Utrikeskrönikan 10 juli 2017. Stockholm.

Stockholm måndag. Jag har varit hemma på bröllop. Men jag följer på avstånd utvecklingen kring den förödande branden i höghuset Grenfell Towers i Kensington i London.

Det är en katastrof som har satt ljuset på klyftorna i det brittiska samhället och som orsakar nya nyhetsartiklar, debattartiklar och politiska uppgörelser.

Det senaste handlar om att den illegala invandringen till Storbritannien kan bidra till att vi aldrig får veta hur många som dog, när 24 våningshuset förvandlades till en fackla på bara några minuter.

Den officiella siffran över dödsoffer är 80. Men det kan vara många fler. Det bodde mellan 400 och 600 personer i huset. Ingen vet säkert. Storbritannien har ingen folkbokföring.

Så siffrorna över antal saknade bygger på att familjemedlemmar eller vänner anmäler att någon saknar någon.

Och det är här invandringen kommer in. Det bodde i stort sett uteslutande invandrare i Grenfell Tower. Högstadsdelen ligger i ett område med subventionerade bostäder för mindre bemedlade i den i övrigt extremt välmående stadsdelen Kensington i London. Bara några hundra meter från det nu svartbrända skelettet av Grenfell Tower, finns gator med pampiga vita enfamiljshus som kostar motsvarande mellan 50 och 100 miljoner kronor.

Myndigheterna har gjort listor över antalet anmälda saknade och över alla de m som anmält, att de förlorat allt i branden och måste ha hjälp med ny bostad och livets förnödenheter. Och de har kommit fram till att siffrorna inte stämmer: De är för låga: Det borde vara fler.

Och den troligaste förklaringen är, att det fanns illegala immigranter i byggnaden, antingen i inofficiell andrahandsuthyrning, eller som inneboende hos människor som var hyresgäster i huset. Den förklaringen stöds också av vittnesmål från andra som bodde i huset. Och i så fall  är det troligen så, att en familj som finns illegalt i landet, inte vågar anmäla saknade familjemedlemmar, eller be om ett nytt boende, eftersom de då riskerar att utvisas.

Så nu har regeringen gått ut med ett erbjudande: En illegal immigrant som saknar någon familjemedlem får amnesti i tolv månader om han eller hon anmäler det till polisen. Men det erbjudandet har fått kraftig kritik från de organisationer som ger stöd och hjälp åt dem som drabbats: Ingen kommer ändå att våga anmäla, om de därmed registreras och riskerar att deporteras om tolv månader. Enda sättet att få folk att anmäla, är att ge dem obegränsad rätt att stanna kvar i landet, säger kritikerna. Men det har regeringen hittills inte velat göra, bland annat eftersom det då sägs finnas risk att illegala immigranter som inte alls bodde i huset kommer att anmäla sig i hopp om att få uppehållstillstånd.

Inne i ruinen av Grenfell Tower pågår upprensningsarbetet och letandet efter dödsoffer. Det är ett arbete som kommer att ta flera månader. En stor mängd mänskliga kvarlevor har redan hittats, men polisen säger att de är i ett sådant skick, att det inte går att bedöma hur många människor de kommer ifrån.

 

Staffan Sonning för P1-morgon, på väg tillbaka till London [email protected]

Utrikeskrönikan 7 juli 2017. Rwanda.

Kigali fredag.

Lantmäteriet, smaka på det ordet. En gammal fin svensk byråkratisk myndighet som har haft större betydelse än man kan tro. Jag tänker på Lantmäteriet när jag åker MC förbi några lite enklare kvarter i Kigali. En del kanske skulle kalla det en slum, men det är murade väggar, för det mesta ordentliga plåttak mot de tropiska regnen och bra avrinning när vattnet strömmar ner. Det är fattigt men ingen direkt misär.

Varför då Lantmäteriet? Vad har det med saken att göra? Jo, svenska Lantmäteriet har hjälp de rwandiska myndigheterna med att ta fram ett fastighetsregister, där det tydligt framgår vem som äger vad, exakt var tomtgränserna går. Ägarna får tydliga dokument på att de är ägare till fastigheten. Det har varit ett mödosamt och komplicerat arbete.

För 23 år sedan rasade folkmordet över landet, hundratusentals dödades, miljoner flydde. Det som var unikt med folkmordet här var att det var så många gärningsmän. Grannar som slog ihjäl grannar, folk som hade känt varandra i decennier. Hutuextremisterna hade bearbetat befolkningen i flera år och sått hatet mot tutsierna. Men när det väl drog i gång med brutal effektivitet, så fanns det också ett annat motiv som få talar om idag. Om jag slår ihjäl grannen - då kan jag lägga beslag på hans hus och bananodlingar. Det var drivkraften bland många som deltog i folkmordet. 

Att reda ut markfrågan efter folkmordet, att reda ut just vem som ska äga vad, har tagit drygt femton år. Idag finns det runt nio miljoner fastigheter i hela landet. Omkring elva miljoner bor här på en yta något mindre än Småland. Och det här är en revolution, om än i det tysta. Jag frågade en tjänsteman från svenska Lantmäteriet med erfarenhet av Afrika, hur många länder det är här som har ett lantmäteri, ett fastighetsregister liknande det i Sverige? Ja, sa han, Rwanda då, och Sydafrika, kanske Namibia, möjligtvis Botswana.

Det är allt.

I de allra flesta länder jag rest i delas marken ut av byledaren inför varje år. Men det är mark till låns för vanligt folk. Det gör att det inte är någon större idé att investera för mycket i odlingarna, det går inte att belåna för att få lite kontanter, det går inte skifta marken vid arv. Och för en ambitiös lantbrukare finns det små möjligheter att expandera, att köpa grannens mark. Landfrågan ligger också till grund för många konflikter i många länder, troligtvis den enskilt viktigaste faktorn på kontinenten. I Kenya, Östafrikas största ekonomi, är Lantmäteriet en enda röra. Fenomenet land grabbing har fått en ny innebörd då korrupta politiker och affärsmän lägger under sig mark i Nairobi där det står skolor och sjukhus, för att bygga exklusiva bungalows. För några år sedan hittades hundratusentals bortglömda title deeds, alltå markägarbevis, på ett ministerium i Kenya. Kort sagt - ingen vet vem som äger vad. Dokument kan köpas, mark kan ha flera ägare. Det här skapar konflikter mellan olika etniska grupper på landsbygden där markfrågan är lika oklar.

Jag känner en rwandier som nyligen köpte mark utanför Kigali. I slutfasen gick han runt med folk från rwandiska Lantmäteriet, som satte ner en stolpe med en sändare på, som därefter skickade en signal till en central server som gav exakta gps-punkter för fastigheten. Det som är fascinerande är att även de där enkla husen med plåttak och stampade jordgolv, med en minimal täppa, också är inritade som egna fastigheter. Det som vi tagit som självklart i århundraden, att kunna dela, belåna, sälja, hyra ut eller ge mark i arv - är nu en realitet även här. Och förhoppningsvis kommer det inför framtiden att desarmera en av de viktigaste underliggande faktorerna som låg bakom folkmordet.

Ja, det är nog en liten revolution. I det tysta.

Richard Myrenberg, Kigali [email protected]

Utrikeskrönikan den 6 juli 2017. Doha.

Doha, torsdag.

Det var inte de lättaste reseförberedelserna jag varit med om, när jag skulle ordna med att resa hit till Qatar. Eftersom jag befann mig i Egypten, ett av de länder som brutit sina diplomatiska förbindelser med Qatar, gick det till exempel inte att nå flera qatariska myndigheter och nyhetssidor om jag inte använde mig av ett svenskt nätverk.

Och i mina förberedelser började jag också bli orolig: tänk om Egypten inte släpper in mig igen när jag kommer tillbaka från Qatar?

Med flygförbindelserna avbrutna går det inte längre att flyga direkt mellan Egypten och Qatar. I stället fick jag mellanlanda på mer neutral mark i detta gulfdrama: hos medlarstaten Kuwait.

Jag har i och för sig inte särskilt mycket emot att tillbringa några timmar extra på ett flygplan, bortsett från resans klimatpåverkan. Jag har aldrig varit flygrädd, och dessutom har jag en tendens att somna innan planet ens har lyft och vaknar sällan förrän en flygvärdinna knackar på min axel och säger att fönsterskyddet måste dras upp inför landning.

Så väl framme, igenom passkontrollen och med mitt pressintyg från myndigheterna i handen, känns mina bekymmer småskaliga.

Vad är väl lite noja i passkontrollen mot att inte få fira Eid med sin familj, som en man berättar för mig att krisen inneburit för honom. Hans vuxna barn fick inte resa från Förenade Arabemiraten där de bor, det vill säga en av de andra parterna som ställt sig mot Qatar i den diplomatiska krisen.

Och jag tänker på Salem som oroat sig sömnlös över hur det skulle gå med hans kameler. De befann sig i den saudiarabiska öknen när krisen bröt ut - som flera tusen andra kameler och getter - och fick inte vara kvar där. Men de fick heller inte släppas över gränsen till en början. När tidningssidorna här publicerade bilder på törstande kameler utan foder uppstod ramaskri bland kamelägarna, och Qatars myndigheter skickade lastbilar med gräs och vatten till gränsen.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har också slagit larm om att qatariska arbetare i Saudiarabien sitter fast där, i ett slags diplomatiskt ingenmansland där de inte får stanna men heller inte får de dokument de behöver för att resa hem, när varken Saudiarabien eller Qatar vill kännas vid dem.

Och så jag som med mitt svenska pass, ett av de mest välkomnade i världen, kan resa in och ut nästan som jag vill.

Stephanie Zakrisson, Doha [email protected]

Utrikeskrönikan 5 juli 2017. Oslo.

Utrikeskrönikan 4 juli 2017. Nathalie Rothschild i Paris.

Paris, tisdag.

Det är svårt att komma på en stad som är så starkt förknippad med romantik och nostalgi som Paris.

Det var trots allt här den där trenden började där semestrande par skriver sina namn på ett hänglås, fäster det vid ett broräcke och slänger nyckeln i floden. En något övertydlig symbol för evig kärlek.

Men när våren kom till Paris i år auktionerades kärleken ut. Ja, hänglåsen som staden låtit rensa bort eftersom räcken vid bron Pont des Art kollapsat under deras tyngd, såldes till högsta budgivare. Pengarna gick till organisationer som hjälper flyktingar.

För de turistande paren är hänglåsen en romantisk gest. I framtiden, när nostalgin slår in, kan man ju alltid besöka bron igen och leta upp det där gamla låset. Men parisbor startade en kampanj där kärlekslåstrenden liknades vid vandalisering.

Och det är det som är kruxet med nostalgi. Lockelsen att romantisera det förgångna är stark men det har också en destruktiv effekt. Nostalgi låser fast en i det förflutna och sätter spärr på framåtsträvande tänkande.

Men historiens frammarsch kan också vara brutal. Där traditioner och levnadssätt bryts upp kommer ofta ett skarpt gensvar som handlar om att hålla sig fast vid det trygga. Inom politiken beskrivs det ofta som reaktionärt.

Lite förenklat kan man säga att Marine Le Pens Nationella Fronten under valkampanjen i år framställdes som det parti som vill skydda La France Profonde - det genuina Frankrike. Emmanuel Macron framställdes däremot som en person som står för det fräscha och förnyande. Han kallade sin rörelse En Marche! - På väg!

Men kanske drabbades också Emmanuel Macron av en slänga nostalgi när han bestämde sig för att ändå förankra sin rörelse i fransk historia. Numera heter ju partiet La République En Marche!

Vår inställning till nostalgi är föränderlig - som i det där kända uttrycket som bland annat attribuerats till den franska filmstjärnan Simone Signoret: La Nostalgie N'est Plus Ce Qu'elle Était. Nostalgin är inte vad den brukade vara.

På 1600-talet betraktades nostalgi som en psykisk sjukdom. Diagnosen ställdes först av en schweizisk läkare. Det främsta symptomet var en patologisk hemlängtan eller trånande efter en svunnen tid. Nostalgiker behandlades med opium, blodiglar och varma brygder.

Riktigt så radikala är inte konsekvenserna för nostalgiker idag. Men de som inte riktigt känner sig hemma i sin samtid riskerar en slags social exkludering. Som huvudkaraktären i Woody Allens film Midnatt i Paris från 2011 - en författare vars önskan att transporteras tillbaka till tjugotalets bohemiska Paris uppfylls om nätterna då han får umgås med sina förebilder: Gertrude Stein, Ernest Hemingway, Salvador Dali. Men om dagarna, när författaren är tillbaka i nutiden, känner han sig alienerad från sin omgivning.

Ja, nostalgi är riskabelt. Men visst finns det också något betryggande och romantiskt med känslan av att tiden har stannat? Att se att många Parisbor faktiskt fortfarande köper kött hos slaktaren, fisk hos fiskhandlaren och grönsaker på marknaden.

Kanske var det därför denna vikarierande korrespondent inledde sin första dag i Paris med att gå in i närmaste boulangerie för att sedan strosa hem med en baguette under armen.

 

Nathalie Rothschild [email protected]

Utrikeskrönikan 3 juli 2017. Ivar Ekman i Washington.

Washington måndag. Att vara förvirrad, ofärdig, otydlig kan det vara en styrka? Den frågan slog mig när jag återvände hit till Washington efter en knapp vecka i grannlandet Kanada. Ett Kanada där vad det innebär att vara kanadensare är just förvirrat och väldigt otydligt. Att vara kanadensare är att vara snäll, sa en ung tjej jag frågade. Nice är ordet hon använde. Det är att vara välkomnande mot alla som kommer hit, var ett svar som många gav. Eller vad säger ni om det här: att vara kanadensare är att bo i Kanada, som en ung kille svarade, faktiskt helt utan undertoner och med ett glatt, stolt leende.

Och just sådär vagt och flexibelt verkar det också vara i praktiken. Redan i taxin från flygplatsen i Montreal, på väg in till stan, började jag prata med chauffören som visade sig ha flytt från Iran för snart 40 år sen. Han berättade att han två söner som han pratar persiska med. Sönerna i sin tur, de går i två olika skolor, en med undervisning på franska, som ju är huvudspråket i Montreal, och en på engelska. Och när de pratar med varandra - och även med sin pappa, som han berättade med ett snett leende - då pratar dom franglais, en hullerombullerblandning av franska och engelska.

Det verkar närmast vara en folksport i Kanada att vrida och vända på debattera landets skiftande och i allra högsta grad föränderliga identiteter. Ordet nation har en väldigt speciell laddning - det finns flera first nations, första nationer, vilket är uttrycket man använder för att prata om ursprungsbefolkningen, och även dom fransktaladen qubecois, Quebec-borna, ser sig själva som en nation. Men nästan ingen pratar om den kanadensiska nationen. Faktum är att premiärministern Justin Trudeau, att han har sagt att Kanada saknar en kärnidentiet, och att det är post-nationell stat.

Allt det här gör ju Kanada - ett land som med dom allra flesta mått mätt är väldigt välmående, nåt som i princip alla jag pratade med med stor stolthet intygade allt det här gör ju Kanada rätt ovanligt i en tid när rörelsen i många delar av världen verkar gå åt det andra hållet, mot hårdare, tydligare identiteter, mot mer nationalism. Som här, i USA. Eller, som en kvinna jag träffade i Montreals Chinatown sa, när jag frågade henne vad Kanada är för henne: det är, svarde hon, inteTrumps Amerika.

Ivar Ekman, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 30 juni. Malmö.

Malmö, torsdag. Min första vecka som vikarierande utsänd i Danmark, en tacksam uppgift för ofta kan jag tycka att det är något som gör det så himla lätt att jobba som reporter i Danmark. Det är som att jag bara behöver hålla upp mikrofonen och få det ena starka citatet efter det andra.

Jag känner mig ofta tveksam till talet om nationella kulturer, alltså om en slags folksjäl. Jag kan helt enkelt ofta tycka att den kultur som utvecklas på en arbetsplats eller inom olika samhällsgrupper är av betydligt större betydelse än en nationalitet.

Men när jag bevakar Danmark blir det ändå uppenbart att nationella kulturella skillnader finns. Frispråkigheten, till exempel. Såsom den före detta stadsarkitekten i Köpenhamn som i en intervju sa att han gillar höghus för att de är fallossymboler. Jag har svårt att tänka mig motsvarande svensk myndighetsperson orera över att det är något manligt och stolt över skyskrapor.

Eller den gång jag var på möte med skandinaviska journalistkollegor och danskarna hade packat med sig sprit hemifrån till en norsk fjällstuga och jag skämtade om de inte hade hasch, varpå en av de utbrister, som om det var världens mest naturliga sak: Marianne - har du noget pot till Natacha? Det hade hon som tur var inte. Kan tilläggas att detta var vuxna i 45-års åldern och att jag inte kände dem sedan tidigare.

Det är definitivt ofta högt i tak i Danmark, och tillknäppt i Sverige, säger i alla fall den danska stereotypen om oss.

Så kultur, ja det kanske handlar om att det genom historiska erfarenheter inom olika grupperingar växer fram ett gemensamt förhållningssätt till vad som är accepterat och inte.

Problemet är att vi tenderar att överdriva betydelsen av dessa kulturella skillnader och att vi utifrån vissa betraktelser gör generaliseringar som snabbt sticker iväg.

Det är därför som jag också tycker om att rapportera om sådant från Danmark som bryter mot de svenska stereotyperna om danskar. Såsom det faktum att när resebyråer under sommaren 2015, när tusentals flyktingar kommit till några grekiska öar, öppnade upp för möjligheten för charterresenärer att ta med extrabagage till flyktingar så var intresset i Sverige oerhört svalt, medan jag i incheckningskön till ett danskt flyg träffade på mängder med semesterresenärer med säckar fulla med varor att ge till behövande.

Å andra sidan var en vän på besök i Danmark häromdagen och upptäckte att det inte fanns en enda slags vegetarisk burgare på en hamburgerrestaurang och skrev att om det är så här den danska friheten och åsiktskorridoren smakar, passar han gärna. Så ja, högt i tak men kanske inte någon jätteacceptans för exempelvis vegetarianer.

Den danska kulturen går knappast att summera på några rader, lika lite som den svenska.

Natacha López [email protected]

Utrikeskrönikan 29 juni 2017. New York.

Utrikeskrönika 28 juni 2017. Bangkok.

Bangkok onsdag

Mama Thai? Kvinnan som säljer iskaffe och kokt majs i en liten vagn längs med gatan en liten bit från där jag bor över sommaren frågar mig om min mamma är Thailändsk. Det brukar hända mig. Ofta. Och jag sträcker som vanligt på mig lite extra.

Jag är i Thailand, men det brukar inte spela någon roll om det är Mexiko, Brasilien, Indonesien, eller Spanien jag är i.

Frågan om jag har rötter i det land jag besöker eller samma ursprung som den jag pratar med kommer väldigt ofta. Eller kanske är det i alla fall så att någon avlägsen släkting som kommer just härifrån. Och så fort frågan kommer har jag blivit en del att det berömda viet. Det känns i alla fall så. Och ja, jag blir både glad och stolt.

Jag är ganska mörk men ser nog inte särskilt Thailändsk ut egentligen. Men visst vi har samma färger, som ju väldigt många andra har. Brunt hår, bruna ögon och olivfärgad hy. Grå under den svenska vintern. Jag är en sådan som ofta smälter in helt enkelt. Vad är det man bruka säga, jag talar med bönderna på böndernas vis fast med mitt utseende. Och jag gillar det. Det suddar liksom ut gränsen mellan vi och dom.

Jag är andragenerationens invandrare som det så fint heter. Hela min barndom gick ut på att försöka bli del av ett vi eller flera vi. Och min strategi både i Sverige men också i de länder mina föräldrar kommer ifrån har alltid varit att bre på. Att gå all in.

Att bli kulturell lära mig magdans och titta ut den snirkligaste kurbitstatueringen att testa religioner (jag har läst både bibeln och koranen och både slutat och börjat äta griskött och funderat på att konfirmera mig men avstått). Jag har hållit kvar i något som jag egentligen aldrig haft och liksom jobbat för den där känslan av samhörighet med så många som möjligt. Jag la till och med till ett namn en gång en markör.  

Jag vill känna samhörighet med alla. Hela tiden. Överallt. Och har alltid känt att det är så jag blir en del av vi istället för dom.

Men, för ett par veckor sen hamnade jag i en diskussion med en bekant om det här med etnicitet, kultur och medborgarskap om samhörighet, om viet. Om det är viktigt och för vem.

Hon, min bekanta, ser ut lite som jag och är som jag. Hon har föräldrar med ursprung från olika länder. Något hon, tillskillnad från jag, inte pratar om så ofta.

Men nu hade hennes barn frågat varför de inte pratar om sitt ursprung.

Så länge man inte känner en kulturell koppling är ursprunget oviktigt och inget man behöver hålla kvar vid, förklarade hon för barnen och sen mig.

Nu när jag kom till Thailand blev jag påmind om det här. För min mamma är ju inte Thailändsk, men frågan om hon kanske är det fick mig faktiskt att känna mig lite mer hemma. Som en del av viet här. Men kanske är det just så som min bekanta säger att genom att försöka bli en del av viet så skapar vi också dom. Och då är ju min strategi helt fel. För jag vill ju att alla vi ska kunna sträcka på oss var vi än är.

Samira Othman, Bangkok. [email protected]

Utrikeskrönikan 27 juni, Bryssel

Bryssel tisdag.

Det är precis en vecka sedan Bryssel drabbades av ännu ett misstänkt terrordåd.

En explosion och en brand på Grand central, en av de större järnvägsstationerna, utlöst av en ensam gärningsman.

Larmet gick och människor flydde i panik.

Restauranger och barer stänger och människor åker hem.

Det är tätt mellan utryckningsfordon, polis och militär.

Sirener ljuder och det är många meter blåvita polisplatsband som används när flera delar av centrala Bryssel spärras av.

Belgiens federale åklagare meddelar snabbt att händelsen utreds som ett terrordåd.

Mannen sköts av militär på plats och avled  av sina skador. Ingen annan människa kom till skada.

Men människor  jag pratar med  berättar om rädsla och oro när våldet kommer så nära. Och hur man ofrivilligt blir mer uppmärksam när man rör sig i kollektivtrafiken och centrala platser.

Det är bara drygt ett år sedan Bryssel skakades av det stora terrordådet vid flygplatsen och en tunnelbanestation.

32 människor dödades och över 300 skadades och minnet av händelse finns kvar.

När jag under veckan går runt i centrala Bryssel slås jag av hur hotet om terrorn på ett sätt präglar staden.

Rester av de blåvita avspärrningsbanden finns på flera ställen kvar och fladdrar i vinden. Det är fortfarande tätt mellan polis- och militärfordonen precis som militär med kraftfulla vapen, väktare och poliser med stora skottsäkra västar rör sig runt i de centrala delarna.

Bara en kort promenad från Grand central ligger Grand Place ett av Bryssels största turistattraktioner.

Det vackra torget anlades under senmedeltiden och inramas av vackra byggnader som gnistrar i solen.

Turister i shorts och solklänningar med guideböckerna i händerna minglar runt med polis och tungt beväpnad militär och ingen verkar reflektera över det.

En politiker från Stockholm jag mötte i Bryssel den där kvällen det smällde, för en vecka sedan, poängterade vikten om att tro på det öppna samhället och att inte bli rädd. Trots terrorn. 

Och människorna i Bryssel har inte gett upp.

Man finns ute på gatorna, sitter på uteserveringarna, umgås i parkerna och flockas runt turistattraktionerna.

Och man berättar för mig hur militären vunnit förtroende hos människorna sen terrordåden. 

Jag promenerar hem genom staden i den ljumma sommarkvällen.

Och funderar på känslan som ändå dröjer sig kvar om en tid, och en miljö att förhålla sig, till där vapnen och de skottsäkra västarna har blivit en naturlig del av stadsbilden.

På trottoaren står en tungt beväpnad soldat som nickar och hälsar Bon soir madame.

Carina Holmberg, Bryssel [email protected]