Utrikeskrönikan 29 september 2017. Stockholm.

Stockholm, fredag.

Höghuset Grenfell Tower sticker upp bland låghusen runt omkring som en enorm utbränd fackla. Människorna som bor här lever bokstavligen i dess skugga. Det är som att huset kastar en obehaglig påminnelse över området. En påminnelse om den hemska natten i juni, då de såg sina grannar, vänner och familj brinna upp tillsammans med huset.

Trots att jag har sett det på bild innan jag sätter mig på planet till London går det inte att värja sig. Det knyter sig i magen av obehag varje gång jag tittar upp på det kolsvarta Grenfell Tower. De som bor här måste se det från sina fönster varje dag och gå förbi det på väg till jobb och skola.

Jag kommer på mig själv med att undra hur de klarar det. Det finns såklart inte ett svar på det, men i många fall är svaret: det gör de inte. Många mår dåligt och det syns både på människor jag träffar som inte vill prata. Som ser ut att ha gråten i halsen och som vänligt avböjer och ursäktar sig med att det är känsligt. Eller på de som vill prata och säger att något gick sönder i dem den natten juni. Det syns på siffrorna, på att Storbritanniens National Health Service har sökt upp 4000 personer sen branden och screenat 400 av dem för posttraumatisk stress, en siffra de tror kommer öka. Och det syns på den mysigt inredda dubbeldäckaren som står parkerad i närheten av en av de lokala kyrkorna, med en skylt som säger Welcome to the listening bus - öppet 23 till morgonen. Många lider av sömnproblem sedan branden och hit kan man komma och prata av sig.

Ett annat svar på hur människorna klarar sig här är: tillsammans. Den mest akuta fasen av katastrofen är över, men folk fortsätter att finnas där för varandra. Under en motorvägsbro mitt emot Grenfell Tower har lokala volontärer byggt upp en mötesplats. De har målat väggarna fylla av hyllningar till offren. Ställt dit soffor, stolar och bokhyllor- och ett piano. På kvällarna samlas folk här och umgås och pratar, och nästan alltid ekar pianomusik mot betongväggarna. Där träffar jag en kvinna som kallar sig för The Jar Lady, ett namn hon har fått för att hon målar burkar och använder som ljuslyktor vid minnesplatser och manifestationer. Hon säger att hon inte vill att hennes grannar ska bli ihågkomna som en siffra. Hon vill att vi säger deras namn och berättar deras historier.

Det är historier som bara kan berättas av anhöriga, men som skymtar fram när man går omkring i området. Överallt finns små minnesplatser med bilder och meddelanden och blommor till minne av de döda. Som 24-åriga konstnären Khadija Saye, som bodde på 20e våningen tillsammans med sin mamma Mary Mendy. Eller Raina, som levde och dog Grenfell Tower med sina två döttrar, tre och fem år gamla. På en annan bild ler lilla Amaya mot kameran, med tofsar i håret. Fotot är omringar av små handavtryck i olika färger, och ett meddelande från en förskola som saknar henne.

På ett staket hänger en t-shirt, med ett märke från Londons brandförsvar. På tröjan har någon skrivit med tuschpenna: WE DID THE BEST WE COULD, I PROMISE.

Såhär fortsätter det, gata upp och ner. Vid ett gathörn har någon satt upp en stor, vit skylt som är full av budskap. I mitten har någon skrivit ett ord, med stora svarta bokstäver: WHY? Varför? Och under den fortsätter frågeställningen: varför måste arbetarklassen fortsätta lida?

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv. [email protected]

Utrikeskrönika den 28 september 2017. Köpenhamn.

Köpenhamn torsdag

Se dig för din jävla idiot, sa mannen till mig medan han snabbt cyklade förbi med ett argt uppsträckt långfinger. Eftersom han dessutom svor åt mig på danska lät det betydligt grövre.

Jag skämdes lite för jag insåg att jag hade gjort ett klassiskt nybörjarmisstag i Köpenhamn. Jag hade gått för lite för nära trottoarkanten medan jag väntade på att få grön gubbe och oavsiktligt hade jag tagit mig in på cyklisternas revir.

För här Danmarks huvudstad är det cyklarna som regerar. I morgonrusningen är det ingen ovanlig syn att se hundratals hjälmbeklädda pendlare stå och vänta vid ett rödljus. Pensionärer, barn, tonåringar, män, kvinnor, alla trampar.

I snitt cyklar en köpenhamnare tre kilometer varje dag och det finns idag fler cyklar än bilar på gatorna.  Uppskattningsvis 675 000 cyklar mot 120 000 bilar.

61 procent av pendeltrafiken i staden sker på sadeln och det är en siffra som ökat år för år. Köpenhamn har också utsetts till världens bästa cykelstad två gånger och slagit sig förbi kända cykelmetropoler som Amsterdam. Staden är kompakt, relativt platt och därmed lättcyklad.

Kommunen har också verkligen satsat på cyklisterna. Cykelbanor, som är tydligt avskilda från biltrafiken löper längs alla större vägar och särskilda cykelmotorvägar från förorterna in till stadskärnan har gjort livet enklare för cykelpendlare och det finns också ett väl utbyggt hyrcykelsystem där man även kan hyra el-cyklar.

Men det är inte bara Köpenhamnarna som cyklar, i snitt så sitter varje dansk 1,6 kilometer i sadeln varje dag och cykelsporten har ungefär samma status som längdskidåkning har i Sverige. När Tour de France pågår så direktsänds varje etapp i TV och alla större mediehus skickar ut pushnotiser om resultaten. På kvällarna är det studioprogram där dagens drama analyseras in i minsta detalj av experter.

Men att Köpenhamnarna väljer cykeln har ingenting att göra med att de skulle vara särskilt hurtiga av sig. Det handlar helt enkelt om att det går snabbare är enklare och billigare än att ta bilen. Och sedan är kollektivtrafiken inget man som svensk blir särskilt avundsjuk på. Visst, det grävs för fullt för nya tunnelbanelinjer, men än så länge finns det bara 22 stationer jämför med Stockholms 100.

Nej, cykeln regerar på Köpenhamns gator, men för det mesta lever man i fredlig samexistens med både gående och bilister. Ingen äkta köpenhamnare skulle få för sig att cykla på trottoaren eller försöka smita förbi vi ett rödljus. Så länge du inte gör om mitt misstag och tar dig in på cyklisternas revir så kommer du garanterat ta dig hem oskadd.

 

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönikan 27 september 2017. Erbil.

Erbil, onsdag

Hotellet jag bor på ligger bara några kilometer från flygplatsen, såg jag har kunnat se planen lyfta och landa under veckan jag jobbat här i KRG, irakiska Kurdistan.

Men alla plan har inte lyft de senaste dagarna. Efter kurdernas uppmärksammade, och kontroversiella självständighetsomröstning, gjorde grannländerna Iran och Turkiet vad de kunde för att visa sitt missnöje: Iran stängde sitt luftrum, och Turkish airlines ställde in sina flygningar på själva valdagen.

För oss utlänningar har det här varit ett ständigt diskussionsämne under veckan. Kommer planen gå, och vad finns det för alternativ när vi sen ska hem? Åka bil till Bagdad och flyga därifrån sa någon - men då krävs visum. Ta bussen över till Turkiet och flyga därifrån, sa någon annan. Inga jätteroliga alternativ.

Sen är det ju faktiskt inte bara journalister som vill flyga härifrån nu efter omröstningen. Massor av utlandskurder - inte minst från Sverige - har kommit till Irak för att rösta - trots att de egentligen kunnat rösta på nätet hemifrån. Men en semester I hemtrakterna kombinerat med att känslan av att få vara på plats när historia skrivs har motiverat många att flyga hit.

På valdan träffade jag en man med svartfärgat skägg som var eld och lågor över omröstningen. Han var kurd från Storbritannien och hade tagit hit hela sin familj för denna högtid. Sonen, som var i tioårsåldern var här för första gången, han gillade Kurdistan sa han. Pappan försäkrade, blir det ett självständigt Kurdistan skulle han flytta tillbaka - det vill varenda kurd i Europa sa han, även om jag anar att han lovade lite väl mycket där.

"Refrandum" tjoade alla på valnatten, trots att inget resultat fanns visste man utgången - ett rungande ja till självständighet. Det känns som att ordet referendum, alltså folkomröstning, nästan blivit synonymt med självständighet här - folk använde det liksom som ett slagord. Och det kanske inte är så konstigt för det var aldrig en självklarhet att omröstningen ens skulle hållas, omvärlden gjorde sitt bästa för att få den inställd och det spekulerades i om KRG:s president Barzani bara letade efter en utväg att skjuta upp alltsammans utan att tappa ansiktet. Men så blev det alltså inte vilket folk I måndags kväll firade med kurdisk dans, gratis läsk till alla och genom att ställa sin barn på taken till mullrande pick ups som körde fram och tillbaka framför citadellet här I Erbil.

Men vägen kvar är ju lång. Först ska faktiskt självständighet utropas, sedan ska omvärlden erkänna en kurdisk stat.

Kanske får den brittiske mannen med det färgade skägget anledning att flytta tillbaka till ett Kurdistan snart, vad vet jag.

Men innan dess ska han, precis som jag, med planet härifrån, kanske ska han på samma plan som mig. Flighten till Sverige via Wien går om bara några timmar. Jag hoppas den tillåts lyfta. Annars får vi väl ta bussen till Bagdad.

Filip Kotsambouikidis. [email protected]

Utrikeskrönikan 26 september 2017. Bryssel.

Bryssel tisdag

Jag får ibland frågor om hur jag får reda på saker här i Bryssel. Då brukar jag säga att det beror på vad det handlar om men i dom allra flesta fall handlar det om att läsa olika rapporter, inbjudningar med omfångsrika texter inför olika möten, att jag blir tipsad av en person om vad som är på gång. Egentligen inte så konstigt. Normalt lägger jag halva min arbetstid på att läsa in mig på olika ämnen.

Men jag har faktiskt upptäckt ytterligare ett sätt - jo, snacket på planen mellan Bryssel och Stockholm.

Oj oj oj, vad det är en bra informations-källa.

Jag ger ett exempel.

För en tid sedan hamnade jag i stolsraden före en person som efter tio minuter visade sig vara extremt insatt i en fråga. Personen satt och berättade det ena uppseendeväckande efter det andra, till personen som satt bredvid.

Mina parabolöron växte och blev väl nästan till storleken av thefat när de riktades mot stolsraden bakom.

Jag satt och antecknade febrilt på min mobiltelefon om vad som sades mellan vad förmodar, två kollegor emellan.

Den här gången satt jag i alla fall på ett plan mellan Bryssel och Stockholm, samtidigt som man pratade helt obehindrat trots oss medpassagerare, så satt jag där och fick nästan kramp i fingrarna för att inte missa någon skvallerdetalj om en "EU-grej".

Tyvärr kommer jag inte att avslöja för dig som lyssnar vilket plan, röja personerna eller ämnet som det handlar om. Det får du faktiskt stå ut med.

Hur som helst måste jag säga att jag ändå blev förvånad över hur öppet och kanske obetänksamt vissa personer pratar med kollegor, vänner och kompisar - utan en aning om vilka andra som finns i omgivningen. Jag tänker då på t.ex. opionsbildare på någon tankesmedja eller från någon påtryckar-, eller lobbyorganisation, eller någon statligt anställd, eller någon folkvald politiker.

Den här gången stack det i alla fall ut och tipset som jag betraktar det som, var ju helt oväntat, även om jag ju nu i efterhand fått göra åtskilliga kollsamtal - precis som vanligt - för att kolla sanningshalten i samtalet som jag överhörde.

Jag kan själv säga att jag gjort något liknande, vid en utlandsresa för många år sedan. Då satt jag och en kompis och åt middag på en restaurang och vi pratade precis som vanligt om allt möjligt. Vi pratade om våra medgäster i restaurangen och om var de kunde tänkas komma någonstans i från. Döm om min förvåning när ett par gäster som jag förklarat för min kompis att de måste vara "tyskar" eller "holländare", reste sig upp och pratade svenska med varandra när de korsade vårt bord när de lämnade restaurangen. De hade hört precis allting...

Det här är Jan Andersson i Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönika den 25 september 2017. Bangladesh.

Bangladesh måndag morgon

Den lilla pojken sitter och räknar sina sedlar. Han säljer limefrukter och betelblad, gröna och lite hjärtformade att tugga. Han sitter i början på den gyttjiga vägen in i det gigantiska flyktinglägret för rohingya nära gränsen till Burma. Pojken har en vattenflaska bredvid sig och ett paraply, så han har nog varit här ett slag. Fötterna är leriga.

10-11-åringen är på ett av alla de foton jag har tagit under veckan söder om staden Cox's Bazar.

Bilden är fin och jag var på väg att lägga ut den på twitter med orden En businessman, men hejdade mig.

Det kunde missuppfattas tänkte jag, låta cyniskt, en fattig pojke med några sedlar. Kanske försökte jag hantera min egen vanmakt inför denna humanitära kris utan gränser genom att försöka vara lättsam. Jag vet inte, men han ingav lite ljus. Han hade någon form av energi.

Det var inte Tystnaden. Stirrandet. Blickarna utan liv och hopp. 

Chauffören sa plötsligt första dagen när vi åkte ner: Titta där -de är rohingya. Utanför bilfönstret stod kvinnor med småbarn, annorlunda klädda än de få bangladeshier som vi sett tidigare längs vägen. Och nästan alla barfota i gyttjan.

Sedan var det helt plötsligt massor med flyktingar längs vägen, överrumplande många. 

Taib, den bangladeshiske mannen som är med mig här och chauffören - vi satt alla tre i bilen och gav ifrån oss ljud, flämtade. Det var svårt att ta in, så många som bara stod, gick eller satt där i regnet.  

Vi fick köra långsamt och på min sida såg jag en ensam pojke utanför bilfönstret med en outhärdlig förtvivlan i ansiktet. Många stirrade på oss, men kom inte rusande i om hjälp utan de bara stod där.  

Hjälpinsatserna och biståndsorganisationerna var knappast på plats i början av förra veckan. Flera hundra tusen nyanlända var utan mat och vatten och utan plast att lägga sig på eller sova under. Inga toaletter var på plats och många drack ur pölar med allt möjligt som flöt runt. På ett ställe såg vi män med vatten upp till bröstet transportera ris, bränsle och annat ut till en torr remsa mellan översvämningarna.

Vi stannade och försökte köra av den enda vägen som går nära Burma för att ta oss in i flyktinglägret men bilen körde fast. Landmassor hade rasat med djupa gångar och människor klängde på kanter och vadade fram.

På mina resor som migrationskorrespondent brukar ofta någon enskild persons öde dröja sig kvar i mig men härifrån bär jag nu med mig frågan - hur är det möjligt att utöva ett sådant våld - så metodiskt? Denna mängd människor, uppemot en miljon, merparten analfabeter och redan tidigare urfattiga, nu helt tomhänta.

Ett folkmord, etnisk rensning, våld som under Förintelsen och Hitler - världens ledare och bangladeshier här inte skrätt orden för vad rohingyerna utsatts för. Våldtäkter, beskjutningar, dödande och nedbrända hem.

 

Alice Petrén, Bangladesh [email protected]

Utrikeskrönikan den 22 september 2017. Peking.

Peking, fredag.

En dag i våras störtade min yngsta dotter in på mitt lilla kontor efter skolan. Hon såg orolig ut.

Mamma, jag vet vilken dag det blir nu!

Jag blev förbryllad och försökte snabbt tänka ut vilket av barnens alla prov och skoluppgifter som jag kunde tänkas ha glömt den här gången. Men det var inget sånt.

Mamma jag vet nu vilken dag som vi måste sätta på oss de röda halsdukarna. Vi ska ha dem när vi marscherar på Barnens dag, förklarade min dotter.

Plötsligt förstod jag hur mycket hon hade gått och funderat på invigningsritualen i kommunistpartiets Ungpionjärer. Eftersom hon var sju år hade jag naivt nog trott att hon mest bara följde efter sina kompisar i klassen. Hon hade visat sig väldigt mån om att skriva och memorera sina glosor och klassiska dikter och förtjäna de små klistermärken och stjärnor som lärarna ger till duktiga elever. Men nu stod hon på mitt kontor svettig och upprörd.

Jag frågade om hon tänkte ha den röda halsduken.

Jag tror inte det, sade hon.

Hon hade antagligen snappat upp också de berättelser som motsäger läseböckernas glättiga bild av kommunistpartiets ledare som barnens vänner och revolutionen som ett spännande äventyr för snälla barn. Som vår hyresvärds barndomsberättelse om när rödgardisterna kom och tog huset och om hur hans syster senare begick självmord.

Du får bestämma sedan hur du ska göra med halsduken, sade jag.

Senare hittad jag en liten lapp på köksbordet: Till lärare Ceng. Jag kommer inte att ta på mig den röda halsduken för jag ska inte gå med i Pionjärerna.

De senaste åren har kommunistpartiet ökat den ideologiska kontrollen. Skolor och universitet har pekats ut som frontlinjer för kampen mot västerländskt tänkande, och konstitutionell demokrati och oberoende rättsväsen har speciellt pekats ut som ett gift som ska hållas borta från den kinesiska samhällskroppen. Därför blev jag glatt förvånad när lärare Ceng ringde. Hon sade att hon fått det lilla brevet men ändå ville fråga om min dotter ville vara med vid ceremonin.

En ovanligt het vårmorgon stod så alla barnen på led i sina skoluniformer och gula solkepsar i skuggan av Förbjudna stadens gamla murar. Soldater med bajonetter marscherade framför podiet där de ansvariga lärarna sjöng partiets gälla sånger. Föräldrarna ställdes upp mittemot barnen och överräckte med allvarliga miner de röda halsdukarna. Barnen fick veta att de nu bar martyrernas röda blod runt sina halsar och var kommunistpartiets arvtagare.

Uppe på Himmelska fridens port, precis där Mao Zedong stått då han släppte lös den förödande kulturevolutionen som kostade så många liv, söndrade familjer och fullkomligt ödelade ekonomin, där togs sedan gruppfotot med barnen i sina röda halsdukar och uppsträckta högerhänder. Bara en flicka avviker och ser rakt in i kameran med en liten gulmönstrad halsduk om halsen.

Det går bra för er, sade en annan pappa till min man. Ni kan ju alltid åka härifrån, men vi måste stanna kvar. 

Hanna Sahlberg [email protected]

Utrikeskrönikan 21 september 2017. London.

Utrikeskrönika den 20 september 2017. Brasilien.

P1-morgon onsdag.

Jag skulle göra ett klimatreportage. Det är ju klimatmöte i december, och då börjar vi alla uppmärksamma koldioxiden, skogsskövlingen, utreda våra barnbarns möjlighet att bo kvar på jorden. Jag ville besöka ett naturreservat djupt inne i Amazonas. Problemet var bara: Hur skulle jag komma dit? Flygförbindelserna från Bogotá till lilla brasilianska Tefé inkluderade 5 byten och skulle ta 2 dagar. Och så kändes det inte rätt att flyga över hela kontinenten och tillbaks igen för att göra ett reportage om klimatförändringarna.

Jag beslutar mig för att ta båten från Colombias sydliga spets in i Brasilien, längs med Amazonasfloden. Inget internet, ingen mobiltäckning alls. Bara en hängmatta och några flaskor myggsprej.

I hamnen väntar ett berg av väskor, påsar och möbler. En man ska åka hem och överraska sin mamma med en bäddmadrass. En kvinna ska flytta med hela sitt bohag, inklusive en tjockpälsad hund som flämtar i värmen. Den 16-åriga flickan bredvid mig ska resa hem ensam för första gången, hon går på gymnasiet i staden men saknar familjen hemma i byn vid floden. Och så mannen med alla lådor med skolböcker som han ska sälja längs vägen. I Brasilien får eleverna inte skolmaterialet gratis.

Vi spänner upp våra hängmattor på däck och ser solen gå ner över det gröna trädtäcket medan båten långsamt rör sig neråt floden. I matkön börjar jag prata med två kvinnor som ska gå en ettårig sjukvårdsutbildning i huvudstaden Manaus, för att sedan kunna ge vård i sina hembyar.

De har aldrig varit utanför Amazonas, och skrattar bara när jag frågar om de någonsin funderat på att åka till São Paulo, eller Rio de Janeiro.

- Nej, vad ska jag där att göra? Jag känner mig inte brasiliansk, jag är från Amazonas, säger en av kvinnorna.

Den andra berättar att hon en gång varit på diskotek på den peruanska sidan av gränsen, några kilometer bort. Det finns ingen el, men på lördagar gör en dieselgenerator att dansgolvet håller igång till klockan två.

Det dröjer fem dagar innan vi är framme Manaus, och jag frågar kvinnorna vad de gör så länge på båten, för att inte bli uttråkade.

- Äh, jag lär alltid känna nya människor här, vi lärde ju känna varann på en flodbåt för många år sen, minns du? säger de till varann, och minns.

Jag tittar ut över havet av hängmattor på däck. Ingen glor på sin mobil. Den 16-åriga flickan sitter vid relingen och sjunger brasilianska ballader under stjärnorna.

Lotten Collin, Brasilien [email protected]

Utrikeskrönikna den 19 september 2017. Erbil.

Irak tisdag.

Det går ett rykte.

Trots att det är gryning och solen knappt orkat sig upp bakom den dammiga ökenhorisonten klibbar skjortan mot ryggen i de närmare 40 grader som termometern hittills kämpat sig upp i.Luften står still, varje vindpust är som en befrielse.

Men lika illa som skjortan ofräsht klibbar mot ryggen, lika illa klibbar många rykten fast vid människors medvetande här.

Jag är i Kurdistan, den självstyrande delen av Irak. Här ska hållas folkomröstning om knappt en vecka, kurderna vill ha sitt helt eget land. Det som en fransman och en britt glömde bort eller helt enkelt struntade i när de själva, i hemlighet, utan större inblandning från de berörda 1916 ritade om kartan över Mellanöstern. Deras namn har här blivit som skällsord här, Sykes-Picot.

Kurder runt om i världen är uppspelta över nästa veckas folkomröstning, presidenten här har lovat att resultatet kommer att vara bindande, även om han aldrig gett något löfte över hur snabbt en statsbildningsprocess kommer att gå. Mindre uppspelta är stora delar av omvärlden som är emot folkomröstningen. EU, Storbritannien, Irak, Turkiet, Iran och USA försöker alla intensivt få kurderna att skrota sina planer. Och det är just det stora motståndet från omvärlden som gör att ryktena börjar gå.

Det är samma sak på alla ställen där instabilitet och osäkerhet hotar. I Tunisien, strax efter revolutionen gick i dagar rykten om prickskyttar, alla uppmanades att hålla sig borta från gator. I Egypten 2012 kommer jag ihåg hur det ryktades att all FN personal skulle beordras ut ur landet eftersom utlänningar skulle ses som legitima mål för våldshandlingar. Vi uppmanades (fast jag vet inte av vem) att bunkra både vatten, mat och kontanter.

Samma sak under Gazakriget 2014 där ett rykte plötsligt sa att beväpnade män var på väg mot vårt hotell för att ta oss som gisslan och ett annat rykte sa att hotellet skulle bli mål för bombattacker. Men det var bara rykten. Här pratas det nu om att folkomröstningen ska bli våldsam, det är det ingen som vet såklart, men det är ett rykte.

Ett annat rykte säger att flygplatsen ska stängas och precis som i Egypten och Gaza ryktas det också här att västerlänningar kommer att angripas. Jag vet inte vem som egentligen startar sådana här rykten, men de finns överallt där det finns minsta lilla oro och ryktena gör som rykten alltid gör- överdriver. Det ligger liksom i ryktets själ och innersta väsen. När ryktena florerar hävdar vissa "ingen rök utan eld", men jag vill bestämt hävda motsatsen. Ofta är det mängder av rök utan minsta gnutta eld.

Ryktet, ja, det kommer att självdö med tiden, men likt en larv som förpuppas och blir en fjäril, kommer också ryktet att anta nya skepnader med ny innebörd.

För är det något du kan lita på när det gäller ryktet så är det att det garanterat kommer tillbaka, även om vi inte vet när eller var.

Johan-Mathias Sommarström [email protected]

Utrikeskrönika den 18 september 2017. Paris.

Paris måndag

Det är alltid skönt att komma hem efter en lång resa. Men när jag återvände till Paris efter den här sommarsemestern så var det något mindre behagligt som jag också kände igen. Efter tio minuter på en trottoarservering hade jag fått nästäppa på grund av föroreningarna från den tunga trafiken.

Trots försöken att minska antalet bilar och förbjuda gamla dieselbilar så är luften i Paris smutsig, särskilt när det är riktigt varmt eller riktigt kallt.

Därför är det nästan lite uppfriskande med regn. Åtminstone blir det lite lättare att andas. Och det regnar ofta i Paris.

Ibland blir det översvämning som den nionde juli i år - då föll rekordmycket regn; 49 millimeter på en timme.

Och knappt har fransmännen återvänt från semestrarna och skolorna börjat innan även kylan kom.

Samtidigt som blomsterrabatterna prunkar i parkerna så möter man plötsligt barn och vuxna i vinterkläder.

I lördags var Paris den kyligaste huvudstaden i Europa, 13 grader.

Vädret varit konstigt i flera europeiska länder i sommar.

I södra Spanien var det alldeles för varmt, 35 - 40 grader i början av juli. Många klagade, så stark värme är ovanlig så tidigt på sommaren, och det var extra kusligt efter de dödliga skogsbränderna i Portugal i början av sommaren.

På den franska Atlantkusten var det däremot en ovanligt kylig sommar. Det regnade i stort sett varje dag under hela juni och juli. Det var kallt också, så sommarkläderna fick ligga kvar i resväskan och det blev långärmat istället. 

I veckan blev det klart att Paris ska stå som OS-värd 2024. Det ska bli ett OS där närhetsprincipen ska gälla, där 95 procent av arenorna redan finns eller ska vara tillfälliga. Volleybollplanerna ska ligga på Marsfältet vid Eiffeltornets fot, bågskyttet vid Invaliddomen.

Det finns visioner om att Paris då, alltså om åtta år, kommer vara den första storstaden utan bilar. Jag läser i Financial Times att förarlösa bussar ska ta besökarna mellan de olika arenorna, då när dieselbilarna för länge sen ska vara förbjudna. Redan byggs tunnelbanenätet ut och stan håller på att få fler cykelbanor. Men ett Paris utan bilar? Det är lite svårt att tro på.

Men låt oss hoppas att regnet inte ställer till problem.

 

Margareta Svensson, Paris [email protected]