Utrikeskrönikan den 13 oktober.

Washington fredag

Det finns dagar när tvitterstormarna är så hårda och den politiska djungeln så snårig att luften känns tung och klibbig här i huvudstaden. Dagarna när debatten är så infekterad och alla nyhetsinslag jag gör verkar handla om människor som är arga.

Men då finns det en sak som hjälper - Kajakuthyrningen vid brofästet i Georgetown.

Och på bara några minuter är jag ute på den breda bruna Potomacfloden omgiven av tät grönska. Om jag paddlar till vänster skulle jag ganska snabbt vara framme vid kanten av the Mall och den stora Lincolnstatyn, men den här dagen vill jag bort från politiken och beger mig högerut, ut i det vilda.

Här tar den djungel liknande växtligheten snabbt över vid flodkanten och för varje paddeltag blir bruset svagare bakom mig. Å när jag passerat de tre klippöarna som kallas Systrarna har naturen tagit över helt. Skarvar står blixtilla på sandbankarna. Sköldpaddor vilar sig på stenbumlingar och plumsar klumpigt i när jag närmar mig. Och i det täta bladverket kikar rådjur fram blygt som i en Disneyfilm.

Potomac är ursprungsbefolkningens namn på floden och betyder Något som hämtats. Och på något sätt är det lugnande att tänka på att den flutit fram här i så många tusen år oavsett vad människorna runt den gjort. Här gick slavskeppen uppströms mot Alexandria där köparna väntade,  Usa:s första president George Washington hade sitt gods vid Potomacfloden några mil söderut och i väster där Potomac delar sig mot Shenandoafloden stod några av inbördeskrigets hårdaste slag vid Harpers Ferry. Idag invigs snart det nya påkostade bostadsområdet the Wharf utmed flodstranden, enligt Washington stad ett försök att föra invånare och Potomac närmare varandra.

Allt medan floden flyter på som den alltid har gjort.

För mig har det blivit dags att lämna vattnet och och väggarna av slingerväxter å vända om, in mot stan. Å när jag kliver ur kajaken på bryggan under brofästet så känns det som att jag kan tänka klarare igen.

Jag har blivit påmind om hur tyst det är utanför bruset och om att det finns saker som är beständigare än nyhetsflödet, till exempel en riktig flod.

Kajsa Boglind Washington [email protected]

Utrikeskrönika den 12 oktober 2017. Bangkok.

Bangkok torsdag

På lördag är det exakt ett år sedan Thailands förre kung Bhumibol somnade in på Siriraj sjukhuset här i Bangkok. En händelse och en sorg som präglat Thailand starkt sedan dess.

Över 12 miljoner människor har under året passerat förbi kistan som stått uppställd i ett av templen inne på det stora tempelområdet Grand Palace. Sörjande har stått i kilometerlång köer i sol och i regn och allra längst kö var det den 1 oktober då inte mindre än 90 000 passade på att ge sin sista hälsning. Nu är området stängt för att förbereda för kremeringen den 26 oktober.

Strax utanför tempelområdet ligger Sanam Luang, en grön öppen plats i Bangkok som brukar användas för konserter, nyårsfirande och där hölls också demonstrationer när de var tillåtna.

Men det är också den kungliga kremeringsplatsen sedan 1782. Och nu i snart ett år har förberedelserna pågått för att bygga upp det tempeltorn där Bhumibol ska kremeras. Det är ett över 50 meter högt guldfärgat träbygge omgivet av åtta lägre tornbyggnader. Den av folket älskade kungen har ärats med det allra högsta kremeringstornet någonsin. Statliga konstnärer har skapat allt ifrån hästar i naturlig storlek till statyer av Thailands alla kungar som ska finnas runt tornet.

På plats inne vid detta område kommer de drygt 7000 inbjudna att få finnas. Några kungligheter har anmält att de kommer men hur det blir med det svenska kungaparet är oklart. Läser man den kungliga kalendrarna så ska kungen den dagen bland annat dela ut pris till årets nybyggare. Sverige gör ju inga officiella besök i Thailand sedan militärkuppen i maj 2014 och trots de vänskapsband som de båda kungahusen haft så skulle det nog sticka ut en del med ett svenskt kungligt deltagande här.

Men militärjuntan den tycks inte själva dra sig för att sticka ut ens så här nära begravningen. I måndags hämtade polis en 85-årig man som nu riskerar 15 års fängelse för majestätsbrott för det han sa för över tre år sedan vid ett öppet forum. Han uppmanade då folk att tänka kritisk kring hur den thailändska historien beskrivs. Att helt enkelt själva fundera på om beskrivna historiska företeelser har hänt eller inte. Så som så den beskrivning som finns om den kung som regerade i Thailand för över 400 år och som sittande på en elefant ska ha besegrat den burmesiska prinsen i ett slag.

För det uttalandet ska nu den 85-årige mannen genomgå en rättegång som med allra största sannolikhet kommer sluta med en fällande dom. Det är mycket ovanligt med en friande dom i dessa rättsfall. Sedan militärkuppen har minst 138 personer ställts inför rätta för att ansetts ha brutit mot majestätslagen. En lag vars gränser är mycket svår att tolka då det är ett brott i sig att ens fråga vad som räknas som ett majestätsbrott. Men allt fler tolkar det som att lagen sedan militären kom till makten använts för att tysta kritiker och för att ha strikt politisk kontroll i landet.

Och det kan vara på sin plats att påminna om att majestätslagen gäller för alla som är i Thailand. För mig och för alla besökande turister.

 

Margita Boström, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 11 oktober 2017. Moskva.

Moskva, onsdag.

Med världens tyngsta hamburgare påstods New Yorkborna fira att president Putin fyllde pensionär i lördags. En toppnyhet statliga ryska tv:n, som hade bilder på jätteburgaren med en liten skylt med grattis presidenten på.

Så typiskt att Putin firas med en hamburgare var min första tanke och inte med en jätteblini eller jättepelmini något mer ryskt. Men presidenten är precis som ryssarna egentligen stora amerikavänner - även när diplomatin står på sparlåga.

Det manifesteras på många vis, första gången Putin sjöng offentligt i rysk tv. Vilken sång valde han? Ja, inte var det Kalinka eller Moskovskij belij notj.

Nä, det var Fats Dominos: I found my freedom on Blueberry hills.

Machomannen Putin till häst är som en nutida John Wayne, bortsett att John Wayne alltid var mer påklädd... För inte föddes Putin på nån hästrygg egentligen, han är ett stadsbarn, uppfostrad på gatorna i St Petersburg där det var långt till både hästar och natur. Även andra spektakulära övningar Putin har påminner om the wild wests naturmän.

I ryska tv-kanalen Rossija 24 hörs just nu en trailer för ett program om 50 talets Sovjet och musiken : ja det är I'm gonna rock around the clock tonight till bilder av jitterbuggande sovjetmedborgare.

Förkärleken för det amerikanska syns särskilt väl i mina egna kvarter där det bara finns ett ställe där det säkert alltid ringlar en lång lång kö. Black star burger är en omåttligt populär restaurangkedja, grundad och ägd av en superstjärna, den 34 årig rappare Timati eller Timur Junusuv som han heter egentligen. Blackstar är hans musikproducentbolag, sen blev det klädmärke, tatureringsstudio, radiostation och i fjol burgare. Burger kallas det också på ryska precis som cheeseburger anammats.

Självklart finns också alla andra amerikanska snabbmatskedjor här i Ryssland sen länge, först var Mc Donalds som i början av 90 talet hade de långa köer, som nu finns framför Black star burger.

Då engelska inte var ett språk som sovjetmedborgare fick lära sig i skolan var det lätt att skapa myter kring hur det egentligen var over there. De myterna späddes på rejält när murarna föll och Ryssland invaderades av amerikanska missionärer och B klassfilmer. De där småporriga B klassfilmerna gjorde särskilt stort intryck. På en lång tågresa mellan Moskva och Vladivostok förstod jag varför när jag konfronterades av mina unga ryska medpassagerares uppfattning om hur det var.

Lite variant av det som här brukar kallas för Sjvedskij cimja  eller svensk familj  ett uttryck för att du har många partners och inte lever i typisk kärnfamilj lite frisläppts så där som de också tänkte att det var i overthere.

Lika falskt och felaktigt som den där födelsedagshamburgaren visade sig vara  någon sådan hade inte skapats i New York till Putins ära och Putin fyller inte pensionär - han nådde officiell rysk pensionsålder för nästan tio år sen.

Maria Persson Löfgren i Moskva. [email protected]

Utrikeskrönikan den 10 oktober 2017 med Samuel Larsson.

Maputo, tisdag.

Nä, det blev inte i år heller. Inget Nobelpris i litteratur till Afrika, trots ett namn i absoluta favorittoppen Ngugi wa Thiong'o från Kenya som ju tippats få priset i flera år.

Men det här är ingen gnällkrönika och jag ska inte rada upp afrikanska författare värdiga priset och antyda att det borde ha varit deras tur. Det ska jag inte. Även om självklart just wa Thiong'o hade varit ett fantastiskt val av akademin. Eller Nuruddin Farah från Somalia. Eller Ama Ata Aidoo från Ghana eller Bessie Head från Sydafrika.

Men jag ska inte rada upp namn. Självklart finns det värdiga vinnare här i Afrika, liksom i Europa, i Asien och överallt, så det är lite meningslöst. Däremot är det meningsfullt att rada upp de initiativ som vill lyfta litteraturen, bokläsandet och författandet här på en kontinent där litteratur i stort sett är något för den lilla bildade eliten. Jag pratar om de afrikanska bokmässorna, litteraturfestivalerna och läskampanjerna.

Vi har till exempel Nigeria international book fair i mitten av maj. I juli var det tioårsjubileum för bokmässan i Hargeisa i det lilla självutropade landet Somaliland. South African book fair hölls i början av september och i det krigshärjade Somalia hålls sedan tre år tillbaka Mogadishu international book fair i mitten av september. Och för bara en vecka sedan var det två bokmässor i Nairobi i Kenya. En av dem besökte jag - Storymojafestivalen, vars vision är "en bok i varje hand", och vars slogan för deras stora program för skolbarn var "reading is cool". 

Och så är det ju, läsning är häftigt. Och viktigt. Så att se rader av barn och tonåringar i precis likadana skoluniformer driva omkring bland bokborden och föreläsningarna på bokmässan i Nairobi var mäktigt, i all sin vardagliga enkelhet.

För en som inte läser börjar heller inte skriva. Visst finns det många fantastiska nutida afrikanska författare, men i ärlighetens namn, afrikanska röster som skildrar sin tid och sina samhällen är fortfarande försvinnande få i jämförelse. Litteratur om Afrika är fortfarande en rätt vit historia.

Och vill man ändra på det så visst kan man tjata om att det är Afrikas tur att få nobelpriset, men jag tror det är i ett boktält i en park i Nairobi den verkliga skillnaden görs. Eller i Mogadishu. Eller egentligen varsomhelst där det berättas berättelser och läses litteratur, så kan unga människor från enkla förhållanden få inspiration till vad som kan bli eviga klassiker.

Det var till exempel ungefär så det gick till när Chinua Achebe började skriva - den legendariske världsberömde nigerianska författaren till Allt faller sönder - en av den afrikanska litteraturens mest spridda och lästa böcker. Chinua Achebe alltså, för att nu trots allt nämna ännu ett namn som väl borde ha fått nobelpriset.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika den 9 oktober 2017. New York.

New York måndag.

Jag tänker att det är lite som big bang. Allt koncentreras till en liten punkt, som plötsligt exploderar och får allting att flyga åt alla möjliga håll med en ofattbar hastighet.

Jag ska förklara: Det har gått en vecka sedan Stephen Paddock sköt ihjäl nästan 60 människor under en countrymusikfestival i Las Vegas. Dagen efter började medier i USA att bena ut vad som hade hänt. Diskussionen om USAs vapenlagar satte snabbt igång.

Men inte överallt.

Beroende var man hämtade sin information kunde diskussionen se väldigt annorlunda ut.

Ta Sean Hannity till exempel som varje vardagskväll leder ett aktualitetsprogram i Fox News, USAs största nyhetskanal.

Kropparna är fortfarande varma, och vänstermedia vill redan prata vapenpolitik. Det är äckligt konstaterade Hannity dagen efter dådet.

Under stora delar av sitt program pratade Hannity inte om dådet i sig, istället fokuserade han på hur andra mediekanaler hade bevakat händelsen i Las Vegas.

En annan diskussion har handlat om huruvida Stephen Paddocks handlingar bör benämnas som terrorism eller inte. Radiovärden Dean Obeidallah kritiserade att vita gärningsmän inte verkar hamna i den kategorin lika lätt som muslimer.

För en annan programledare, Alex Jones på den konspirationsteoretiska och högerextrema sidan Infowars är den frågan en icke-fråga.

Jones, som har miljontals lyssnare, besökare och tittare på sin hemsida och på Youtube, rapporterade nämligen att dådet kan ha planerats med hjälp av vänsteraktivister som vill göra revolution i USA.

Jag skulle kunna fortsätta, men poängen är att det inte bara är infallsvinkeln och angreppsättet som skiljer de medierna åt, det är handlar numera om olika verklighetsuppfattningar som inte har det minsta med varandra att göra.

Visste ni förresten att expansionen av universum ökar i hastighet? Ju längre saker är ifrån varandra ju snabbare utvidgas det.

 

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 6 oktober 2017. Oslo.

Oslo fredag.

Igår hade jag en kittlande upplevelse av Det Norske Samlaget. Jo, du hörde rätt. Fast jag ska kanske påpeka att samlag på norska är något annat än vad det betyder på svenska. Något helt annat. Det var förvisso en pirrig spänning vid norske samlaget igår, men såvitt jag vet hade det inget att göra med sexuell aktivitet, däremot med Nobelpriset.

Norske Samlaget är ett förlag som ger ut böcker på nynorska, det skriftspråk som togs fram under 1800-talet i ett Norge där man då i praktiken skrev på danska. Nynorskan har mycket av sina influenser från hur man pratar på norska Vestlandet, i områdena runt städer som Stavanger och Bergen.

Författaren och dramatikern Jon Fosse är just från Vestlandet. Han skriver på nynorska och har i flera år hört till de hetaste kandidaterna för att få Nobelpriset i litteratur. Så även i år. Därav spänningen på Det Norske Samlaget igår. Tv:n stod på på förlaget klockan 13 när Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius klev ut och meddelade att:

Ni hörde ett litet "aahh" när det stod klart att det inte blir något Nobelpris till Jon Fosse i år heller.

På förlaget valde man att skratta åt besvikelsen.

Här i Oslo är det ju idag som är den riktiga Nobelprisdagen. Klockan 11 tillkännages ju vem eller vilka som får Nobels fredspris i år.

Förra årets pris gick till Colombias president Santos, vilket låg i linje med förhandstipsen. Fast på norska Nobelinstitutet här i Oslo är det som att det fortfarande ekar av dunsarna från alla de hakor som tappades där för två år sen. Mig veterligen hade ingen tippat att fredspriset 2015 skulle gå till den tunisiska dialogkvartetten, som knappt ens fanns som begrepp innan kvartetten fick det som ibland kallas "världens mest prestigefulla pris". En fredspriskännare som jag pratade med nyligen sa att han inte blir överraskad om han blir väldigt överraskad över vem som får Nobels fredspris i år.

Slutligen då tillbaka till samlaget. På norska betyder ordet ungefär förening eller samvaro. Mer explicit sexuell samvaro kallar norrmännen för samleie. Kan vara bra att ha koll på för att minska risken för pinsamma missförstånd i samtal med folk från vårt västra grannland.

Jens Möller, Oslo. [email protected]

Utrikeskrönikan den 5 oktober 2017. Skopje.

Skopje, torsdag

I går kväll skumpade jag fram i en buss i Makedonien, mellan Thessaloniki i Grekland och Skopje här, i Makedonien. Som man säger i Makedonien. I Grekland säger man Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien, som man förkortar Fyrom. Eller så säger man bara kort och gott Skopje. Om hela landet.

Där längs vägarna kantade av olivlundar och vinodlingar tänkte jag på min första resa mellan Grekland och Makedonien. Det var när flyktingarna och migranterna fortfarande kunde ta sig vidare norrut från Grekland och jag skulle rapportera om det pressade läget i den grekiska gränsbyn Idomeni.

Kan du köra mig till Idomeni vid gränsen till Makedonien? Sa jag, mitt dumma nöt, till den grekiska taxichauffören på flygplatsen i Thessaloniki. Han bara tittade på mig. Vart då menar du? Är det till Skopje du ska? Nej, inte så långt, ända till huvudstaden, bara till den där byn inte alls så långt från här, sade jag. Alldeles vid gränsen till Makedonien.

Det HÄR är Makedonien, sa taxichauffören då och jag insåg mitt misstag och sade att jag naturligtvis menade på gränsen till Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien. Och så körde han mig dit.

Den där namnfrågan har spökat sedan 1990-talet och hindrat landet Makedonien både från att gå med i EU och i Nato för först måste man ha löst konflikten med Grekland och Grekland vägrar acceptera att det lilla grannlandet i norr har valt att kalla sig Makedonien. För Makedonien är ett grekiskt namn på en stor region i norra Grekland, där bland annat staden Thessaloniki ligger.

Än värre blir det för grekisk del när bussen skumpar vidare in i Makedonien och upp på motorvägen Aleksander den store, den grekiske krigarkungen. Han hör till Greklands stolta historia, inte Makedoniens. Och för att strö ytterligare salt i såret har man i Skopje rest en vidunderligt stor staty över samme Aleksander. En bit bort reser sig hans far, Filip den andre.

Sedan i juni har Makedonien en ny regering som sagt att det nu har blivit dags att lämna namnkonflikten bakom sig och gå vidare in i framtiden. Fast hur man ska göra det utan att få det att se ut som att man vikt ner sig för Grekland är inte lätt att förstå. Hur känslig frågan är märkte jag för ett tag sedan när jag träffade Makedoniens nya utrikesminister som besökte Stockholm. Han sade just allt det där, att konflikten hör till det förflutna, nu är det dags att se framåt.

Fast efter att mitt inslag publicerats blev jag uppringd av Makedoniens Sverigeambassadör som inte var helt nöjd. Till exempel hade jag i en bisats nämnt förkortningen Fyrom. Hela utskriften, Former Yugoslav republik of Macedonia går bra. Landet kallas så i FN-sammanhang. Men förkortningen, Fyrom, det låter som ett grekiskt skällsord i makedonska öron, sade ambassadören.

På bussen i går satt Aleksandra på väg hem till Skopje från Thessaloniki där hon studerar. Fråga någon äldre, vi unga bryr oss inte riktigt, sade Aleksandra men berättade sedan hur hon ibland, i Grekland, undviker att säga namnet på sitt land, för att slippa dålig stämning. Jag brukar bara säga: Landet som jag kommer ifrån, sade Aleksandra.

 

Johanna Melén, Skopje [email protected]

Utrikeskrönikan 4 oktober 2017. Berlin.

Berlin onsdag.

Grill-os i skön förening med söt doft av sockervadd har bäddat in huvudstaden den gångna långhelgen som kulminerade i gårdagens firande av Tysklands enande. Till öl och korvar från landets alla hörn, thüringer från öst och frankfurter från väst, över weisswurst från Bayern och currywurst från Berlin, samlas tyskarna till fest. 

Men från den kulinariska samexistensen kring grillen var avståndet den här årsdagen längre än vanligt till nationell harmoni. När den tyska återföreningen igår, den 3 oktober fyllde 27 år, handlade mycket om de nio dagar som gått sedan valet till förbundsdagen den 24 september.

Kartor över röstfördelningen visar svart på vitt hur delat landet fortfarande är efter att en hel generation har vuxit upp som inte känner annat än ett enat Tyskland. I öst gick mer än var femte röst till det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland. I den östra delstaten Sachsen blev AFD största parti, strax före kristdemokraterna. I västra Tyskland var andelen som röstade på AFD hälften så stor.

Visserligen kommer den varje år, rapporten om tillståndet i den tyska föreningen, som år efter år dokumenterar skillnaderna i löner och pensioner, den högre arbetslösheten i öst och avsaknaden av förmögenheter där. Inget börsnoterat företag har sitt säte i östra Tyskland, inga stora företag har flyttat sin verksamhet dit. Däremot har västtyskar flyttats till öst för att leda de offentliga verksamheterna och det är fortfarande wessisarna som dominerar på de ledande posterna. Redovisningen brukar åtföljas av lite pliktskyldigt beklagande och försäkringar om att utvecklingen ändå är på rätt väg.        

Men i år har valresultatet drämt till med ett budskap om de bestående skillnaderna som ingen kan blunda för. Och för många handlar det inte bara om sånt som går att fånga i statistik och mäta i pengar. Det handlar om en känsla av förlust, en oro för sin egen och sina barns framtid som är betydligt mer utbredd i östra än i västra Tyskland. Den hämtar sin näring i egna erfarenheter av hur hela tillvaron plötsligt rämnar som den gjorde för många efter återföreningen, när hundratusentals människor kunde förlora jobbet över en natt utan perspektiv på något nytt, och i känslan av att allt man dittills gjort var värdelöst.

När ett enat, fritt och demokratiskt Tyskland igår firade sin 27-årsdag, handlade det inte bara om allt som uppnåtts, utan om mycket som försummats i att skapa en känsla av samhörighet trots tusentals miljarder som pumpats in i östra Tyskland. Det handlade inte bara om den fredliga revolutionen och muren som revs utan om oron för nya murar som människor reser omkring sig, murar av misstro som stänger ute alla argument och håller inne vreden mot en obegriplig omvärld.

Festen är över för den här gången, korvgrillarna och ölfaten nedmonterade, men de allvarstyngda talen förebådar en baksmälla som kan dröja länge än.

Daniela Marquardt, Berlin. [email protected]

Utrikeskrönika den 3 oktober 2017. Bangkok.

Bangkok tisdag

Varje dag runt femtiden rullade dom ut skylten, ställde högtalarna tillrätta, satte på musiken, inte för högt inte för lågt.. men de gälla sångerna slog ändå igenom i trafikbruset. Och så ställde sig de två kvinnorna där i sina rödprickiga klänningar al la femtiotalsstil för att locka gäster till restaurang Pyongyang Okryu  En av runt 100 Nordkoreanska restauranger i världen. Just den här låg tidigare bara runt hörnet från min bostad i Bangkok.

Genom åren har dessa Nordkoreanska restauranger beskrivits som ett sätt för den totalitära staten att få in västerländsk valuta.

Allra flest finns i Kina men även i Kambodja finns flera stycken och det har sin förklaring i den tidvis djupa och långvariga vänskapen länderna emellan.

Den sträcker sig tillbaka till Kambodjas prins Norodom Sihanouk och Nordkoreas förste diktator Kim il-Sung som träffade varandra första gången på en konferens i Belgrad 1961. Vänskap uppstod och när Sihanouk tvingades i exil  på 70-talet så byggde Kim Il-Sung ett palats till sin vän i utkanten av Pyongyang,  I sina memoarer från 2005 skriver prinsen att Kim var hans allra bästa vän.

Och än i dag så ligger Nordkoreas ambassad och premiärministerns residens sida vid sida i Phnom Penh. Men även idag så skapas nya vänskapsband och projekt som av en del ses som ett sätt att gå runt de allt hårdare sanktionerna mot Nordkorea.

I utkanten av Siem Reap, staden där tempelområdet Angkor Wat ligger, reser sig numera Angkor Panorama Museet. Det är byggt av Pyongyang Mansudae Art Studio, en nordkoreansk konstgrupp som beskriver sig själv som "förmodligen den största konst gruppen i världen". Det är dom som skapat i stort sett alla de bronsstatyer i Nordkorea som finns på de två tidigare ledarna Kim Il-Sun Och Kim Yong Il, samt även många v de jättelika målningar i stan, mosaikbilderna i Pyongyangs tunnelbana. En av Kim dynastins propagandamaskiner med andra ord.

Museet, designades, byggdes och sägs även ha finansierats av Nordkorea, ett bygge som lär ha kostat runt 25 miljoner US-dollar.

De tio första åren går vinsten till Nordkorea, de tio följande splitsas vinsten mellan de båda länderna för att museet sedan ska övergå i ett kambodjanskt ägande.

Men trådarna mellan de båda länderna tar inte slut där...numera nedlagda tidningen Cambodia Daily avslöjande att en av de kvinnor som smetade det giftiga ämnet VX i ansiktet på Kim Jong Uns halvbror Nam hade varit i Kambodja dagarna innan dådet och tränat på hur man skulle göra.  Idag inleddes rättegången mot de  bådakvinnorna som själva säger att de är oskyldiga till mordet.

Vänskapen mellan de båda länderna är inte lika varm som den en gång var och Kambodjas ledare Hun Sen har uttryckt sitt ogillande i Nordkoreas kärnvapenprogram. Men längre än så har de inte gått...och varje museibesökares 15 dollar i inträdesavgift och de fyllda borden på de Nordkoreanska restaurangerna runt om i världen innebär nya pengar i Kim Yong -Uns fickor.

 

Margita Boström, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 2 oktober 2017. Barcelona.

Barcelona, måndag.

Häromdagen var jag på Sant Jaumetorget i Barcelonas gamla stadsdel, torget kantas av kommunhuset på ena sidan och den regionala regeringsbyggnaden på den andra. Det är en vacker plats. För att ta sig dit går man längs smala gränder som andas medeltiden.

Jag var där för att lyssna på dem som vill att Katalonien ska förbli en del av Spanien, de som alltså motsätter sig den folkomröstning som den katalanska regeringen genomförde igår. De, alltså nej-sidan, var arga för de är rädda för vad en framtid utanför Spanien innebär.

Senare samma dag tog jag tåget till ett samhälle utanför Barcelona. Granollers heter den. Jag kommer dit under siesta-tiden och allt utom några få kaféer håller stängt. Ett nedlagt industriområde har gjorts om till verkstad för konstnärer. Där ska jag träffa konstnären Joan Fontecuberta, som i sin konst intresserar sig för sanning och bilders sammanhang. Han är inte rädd för ett Katalonien utanför Spanien men egentligen är det inte i eller utanför som är det allra viktigaste för honom. Vitsen med den här folkomröstningsprocessen är att få igång ett samtal om demokrati säger han. Han menar att den spanska demokratin har många brister och att det krävs ett omtag i relationen mellan medborgare och stat. Att staten i större utsträckning måste lyssna på den befolkning den är satt att styra. Som den kulturman han är tycker han att kulturen bör få en roll i det arbetet, att de som ägnar sig åt kreativt skapande bör ta större plats i det offentliga samtalet. Det är som att vi lever i olika verkligheter, säger han. 

Och visst känns det resonemanget igen?  Jag tycker mig ha hört det här ett antal gånger nu i samtal med konstnärer och författare eller för den delen taxichaufförer jag har haft turen att träffa.

De oroas och upprörs över glappet mellan makthavare och medborgare, liksom olika grupperingar inom samhället. Som i Turkiet där jag var för någon vecka sedan och där konflikten mellan president Erdogan och delar av befolkningen är bråddjup.

När jag promenerar från min intervju med Joan Fontecuberta mot tågstationen i Granollers så känns det för en liten liten stund lättare att vara människa. Som om vi bara börjar lyssna på vad våra meningsmotståndare säger så går det att komma en bit på vägen mot att lösa gemensamma problem.

Så här morgonen efter den värsta polisbrutaliteten i Spanien på flera decennier, så framstår detta förstås som en oerhört naiv tanke. Men efter snart en vecka här i Barcelona där jag marinerats i såväl ja som nej-sidans argument för varför just de har rätt världsbild så kan en så naiv tanke vara just det enda man har kvar att hålla sig till.

Naila Saleem för P1-morgon i Barcelona [email protected]