Utrikeskrönikan 1 september 2017. Stockholm.

Stockholm Fredag.

2015 träffade jag lilla Edvin. Då var han ett år, nu är han tre och mår fortfarande väldigt bra vilket är närmast ett mirakel och ett kvitto på hur skickliga barnläkarna är att rädda extremt förtidigt födda barn numer. Föräldrarna Linnea och Robert var på tillfälligt besök i Uppsala när vattnet gick i vecka 21. De förstod snart att om de åkte hem till Stockholm skulle sannolikt deras barn inte ha en chans. Man räddade inte då så små bebisar där, det var så stor risk att de dog eller fick svåra funktionsnedsättningar, men i Uppsala tänkte man att alla som föds är en patient som vill överleva om de får chansen. Numer gör även Stockholmsläkarna det.

Idag sprallar Edvin runt precis som sina 3-åriga kompisar och har inga problem med prat eller koncentration. Hade han fötts i Stockholm hade han kanske inte funnits?

Gränsen är suddig.

Ännu knepigare blir det var skiljelinjen mellan foster och barn går vid sena aborter. I Frankrike får man till exempel abortera barn i nionde månaden om de har downs syndrom. Det vore otänkbart i Sverige. Lika otänkbart som att inte tillåta aborter alls ens vid incest, våldtäkt eller om barnet saknar hjärna. Så är det i en handfull länder främst i Latinamerika och därför dör 47 000 kvinnor årligen av illegala aborter rapporterar WHO.

Enligt den svenska abortlagen får inga barn som är livsdugliga aborteras. Socialstyrelsens rättsliga råd har bestämt att den gränsen går när barnen är 21 veckor och 6 dar. Trots att åldern inte kan bestämmas så exakt på fostret. Trots att barn som fötts tidigare än så har överlevt enligt de nationella registren. Ibland under många år och utan svåra skador.

Då skulle man kunna tycka att saken är klar? Att abortgränsen behöver sänkas någon vecka för att bli av med gråzonen? Den diskussionen lyfte jag för två år sedan, men ännu har inget hänt. Kvinnoläkare utför fortfarande sena aborter som ibland sträcker sig in i vecka 22 och barnläkare rusar till och försöker rädda barnet som Sveriges Television berättade härom veckan.

Socialstyrelsens rättsliga råd säger att aborten måste vara avklarad före vecka 22. Det kan innebära kan fostret behöver avlivas i magen med en kaliumkloridspruta, men gynekologerna vill inte. Det för det är riskfyllt för den gravida kvinnan.

Istället ger man värkstimulerande så att aborten föds ut inom en vecka. Barnmorskor berättar sen om hur de tar hand döende foster som andas och där hjärtat slår ett tag. Nu ska de olika läkarspecialiteterna som värnar kvinnor respektive barn ses i slutet september hos Socialstyrelsen för att försöka minska den här gråzonen. Precis som barnläkarna lyckats göra med de förtidigt födda barnen som Edvin.

Men jag undrar varför knappt några politiker vågar debattera frågan? Utom Sverigedemokraterna som vill tidigarelägga abortgränsen till vecka 12. Inte gynnas väl den fria aborträtten i Sverige av att barnläkare och kvinnoläkare bråkar på BB?

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönika den 31 augusti 2017. Stockholm/Asien.

Efter lediga veckor i ett Sverige som ofta känns så tryggt och säkert i jämförelse med det som möter ute i världen är det nu dags att ta sig ann allt som väntar det kommande året.

Sydostasien som för inte så länge sedan andades hopp och demokratiutveckling har gjort något av en u-sväng. Land efter land styrs av ledare som göra vad som helst för att själva få behålla makten...utan vad det som verkar bry sig om vad den kampen kostar landets befolkning.

Kambodja är ett exempel. Nästa sommar ska det hållas parlamentsval men där landets premiärminister Hun Sen har idkat valkampanj i flera år, jaa i princip ända sedan han nästan förlorade valet 2013.

Det har varit nya lagar som direkt riktat sig mot att tysta oppositionen och kritiker mot den sittande regeringen. Och att skrämma befolkningen till tystnad.

Men de senaste veckorna Hun Sen trappat upp ytterligare och allt fler experter pratar nu om att landet nu är på väg mot att bli en diktatur.

Den amerikanska demokratiorganisationen National Democratic Institute har kastats ut ur landet. De verkade som stöd för flera lokala frivilligorganisationer som jobbade med just demokratifrågor. En fråga som är prioriterat i det stora svenska bistånd som går till just Kambodja.

Flera lokala radiostationer har släckts ner.  Radio Free Asia och Voice of America har fått sina sändningstillstånd indragna. Att dessa radiostationer tystnar innebär att väldigt många i Kambodja blir utan oberoende information då en stor del av befolkningen inte är läskunnig och därför är radiolyssnandet stort.

Och den engelsspråkiga dagstidningen Cambodia Daily, som vågat vara kritisk mot den sittande regimen, har fått en skattepålaga som de inte har pengar att betala. Om de inte löser det inom en vecka tvingas tidningen lägga ner.

Under många år har Hun Sen och hans familj tagit kontroll över rättsväsen och  de lagstiftande församlingarna. Nu verkar det som om steg två är inlett med att helt tysta oppositionen och de som står upp för mänskliga rättigheter. Civilsamhället blir allt räddare för att sätta sig upp mot den styrande Hun Sen.

Valet nästa sommar kan bli sista chansen att vända utvecklingen för Kambodja, något som skulle vara en behövlig ljusglimt i det Sydostasien där det blir ett allt hårdare klimat för de som försöker stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Kambodja är ett land där statsapparaten i stort sett drivs med hjälp av bistånd, varav Sverige är en stor givare. Men det har varit mycket tyst från den diplomatiska sfären om den senaste utvecklingen i Kambodja. Skulle tro att de som på marken försöker hålla upp de demokratiska idealen och kämpar för mänskliga rättigheter med risk för sina egna liv skulle uppskatta att öppet få höra att de har stöd från den stora diplomatiska kåren som är stationerad i Phnom Penh.

 

Margita Boström [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 30 augusti 2017. Moskva.

Moskva, onsdag.

Det kanske är att ta i att tala om Elefanten i Rummet. Det där fenomenet när alla tänker på en sak men av olika skäl så är det inget man talar om. Men det är någonting som är väldigt frånvarande i Ryssland idag som man tycker borde väcka i varje fall lite intresse.

Jag tänker på att det i år är exakt 100 år sedan tsarväldet störtades i den så kallade februarirevolutionen och efter månader av extremt dramatiska händelser så grep sen Lenins bolsjeviker makten i oktober. För 100 år sedan nu. Oavsett hur man ser på vad som hände då så måste ju alla hålla med om att det här var världshistoria av högsta karat som inte bara påverkat Ryssland och grannländer utan faktiskt mer eller mindre hela världen. Men i den ryska offentligheten den här sommaren så har jag i stort sett inte sett några som helst spår av detta, vilket förstås har sina intressanta förklaringar.

Jag vet inte, jag var inte i USA 1976 eller i Frankrike 1989 men jag kan inte tänka mig att 200-årsdagen av deras revolutioner passerade bara sådär obemärkt, jag har för mig att det var precis tvärtom. Men i Ryssland - på det hela taget tystnad.

Förklaringen är förstås att det som hände för 100 år sedan fortfarande är väldigt kontroversiellt, ingen i maktställning vill ta i det med tång, allra minst president Putin.

På den sovjetiska tiden var det förstås annorlunda. Då firades varje år bolsjevikernas maktövertagande som årets största helgdag. Och dagens anhängare till kommunistpartiets ser väl fortfarande lika rosenrött på det som hände.

Nu är det istället de som undertrycktes på den sovjetiska tiden som hörs allt oftare och starkare. Nationalistiska eller finare uttryckt patriotiska krafter inte sällan allierade med den ortodhoxa kyrkan hyllar det gamla tsarväldet och de ser allt som hände 1917 som en enda stor katastrof. Och liberala och socialdemokratiska krafter är kluvna. Februarirevolutionen när tsaren störtades ser de som ett demokratiskt genombrott men sen drogs rullgardinen ner när Lenin grep makten och friheten var slut.

Men Putin då, säger någon, han som gammal sovjetisk KGB-officer - han måste väl gilla revolutionen. Nej, Putin hör ideologiskt snarast till gruppen nationalister som hatar 1917, framförallt för att den ryska staten och imperiet föll samman. Dessutom gör allt prat om revolutioner Putin nervös - det bara får honom att tänka på Majdan i Ukraina.

Eftersom samhället fortfarande är så kluvet så måste han balansera mellan alla olika uppfattningar; enklast då förstås att helt enkelt förtränga det som hände för 100 år sedan. Att Putin inte har några politiska poäng att vinna ÄR förstås den främsta orsaken till att revolutionsminnet går på extrem sparlåga.

Och kanske lika bra är det. Egentligen är det väl bara skönt för ryssarna att slippa hålla på och älta vad som hände för 100 år sedan. De har viktigare saker för sig, som att försöka få det dagliga livet att fungera.

Sten Sjöström, Moskva. [email protected]

Utrikeskrönika den 29 augusti 2017. Kairo.

Kairo, tisdag

Välkommen till Egypten, säger de på informationsministeriet när jag ansöker om presstillstånd.

Men hur välkommen är man som journalist egentligen, i ett land där journalister fängslas, där nyhetsredaktioner stängs ner och där kritiska mediers hemsidor blockeras?

Välkommen till Qatar, säger de.

Där intervjuar jag chefsingenjören för fotbollsarenabygget i Qatar och han kallar byggarbetarnas boende för femstjärnigt.

Men när jag ville åka och se denna femstjärniga by var det plötsligt omöjligt. 

Nej nej, inte med så kort varsel. Men jag är här i två dagar till? 

Nej det går inte, vi måste följa våra säkerhetsrutiner. Kanske nästa gång.

Välkommen till Turkiet.

Landet där runt 150 journalister sitter fängslade, och där en parlamentsledamot dömts till 25 år i fängelse för att ha gett information om vapensmuggling in i Syrien till en tidning.

Välkommen till Israel, där premiärministern vill stänga ner Al-Jazeeras kontor i Jerusalem och frånta bolagets journalister sina presstillstånd. Där jag själv blev beordrad av polisen att lämna Gamla Stan i Jerusalem när jag ville se hur de nya säkerhetsåtgärderna runt det heliga området såg ut.

Välkommen till Gaza, där man inte får prata om att droganvändningen och självmorden ökar, tio år efter att Hamas tog kontrollen.

Någon dag innan jag anlände har Hamas meddelat att jag inte får rapportera något om homosexuella i Gaza.

Det är inte så svårt att förstå var det kommer ifrån, de måste ha hittat min krönika som jag gjorde i anslutning till att Pridefestivalen i Stockholm inleddes. Då pratade jag om bristen på rättigheter för hbtqi-personer i flera länder i Mellanöstern, och hur jag själv är privilegierad som hemma på Stockholms gator kan gå hand i hand med vem jag vill, oavsett kön.

Den friheten saknar jag här.

Men jag saknar också det som för mig är något av det svenskaste som finns pressfriheten. Rätten för oss journalister att granska vad vi vill, och rätten för medborgare att berätta för oss om missförhållanden eller korruption.

Bristen på de rättigheterna är något man kanske tvingas vänja sig vid när man arbetar som journalist i vissa länder. Men jag blir lika upprörd varje gång. Det är en ständig balansgång. Varje bild jag lägger upp på Facebook, Instagram, Twitter, varje inslag, krönika eller reportage jag gör jag måste räkna med att jag har ögonen på mig. 

En man jag intervjuade i Gaza vars namn jag inte kan berätta, har torterats på grund av sina kritiska åsikter.

Om jag intervjuar någon som är kritisk eller berättar om saker som inte är tillåtna kan de råka illa ut. För även om jag kan resa vidare, är personerna som jag intervjuar kvar.

 

Stephanie Zakrisson, Kairo [email protected]

Utrikeskrönikan 28 augusti 2017. Washington.

Washington, måndag morgon.

Jag tänker på pengatvätt och på att min mamma hade rätt. Hon hade inte rätt om att man får kramp om man badar direkt efter man har ätit. Det är inte sant. Jag fattar fortfarande inte varför hon sa så. Men hon sa också att man inte ska stoppa sedlar och slantar i munnen för att det är äckligt. Det är det.

Jag förstår hur äckligt det är när jag läser om amerikansk forskning om vad som finns på en dollarsedlarna. Allt möjligt. Knark bland annat. Kokain. På 80% av en dollarsedlarna fanns spår av kokain. Heroin, metamfetamin och morfin fanns också. Men inte lika vanligt. Bakterier också. Den vanligaste var en sort som orsakar akne. Och sedan en streptokockvariant som tydligen trivs i människans mun. DNA från husdjur fanns det också gott om.

Undersökningen byggde på sedlar i New York. Jag gissar att den gäller Washington också. Undersökningen konstaterade att sedlar på det viset bar med sig molekylära ekon av mänsklig aktivitet. Låter spännande, existentiellt, filosofiskt. Men också lite äckligt.

De molekylära ekona finns också på bankomater där man på skärmarna hittar spår av DNA som avspeglar olika bostadsområdens matvanor. I Harlem i New York visade bankomaterna att man åt mer kyckling än vad invånarna i Chinatown gjorde. Där åt man fisk och skaldjur och bläckfisk.

Det finns en webbsajt där man kan spåra var en dollarsedlarna har varit. En av mina har varit i Milwaukee i Wisconsin. Stan är tydligen känd för öl, ost och korv. Jag sniffar lite på sedeln. Den luktar lite syrligt kanske. De flesta av de molekylära fynden har inte visat sig farliga på det viset att de sprider sjukdomar. Ännu i alla fall. Jag tycker att slutsatsen väl borde vara att det är möjligt. Men kanske inte vanligt.

På Max Planck institutet har man också använt sig av data från webbsajten jag nämnde och kunde då förutspå hur svininfluensen skulle spridas 2009.

Jag tittar på min Milwaukee-sedel igen. Den är ganska skrynklig. Amerikanska sedalr är tillverkade av en blandning av bomull och linne. Tydligen växer bakterier snabbare på såna sedaler än på de som är tillverkade av olika plaster. Jag stoppar undan sedeln igen.

Det pågår försök med att tvätta sedlar mellan alla transaktioner. Koldioxid med viss temperatur och under visst tryck ska tydligen lösa upp smuts och fingerfett och döda bakterier. Men ännu är det bara på försöksstadiet. Jag tänker att det är kanske lite skönt att jag nästan bara använder kort.

Sedan tar jag fram mitt kort. Jag ser hur platslaminatet runt kanterna lite lossat och hur det samlas gråsvart smuts, påminner lite om fingernaglar efter en förmiddag i trädgården. Jag nästan hör det molekylära ekot av mänsklig aktivitet när jag stoppar tillbaka kortet igen.

Lasse Johansson [email protected]

Utrikeskrönikan den 25 augusti.

London fredag,

Den brittiska humorn. Hur är det med den?

Ah äkta brittisk humor, hör man någon utbrista ibland, och alla andra nickar. Men vet de var de menar?

Alla älskar väl Monty Python, Grevinnan och Betjänten, Hugh Grant filmerna Love Actually och Notting Hill.

Men det är inte den humorn jag tänker på, utan den vardagliga. När jag börjar tänka på det här lite extra så inser jag att jag ler för mig själv mycket oftare här i England än när jag är hemma i Sverige. Jag skrattar högt med vänner, brorsan och kollegor men fnissar gör jag inte ofta hemma i Sverige på tunnelbanan, tåget eller båten mellan Nynäshamn och Visby.

Men här. Bara jag går ut så hör jag någon komisk kommentar.

Som när man kommer in i trapphuset till lägenheten. Ut kommer en kvinna i 50 årsåldern, hon möter ens blick, stannar till i dörren, vänder sig om mot sin 85-åriga mor som står i trappuppgången med en rullator.  ''Could you please look after her''? Kan du ta hand om henne är du snäll?  Den 85-åriga kvinnan låtsas bli rädd; Don't want you to be knocking me over now.´´ Jag vill inte att du knuffar omkull mig nu. Då fnissar man. 

Eller på tunnelbaneperrongen i Paddington, några turister frågar en i säkerhetspersonalen om var statyn med björnen Paddington finns? ''I know that there is one, I know where it is, I don't know why people go there, but come on, I''ll show you.'' Jag vet att det finns en, Jag vet var den finns, jag vet inte varför folk vill se den men kom igen, så visar jag er''.

Eller när tåget rullar ut från Liverpool Lime Street till London Euston. I högtalarna säger konduktören. Welcome omboard, just smile and behave half decently and we'll be fine. Välkomna ombord, ja om ni ler och uppföra er någorlunda acceptabelt så ska nog det här gå bra.

Eller när man kommit fram till slutdestinationen. ''Please make sure you have all your belongings with you when you leave the train. And don't leave your husbands and kids behind, even if they are annoying to drag about.''

Alltså, se till att ta med dina tillhörigheter när du lämnar tåget, och lämna inte män och barn efter dig. Även om det kan vara ganska irriterande att dra runt på dem. Då kan jag inte låta bli att skratta högt, liksom många andra i tågvagnen.

Eller när jag går på den offentliga toaletten. Man ska ju trycka på någon svåråtkomlig knapp för att dörren ska skjutas upp. Väl därinne trycker man på ytterligare en knapp för att stänga dörren. Jag sätter mig ner. Larmet går. ''The door is unlocked the door is unlocked.'' Dörren är olåst upprepar en kvinnlig robotröst. Bara att resa sig upp och trycka på en blinkande knapp.

När jag är klar, toaletten spolar sig själv och rösten kommer tillbaka. ''Please do not put anything down the toilet that doesn't belong there. As paper towels, tampons, nappies, your grandmothers old jumper or your goldfish. Alltså då bryter jag ihop av skratt. Spola inte ner sånt som inte hör hemma i en toalett som tamponger, bindor, blöjor, farmors gamla tröja eller din guldfisk. Alltså vem kom på att robotkvinnan skulle påminna mig om att inte spola ner farmors gamla kofta.

Som sagt, den brittiska humorn är genial. Lite cynisk och mörk, strösslad med färgglada frukter och bär.

Den finns överallt, till och med på en offentlig toalett. Varför inte, idag, eller i helgen. Kan inte målet vara att skämta med någon du inte känner? I certainly will!

Trevlig fredag från

Catarina Gustafsson i London [email protected]

Utrikeskrönika den 24 augusti. Bangkok.

Bangkok, torsdag Snart Stockholm, fredag. Jag har funderat på vilka tankar och reflektioner jag ska dela med mig av i min sista krönika för denna sommar. Ska jag kanske berätta om matgatorna i Sydkorea - Seoul, restaurangernas huvudstad? Det finns en restaurang i varje vrå i Seoul. Utbudet begränsas enbart av ens egen fantasi. Butiker är förvisade till stora köpcenter och gallerior - maten är i centrum. Eller ska jag berätta om ensamheten i tjänsten? Hur den är en ständig följeslagare som sällan lämnar en och alltid finns där om man vill omfamna den. Men det jag tänker mest på såhär dagen innan jag ska flyga hem till Stockholm är alla möten med de människor som hamnar i radiosändningarna. Inte dessa möten i sig utan vad de gör med en. I jakten på perspektiv, åsikter och människors tankar från andra sidan jorden så har det slagit mig att det är den mest fridfulla tiden.   Det handlar om att höra vad t.ex. sydkoreaner tycker om Nordkorea, eller nordkoreaner i Syd som berättar om livet norr om gränsen. Om att höra hur våra svenska officerare har det på just den gränsen och hur de ser på samma situation som vi hemma i Sverige har en väldigt avlägsen bild av. Det handlar om att se hur de nu över 90 år gamla överlevarna från andra världskriget som tvingades bli sexslavar åt japanska soldater fortfarande kämpar för rättvisa. Hur unga tjejer och killar i Sydkorea samlas utanför Japans ambassad varje onsdag för att kräva rättvisa för sexslaveriets offer under Japans styre. Det handlar om hur ensamheten och det allt mer individualiserade samhället i Seoul lett till en helt ny affärsmarknad. Unga personer som växt upp med att gemensamma måltider i princip är heliga upplever en ensamhet som är så påtaglig att de delar måltid med främlingar över nätet. De direktsänder när de äter och tusentals människor sitter hos sig och tittar på och interagerar. Sändaren tjänare närmare en miljon kronor om året på detta, om hen lyckas locka public. Ensamheten kan jag relatera till när jag är ute och jobbar, direktsända måltider inte så mycket. Men det är så människor handskas med sin verklighet, på olika sätt. Det handlar om allt som ökar vår förståelse av världen. Och inte ett dugg om en själv. Utöver de tillfällen man gör en krönika förstås. Det slående i det hela var insikten om att under den tid då jobbet är det enda man fokuserar på, när man är helt uppslukad av allt som blir nyheter och reportage så behöver man aldrig placera mig själv i förhållande till något eller någon annan. Det är kanske tacksamt bakom bandaren att ta tempen på världens olika hörn och kunna radera sig själv, inte tänka på vem man är. Det blir en slags paus från normaltillståndet då man antingen placeras i något fack eller ser sig illa tvungen att placera sig själv i något fack. Det är den mest fridfulla tiden. Men snart är det Stockholm, fredag.  

Hewa Abdelzadeh, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan den 23 augusti.

Bryssel onsdag,

Bara några timmar efter att en vit skåpbil skapat död, kaos och förtvivlan på Las Ramblas, stod jag vid gaten för att gå ombord på planet som skulle ta mig till Barcelona.

Det var fler än jag som brådstörtat hade kastat sig iväg. Fyra män som uppenbarligen också var journalister stod och småpratade med varann. Någon hade ett stativ på axeln, en annan ställde försiktigt ner sin stora TV-kamera, medan vi väntade. En tuggade på en macka. De såg helt avslappnade ut.

De fick mig att minnas en annan flygplats i en annan tid. Den gången var jag på väg till Dar es Salaam. Jag hade tagit långledigt från jobbet på lokalradion för att resa runt i Afrika ett drygt halvår.

Planet skulle bara mellanlanda i Tanzania, sedan skulle det vidare till Komorerna, där det hade varit statskupp. Det är 22 år sen nu.

Två garvade utrikeskorrespondenter möttes vid gaten, den gången. De hade khakifärgade kläder, och sådana där västar som fotografer hade förr med massor av fickor överallt att stoppa filmrullar i. Och så hade de varsin enkel skinnväska slängd över axeln. De jämförde sina senaste uppdrag runt om i världen. Jag föreställde mig att de hade mötts på det sättet många gånger.

Väl ombord på det stora planet spred de ut sina pinaler i första klass. Planet var bara halvfullt. Många gånger under resan gick jag förbi deras säten och tjuvlyssnade på deras samtal. För mig representerade de det största äventyret. Det var min dröm att få leva som dem.

Och här stod jag nu, decennier senare, utskickad i världen för att berätta. Men det kändes inte som något äventyr. Inte på minsta sätt. Ännu en gång hade en ung man kört rakt in i en folksamling. Sick-sackat fram över Las Ramblas för att döda så många som möjligt. Helt vanliga familjer förlorade allt som är viktigt i livet, den eftermiddagen.

Hur skulle jag på något rimligt sätt kunna berätta om det?

Den natten var det ovanligt lugnt och stilla i området runt Las Ramblas. Människor pratade lågmält med varann om vad de hade varit med om. Där fanns en slags värdighet mitt i allt det tunga.

Efter en lång natt kom så en ny dag, även till Barcelona. Många vaknade med en vilja att hedra de döda, och manifestera mot våldet. Vid minnesstunden som hölls på Plaza de Catalunya mitt på dagen fanns det en påtaglig beslutsamhet att inte ge efter för rädslan.

Jag träffade en pappa med sina två små pojkar som lämnade torget, direkt efter minnesstunden. "Det är farligt att vara här" sa han till mig, fast han ju hade tagit med sina pojkar dit. Och det där, att vara rädd och ändå vägra vara det - det kanske är vad som krävs av oss människor i en tid som denna.

Min gamla korredröm har fått sig en rejäl törn, så är det.

Det var inget äventyr på det sätt som jag hade tänkt mig.

Men det finns ju fortfarande sådant som behöver berättas.

Ci Holmgren, tillbaka i Bryssel igen [email protected]

Utrikeskrönikan den 22 augusti 2017.

Berlin tisdag.

Det känns nästan som en nyhet i sig, efter Brexit-omröstningen och flera europeiska val under våren, att det tyska EU-medlemskapet överhuvudtaget inte är på agendan i valrörelsen här.

Det är det visserligen sällan i Tyskland, EU-medlemskapet är i grunden populärt här, men att inte är en stor valfråga känns ovanligt i vår tid.

Trots Angela Merkels omstridda beslut i flyktingfrågan hösten 2015 så är inte heller integrations- eller migrationsfrågorna speciellt närvarande i valrörelsen heller.

Det är överhuvudtaget inte ett val som av de flesta - hittills iallafall - uppfattas som USA-valet (Trump eller Clinton), Brexit-omröstningen (EU eller inte), Frankrikevalet (Macron eller Le Pen) gjorde, alltså som ett slags riktningsval för landet.

Den allmänna frågan, som kan uttryckas med orden "i vilken riktning ska vårt land gå" hänger inte över valrörelsen som den gjorde i valen ovan.

Om AfD, i många avseenden den tyska motsvarigheten till SD, som just driver integrations- och migrations- och EU- och Eurofrågor hårt, legat där Le Pen, SD, FPÖ i Österrike med flera liknande aktörer, ligger eller låg i mätningarna, hade förmodligen intresset för valet varit mycket större, även i Sverige.

När dessutom tyska nyckelfaktorer, som den tyska ekonomin exportindustrin och därmed arbetsmarknaden, trots dieseldebatten, fortsätter att gå bra och förbundskanslerkampen redan känns avgjord och det största utmanarpartiet, Socialdemokraterna SPD, ju suttit med i Merkels regeringar under åtta av hennes 12 år vid makten och alltså på många sätt är medansvarigt för den politik hon fört, så är det inte lätt för SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz, att på ett trovärdigt sätt angripa henne eller den förda politiken.

I Tyskland finns det också något slags grundläggande längtan efter att "låt-det-bara-fortsätta-att-gå-bra-för-oss" och "låt-lugnet-fortsätta-här-i-alla-fallkänsla", alltså det som brukar sammanfattas i uttrycket "keine Experimente, bitte".

Den känslan förkroppsligar Angela Merkel, särskilt i en orolig tid i världen som vår och det är, menar jag, ytterligare en anledning till icke-dramatiken hittills.

Det är dock lite märkligt, eller "merkelligt" möjligen, att hon uppfattas sådär och att valet inte uppfattas som ett riktningsval av särskilt många här trots att hon under de 12 åren som Förbundskansler fattat verkligen dramatiska, rätt plötsliga, ja, närmast vad man skulle kunna kalla just "experimentbeslut". Alltså, beslut som är stora och riktningsförändrande, i många avseenden riskfyllda och som fortfarande har öppen utgång.

Kärnkraftsnedläggningen, euroräddningspolitiken, flyktingbeslutet, hösten 2015 och sanktionerna mot Ryssland är bara några exempel.

Att Angela Merkel då, trots dessa gigantiska beslut, av de flesta uppfattas och beskrivs som en moderarande politiker som bara tar små steg i taget, visar hur viktigt det är hur man som politiker uppfattas, hur man uppträder och hur man säljer in och inte minst kontrollerar bilden av sig själv och sina beslut.

Men, det är bäst att tillägga, det är en månad kvar till valet, vilket är en evighet i vår politiska tid.

Daniel Alling, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan.