Utrikeskrönikan den 4 oktober 2016. Liberia.

Monrovia, tisdag. Från hotellet i Liberias huvudstad ser jag ner på de små kanoterna några hundra meter ut på det glittrande havet. Höga vassa vågor slår in mot stranden som just här har blivit en sorts biltvätt. Annars är det nästan ingen ute på stranden. Det här är inte platsen för sol och bad. Längre bort den amerikanska ambassaden bakom höga murar och taggtråd. Utanför - trasig asfalt och en uteliggare som sover under ett träd. Och några kilometer härifrån landets fattigaste och råaste slum i West Point där soporna ligger i drivor och de som har råd tar droger för att stå ut med livet. Jag har varit på många platser i Afrika, vissa ruffigare än andra, som Juba i Sydsudan, Bangui i Centralafrikanska republiken, eller varför inte Mogadishu i Somalia. Men Monrovia sticker ut i sin dysfunktionalitet. Jag hänger upp mig på en sån liten detalj som att kanske en tredjedel av bilarna rullar fram utan nummerplåt.Det visar på nåt sätt var landet står. När jag frågar folk om det får jag känslan av att de inte tänkt på det, de skakar på huvudet och säger sedan att det bara är folk med pengar och makt som kommer undan med att inte ha nummerplåt.För några dagar sedan var jag på Ile de Gorée, som har en koppling till Monrovia. Ile de Gorée liten ö utanför Senegals huvudstad Dakar. Som ett museum har byggnaderna på ön stått orörda sedan slutet på 1800-talet. En filmkuliss för piratfilmer. Men som också har en mörk historia. Slavarnas hus står likt alla andra byggnader som en rest från en svunnen tid. Här samlades slavarna inför omlastningen till andra sidan havet. I ett rum där slavarna vägdes läser jag klotter på väggen, en del ganska nytt, det mesta från ättlingar i diasporan. "Vi - era barn är stolta över er!" "Ära och respekt åt våra förfäder", skriver en Steph den 25 juli 2016. Och förbi alla rum och gårdar kommer man sedan till till porten. La porte de non retour - porten utan återvändo. Jag föreställer mig skräcken hos barnen som slitits bort från sina mödrar och som ska ut på båtarna på redden. En europé som med bössan i hand övervakar det hela från balkongen. Synen av havet - skrik och kalabalik och brutalitet...Det är hjärtskärande.Färjan tillbaka till Dakars strandpromenader, köpcentrum och marknader styrs vant och stabilt av en ung kvinnlig sjökapten. Idag är Senegal och Dakar en i högsta grad hyfsad väl fungerande nation med ett öppet demokratiskt styre och en ekonomi som växer. Och minnena av slavhandeln är inget de tänker på så mycket.Liberia å andra sidan är ett land som i grunden definierar sig utifrån slavhandeln. Goda intentioner ledde till att amerikaner grundade nationen med frigivna slavar som skeppades tillbaka. Men de såg sig mer som amerikaner, förstod sig inte på lokalbefokningen och blev en periodvis brutal elit i sitt nya land. Ett land som sedan trasats sönder av inbördesstrider som inte liknande nåt i sin brutalitet, och sedan en ebolaepidemi på det. Liberia är fortfarande - drygt 150 år efter självständigheten - en sargad nation. Jag tror att mycket av det hänger ihop med såren från slavhandeln.Det är nåt med utsikten över havet här - denna transportväg till nya världen - som ger mig mycket blandade känslor.Richard Myrenberg, Monrovia [email protected]

Utrikeskrönika den 3 oktober 2016.

Helsingfors, måndagFemmans spårvagn är tillbaka. Den som en gång gick längs Mannerheimvägen som i Ultra Bras låt "Helsinki". Låten som beskriver Helsingfors förvandling från kalla krigets dagar fram till nu. "Då fanns inga europeiska klädkedjor, på restaurangerna fanns skyltar med texten "öl endast ihop med mat". Men nu har spårvagn nummer fem alltså till alla nostalgikers glädje åter börjat köra genom stan. Och den är inte det enda tecknet på att det ekar från förr. Dag ut och dag in pratas det om Finlands relation till Ryssland. Det är som om vi plötsligt pratar om president Kekkonens tid igen. Om kalla krigets tid då Finland anpassade sin politik efter Sovjetunionen, en tystnadskultur rådde i landet och även medierna tog politiska hänsyn i sin rapportering. Jag säger att det är lite som om Kekkonens tid vore tillbaka, för det går inte att vrida tillbaka klockan som bekant. Finland är idag pressfrihetens förlovade land, medierna här rapporterar om nyheter som i vilket demokratiskt land som helst. Det är bara det att allt oftare kommer nyheter som får en och annan finländare att undra om regeringen här är på väg att finlandisera Finland på nytt.Finlandisering är ett omstritt och inte alltid så omtyckt begrepp där Finland har fått bli metaforen för ett land som lever sitt liv i skuggan av ett annat. Idag finns det många som anser att Finland endast handlade rationellt utifrån sitt geografiska läge och sin erfarenhet av två krig med Sovjetunionen, och dessutom klarade sig bra tack vare sin försiktighet och neutralitetspolitik. Men det finns andra, inte minst en växande skara gröna och liberala oppositionella, som ser vad de kallar en oroande "nyfinlandisering". Under helgen verkade de få vatten på sin kvarn, då holländska medier plötsligt rapporterade att Finland deltagit i utredningen om det nedskjutna MH17-planet i Ukraina och genomfört en provsprängning av Buk, den luftvärnsrobot som ska ha skjutit ned planet. Men att resultatet inte fått komma med i utredningen. Misstankar vädrades i media om att Finland hade tummat på sin plikt att utreda ett potentiellt krigsbrott på grund av den känsliga detalj att man köpt dessa robotar av just Ryssland. President Niinistö kallade hastigt till presskonferens, eftersom han visste vilken debatt nyheten skulle landa i, och förklarade att det Finland hela tiden samarbetat och att det var Holland som hade yrkat på att det hela skulle hållas hemligt ett tag till, vilket nu också har bekräftats av Holland. Finland är nu åter pressat på grund av sin plats på kartan. Men det går som sagt inte att vrida tillbaka klockan. Den nya spårvagn fem går en annan rutt än den gamla. Finland har hunnit vara med i EU i tjugofem år. Att ha samma sorts specialrelationer med Ryssland som på den gamla tiden är varken önskvärt eller möjligt för det här landet idag. Thella Johnson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan den 30 september 2016. Bogotá.

Utrikeskrönikan den 29:e september 2016. Bryssel.

Utrikeskrönika den 28 september 2016. Ryssland.

Moskva, onsdag.För många år sedan satt jag bredvid en trevlig ryska på planet till Moskva. Vi började prata om barn, jag berättade om mina fyra barn och hon sa: ja, jag har sex barn. Då var det sällan några barn alls på de där flygturerna, något enstaka åkte med mamma och pappa. Kvinnan som sa att hon hade sex flög också ensam.De flesta av mina ryska kompisar var ensambarn, undantaget min bästis Olga, som har en äldre syster. Olga och hennes kompisar födde inte heller fler än ett barn, de hade fullt upp med att klara sig ekonomiskt, försörjde inte bara sig själva utan sina föräldrar och ibland sina män. De önskade sig nog fler barn, men hade inte råd eller tid.Det föddes få barn både på Sovjettiden och under 90-talet, först de senaste tio åren har en liten ökning märkts i barnafödandet och numera händer det oftare att jag ser familjer med åtminstone två barn på flyget.Möjligen ett resultat av statens strategi att ge mer finansiellt stöd till flerbarnsfamiljer och på andra vis försöka uppmuntra till att föda barn.Åh så vurmen för traditionella familjevärderingar. Den som förespråkas av ryskortodoxa kyrkan, men också av ryska nationalister, som hävdar att det måste födas fler ryssar för att stärka "russkij mir" den ryska världen som de säger.Och nu har kyrkans överhuvud patriarken Kirill skrivit en begäran till presidenten om att införa en lag, som förbjuder aborter. Kyrkan har tidigare krävt att sexualundervisning i skolorna förbjuds och att det inte ska finnas reklam för preventivmedel. Men ett total förbud mot aborter är ännu ett steg längre än det kyrkan sagt tidigare att bara förbjuda statliga aborter om det inte finns medicinska skäl.Nu vill kyrkan ha totalt förbud också på privata kliniker.I patriarkens petition heter det att det måste bli slut på legala mord av ofödda barn. Kyrkan vill också förbjuda dagen efter piller.I maj i år sa patriarken att aborter är en nationell katastrof som tar livet av en miljon medborgare varje år.Det finns konservativa politiker och en antiabortlobby i Ryssland, som tidigare krävt antiabortlagstiftning. Men senast frågan var i parlamentet fick det inte stöd och talmannen i parlamentets överhus Valentina Matvijenko kallade förslaget för extremt. Hon talade för en majoritet av ryskorna.På Sovjettiden var aborter mycket vanligare än idag, då det inte fanns tillräckligt med preventivmedel. Många kvinnor blev sterila efter slarvigt genomförda aborter på kliniker, som saknade det mesta. Även under 90-talets Ryssland var det så.Kvinnan på planet bredvid mig såg att jag blev förvånad över hennes sex barn. Hon log förtroendefullt, klappade mig på armen och sa: ja ett födde jag och fem aborterade jag.Maria Persson Löfgren, Moskva [email protected]

Utrikeskrönika den 27 september 2016

Tisdag och Mellanöstern ligger grått.Det är inget fel på vädret visserligen, men de där solstrålarna som skiner så starkt och som under grådaskiga höstdagar hemma i Sverige är så åtråvärda, lyckas inte trösta hela vägen.Mellanöstern är ju grått.Byråkratgrått.Dammiga-pärmar grått.Knastertorra-gubbar grått.Administrations grått.Det är nämligen hyfsat tålamodsprövande för en nyinflyttad att komma hit, särskilt om man inte har administration som största hobby.Högar av papper ska fyllas i och de ska fyllas i på rätt sätt. De mäktiga stämplarna ska nyttjas och missar en byråkrat att stämpla är det bara att göra om och göra rätt.Visum, presskort, arbetstillstånd, uppehållstillstånd, skattenummer, hälsoförsäkringsintyg. För att inte tala om tillstånden för att få åka till särskilda områden och rapportera eller varför inte byråkratin för att skaffa ett telefonabonnemang.För att åka till Libyen, till exempel, krävs timmar i mängder bara för att fylla i visumansökan och presspapperen rätt. Föräldrarnas namn ska uppges, blodgruppen deklareras, kontaktpersoner i landet ska uppges, hela resrutten ska presenteras.Dessutom behövs brev och intyg från arbetsgivare, ambassad och ett rejält CV såklart.De arabiska ländernas presskontor är sällan särskilt upphetsande, det kan vi gott ha, det är ju inte där vi ska sitta och häcka i alla fall.Men bakom skrivborden i kontorslandskapen sitter män (det är nästan alltid just män) med makt. Makt att säga till mig att "du får inte göra ditt jobb" eller makt att låta mig göra just det.Det är ofta förknippat med viss nervositet att möta dessa män. I sina stora kostymer med axelvaddar, ofta glesnande hår, glasögon lång nedskjutna på nästippen. Nästan alla är rökare och har urdruckna glas med te på skrivbordet. Några är varma och vänliga, andra lite bittra och föreläser gärna om hur missförstått just deras verksamhet är.De tittar igenom papperen, rynkar bekymrat på pannan. Hummar. Tittar igen, hummar lite mer.Men oftast går det bra, oftast kommer den berömda stämpeln fram. Men van hand stämplas papper och presskort görs.Himlens portar har öppnat sig. Eller, himlens kanske är att ta i portarna i alla fall.Så grått kan bli flott och till och med ganska gott.För när allt det där tråkigt byråkratiska är avklarat, OM du då få godkänt då möts du av en fantastisk värme, en gästvänlighet man sällan möter på andra håll. Det är då man så ofta får höra orden, du är välkommen, du är varmt välkommen. Och ofta känner man sig just det- välkommen, om det så är i en apelsinodlande lantbrukares vardagsrum eller en krigszon hos en familj som mist en anhörig.Alltid är man välkommen. Man bjuds in till vardagsrum och för sött myntaté.Det är då man noterar de där solstrålarna som kämpar sig ner från himlen och som smeker ens inte längre persikolena kinder.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 26 september 2016. Tyskland.

Berlin, måndag.Och alldeles strax, när jag har packat det sista, på väg till Österrike, landet som har fastnat rejält i klistret. Åtminstone vad gäller valet till landets högsta ämbete.Det evighetslånga presidentvalet som började i vintras, när aspiranterna på posten tillkännagav sina kandidaturer, tillfälligt avslutades i våras då de båda valomgångarna hölls tills den andra valomgången i somras ogiltigförklarades och ett nytt datum för omval beslutades till hösten, ett omval som nu har skjutits upp för att klistret i kuverten till  poströsterna inte funkar. Kuvert går upp och rösterna blir ogiltiga för i teorin skulle man ju kunna byta ut valsedlarna.Om nu allt går vägen så hinner det bli vinter igen innan valet slutligen görs om och en ny president kan sväras in och ta plats i pampiga Hofburg-palatset i januari. Till och med de båda segervissa kandidaterna,  Alexander van der Bellen, som vann med knapp marginal i våras och Norbert Hofer, som är övertygad om att marginalerna nästa gång ska vara på hans sida, har tröttnat på det ändlösa racet. De båda herrarna som är varandras totala motsatser inte bara i åsikter utan stil och framtoning, har åtminstone enats om en sak, att ta en paus och bespara både sig själva och väljarna en del av valcirkusen.Här i Tyskland älskar man ännu en anledning att göra sig lustig över de joddlande kusinerna i den lilla alprepubliken, eller Bananrepubliken som elaka tungor har döpt om den till.  Och särskilt här i Berlin där man har nog med egna pinsamma misslyckanden. Den sedan flera år ständigt uppskjutna flygplatsinvigningen, liksom renoveringen av operahuset som bara slukar mer och mer tid och pengar eller de löjeväckande medborgarkontoren där man är ålagd att anmäla sig inom två veckor efter att man har flyttat hit men måste vänta i flera månader på att boka en tid, för att ta några exempel.Även här hade vi vår variant av klistergate, valkuvert som inte gick att försluta och det talades ett tag om att också Berlins lokalval, som genomfördes förra veckan skulle skjutas upp. Men i förhållande till allt annat som står på den långa listan av betydligt tyngre Berlinbrister så var det ju en struntsak och man löste det berlinskt.Gör vad ni vill sa valmyndighetens ansvarige. Tejpa, häfta, nyp ihop kuvertet med ett gem eller bind ett snöre runt det.Men oj oj, det fick ju en del huvuden att skakas i Österrike. Hur kunde man ta så lättsinnigt på något så allvarligt. Typiskt tyskar.Nej, i Österrike förorsakade debaklet med poströstningskuverten både lagändringar och författningstillägg.  Och tyskarna må skratta hur mycket de vill. För gissa var klistret kom ifrån?Just det. Ingenjörskonstens och effektivitetens förlovade hemland, som nu överskuggas av avgastrixande ingenjörer och ineffektiva flygplatsbyggare. Inte ens lite lim lyckas de åstadkomma, fnyser grannarna i söder.Nu ger jag mig av så får vi se vad nytt de har hittat att retas för.Vi hörs snart igen från Wien!Daniela Marquardt [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 23 september 2016. New York.

New York, fredag morgon,Han stod bakom mig i förrgår i en mataffär, i sin mörkblå uniform och höll skärmmössan i handen. En polis. Han var kort, mörkhårig och såg italiensk ut. När vi trampade där i kön och väntade på att kinesen i kassan skulle ta betalt, såg jag plötsligt kortet fäst på insidan av hans polismössa i en plastficka. Det såg ut som en madonnabild och bakom den låg det fler kort. Jag frågade vad det var och han sa att det var till minne av en kollega. Någon du jobbade med? Han nickade. Som dog i tjänst? Ja, nej, döda kollegor, sa han vagt och gick sedan ut.De var uppemot 50 poliser i hörnan vid Lexington Avenue och 48:e gatan på kvällen. Runt om ligger många lyxhotell, legandariska Waldorf Astoria bland annat. Inne på Intercontinental gick en polis med en stor bombhund runt i lobbyn, andra hade säkerhetskontroller som på flygplatser och gatorna var delvis avspärrade med piketer och stängsel.Presidenter, premiärministrar och rader av andra ministrar från hela världen är nu i New York för FN:s årliga generalförsamling och många bor här i kvarteren.Den stora skaran mörkklädda poliser stod där i hörnan i halvmörkret en bra stund. Jag såg en av de kvinnliga ta upp sin bilnyckel. De var inkallade utifrån, från Queens, sa hon, och skulle gå av sitt skift. Stämningen var upprymd. Verkligen lättad. Jag hörde hur hon glatt konstaterade: Allt gick bra idag!Kanske hade hon varit med några kvarter bort några timmar tidigare, då det kunde ha slutat i båda skadade och döda. Några bangladeshare protesterade mot sin politiska ledning och vips kom först en hel hop oppositionella springade, sedan kom de regimtrogna. Alla var rasande och poliser sprang emellan och flyttade kravallstaket och motade dem åt varsin sida av gatan, varifrån de vrålade åt varandra.Stressnivån inom poliskåren är rimligtvis hög, för även om kontrollerna är rigorösa så är det fullt möjligt att slinka igenom. Jag har själv gjort det nu några gånger, av helt harmlösa skäl. Det är så orimligt många människor att ha koll på hela tiden.Jag försvarar inte om det går snett, om polisen använder övervåld och mörkar dubiösa händelser, men jag har tänkt på den där bilden, som följer den där polisen varje arbetspass. För att stilla min nyfikenhet fick jag igår en annan polis att hala upp kortet på sin beskyddare, ärkeängeln Saint Michael, som var nerstoppad i skyddsvästen nära hjärtat.- Det hjälper kanske inte, men det känns bra att ha något där, sa den katolske polisen och trodde att många, oavsett religion, bär på något föremål som ska skydda i dessa osäkra tider.Alice Petrén i New York. [email protected]

Utrikeskrönika den 22 september 2016

Esbo torsdag. Jag traskar över den soliga skolgården inramad av björkar på Vindängens svenskspråkiga låg- och mellanstadieskola och funderar på mobbning. Ni vet, att ständigt vara utfryst, att det sprids rykten och läggs ut taskiga bilder på nätet, att man kallas öknamn, får saker snodda och kastade runt framför ögonen, ja kanske till och med att bli hotad och slagen.Jag tänker på min egen skoltid under slutet av 70 och 80-talet. Då fanns det mobboffer i varje klass och tyvärr såg vuxenvärlden bort för det mesta, så trakasserierna kunde fortgå ostört. Själv blev jag inte så hårt ansatt, men jag minns att jag ofta var rädd för de större killarna som när som helst kunde trycka upp en i ett hörn och förnedra en på allehanda vis.Hur många av eleverna i den här lilla finska skolan med knappt 200 elever måste utstå sådant förtryck under sin skolgång undrar jag? Som blir deprimerade, börjar skolka, kanske i värsta fall inte ser någon utväg och tar sitt liv?Jag går upp för trappen till ovanvåningen och träffar Liv, Emma, Axel och Justus som går i femman och sexan och deras bild är att just nu är nog ingen mobbad i deras skola, åtminstone inte i deras årskurser. Det låter ju helt otroligt, men kan faktiskt stämma intygar rektorn.För den här skolan liksom 90 % av Finlands skolor har infört ett antimobbningsprogram sedan några år som hamnar i topp i vetenskapliga undersökningar som ett av de mest effektiva i världen. Det heter KiVa och har tagits fram av forskare vid Åbo Universitet och har nu spritt sig till ett stort antal länder i Europa, ja till och med till Chile berättar Professor Christina Salmivalli som ligger bakom det.KiVa programmet har minskat antalet mobbade barn i Finland med en tredjedel och mobbarna är hälften så många. Programmet omfattar all skolpersonal och elever får många lektioner med samtal, filmer, rollspel och dataprogram som ska lära alla att bli snällare mot varandra. Fokus ligger på alla de som står bredvid och såg men inget gjorde. KiVa lär ut att alla kan ingripa och sätta stopp för mobbning. Det finns också ett tydligt handlingsprogram för de vuxna hur de ska stötta offret och hjälpa förövaren att ändra sitt beteende. Men det är som att dammsuga, säger professor Christina Salmivalli. Det duger inte att göra det här nån gång om året, utan kräver ständigt engagemang.Jag tänker det här programmet måste vi få till Sverige också, det har förövrigt testats i Uppsala, Stockholm och Lerum. Men så ringer jag till forskaren Björn Johansson vid Örebro Universitet som utrett åtta andra antimobbningsmetoder som används i landet. Den rapporten fick Skolverket att att säga att de inte kan rekommendera nån av dem i sin helhet.Ändå hävdar Björn Johansson att Sverige är bäst i världen på att stävja mobbning, och undrar varför jag åkt till Finland som ju inte alls har lika bra siffror. Fast den jämförelsen är förstås gjord innan KiVa-programmet infördes, så ingen vet riktigt hur det nu går i den Finnkampen.I Sverige är det drygt sju procent av grundskoleeleverna som mobbats under senaste året enligt organisationen Friends. Det kanske är rekordbra, men innebär ändå att 60 000 barn i Sverige går till skolan med en stor klump i magen. Tänk om de kunde ha det som de finska eleverna på Vindängens skola, för just där verkar man nått nästan hela vägen till en nollvision. Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent i Esbo. [email protected]

Utrikeskrönikan den 21 september 2016. Kina.

Peking, onsdag.Under sommaren i Sverige hann jag återigen förundras över vilka pensionärer som har producerats där. En generation av så friska, välutbildade, allmänbildade, språkkunniga människor med så starka fina tänder vid en sådan mogen ålder har världen knappast sett förut. I Kina har den förväntade livslängden stigit ännu snabbare än i Sverige - och inom medelklassen stiger också en mäktig pensionärsgeneration fram. Frågan är vad man ska göra som pensionär.Här är svaret givet för de flesta: man tar hand om barnbarnen. Och har man inga så kan man börja kampen för att få. Många kinesiska bönder har förstås fortfarande ingen pension alls att hämta och får lägga sin energi på att odla sina jordlotter. Men för anställda i Kina infaller pensionen ofta vid 55 eller ännu tidigare. Det ger förskräckande mycket tid över att planera livet för nästa och nästnästa generation. För ogifta som närmar sig trettioårsåldern är ofta de traditionella helgerna en fasa: i föräldrahemmet väntar frågor, goda råd och kanske redan uppgjorda dejter, planerade av pensionärer som tycks ha fått för lite annat att göra.Min egen kinesiska svärmor hann bara titta förbi oss fyra timmar på den högheliga Midhöstfesten i Peking förra veckan. Efter mellanlandningen skulle hon vidare till USA på tre veckors rundresa med kompisar. Svärmor tillhör - precis som svenska pensionärer nu - en generation där många dragit en historisk vinstlott. Hon föddes i en utfattig by i det uttorkade Nordkina ungefär samtidigt som kommunistpartiet tog makten i landet. Skolstarten blev försenad i flera år, och som tonåring avbröts hennes utbildning av kulturrevolutionen. I stället för att gå på universitetet blev det befrielsearmén och via den en post på ett lokalt myndighetskontor. Med det kom ett tidigt erbjudande om att köpa in sig i arbetsplatsens nybyggda bostadsområde. Sedan dess har lägenhetspriserna multiplicerats, och efter att svärmor lyckades övertala svärfar att överge den traditionella spardiciplinen har hon rest till många länder tillsammans med busslaster av likasinnade kinesiska äldre som också tillhör vinnarna. Man kan se hennes gelikar varje dag på Slottsbacken i Stockholm eller vid Eiffeltornet. I förrgår skickade svärmor en radda bilder på sig själv i pantermönstrad blus på Manhattan. Jag måste säga direkt att min svärmor är fantastisk. Hon inte bara dyker upp för att hålla ordning på barn och läxor när mina resor blir för långa och för många. Det gör kinesiska svärmödrar liksom per automatik. Det fantastiska med henne är att hon inte behöver göra det för sin mentala överlevnads skull. Tvärt emot de flesta av mina vänners föräldrar och svärföräldrar tror jag aldrig att hon sagt ett ord om att nu måste det giftas, skiljas, göras barn eller hälsas på. Blir det för mycket prat om vilken soja som är bäst att ha i maten här hemma hos oss - ja då går hon ut för att träffa några av sina gamla "stridskamrater" som hon kallar dem.Om det nu klagas i Kina på att pensionärerna syltar in sig i andras liv, så verkar det i Sverige finnas en oro för motsatsen. Pensionärerna verkar inte alltid ha lust att hämta och passa sjuka barn, vill kanske mest segla och resa.Jag kom att tänka på min svärmor när jag läste Ulrika Knutssons krönika i Fokus häromdagen med idén om att öppna ett reformerat civilförsvar för bland annat pensionärer. Svärmor som låg i sjukvårdsförband i Laos under Vietnamkriget skulle absolut inte dra sig för att rycka in igen. Men jag undrar verkligen vad svenska farmödrar och mormödrar säger om saken.Hanna Sahlberg, Peking [email protected]