkt i hbtq-personers verklighet och flera program från Sveriges Radio sände med samma tema. Känslan var lite grann som att gå runt i en stor trädkoja där alla var familj. Som ett Disneyland, fast här var på riktigt och världen utanför som var det som var på låtsas. I ett av programmen, som handlade om hbtq och litteratur, säger en av författarna att hon har märkt att resten av världen de som inte är hbtq inte har någon aning om hur hennes verklighet ser ut. Hon hade flera gånger hört personer säga att en roman är orealistisk för att det fanns fler än en karaktär som var hbtq. Som om de inte vet att många som är hbtq umgås med andra som också är det. Att det är en verklighet som är högst realistisk.

Under Pride såg jag också ett performance av artisten Alok Vaid-Menon, en icke-vit, icke-binär, transperson från New York. I en av många lysande passager pratar Alok om att hen ska starta en frivilligorganisation för att hjälpa alla utsatta vita kvinnor, men att det är lite svårt, då hen inte vet hur de här personerna lever eller vad de gör, då hen varken känner eller bor i närheten av några vita. "Men det är lugnt, vi har tagit in en vit praktikant", säger Alok och sarkasmen är drypande.

En annan vecka är jag med i ett annat samtal på Kulturhuset, tillsammans med flera av mina kollegor. Som så många gånger tidigare ställer mitt namn till det. Uttalet blir fel och jag ombeds till slut att säga det själv, så att det blir rätt. Det är inte första gången det händer och förmodligen inte den sista, trots att jag jobbat på radion i fem år nu.

Efter samtalet, när jag håller på att zickzacka mig genom folkmassan på väg till nästa programpunkt, får jag ögonkontakt med en av säkerhetsvakterna på Kulturhuset. Hon ler och hälsar och frågar mig hur det är att jobba som utrikeskorrespondent. Så frågar hon var jag har ursprung någonstans, med tanke på mitt efternamn. Hon är själv afrosvensk och frågar om jag är släkt med några andra Mbengas som hon känner. Vi är två av få icke-vita personer i rummet just då. Sedan ger vi varandra komplimanger för vårt hår, hon mina flätor och jag för hennes, innan jag måste skynda vidare.

Där och då, i samtalet med säkerhetsvakten, bildades en liten verkligen som jag för en minut kunde känna igen mig och vila i.

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönikan 28 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm, tisdag.

Jag funderar på fenomenet att politiker ibland slåss så att verbala stickor och strån ryker om vem som egentligen kan ta åt sig äran av nåt som går bra i samhället. Och tvärt om vems fel det är om nåt går dåligt.

Nä, jag tänker inte krönikera om den svenska valrörelsen. Det minfältet får mina kolleger ägna sig åt. Jämförelser får ni göra själva. Jag tänker på USA:s president Donald Trump.

Han brukar med jämna mellanrum förklara att han fått den amerikanska ekonomin att vända, och att det är hans förtjänst att de amerikanska aktiekurserna nu har nått rekordnivåer. I går gjorde han det igen. Han skrev på Twitter, att börsen har nått nya rekordnivåer och att siffrorna över konsumtionen är fantastiska.

Som förklaring citerade han med välbehag, återigen på Twitter, den ytterst konservativa dagstidningen Washington Times:

Gammelmedia försöker skriva om historien genom att ge Obama förtjänsten för Trumps resultat. Sedan President Trump tillträdde, blomstrar ekonomin. Och ju bättre det går, desto mer desperata blir hans kritiker.

Det finns bara ett problem med den beskrivningen: Den ekonomiska uppgången i USA började år 2009, strax efter att Obama tillträtt. Tittar man på börsutvecklingen, så är det en nästan obruten uppåtgående linje i samma vinkel i nu snart tio år. När jag skriver detta, har 42 000 människor påpekat det i kommentarer till Trumps Tweet.

Det republikanska partiet är lite mer försiktigt på sitt Twitterkonto: President Trump leder FÖR NÄRVARANDE landet i den längsta börsuppgången i modern finanshistoria, skriver de.

Varför ska en svensk bry sig om det här? Man behöver inte bry sig alls. Följdfrågan ska vi dock bry oss om: Hur länge kan det hålla? När kommer nergången, och hur dramatisk blir den? USA är viktigt för massor av länder, inte minst Sverige, eftersom landet är världens största konsument.

President Trump säger att det ska gå bara bättre och bättre. Det påminner inte så litet om uttrycket som myntades under den envisa uppgången i slutet av 90-talet och som användes inte minst i Sverige: Vi lever i Den Nya Ekonomin! Inga gamla ekonomiska lagar gäller längre! Inget skäl till oro!

Den nya ekonomin dog i kraschen som kom efter IT-bubblan. Stora världen raderades ut och arbetslösheten rusade i höjden.

Men vem vet? Det finns en bra bok om att vi aldrig lär oss: This Time it's Different, heter den. Den här gången är det annorlunda.

 

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent, Stockholm. [email protected]

Utrikeskrönikan 27 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm, måndag.

Visst fylls kalendern oroväckande snabbt så här efter semenstern? För att hålla stressen stången tänker jag på sommarens tågluff med familjen genom Europa. Den var fin men en händelse gnager lite.

Vi är i Wien. Besöket på stadens militärhistoriska museum är avklarat. Nu är det dags för konst säger jag, som tycker att de senaste timmarnas fokus på Habsburska rikets fall och de stora världskrigen behöver vägas upp med de sköna konsterna. På konstmuseet Albertina visas en fin utställning: Monet till Picasso.

Barnen, särskilt elva-åringen, har genom åren sett en del konst men inte en samlingsutställning där Europas största mästare hänger på rad. Perfekt tänker jag som har ett ständigt dåligt samvete över att jag inte hinner ge mina barn tillräckligt mycket av den kulturhistoria som utgör kärnan i den västerländska kulturskatten. Ni vet den som likt idén om välfärdsstaten inte bara format oss som medborgare utan även fungerar som ett sammanhållande kit. Och som så här i valtider ibland kan bli en viktig kompontent när samhällets värderingar diskuteras.

I salarna hänger så Monets näckrosor, tavlor av Degas, Cézanne, Toulouse-Lautrec och Gauguin. De ryska avantgardisterna och så flera målningar av Picasso. Elva-åringen är mycket svårflörtad. Endast någon enstaka landskapsmålning av klassiskt snitt faller honom i smaken. Däremot blir han gladare när han inser att man kan intallera en app, hålla telefonen mot en tavla och se hur målningen dekonstrueras.

Dagen därpå går vi till konstmuseet Leopold för där finns fina samlingar av de österriska konstnärerna Gustav Klimt och Egon Shiele. Elva-åringen kan hålla med om att några av Klimts verk är riktigt fina men när vi kommer till Shieles tavlor som föreställer onanerande kvinnor - ja då är tålamodet med den här konstlektionen slut. Jag försvarar konstnären, argumenterar för att han på ett unikt sätt förmedlar kvinnors behov. Drar paralleller till me too och kvinnans rätt till sin egen kropp, ett ämne som barnet är väl förtrogen med och bejakar. Det hjälper inte. Han skyndar iväg för i byggnaden mitt emot hålls ett gaming event och där stannar han de kommande fyra fem timmarna.

Jag inser att jag gick för hårt fram i min iver att göra det som min mamma gjorde. Hon introcerade mig för god litteratur, tog med mig på konsthallar och teatrar. Jag lärde mig att det finns en gemensam kultur som speglar samhällets utveckling och förändrade värderingar. Jag vill ju göra samma goda föräldragärning. Ge dåtiden för att rusta ungarna för framtiden. Men får inse att jag där i Wien konkurrerades ut av appar, spel och skärmar. Nu funderar jag på nästa drag. Om någon har en bra idé så är ni varmt välkomna att höra av er!

 

Naila Saleem, kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönikan 24 augusti 2018. Istanbul.

Istanbul fredag,

Den här veckan firas Eid al-Adha, en av de viktigaste och mest heliga högtiderna inom islam. Den går också under flera andra namn beroende på var man firar - här i Turkiet heter den Kurban Bayrami eller bara Bayram.

Den kallas också offerfesten eftersom den firas till minne av en central händelse i alla de abrahamitiska religionerna: när Abraham var beredd att offra sin son till Gud.

Istället för sonen offrades en get och så firas nu högtiden, genom att slakta en get eller andra boskapsdjur som får, kor, eller kameler.

En av de viktigaste traditionerna i firandet av Eid är att skänka mat till fattiga och sedan samla familj och vänner till en fest på det som blir kvar.

Men i år har det blivit svårare för de som firar att få det att gå ihop här i Turkiet.

Med lirans ras har marknaderna där djur och mat säljs sett en kraftig minskning i antalet människor som kommer och handlar. Boskapsuppfödare har haft svårt att sälja sina djur, folk kommer och frågar om priser och vänder igen när de inser att de inte har råd.

Det är såhär det blir, människor kommer i kläm när makthavarna som styr deras länder träter. I det här fallet är det USA:s Donald Trump och Turkiets Recep Tayyip Erdoan som på grund av, i huvudsak, en frihetsberövad amerikansk pastor tävlar i att införa sanktioner och tullar mot varandra.

Det är förstås meningen att befolkningen ska drabbas för att missnöjet ska växa och pressen ska öka på motståndaren. Ett maktspel där människor används som spelbrickor.

Vi ser det i Gaza, i Syrien, i Jemen.

Ett annat fall just nu är den diplomatiska krisen mellan Saudiarabien och Kanada. Saudiarabien fängslade två kvinnorättsaktivister som kämpat för att få bort förbudet mot att kvinnor får köra bil och mot Saudiarabiens förlegade förmyndarsystem där kvinnor måste ha en manlig släktings tillåtelse för att göradet mesta. Som att hyra en lägenhet, gå i skolan, ta ett jobb eller resa utomlands.

Kanadas utrikesminister protesterade och krävde att kvinnorna släpps.

Saudiarabien, som med en PR-offensiv det senaste året försökt få landet att framstå som mer moderniserat, svarade med att kasta ut den kanadensiska ambassadören, kalla hem sin egen, stoppa flyg mellan länderna och kräva att saudiska utbytesstudenter i Kanada reser därifrån.

Runt 15000 studenter, varav fler än tusen läkarstudenter som just nu utbildas på kanadensiska universitetssjukhus berövas på sin utbildning. Vad Saudiarabien vinner på det, ja det kan man undra.

Och Saudiarabien tycks inte låta sig avskräckas, nu hotas en annan kvinnlig aktivist med dödsstraff.

Om den senaste veckans protester från människorättsorganisationer riktar sig mot döva öron, det återstår att se.

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 23 augusti 2018. New York.

New York, torsdag morgon. Jag gillar verkligen den här stan. Men det finns en sak som retar gallfeber på mig... New York är precis så bubblande, spännande och varje dag överraskande som jag tror att många av de som inte varit här förväntar sig. Det var i alla fall mina förväntningar när jag för första gången kom hit för många år sen.

Då bodde jag inneboende hos en äldre dam i East Village och tillbringade största delen av dom få dagar jag hade här med att bara gå omkring och lyckligt garva åt att allting verkade vara precis som i dom sjuttio- och åttiotals tv-serier jag var uppvuxen med.

Nu är det ju inte riktigt så längre, stan är betydligt tryggare, renare och framför allt tystare än vad jag då uppfattade det. Dessutom oändligt mycket mer turister överallt vilket i sig gör att delar av stan ibland mer känns som ett museum eller en kuliss än en plats där faktiskt miljoner människor har sin vardag .

Men som sagt, det finns en sak som jag inte riktigt förstår eller har tålamod med. En inte föraktlig del av new york-borna älskar att beskriva sin stad som farlig, hetsig, stöddig och hård, gärna med en liten paus efteråt så att man som utböling ska kunna dra efter andan i förskräckelse. Nu är väl storstadschauvinism inte något unikt för just New York, men jag tror inte jag varit i någon stad som omfamnat det så in i bomben som det görs här.

Häromdagen skrek ett cykelbud åt några turister som stod och väntade vid ett övergångställe.  -Stå inte så nära vägkanten, Det här är New York, inte som hemma - här kan ni inte räkna med att folk kan köra ordentligt. Också cyklade han iväg i full fart. Ropet handlade nog inte så  mycket om omtanke om turisterna, som gänget av tjejer på andra sidan gatan som en stund ignorerat hans försök till konversation. Turisterna, uppenbarligen från Wyoming av tröjorna att döma, tittade på varandra som om dom fått en riktig New Yorkupplevelse och alla sina bilder av stan bekräftade. 

Det är ju bara det att den där bilden inte riktigt stämmer. Visst för en person på Wall Street, fastighetsmäklare eller advokat är det säkert ett fartfyllt och hetsigt liv som kräver vassa armbågar. För att inte tala om den dagliga kampen för alla dom som mer eller mindre står utanför samhället, men det är ingen större skillnad jämfört med andra storstäder jag bott i eller besökt. Vad som däremot är unikt här är behovet att hävda det samtidigt som en mängd av värme och omtanke varje dag öppet utspelar sig här i form av spontana kvartersfester, personliga initiativ att hjälpa samhällets utsatta eller bara vanligt hyfs människor emellan. Det är som om det fanns ett utbrett mindervärdighetskomplex här som till varje pris måste tryckas undan - varför förstår jag inte för det är i sanning en av världens häftigaste städer. 

Så när eller om ni kommer hit någon gång och råkar ut för den där stöddigheten. Även om det kanske är med livet som insats, försök att ge den där New york bon en kram och säg det är ok - jag gillar dig ändå.

Patrik Holmström New York [email protected]