Utrikeskrönikan den 12 juni 2017. Mellanöstern.

Mellanöstern måndag.

Sommaren är här och snart är det semester. Lata dagar i förhoppningsvis sol, minsta möjliga ansträngning. Men det är svårt att inte tänka tillbaka på alla människor jag mött det här året, de som inte får några lata dagar. De som varje dag är en kamp för överlevnad för.

Hur ska jag kunna koppla bort dem i min lata hängmatta?

6-åringen söder om Mosul som var sotig i ansiktet av oljekällornas bränder, han som jag träffade på en gammal idrottsarena som IS använt som avrättningsplats. Hans mamma, pappa och syster var döda. Nu fick han klara sig själv. Han rökte. 6-år.

Vad händer med honom nu? Vad kommer det att bli av honom.

Eller 17-åringen som låg svårt skadad i en sjukhussäng. Hela hans familj, 25 personer, hade dödats i en flygattack när IS använt dem som mänskliga sköldar. 17-åringen var den enda kvar i familjen, alla andra är döda. Han har ingen att återvända till, och han har inget att återvända till. Huset är i ruiner.

Vad gör han i sommar? 

Och varför får jag inte tag på kapten Haidar trots att jag ringer och ringer. Den varma mannen som tog oss med till fronten i Mosul och visade hur man överlever ett krig mot IS. Men gjorde han det? Överlevde han?

Varför svarar han inte?

Hur är det med flickan som hade slutat prata, som bara stirrade tomt ut i luften till sin mammas förtvivlan. Hon hade blivit skjuten av en krypskytt. Stirrar hon fortfarande.

Och hur är det med krypskytten, han från IS, som sköt mot oss. Som försökte döda oss. Som sköt kula efter kula som nästan snuddade vid min kind. Hur är det med honom. Är han en av dem som skjuter de civila som försöker fly, som försöker överleva.

Mördar han fortfarande eller har han själv dödats.

Jag tänker också på den förtvivlade pappan som kom fram till mig och en soldat. Hans hus hade bombats, bara rasmassorna fanns kvar. Han hade skrivit ut sig själv från sjukhuset för att han ville ta hand om sina två barn, unga tonåringar, som låg fastklämda under rasmassorna. Han visade, vi såg. Ingen ville hjälpa honom, allt han ville var att kunna begrava sina barn. Han var rädd att djuren skulle äta på dem.

Har han fått begrava sina barn nu eller ligger de kvar under betongblocken?

Jag tänker också på alla barn jag träffat i flyktinglägren, de jag spelat fotboll med. De vars ansikten sken upp som små solar för en halvtimmes fotbollsspelande, men som berättade att de varje natt har mardrömmar. Att de inte kan åka tillbaka hem, antingen för att deras hus är förstörda eller för att de fortfarande är så rädda för IS att de inte vågar närma sig det som ska vara den tryggaste platsen, det egna hemmet.

Det är semester snart, men jorden snurrar vidare och när jag sippar på mitt rosévin kommer det ändå att ha en fadd bismak av alla orättvisor och tragiska människoöden jag mött.

Världen är inte rättvis, den kanske inte ska vara det, den kommer definitivt aldrig att bli det- men när man har sett allt det här på nära håll, allt lidande, all död, allt elände- så kommer i alla fall jag att förstå att uppskatta hur lyckligt lottad jag egentligen är.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent johan-mathias.sommarströ[email protected]

Om populisten Timo Soini och de sura citronerna

Life's a lemon, and then you die.

 Det var under en pressträff på utrikesministeriet förra året. Finlands utrikesminister, Sannfinländarnas partiledare Timo Soini, förklarade för utländska journalister hur det hade varit för Sannfinländarna att sitta i regering och se stödet för partiet fullkomligt rasa (från nära tjugo procent i det förra riksdagsvalet till under tio procent).

Ja, inte har det varit lätt, sade Timo Soini. Men livet är inte lätt, det är en sur citron. Timo Soini ersatte fortsättningen på Meatloafs låttext, "Life is a lemon... and I want my money back", med det mer finskt krassa: "Sen dör vi."

 Den här helgen lämnar Soini, en av Finlands mest framgångsrika politiker, sin post som ordförande för Sannfinländarna, partiet han var med och startade och har personifierat i tjugo års tid. Populistpartiet som under dessa år gått från att vara främst ett EU-skeptiskt parti som värnar nationalstaten till att bli partiet för dem som vill stänga gränserna och stoppa all invandring. Under hela tiden har Timo Soini fortsatt leda partiet, hela tiden har han lyckats navigera genom svekdebatter och rasismanklagelser, landat som en katt med nio liv, med fötterna först.

 Mycket på grund av de där sura citronerna som levereras under pressträffar, de snabba replikerna som under så lång tid har gett finländare en relation till Soini som ibland är svår för omvärlden att begripa.

Och som gjort att han som person är omtyckt även av sina politiska fiender. Självdängande verbala snärtar som landar så väl här i landet där de flesta är experter på att med humorns hjälp göra ner sig själva och sina åstadkommanden i världen.

 Sannfinländarna växte fram ur ruinerna av det gamla finländska Landsbygdspartiet. Där blev Timo Soini, själv son till en företagskonsult och en barnskötare, ung stjärna och adept åt den gamla ärkepopulisten Veikko Vennamo vars framgångar till en början drevs av den försvårade situationen för finländska bönder med överproduktion av mjölk som ledde till sjunkande priser på 1950-talet, men snart blev en sorts enmansrörelse kring ledaren Vennamo själv. Det liknar den personfixering som skapats i Sannfinländarna, kring Timo Soini

 Hans väg till den politiska toppen har förstås inte varit fri från kompromissande med värderingar:

 Till exempel har Timo Soini aldrig själv sett migrationsfrågor som någon huvudsak. Men han har insett att där finns röster att hämta. På senare år har Soini låtit invandringsmotståndet bli partiets signum vid sidan om hans egen huvudfråga, euroskepsisen. En politisk kombination som gav partiet rekordsiffror.

 Väl i regeringsställning har partiet inte alls svarat mot sina väljares krav på stängda gränser, stopp för flyktingmottagande och nej till att lösa ut krisande euroländer med nödlån. Sannfinländarna har ironiskt nog suttit i vid makten under de år som Finland tagit emot fler flyktingar än någonsin tidigare, och dessutom beviljat nya nödlån.

 Life's a lemon, and then you die.

 Även de största populisterna tvingas till slut välja sina strider.

Thella Johnson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan den 8 juni 2017. Rom.

Stockholm, torsdag morgon.

Två unga svarta killar låg omslingrade på en madrass i ett öppet litet kupoltält på en parkeringsplats bland de gultorra fälten i Roms utkant. Det var för några dagar sen. Jag stod bredvid och gjorde en intervju med en eritrean, som 17 år gammal kommit ensam från Libyen över Medelhavet. De två sov. De låg lugnt och fridfullt sammanflätade och jag undrade om de kanske var ett par, men så rörde sig den ena plötsligt lite och då syntes att madrassen under dem var så smal att de nästan var tvungna att ligga ovanpå varandra.

Runt om i Rom och Italien i dag sover tusentals migranter nu ute på gator, torg, stationer och stränder. En del får påhugg hos frukt- och grönsaksodlare i södra Italien, men det betyder inte att de får en bostad. Många sover ute på fälten utan toalett och hygien. 

Den stora stationen Termini mitt inne i Rom blir varje natt full av sovande migranter. Många är minderåriga, barn, som ligger på pappkartonger. Jag gick runt där mitt på dagen i över en timme och noterade att det inte fanns några bänkar för resenärerna att vänta på. Alla satt halvt hukandes på stålrör, som gick längs väggarna knappt i knähöjd.

Jag letade efter ensamkommande barn att tala med, men hittade inga. De är ute och letar efter mat och försöker dra ihop pengar, svarade en ung, välklädd kvinna från Etiopien, som jag haffade på gatan. Hon kom utanför en stor fastighet mitt i Rom, som ockuperas av över tusen migranter. 

Du kan inte gå dit till stationen ensam kvällstid. Det är alldeles för farligt, sa representanter för organisationer som jag träffade. En av organisationerna larmade nyligen om läget för ensamkommande barn i Italien, men ingen erbjöd sig att eskortera mig. 

I går hölls en FN-konferens om migration i Liberia i Västafrika och president Ellen Johnson Sirleaf sa då att 82 % av de afrikaner som migrerar gör det inom kontinenten och att endast 12 % vill till Europa - hur man nu kan ange så exakta siffror. 

Vi vet att många afrikaner dör på vägen i öknen eller mördas i Libyen eller drunknar i Medelhavet, men faktiskt har många fler nått Italien i år jämfört med samma period 2016.

En kollega kommenterade häromdagen:

Strömmen fortsätter. Lätt man glömmer bort frågan när "problemet" (inom citationstecken) inte syns här så akut längre.

Nej, många regeringar i Europa är lättade över att migranterna inte längre är lika många på deras tröskel. Inget pekar på att EU-länderna kommer att skapa en gemensam asylpolitik utan tvång och piska sinsemellan och tills dess lämnas inströmningen av människor åt Italien och Grekland att hantera. 

Uppemot 70 000 människor är strandade i Grekland sedan Turkiet-avtalet den 18 mars förra året och Italien har inte sovplats för alla. De får sova ute, på varandra och på pappkartonger.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 7 juni med Daniela Marquardt.

Berlin onsdag.

En förlängd helg är till ända men känslan sitter kvar i benen.

En utflykt på cykel till stadsdelen Wannsee i Berlins sydöstra utkant bjöd på härliga upptäcktsfärder, på slingrande vägar genom skogar och intill glittrande sjöar, långt från bullrig biltrafik och snålt tilltagna cykelstråk. Här var hela breda vägen bara till för tvåhjulingar och gående.

Lika glad och fri som man kan känna sig när man susar fram där idag, lika farligt och ofritt var det när vägen kom till. För det som idag är en, med vissa avbrott, 160 kilometer lång cykelväg runt västra Berlin, det var del av det som kallades dödsstråket, muren som slöt tätt kring Västberlin så att ingen östtysk skulle kunna lämna DDR via den kapitalistiska världens yttersta utpost.

Gränsen var ju inte bara en mur, utan en bred zon med flera livsfarliga fällor, spikmattor, hundar, minor och vakterna som hade order att skjuta varje misstänkt republikflykting. Av skräckanläggningen återstår nu, snart 28 år efter murens fall, bara patrullvägen som den enda fysiska kvarlevan och som har omvandlats till en inbjudande cykelled.

När jag cyklar här och passerar gamla ökända kalla krigs-skådeplatser som Glienicker bron, där öst- och väst-sidan bytte tillfångatagna agenter med varandra, då snurrar det vid tanken på de totala kontrasterna mellan då och nu. Hur omöjligt det var då, att tänka sig att det någonsin skulle bli annorlunda och hur svårt det är idag att tänka sig att människor så brutalt kunde stängas in och stängas av från varandra.

Medan jag rullar på svävar tankarna vidare, om friheten att kunna cykla här, friheten att cykla och det fredliga i att cykla. Jag tänker på långa resor jag gjort på cykel och alltid hälsats välkommen av nyfikna och öppna människor. Och jag tänker på den långa resan som cykeln har gjort.

För om bara några dagar, den 12 juni, firas cykelns 200-årsdag. Då var det en träram med hjul som man sparkade sig fram på, som de där som man idag kan se små barn springa fram med. Som så ofta var det en uppfinning av nöden, flera års missväxt hade drivit upp foderpriserna och det blev dyrt att hålla sig med häst. Det behövdes energisnålare transportmedel.

Uppfinnaren, Karl von Drais, vars namn lever vidare i dressinen, hyllades först för sin springmaskin. Men den var ganska opraktisk och när priset på havre sjönk, kom hästen till heders igen. Efter flera motgångar i livet dog Drais utfattig bara några år innan cykeln försågs med kedja och pedaler och slog igenom på allvar.

På senare år har cyklingen firat nya triumfer. Här i Tyskland sätts försäljningsrekord år efter år och stad efter stad vill ta upp kampen med världsmästarna Amsterdam och Köpenhamn om att bli en attraktiv cykelstad. Men det är väldigt långt kvar här i bilens hemland, och särskilt här i huvudstaden, trots att kampen om utrymmet hårdnar för varje dag som fler och fler flyttar till Berlin.

Men om man lyckades med det som länge var en omöjlighet, att riva muren, varför skulle man inte på allvar kunna röja undan plats- och energislukande bilar och låta så många fler cyklar ta plats på samma utrymme?! Man behöver ju inte gå omvägen och först bygga murar för att sen, när de ändå kommer att rivas få fram vettiga cykelvägar, tänker jag medan jag cyklar fram på Berliner Mauerweg.

Daniela Marquardt, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan den 5 juni 2017. Stockholm.

Stockholm, måndag.

"Det har smällt en bomb på en Ariana Grande-konsert i Manchester. Det verkar vara en terrorattack. Kan du åka?". Jag får telefonsamtalet vid halv fyra på morgonen och kastar mig på första planet dit. Det är lite mer än två veckor sedan. När jag och min kollega kommer dit möts vi av skärrade och traumatiserade barn, unga och föräldrar. De har spenderat natten på ett hotell mitt emot arenan där lyckan över att precis ha sett en av sina favoritartister bytts ut mot skräck och panik och håller nu sakta på att försöka röra sig hemåt.

Så nu i helgen. En bil kör in i människor på en bro i London och sedan har män beväpnade med kniv klivit ur och knivhuggit folk. Nyhetsflashen kommer sent på lördagskvällen. Jag lämnar möhippan jag är på och tänker att det är bäst att försöka få några timmars sömn, det blir nog en lång dag imorgon.

Den senaste tiden har jag fått ganska många frågor om hur det är att rapportera om terrordåd och attacker. Sedan jag började det här jobbet har det tyvärr blivit en del sådant. Folk undrar: Hur är det att landa i en stad och intervjua människor precis när något sådant har hänt? Finns det några likheter och skillnader? Blir jag fortfarande påverkad, eller börjar jag bli van? 

Visst, jag börjar få rutin den här typen av rapportering och likheterna finns där. Chocken och paniken hos de som drabbas och de som inte får tag på sina anhöriga. Sorgen hos dem vars anhöriga aldrig kommer hem igen. Men också värmen och viljan att hjälpa till, som kommer nästan sekunden efter att attacken är ett faktum. Människor som riskerar sina egna liv genom att rusa för att hjälpa skadade. Som öppnar sina dörrar för strandade och skärrade människor.

Skillnader finns också. På vissa ställen har man aldrig upplevt en attack av den här typen förut. Det finns en känsla av att staden nu för alltid har förändrats. Någonting oskyldigt har gått förlorat. På andra platser är osäkerhet och terror nästan en del av vardagen, men är knappast mindre hjärtskärande eller mer lätthanterlig för det.

Jag skulle dock inte säga att jag har blivit van och det hoppas jag aldrig att jag blir, om man nu med van menar avtrubbad. När jag känner att autopiloten börjar kopplas på lite för snabbt i de här lägena, tänker jag på ett citat från förra sommaren som för evigt har etsat sig fast i mig. Det är från terrordådet i Karrada i Bagdad, då över 300 människor dog när ett köpcentrum attackerades strax innan högtiden Eid i slutet av Ramadan. En förtvivlad man som intervjuades sa: "Är det här vår Eid? Folk kom hit för att köpa kläder för att fira, nu köper de kistor".

Det är för mig omöjligt att inte bli berörd när hör den här typen av citat. När jag pratar med unga människor som förlorat sina bästa kompisar när det skjutits inne på en nattklubb i Orlando, eller läser om föräldrar som dött när de väntat på sina barn utanför en konsert i Manchester, eller barn som dör när de köar för att köpa glass i Bagdad.

Det är också precis därför jag gör det här jobbet. För att se till att både jag själv och ni som lyssnar fortsätter att bli berörda.

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönika den 2 juni 2017. Paris.

Paris fredag

En av de största prövningarna när man flyttar till ett nytt land är när man drabbas av byråkratin.

För min del handlade det om att mitt körkort behövde förnyas. Den svenska Transportstyrelsen upplyste mig om att jag måste förnya det i det nya EU-land där jag är skriven, alltså i Frankrike. Inga undantag ges.

Här i Frankrike är det polismyndigheten som utfärdar körkort och det visade sig vara en omständlig process. Bara pass eller id-kort räcker inte som id-handling här. Du måste ha en el- eller telefonräkning med ditt namn på, ett hyreskontrakt eller bevis på att du bor där du bor och en kopia på en hyresinbetalning. Sen behövs även en färgkopia av passet och av det gamla körkortet, passfoton och en auktoriserad översättning av det svenska körkortet. Olyckligt nog fick jag två gånger slarvigt felstavade dokument från svenska Transportstyrelsen som aldrig skulle ha godkänts här.

Myndigheten som utfärdar körkorten ligger i en hårt trafikerad del av Paris, på en deprimerande gata som renhållningsarbetarna har glömt. I samma byggnad ansöker andra om asyl. Stolarna i väntrummet är lite framåtlutade för att vara så obekväma som möjligt. På tv:n är det informationsfilmer om polisens arbete mot terrorism.

Det visade sig att man måste beställa tid på nätet. Problemet var bara att alla tider var upptagna för fyra månader framöver och längre fram än så gick det inte att boka. Handläggarna verkade lika irriterade över att behöva utfärda körkort för utländska medborgare som jag var frustrerad över att det verkade omöjligt. Till slut sa en ansvarig person att jag kunde hitta återbudstider genom att kolla på nätet på udda tider och voilá en vacker dag fanns det en tid.

Eftersom mitt svenska körkort hann gå ut under tiden, så blev jag tvungen att göra en läkarundersökning, hos en av polismyndigheten godkänd läkare, förstås. Hon gjorde klart att hon gjorde detta bara för pengarna. Ja, hon sa att hon skämtade, men det tror jag inte på. 

Jag fick hålla handen för ett öga i taget och läsa bokstäver på en skylt på väggen, hon lyssnade på hjärtat och mätte mitt blodtryck och så fick jag svara på frågor om min hälsa. Hon slog fast att inget svar jag gav "påverkar min skicklighet som bilförare".

Så en vacker dag, sex månader efter det första samtalet och omkring en tusenlapp fattigare så fick jag mitt kort. Jag kunde äntligen släppa stressen och andas ut med en känsla av att "klarar jag det här så klarar jag allt".

 

Margareta Svenson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika den 1 juni 2017.

Bogotá, torsdag

Jag vet att ni är besatta. Av hans påhittade ord, av hans twittrande, av den hesa släpande rösten.  Ni kan helt enkelt inte få nog. Ni delar hans handskakningar på Facebook och ni sträckkollar säkert på Daily show, Tonight show, This week tonight satirprogrammen som vunnit triljoner tittare på Trump.

Men för er som tröttnat, som redan sett alla avsnitt, har jag ett tips. Lite längre söderut finns ett nästan lika stort land, med en långt bättre politisk såpopera. Nämligen Brasilien. Hör bara!

Säsong 1: Landets första kvinnliga president, Dilma Rousseff blir huggen i ryggen av sin egen vicepresident, Michel Temer. Temer lyckas, tillsammans med sitt parti PMDB, som varken är höger eller vänster utan bara makthungrigt i största allmänhet, rösta bort presidenten i en riksrättegång. Temer får själv makten.

Säsong 2: Fler och fler inom Brasiliens affärselit anklagas för korruption. En efter en hamnar företagsledarna i fängelse, och börjar samarbeta med polisen genom att berätta vad dom vet. Allt läcker givetvis till medierna. Tidningarna publicerar excelark med företagarnas smeknamn på mutade politiker: Fiskaren. Prinsessan. Viagra. Cowboy.

Säsong 3: Politikerna börjar, precis som företagarna, inse att gamla lojaliteter inte längre gäller. Det som gäller är att rädda sitt eget skinn. De börjar ange varandra, för att själva få lägre straff. Men polisen kräver inte bara lösa utsagor, utan bevis. Det är då de gömda bandspelarna gör entré. Den mäktige planeringsministern Romero Jucá ryker när han på en hemlig inspelning pratar om att stoppa polisens korruptionsutredning. Högerledaren Aecio Neves spelas in när han ber om flera miljoner i mutor.

Säsong 4: Ingen går längre säker. Självaste president Michel Temer spelas in under ett privat möte med ägaren av Brasiliens och världens - största köttföretag, som i sin tur utreds för att ha exporterat ruttet kött utomlands. På inspelningen ber presidenten köttmogulen att muta kongressens före detta talman så att inte han också börjar samarbeta med polisen. Och han uppmanar köttmogulen att lösa eventuella problem tillsammans med en av Temers närmaste män, Rocha Loures. Några dagar senare syns Rocha Loures ta emot en resväska med motsvarande 1 miljon kronor i cash. Allting filmas av polisen eftersom köttmogulen givetvis iscensatt alltihop i utbyte mot lägre straff.

Säsong 5 ligger fortfarande på manusbordet. Något avsnitt kommer säkert handla om hur Temer försöker fixa en parlamentsplats till mannen med resväskan, Rocha Loures, så att han får juridisk immunitet, och inte riskerar att skvallra på presidenten i utbyte mot lägre straff. Och så kanske det kommer någon hint om vem som egentligen vinner presidentvalet nästa år? Blir det expresidenten Lula da Silva? Eller kommer han hinna dömas för korruption innan dess?

Men visst, ni kan fortsätta förundras över Trump. Det är ju också spännande.

 

Lotten Collin, i Bogotá [email protected]

Utrikeskrönikan den 31 maj 2017. Bergen.

Bergen, onsdag.

Det här är mitt andra besök i en av Europas regnigaste städer. Här faller över två meter regn per år, men jag har fortfarande inte fått en droppe regn på mig när jag har gått runt här i Bergen, till exempel på den världsarvsklassade Bryggen, alltså det vykortsvackra gamla hamnområdet med anor från medeltiden.

Redan på 1300-talet byggde tyska Hansan upp stora rikedomar här genom handel med bland annat torkad fisk och tran. Det är som om de skarpa dofterna har dröjt sig kvar i de vindlande smala gränderna mellan de gamla trähusen, fast det kanske mest är doftspöken i min hjärna.

Bergen är hemstad för norska statsministern, och Erna Solberg har nu haft tvådagars besök här av sina nordiska kollegor, alltså Stefan Löfven med flera. Norges statsminister har stolt visat upp bland annat tjusiga havsvyer och spännande forskningssatsningar för de andra nordiska statsministrarna.

Isländske Bjarni Benediktsson drog ner största skrattet på presskonferensen i måndags. Han sa att han hade hört om allt regnande här i Bergen, men att den sämsta väderdagen här lär ändå vara som en av de bättre på hans vindpinade isländska ö långt ute i Nordatlanten.

Bergen var en central punkt när tyska köpmän i Hansan på medeltiden band ihop olika delar av Norden med sina handelsfartyg. Passande då, kanske, att statsministrarna har träffats just här när de nu säger sig vilja knyta nutidens nordiska väv ännu tätare.

Fast i Hansans dåtid var det inte bara handel och rikedom som kom till Norden via Bergen, det sägs att det här även var Digerdödens väg in i Skandinavien. 1349 kom ett av Hansans skepp seglande från England, med fullt av pestdrabbade ombord. De som lastade av fartyget här i Bergen fick snabbt den dödliga sjukdomen och spred den vidare.

Även i dag drabbas Norden av bekymmer som kommer från de brittiska öarna. Det är inte pesten, men däremot Brexit som riskerar att döda eller skada en hel del ekonomisk aktivitet, inte minst här i Norge. Att britterna är på väg att lämna EU är något som de nordiska statsministrarna enhälligt beklagar.

Och med tanke på den oro som president Trump orsakar så kanske någon av statsministrarna önskar att Amerika hade påverkat dem lika lite som det påverkade medeltidens människor här på norska västkusten.

Jens Möller [email protected]

Utrikeskrönika den 30 maj 2017. London.

London, tisdag. Om nio dagar, nästa torsdag är det nyval till parlamentet här i Storbritannien. Sällan har det varit så svårt att bedöma hur det kommer att gå. Visserligen ger opinionsundersökningarna premiärminister Theresa Mays parti, konservativa Tories en kraftig ledning i opinionen över det största oppositionspartiet, socialdemokratiska Labour, men ledningen har halverats om man jämför med opinionsundersökningarna för bara två veckor sedan.

Och till det kommer den stora huvudvärken för en journalist som bevakar brittisk politik: Opinionsundersökningarna i Storbritannien har visat sig vara ytterst opålitliga. Opinionsundersökningarna inför det senaste parlamentsvalet, för två år sedan förutspådde en Labour-ledd regering, troligen med liberaldemokraterna som koalitionspartner. Helt fel: Istället stärkte Tories sin ställning och fick egen majoritet.

Och när britterna skulle folkomrösta om EU för ett år sedan, så var opinionsinstituten eniga: Landet skulle bli kvar inom EU. Som bekant, tyckte britterna tvärt om.

Och så har vi då terrordådet i Manchester i förra veckan, som ställde hela valkampanjen på huvudet. Valrörelsen ställdes in under ett par dagar av respekt för offren och för att politikerna skulle kunna ägna sig åt annat än kampanjande.

Så nu är frågan om resten av valkampanjen kommer att gå i terrorn och säkerhetens tecken. Det finns en del som tyder på det. Labourledaren Jeremy Corbyn ägnade hela sitt tal åt terrorismen när han höll sitt första framträdande efter terrordådet i fredags. Han anklagade bland annat Theresa Mays regering för åtstramningspolitik som minskat polisens resurser och som gjort att landets fängelser inte kunna reformeras och därför ger en miljö där unga muslimer kan radikaliseras till terrorister. Theresa May svarade, att Jeremy Corbyn försöker ursäkta terrorism och att landet står inför valet mellan henne som oavbrutet kommer att arbeta för medborgarnas säkerhet, och Jeremy Corbyn, som inte är uppgiften som premiärminister vuxen.

Det är i alla fall klart, att Theresa Mays önskan, att valet ska handla om Brexit, alltså Storbritanniens utträde ur EU verkar ha svårt att förverkligas.

 

Staffan Sonning, London [email protected]

Utrikeskrönikan den 29 maj 2017. Bangkok.

Bangkok måndag. 

Hmm, var jag kan hitta tidningen Economist, frågar jag mannen i tidningskiosken.

Han letar men kommer sedan tillbaka och säger nej, vi verkar inte ha den och lägger sedan till

Maybe too sensitive, kanske den är för känslig.

Jag suckar lite och säger hmmm.

Jag gillar inte heller det som sker här i mitt land nu, säger han med en nästan viskande stämma.

Det visade sig att tidningen bara tagit slut och inte var förbjuden, så som skett vid tidigare tillfällen.

Men det var ett ovanligt öppet samtal i ett Thailand som tystnar allt mer.

Häromdagen kom det ut att minst fyra personer hade gripits av militär och polis i den nordvästra delen av landet. En av de gripna var en 14-årig pojke, två andra 18 år. Enligt Human Rights Watch så fördes de till ett isolerat militärt interneringscenter i Bangkok utan rätt till kontakt med sin familj eller någon juridisk hjälp. De anklagas för att ha bränt upp ett porträtt på den bortgångne kungen. Alltså ytterligare ett majestätsbrott.

Problemet med lagen är inte bara att den utnyttjas allt oftare, utan att det är ytterst oklart vad som är ett majestätsbrott. Det är helt upp till de som leder landet att sätta gränserna och eftersom styret i Thailand de senaste dryga 15 åren snabbt skiftat mellan att ligga i händerna på valda, tillsatta eller militären så har även lagens gränser skiftat.

När militären genomförde sin kupp för tre år sedan satt enligt medieuppgifter 5 personer dömda för majestätsbrott. Nu är det minst 105 och fler väntar på sina domar. Straff på 50-60 år i fängelse är inte ovanligt och en av de som nu väntar på rättegång, en advokat, kan få ett över 150-årigt straff för de tio olika majestätsbrott han anklagas för.

Utländskt skrivna böcker om det Thailändska Kungahuset har stoppats från att ges ut i Thailand och författarna har bannlysts här. Det var ett effektivt sätt förr att stoppa informationen att nå det thailändska folket. Men i en digital era är det inte lika lätt! Men Militärjuntan ger icke upp för det. Efter att för någon vecka sedan ha hotat med att stänga hela Facebook i landet blev nästa order till befolkningen att det numera också är förbjudet att ens läsa och titta på sidor som skulle kunna innehålla något som skulle kunna anses skymfa kungahuset. Men frågan är hur man ska kunna veta att den sidan innehåller det innan man tittat och läst, den frågan fick inget svar.

Och vad är det nu man så till den milda grad vill förhindra ska nå ut till befolkningen. Ja, det går inte att berätta för då gör även jag mig skyldig till ett brott.

Men så mycket kan jag säga att de flesta nog redan sett det för nu har det rapporterats om det i varenda stort mediebolag i världen. Bilder, videor och texter som förmodligen intresserat få om de inte hade uppmärksammats på det sätt de nu gjorts av militärjuntan. Och Europas paparazzifotografer har fått ännu en adress att hårdbevaka.

Margita Boström, Bangkok [email protected]