Utrikeskrönikan torsdag 20 september

London, torsdag

All skit på May, Theresa May. Det är så det ser ut just nu i Storbritannien. Premiärministern har så många att kompromissa med att alla i slutändan blir arga. Att fälla krokben för henne i Brexitförhandlingarna verkar ha blivit en vikig politisk gren för de som vill ta över hennes jobb. Kanske till och med viktigare än hur det går i förhandlingarna, för somliga.

May är härdad, häromveckan när hela världen skrattade åt hennes försök att dansa i takt med skolbarn i Kenya svarade hon med att uppmana årets deltagare i den brittiska versionen av Let´s Dance att höra av sig om de behövde några tips.

Minst en gång i veckan är hon extra utsatt när före detta utrikesministern Boris Johnson tar i från tårna i någon av sina kolumner i brittiska tidningar. Nyligen anklagade han metaforiskt Theresa May för att ha satt en bombväst runt den brittiska konstitutionen och gett detonatorn till EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Johnson, som var den stora Brexitgeneralen vid folkomröstningen 2016, vill klippa banden helt med EU, men framför allt vill han bli premiärminister.

Många tolkar det som att Johnsons heta artiklar är en flört med Tories partimedlemmar som ska välja en ersättare till May framöver. Hans ilska mot EU går hem hos medlemmarna.

Artiklarna kan dessutom hjälpa Johnson att inte tappa ansiktet om Brexit blir ett misslyckande. Han som lovat att Brexit ska bli en succé kan visa att han syftade på en helt annan typ av Brexit som inte alls är lik den som regeringen vill ha.

Även Labour försöker använda Brexit som ett verktyg för att ta över makten. Partiet säger att det kommer rösta emot avtalet som Theresa Mays regering förhandlar fram med Bryssel nästan oavsett hur det kommer se ut. Med hjälp av besvikna Toryledamöter som Boris Johnson kan avtalet då stoppas i underhuset. Partiledaren Jeremy Corbyn hoppas att det ska leda till en regeringskris och ett nytt val redan nästa år. Britterna skulle då föredra Labour framför Tories på grund av hur Brexit skötts av regeringen, tror nog Corbyn.

Problemet med den strategin är att många britter kanske väljer att se Labour som ett oansvarigt parti som bidragit till att det inte blev något Brexitavtal. Det är också därför som Labour febrilt funderar på vad det finns för andra vägar att gå för att göra bort regeringen utan att riskera en Brexit utan avtal. En andra folkomröstning skulle kunna vara ett alternativ.

Likt Boris Johnson gäller det för Jeremy Corbyn att vara strategisk i slutfasen av Brexit om han vill nå toppen. Bägge kan spela nyckelroller när Theresa May ska lotsa ett färdigt Brexitavtal genom det brittiska parlamentet. Labours röster ser ut att vara förlorade för henne, men kanske kan May lyckas spela på de mest hårdföra Brexitörernas känslor i det egna partiet och få dem att rätta in sig i ledet för att rädda regeringen från en kris.

Senast den 29 mars nästa år vet vi hur det går.

Claes Aronsson, Londonkorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Paris onsdag.

Taxichauffören i Tanger i Marocko prickade genast in att jag kom från norra Europa, från Holland eller Sverige, för det är bara kvinnor därifrån som reser ensamma i Marocko, sa han.

Jag blev påmind om att en frihet som jag tar för given kan vara otänkbar för nån annan. Av olika skäl. Och i det motsägelsefulla Marocko mellan öst och väst, funderade jag mycket över murar och förbud, som skydd eller hinder, och på skillnaden mellan att vara man och kvinna.

Häromdan såg jag den marockanska filmen "Sofia" av Meryem Benm'Barek på bio. Den handlar om en ung kvinna som blir gravid utan att vara gift. Det är förbjudet i lag i Marocko och Sofia-s graviditet blir en vanära för hela familjen.

Ett barn utan en far blir bannlyst, utan rättigheter, alltså måste Sofia hitta pappan. Bara om han erkänner faderskapet och de gifter sig, så är problemet löst.

Gruppen är viktig och känslan för skam övertas av nästa generation, skriver den fransk-marockanska författaren Leila Slimani i boken "Sex och lögner".

I verkligheten överges nyfödda barn varje dag i Marocko. Och även de män och kvinnor som har sex före äktenskapet kan uppleva att skammen hinner ikapp dem med tiden. Därför förekommer det att kvinnor inför att de ska gifta sig, låter sy ihop underlivet, för att hålla oskuldsmyten vid liv.

I förra veckan trädde en ny lag i kraft i Marocko som förstärker kvinnors rättigheter och som kriminaliserar våld och trakasserier. Det väcker förhoppningar om att förövare hädanefter ska få kännbara straff, som i det fall som har fått stor uppmärksamhet under den senaste månaden på grund av sin osedvanliga grymhet

Det var i somras som en 17-årig flicka kidnappades av en grupp unga män på den marockanska landsbygden. Hon drogades och våldtogs under två månaders tid, männen tatuerade hennes armar och ben med groteska bilder.

17-åringen har också psykiska men idag, men var modig nog att polisanmäla 12 män mellan 18 och 27 år.

Händelsen har väckt en storm av upprörda känslor, och flickan har fått stort stöd. Men ett upprop skrivet av författaren Abdellah Taïa och undertecknat av kända profiler, bland dem Leila Slimani, andas vanmakt.

"Vem ska rädda de marockanska kvinnorna?" skriver Abdellah Taïa, som menar att såväl kvinnor som män är i behov av hjälp. "Vi behöver nya lagar som verkligen skyddar individerna, som ger dem deras rättigheter, och som förklarar vad de innebär", skriver han.

Margareta Svensson [email protected]

Utrikeskrönika den 18 september 2018. Köpenhamn.

Korsbæk tisdag.

Jag fuskade lite i somras och passade på att jobba under semestern, eller jobb och jobb. Jag tittade på TV.

Mina svärföräldrar hade DVD-boxen så jag och min fru lånade den och på mindre än två veckor klämde vi alla 24 avsnitt av, ja ni gissade rätt, Matador.

Innan vi fortsätter ska jag bara varna er, den här krönikan kommer innehålla spoilers.

Matador, Lise Nørgaards tv-epos, som sändes första gången 1978-1981 beskriver livet i den fiktiva lilla staden Korsbæk från 1929 till 1947. En historia om klass, förändring och om hur allt hänger samman.

Att Matador har en särskild plats i många danskars hjärta är en underdrift. Serien innehar fortfarande det danska rekordet i antal tv-tittare, när den släpptes på video sålde den i över en miljon exemplar och närmare 400 000 DVD-boxar har sålts bara i Danmark.

På nöjesfältet Bakken i Köpenhamn, har man byggt upp ett Korsbæk i miniatyr. Där kan besökarna handla på Skjerns magasin, äta middag på Postgaarden, ta en öl på järnvägshotellet eller få en rundtur i staden av skådepelare som ikläder sig rollen som någon av karaktärerna från serien. Som ett Disneyland eller Astrid Lindgrens värld, fast för vuxna.

Matador är på många sätt Danmark och i en debatt som där vikten av danskhet och danska värderingar ofta lyfts fram får serien då och då en definierande position. Om du inte sett Matador, kan du då vara riktigt dansk?  Egentligen säger kanske inte serien så mycket om hur Danmark är idag, men Matador har gett generationer av danskar en bild av hur Danmark var, en bild som då och då kritiseras av historiker. Den säger inte mycket om Danmark, men mycket om de danska självbilden. Som Danmarkskorrespondent hade jag därför knappast något val än att titta.

Så hur var den då?

Jo, den är riktigt, riktigt bra. Visst, rent tekniskt märks det att den börjar få några år på nacken. Men historien fångar en, manuset är välskrivet och alla karaktörarena har djup. Även om du inte gillar alla så bryr du dig om dem, möjligen med undantag för den osympatiske lärare Andersen.

Det är i grunden en historia om hur uppkomlingen Mads Skjern ställs mot den gamla etablerade familjen Varnæs med patriarken, bankdirektör Hans Christian, i spetsen. Men framförallt är det kanske en historia om kvinnor och kvinnlig frigörelse. Nästan alla kvinnliga karaktärer i serien, ja till slut även Maude Varnæs, beskrivs som starka och självständiga och alla genomgår en förändring, ofta mot ett friare liv. Männen däremot är för det mesta stillastående och i grunden rätt svaga, även den drivne Mads Skjern, som bryter ihop när hans hustru lämnar honom.  

Har jag förstått Danmark bättre nu då? Nja, det vet jag egentligen inte, men nu kan jag åtminstone hänga med på alla Matadorreferenser.

 

David Rasmusson, i alla fall mentalt i, Korsbæk [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Måndag morgon, Bogotá.

Symboler är viktiga. Som en matlåda i Mexiko City.

I den här matlådan har jag min lunch. Quesadillas, och vindruvor till efterrätt, säger senatorn Martí Batres i videon han la upp på Twitter häromveckan, under hashtagen Tupperchallenge Matlådeutmaningen.

Jag tänker inte låta senaten stå för några av mina luncher. Om jag går till en restaurang så kommer jag betala maten själv, säger Martí Batres.

Förra veckan var första gången den mexikanska kongressen sammanträdde sen valet den 1 juli, då vänsterledaren Andrés Manuel López Obrador vann med stor marginal, både presidentposten och majoritet i kongressen som nu satt igång att debattera hans kanske viktigaste vallöfte: Att kapa löner och förmåner inom den statliga sektorn. Lopez Obrador har halverat sin egen lön. Och en lag som antogs redan i förra veckan gör klart att ingen statligt anställd får tjäna mer än presidenten.

Kritiker menar att López Obradors besparingslöften utgör en mycket liten del av Mexikos totala statsbudget, och hävdar att hans utspel därför är simpel populism. Men på en kontinent där politiker ständigt hovrar långt ovanför den stora fattiga massan i helikoptrar och dyra presidentplan spelar symbolerna roll. López Obrador tänker sälja presidentplanet och flyga reguljärt istället, varpå kritiker spydigt undrat vad han gör om flighten blir försenad? Han ska göra sig av med livvakterna och vägrar flytta in i presidentpalatset. Symboler, kanske - men de har ju funkat förr: Uruguays populäre ex-president José Mujica bodde kvar i ett litet torp på landet, São Paulos tidigare borgmästare och nu presidentkandidat Fernando Haddad är känd för att flyga ekonomiklass. Eller varför inte Per Albin Hanssons spårvagnsturer.

Men det finns uppenbarligen gränser. För när López Obradors parti Morena i förra veckan klubbade en ny lag som enbart ger senatorerna rätt till frukt och frön istället för mat under debatterna så blev det ramaskri. Förhandlingar inleddes, och partierna kom överens om att vid sessioner längre än 4 timmar ska senatorerna få tillgång till en salladsbar.

Men, sa regeringspartiet stolt, den kommer inte serveras av några servitörer. Hädanefter får politikerna själva gå och hämta sin måltid. I en matlåda.

Lotten Collin, för P1-morgon, i Bogotá   [email protected]

Utrikeskrönika den 14 september 2018. Bryssel.

Bryssel, fredag.

Nyligen flyttade jag och familjen från huset vi hyrt under flera år i Bryssel in i vårt alldeles egna hem. Ett radhus från 50-talet som vi köpt och nästan renoverat färdigt.

Bara det faktum att en före detta frilansande medelklassjournalist kan köpa ett hus som ligger inom stadens tunnelbanenät skvallrar om att Bryssels bostadsmarknad skiljer sig markant från den svenska och särskilt den i Stockholm.

I Bryssel står mängder med bostäder tomma och den som inte är kräsen kan lätt fixa ett boende på en dag eller två. Det finns helt enkelt ett enormt utbud.

Är det då - som man säger - köparens marknad i Bryssel? Nej, inte i svensk mening. För Brysselsäljaren verkar faktiskt inte vara så jätteintresserad av att just sälja.

För medan man i Sverige anlitar inredare och proffsfotografer för tusentals kronor på en marknad där bostäderna går åt som smör i solsken så verkar säljaren i Bryssel göra minsta möjliga ansträngning för att få sin bostad såld, trots det stora utbudet.

Ta bara annonserna. Många av bilderna här ser ut att vara tagna med mobilen och så där lite i sista stund.

Det kan vara bilder på fönster i motljus, på en tom vägg eller en toalettstol och inte mycket mer. Jag minns särskilt annonsen med den mörka bilden på ett kalt rum där det bara fanns en madrass på golvet och där man, om man tittade noga, kunde se att det faktiskt låg någon gömd under täcket.

Min favoritannons just nu på sajten immoweb.be är en nio-rummare nära EU-parlamentet för 620 000 euro. Dragarbilden, den som ska locka in folk att klicka på annonsen, är ett foto på en mindre del av den bakre fasaden där fokus ligger på de två stuprören som löper ner mot husväggen. Det ser också ut som att ett annat, mindre rör, sitt löst och sticker rätt ut i luften. Det är ingen bild som direkt lockar till klick.

Likadant är det på visningar. Jag har besökt otaliga hus och lägenheter där ingen brytt sig om att varken städa eller diska, där leksaker legat utspridda och använda underkläder legat på badrumsgolvet.

Men med allt detta sagt vill jag ändå framhålla att jag alla dagar i veckan föredrar Bryssels bostadsmarknad före den svenska. För dess annonser och visningar speglar verkligheten, tillskillnad från de utopiskt vackra svenska annonshemmen.

Jag vet att jag inte kommer ha en jacka hängande i farstun och ett par snygga skor i skostället. Och jag kommer definitivt inte göra som de svenska proffsfotograferna och flytta runt en och samma fruktkorg och strategiskt placera ut den när jag går från rum till rum.

Jag kommer ha en massa skor som ligger huller om buller, blandade med skolväskor och slängda jackor. Leksaker kommer ligga framme, disken ligga i diskhon, och fruktkorgen, ja den kommer få stå där den står.

På Bryssels bostadsmarknad är det jag ser det jag faktiskt får. Och det är verkligen köparens marknad.

 

Andreas Liljeheden, Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönika den 13 september 2018. Stockholm.

Stockholm, torsdag. I söndags gick jag som så många gånger förr över min dotters skolgård men den här gången in genom den entré som leder till skolans matsal. Jag skulle rösta. Jag tänkte på alla vallokaler jag varit i i andra länder, som korrespondent. Hur jag vankat av och an utanför och inne i ryska, grekiska, ungerska, kroatiska skolmatsalar, gympahallar och klassrum. Där världen förenas genom skolbarnens teckningar som är sig så lika, i vilka skolkorridorer de än hänger. Med bandspelaren redo: Hej, ursäkta! Har du röstat? Får jag möjligtvis fråga på vilket parti? Hade jag mött mig själv där på skolgården hade jag förmodligen tillhört de som buttert muttrat ett nej tack, absolut inte. Men förvånansvärt ofta är människor villiga att ställa upp med sin röst och sin åsikt. Genomtänkta utläggningar om varför man valt att stödja det ena eller det andra lägret. En utrikeskorrespondents år rutas gärna in just efter var och när det hålls olika val. Just nu har jag en hektisk tid framför mig. Söndagen den 30 september är det folkomröstning i Makedonien om ja eller nej till ett historiskt namnbyte. Söndagen därpå är det dags för invånarna i Bosnien Hercegovina att lägga sina röster i ett myller av val till presidentposter och parlament i ett politiskt system som hör till världens mest krångliga. Det kan tyckas lite tråkigt och fantasilöst att låta sin tid så mycket styras efter val. Men jag gillar det. Ett val och inte minst en valrörelse kan säga så mycket om tillståndet och atmosfären i ett visst land. Ibland är valutgången klar på förhand men då blir valet ett ypperligt tillfälle att ändå sätta fokus på just det landet. Ingenstans är val så festligt som i Ryssland. Vilket ju kan låta konstigt med tanke på att just Ryssland hör till kategorin länder där valresultatet allt som oftast inte kommer som en överraskning. Men det spelar ingen roll för här förvandlas vallokalerna från tidig morgon till små inbjudande marknadsplatser med försäljningsstånd av allt från leksaker till hantverk och hembakat.

Valdeltagandet, hur många medborgare som faktiskt utnyttjar sin rösträtt, är ofta en annan mätare av tillståndet i ett visst land. Det är ganska vanligt att jag möter människor i olika länder som säger att nej jag tänker då inte rösta! Det spelar ingen roll vad vi säger, de bestämmer över våra huvuden ändå. Eller, nej tack! Politikerna är sådana sopor allihop att ingen av dem är värdig min röst. Det preliminära valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet ligger i år på 84,4 procent. Det är en nästan otänkbart hög siffra i många av de länder som jag bevakar. En siffra som berättar att många svenskar faktiskt är övertygade om att deras röst betyder något. Det tänkte jag också på när jag gick över skolgården i söndags och det kändes bra.

Johanna Melén, Stockholm [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Utrikeskrönikan 11 september 2018. Moskva.

Moskva Tisdag

Och något om de där höga skriken vi aldrig får höra inne på ett varuhus. Vi vankar runt där i sval muzak-musik bland toppar, skor, parfymflaskor och exklusiv pasta, ett hundratal ryska medelklass-konsumenter och jag. Det är som en kashmir-mjuk isolerande plastbubbla omkring oss, leende expediter som säger "God dag", välhängda aftonklänningar och de senaste stora mans-klockorna med för många knappar och displayer. Bara några kvarter bort låter det helt annorlunda Ilskna talkörer blandat med skriken från gripna demonstranter, det är oppositionsrörelsen kring Alexej Navalnyj som samlats kring Pushkin-statyn och protesterar mot höjda pensionsåldrar och brist på frihet. Men det finns inte en chans att de där konsument-fientliga ljuden skulle kunna bryta sig in igenom den mjuka mys-musiken. Det oerhört dramatiska kan också vara så oerhört lokalt, begränsat till ett kvarter, en dal eller en by. I ett krig finns också en vardag, inte långt från en front, där lagas det inte sällan mat, hängs tvätt och sjungs sånger, vardagen är ett sätt att överleva. Men vardagen kan också vara ett sätt att isolera sig. Som på varuhuset, som att man ordlöst men tillsammans bestämt sig för att sova. Det känner jag ofta i stora städers för-hipstrade centran, en sorts hyfsat konsument-stinn och bekväm ofelbar förmåga till gemensam törnrosasömn. Det kan vara i Stockholm likaväl som Moskva, New York eller Köpenhamn. På varuhuset i Moskva tänkte jag vem vet kanske väntar varuhusets säkerhetsvakter med sina öron-snäckor bara på att alla de andra ska ta fram sina plakat, och plötsligt står jag där, mitt i en vild grupp mode intresserade konsumenter, som högljutt och brutalt vrålar ut sin ilska över den höjda pensionsålderns ondska. Men det var bara en fantasi. Det är ju i sig inget fel på en shopping-bubbla. Men den ställer hårda krav. Speciellt på att det finns fri och oberoende media, där man efteråt kan få reda på vad som hände några kvarter bort medans man i lugn och ro inhandlade helgens nya slips. Ett offentligt rum, där man på eget bevåg kan få reda på vad som hände, medans man köpte de nya Linné byxorna. För just i varuhusens tystnad drunknar de allra mest ihärdiga skrik från gripna demonstranter. Jag står i kassan och ska betala, det plingar hela tiden i telefonen om fler och fler gripanden av demonstranter på olika håll i Ryssland. Jag tackar för mig och ska gå. Men jag måste ju ändå fråga i kassan om hen vet att det demonstreras en bit bort. Och hen ler det där härliga leendet, som bara en drillad varuhus-person vet hur man utför, lutar sig lite fram och säger att hen vet. "Men det går inte att prata om det här inne, det blir liksom lite konstig stämning"

Jesper Lindau, Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan 7 september 2018. New York.

New York fredag,

Tro på något, även om det betyder att du måste offra allt står det på den gigantiska reklamskylten vid Penn Station i New York.

Bakom texten, ett svartvitt foto av en man som tittar ut över rusningstrafiken. Folk stannar och tittar upp. Någon tar ett foto med sin mobiltelefon.

Det här är en historia om sport, politik, juridik, antirasism, en valkampanj i Alabama och president som går ifrån sitt manus.

Och så handlar det om män som bränner upp sina skor.

Allting började när San Fransisco 49ers quarterback, Colin Kaepernick, satte igång en proteströrelse i den amerikanska fotbollsligan, NFL. Under den traditionsenliga nationalsången satte han sig ner på ett knä före sina matcher. Spelare i andra lag tog snabbt efter, när det stod klart att Kaepernick protesterade mot rasism och polisens övervåld mot svarta.

För president Trump var Kaepernicks agerande ett hån mot nationalsången och mot flaggan. Under ett kampanjmöte i Alabama uppmanade han ägarna till NFL-lagen att köra ut de jävlarna som protesterade på det sättet.

Trump fick på många sätt som han ville. NFL hotar nu med böter för de spelare som protesterar under nationalsången och Colin Kaepernick fick inget nytt kontrakt.

Många sportjournalister är överens om att Kaepernick frystes ut av NFL-lagen.

Kaepernick har sedan dess varit förhållandevis tyst, men i en ny reklamkampanj för företaget Nike har Kaepernick visat att han är långt ifrån tystad.

Förutom gigantiska affischer med Kaepernicks ansikte har han också gjort en TV-reklam lagom till att NFL-säsongen börjar. Igår spelades den första matchen i ligan, och i reklampausen var han mer högljudd än någonsin.

Tro på något, även om det betyder att du måste offra allt säger han och tittar rakt in i kameran.

De personer som håller med Donald Trump har spridit filmer där de bränner skor och strumpor från sportmärkesföretaget.

Allt det här så klart bidragit till mer uppmärksamhet för Nike, men också fler artiklar om Colin Kaepernick.

Trump lyckades förmodligen få NFL-lagen att frysa ut Colin Kaepernick.

Men han hjälpte samtidigt till att skapa en ikon.

Kaepernick å sin sida, som med sina protester vill väcka debatt om rasism och polisbrutalitet, har nu fått en mycket större arena att göra det på.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 6 september 2018. Helsingfors.

Helsingfors, torsdag.

Det börjar nästan vara en vana: en stor världskändis- eller ledare besöker Finland. Oavsett hur framgångsrikt besöket har varit uppstår det en debatt strax efteråt - helst i social media - om hur Finland igen inte höll måttet internationellt sett. Det handlar så klart ofta om ironi och humor och det är bra att minnas att det som kan känns enormt i twittersfären, kanske bara når en liten skara. Men ändå.

Min förra krönika handlade om mötet mellan Trump och Putin i Helsingfors under sommaren. Efteråt uppstod en debatt om inredningen i de utrymmen som Donald och Melania Trump övernattade i här i Helsingfors. Kritikerna var inte nådiga.

Förra veckan besökte Frankrikes president Emmanuel Macron Finland. Av allt att döma trivdes han väl i president Sauli Niinistös och statsminister Juha Sipiläs sällskap.

Det är speciellt en bild som har väckt stor diskussion och uppmärksamhet. Då statsledare besöker Finland brukar de ofta dricka en kopp kaffe på Salutorget i Helsingfors, det gjorde också Macron och Niinistö.

Låt mig beskriva lite närmare vad det handlar om för det här är inte vilken fika som helst vi snackar om. Salutorget ligger vackert vid havet. Här trängs torgförsäljare, turister och tama måsar som är kända för sin fräckhet. Men det är en annan historia.

Här på torget kan man dricka kaffe i ett orangefärgat tält. Till saken hör att finländarna gärna titulerar sig det mest kaffekonsumerande folket i världen. Till saken hör inte att traditionellt dricka mörkrostat kaffe som i till exempel Frankrike.

På bilden som väckt mycket uppmärksamhet också i internationell media, ser man Macrons min efter att precis ha smakat på kaffet under den orangefärgade tältduken. Påhittade bildtexter låter förstå att kaffet inte verkade vara helt i den franske presidentens smak.

Bland annat Helsingin Sanomat, som är Finlands största tidning, har rapporterat mycket om det här. För den här bilden började leva sitt eget liv, så klart. Jag ska inte återgå alla svängar i långdansen i kaffegate, med det handlade bland annat om varför man ska bjuda internationella gäster på vardagskaffe i ett torgtält och så fanns det så klart de som försvarar denna folkliga, djupt rotade finländska tradition som vägrar böja sig för trender.

President Niinistö har på Twitter kommenterat torgfikan med att det ibland händer att en gäst blir nyfiken på vad som händer på torget och vill dricka kaffe där - och då fikar man som folk gör.

Också det franska presidentkansliet kommenterade enligt Helsingin Sanomat kaffegate. I ett e-postmeddelande uppgav representanter för Macron att det är viktigt för den franske presidenten att vara ute bland folk; han vill förstå hur det vanliga livet ser ut för européer.

Oavsett vad presidentkansliet säger kommer jag osökt att tänka på det gamla ordspråket: en bild säger mer än tusen ord.

 

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]