Utrikeskrönikan den 20 september 2016. Budapest.

Budapest, tisdag.Det märks inte alls på ytan, turisterna flanerar som vanligt och uteserveringarna är fyllda av människor som dricker vin i septembersolen men - Ungern är under attack.Det är i alla fall svårt att dra någon annan slutsats om man går in på den ungerska regeringens hemsida för att få en uppdatering över läget i landet.Här några rubriker från den senaste veckan:"Det ungerska folkets säkerhet måste stärkas""Attackerna mot Ungern förvärrar allvarligt den europeiska krisen""Vi måste agera - inte ge vika"Det senare är en citatrubrik hämtad ur en radiointervju med Ungerns premiärminister Viktor Orban. Han har nyligen också hävdat att hans land snart står inför en strid som är på liv och död!Fienden finns i Bryssel och i EU:s krav på att alla unionens medlemsländer ska hjälpa till med att ta emot flyktingar. Nästnästa söndag går det ungerska folket till val i frågan. Ja eller nej till tvingande flyktingkvoter.Och nu mobiliserar den ungerska regeringen.Häromdagen stod regeringens talesperson Zoltan Kovacs utanför en av de stora järnvägsstationerna i Budapest och sa att tack vare regeringens kloka beslut räddade man sig förra året undan de aggressiva horderna av illegala migranter som vid den tiden sköljde in över Ungerns gränser. Själv minns jag mest småbarnen från Syrien och deras mammor och pappor som ingenting hellre ville än att ta sig från järnvägsstationen i Budapest, bort från Ungern till vänligare inställda länder.Zoltan Kovacs, regeringens talesperson, brukar ha ett vitt plastarmband runt ena handleden med texten "winter is coming". Vintern kommer. Det låter hotfullt. Jag tror att uttrycket är hämtat ur den populära tv-serien Game of Thrones. Jag tänkte på det där armbandet när jag i helgen som gick läste en intervju med författaren Anne Applebaum där hon sade att den som tror på ett öppet samhälle i Europa kommer bli tvungen att kämpa för det.Jag tänkte ännu mer på det där i går kväll när jag stod i en fullsatt aula i ett kulturhus i utkanten av Budapest och hörde på en känd ungersk säkerhetsexpert som på inbjudan av regeringspartiet Fidesz höll brandtal för en nejröst i folkomröstningen nästnästa söndag. Nej till flyktingar. Kristna och muslimer kan inte leva sida vid sida, sade han.Publiken lyssnade andäktigt. Ibland var det roligt också. Som när säkerhetsexperten berättade vad som blev följden den gången då bulgarisk gränspolis sköt en man från Afghanistan till döds när han försökte ta sig över gränsen från Turkiet."Ja", sa säkerhetsexperten, "det hjälpte ju i alla fall - för dagarna som följde var det betydligt färre som försökte korsa gränsen." Och när han sade det skrattade hela aulan.Jag vet inte vilken vinter den ungerska regeringens talesperson tänker på när han ser ner på sitt vita plastarmband men det där gav i alla fall mig kalla kårar.Johanna Melén, Budapest. [email protected]

Utrikeskrönikan den 19 september 2016. Stockholm.

Stockholm, måndag.Vi behöver alla goda nyheter ibland. Ett avbrott från en värld som den som följer nyhetsflödet lätt kan uppfatta som alltmer mörk och hopplös. Det avbrottet brukar för mig, så fort jag får tid, bestå av att spendera ett par timmar i biomörkret, eller i soffan slukandes avsnitt efter avsnitt av någon amerikansk tv-serie.Häromdagen stötte jag på en historia från verkligheten, som skulle kunna konkurrera med vilken amerikansk romantisk komedi som helst. Det är en lördag förmiddag och när jag öppnar telefonen är en av de första grejerna jag ser en efterlysning. En tjej som försöker hitta en kille hon stött på i tunnelbanan i Stockholm. Hon skriver att de hade klickat, utbytt sjuka energier, men han hade gått av och de hade utbytt någon kontaktinformation. Så nu ber hon om hjälp av sina medsystrar i ett forum. Att döma av kommentarerna är jag inte den enda som nästan börjar hoppa upp och ner och blir helt pirrig av gullighet. När jag scrollar ser jag att kommentarsfältet är fullt av utropstecken, hjärtemojis och hoppfulla hurrarop. Några skriver att de ignorerar jobb och middagsplaner och istället sitter ivrigt på uppdateringar.Jag läser det här efter en jobbvecka som till stor del har bestått av att titta på videor där människor dör. Jag har gjort research och gått igenom material som aktivister och andra spridit för att skina ljus på polisbrutalitet mot afroamerikaner. De är ofta smygfilmade, ibland släppta övervakningsfilmer eller filmer från kameror i polisbilar.Det här är ingenting nytt. Genom historien har otaliga foton och filmer från konflikter och orättvisor runt om i världen blivit kända och i vissa fall ändrat omvärldens syn på det som sker. I dagens uppkopplade samhälle blir det här allt vanligare.Människor som inte anser sig ha någon annan utväg har möjlighet att dokumentera sin verklighet och berätta om orättvisorna de anser sker omkring dem. Som Diamond Reynolds, som filmade sin pojkvän Philando Castiles död efter att han hade blivit skjuten av polis i en trafikkontroll och sände det live på nätet. Han ska ha sträckt sig efter sitt körkort, men polisen misstog det för att han sträckte sig efter sin pistol och sköt. Hon har i efterhand sagt att hon ville att världen skulle se hur afroamerikaner behandlas av polisen. För att inte tala om bilder och filmer som dagligen når oss från bland annat krigets Syrien.Men vad gör det med oss att i allt större utsträckning utsättas för den här typen av bilder? De som lägger ut bilderna anser sannolikt att vi har ett ansvar att agera, nu när vi sett. Gör vi det? Eller blir vi avtrubbade?Jag vet inte. Det enda jag vet är att avbrotten sannolikt blir än viktigare för att vi ska orka. Oavsett om det är en tv-serie eller en tråd på facebook. Hur det gick för tjejen med efterlysningen? Hon hittade killen. Sist jag kollade hade de fått kontakt igen. Fortsättning följerPalmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönikan den 16 september 2016. Frankrike.

Paris, fredag.Det är inte varje dag jag får höra en serenad från gatan nedanför - men jag behövde bara komma till Paris - så hände det.Det var mitt på eftermiddan som en man i prickig skjorta kom förbi, med ena handen drog han en vagn med en bandspelare på och i den andra höll han sin trumpet - akustiken mellan byggnaderna på gatan är utmärkt och både jag och en kvinna i huset mitt emot fick varsitt småleende på läpparna.En serenadmusiker i Paris må vara en kliché, men en trevlig sådan och här behöver vi positiva överraskningar mer än vi kanske förstår.För på grund av terrorhotet är det som att alla är inställda på hög beredskap, vi är alerta och reagerar snabbt på höga ljud.På ytan är det mesta som vanligt. Paris är en av världens mest besökta städer, men framför allt ryssar, japaner och italienare har ställt in sina resor. Och i varuhusen lyser de med sin frånvaro.Det är nu, som några vänner till mej fick erfara, som man som turist kan bli uppgraderad till bättre rum på hotellet, eftersom rummen ändå står tomma. Och de som har tid att gå på museum säger att köerna är nästan obefintliga.Och det är ju trevligt så länge man tänker bort orsaken.Samtidigt måste vi finna oss i köerna som bildas i varuhusens entréer när handväskor ska sökas igenom, och vi finner oss i att beväpnade militärer patrullerar på gatorna.Vi förstår varför stora evenemang ibland ställs in. Och gläds när de som blir av blir succé. Förra veckan sprang t ex 30.000 kvinnor loppet "La Parisienne" genom centrala ParisVi andas ut när planerade attentat misslyckas som de gastuber som plötsligt en dag stod utanför en bil vid Nôtre-Dame och vi förfasas när det uppdagas att tonåringar är beredda att utföra attentaten.Mina bästa ögonblick från de senaste veckorna är när högkvalificerade musiker plötsligt dyker upp nånstans, en hel orkester som spelar klassisk musik i tunnelbanan, jazzmusiker utanför parken eller mjukt lågmälda maliska musiker på gitarr och sång, i tunnelbanan. Musiken är lugnande och det är underbart att se när leendena sprider sig bland medpassagerarna i tunnelbanevagnen. Eller när grannar som annars låtsas att de inte ser varann utbyter leenden bara på grund av en serenadtrumpetare.Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan den 15 september 2016. Stockholm.

Stockholm torsdagJag är nyss hemkommen från en resa till Pakistan. För femton år sedan bodde jag där men nu har jag inte varit i landet på mycket länge. När jag stiger av planet i Islamabad får jag en plötslig lust att kyssa marken men jag behärskar mig så klart och går istället och ställer mig i kön för människor med utländska pass.Nu en dryg vecka senare kokar hjärnan av intryck och känslorna river runt i kroppen likt hormonstormarna efter en förlossning. Vissa sakar har förstås förbättrats men det är också mycket som är sig likt, på fel sätt. Den där desperationen hos människor som bor i den fattiga världen, som oavsett nuvarande inkomst febrilt letar efter en möjlighet att tjäna lite till. Som vet att även om man är medelklass så kan det vända snabbare än snabbt och det finns ingen annan att förlita sig till än sig själv och sin familj. Och som självklart vill ha samma materiella status som du och jag. Nu går det elva-tolv rupier på en svensk krona. När jag bodde här för femton år sedan fick man sex rupier. Det säger något om hur landets ekonomi mår.Sen finns det där andra behovet hos dem jag träffar att få berätta att det finns så mycket mer i det här landet än religiösa fanatiker och terrorister. Det som media brukar rapportera om. Att man har lidit stora förluster de senaste femton åren under kriget mot terrorism; människor har skadats och dött och ekonomin är körd i botten. När det är avklarat så pratar man gärna om vardagliga ting som att skolavgifterna är så höga nu för tiden så hur ska en vanlig familj ha råd att sätta sina barn i en bra skola? Och vem tar hand om mina barn när jag reser så här? Min man svarar jag och vi har inget tjänstefolk så han får fixa allt själv. Männen skakar på huvudet och säger att det är för svårt. Kvinnorna kastar sura blickar på sina karlar och säger att männen här är inget att ha i sådana frågor.Så till de positiva förändringarna. Det är nya rickshor i huvudstadsområdet, med dörrar så att passagerarna inte utsätts lika mycket för avgaser och de varma solstrålarna. De är riktigt fina. Det har byggts nya ringvägar och fly-overs som gör att man slipper en del trafikstockningar. Och det har öppnats trendiga kaféer och i mataffären finns numera ett ekologiskt sortiment jämte det vanliga.Häromdagen var det den muslimska högtiden Eid och geten släkten köpt skulle slaktas. Det är en aktivitet jag inte känner mig bekväm med men det här är ett familjecentrerat samhälle och individen får fint anpassa sig. Så medan jag sitter där och ser på medan geten flås och så småningom styckas och kämpar med att förlika mig med att jag som köttätare borde klara av att se det här, så ser jag plötsligt en annan get som ställt sig på bakbenen för att kunna se vad som händer på andra sidan muren där vi är. Den betraktar sin framtid precis som jag betraktar min omgivning. Idag är den uppäten och jag hemma i Sverige igen. Naila Saleem, för P1 Morgon i Stockholm. [email protected]

Utrikeskrönikan den 14 september 2016. London.

London onsdag. Och nu blir det skräckfilm.Tänk er en man som tar in på ett hotell. Han får sitt rum, går in genom dörren. Och försvinner från jordens yta. Borta. Går inte att nå. Inne i en annan dimension, eller nåt. Alla försök att nå mannen bemöts nämligen av beskedet, att rummet inte finns.Är inte det ett bra synopsis till en skräckfilm?Det hände mig för två veckor sedan. I Kina. Jag checkade in på mitt hotell, fick mitt rum. Gick dit. Och försvann.Utanför rummet fanns jag. Men inne i rummet var jag borta.Jag hade ringt hem på min mobiltelefon, lämnat hotellets telefonnummer och mitt rumsnummer, som vanligt när jag hamnar på ett nytt ställer för att jobba.Blev lite förvånad, när ingen hörde av sig. Så jag ringde upp igen på min mobil. Och fick reda på att jag inte fanns. Eller snarare att det rum jag bodde i, inte fanns. Vi har pratat med fyra personer på hotellet, och ditt rum finns inte, förklarade den som försökt ringa mig. Är du säger på att du gett oss numret till rätt hotell?Lätt förvirring, jag kollade vilket hotell jag bodde på. Jag kollade telefonnumret. Jag kollade på min nyckel. Jodå. Jag tycktes finnas. För säkerhets skull, gick jag ut i korridoren och läste siffrorna på dörren. Jodå, rummet fanns.Ringde hem igen och försäkrade att både jag och rummet fanns. Men alla nya försök att nå mig slutade på samma sätt. Nej något sådant rum har vi inte.Gick till receptionen för att försöka reda ut saken. Mycket generad personal. Titta, det går att ringa ditt rum, sa de och demonstrerade. Ja, men det går inte från Stockholm, sa jag. Åhå, från Stockholm, ja det är ju en annan sak, fick jag höra. Så efter en viss palaver, fick jag ett helt annat nummer, som påstods vara ett direktnummer till mitt rum.Tråkigt nog fungerade inte det heller. Det ledde också till växeln som med emfas hävdade, att jag inte fanns. Eller snarare det rum jag bevisligen bodde på.Av någon anledning gick det inte att ringa mina mobiltelefoner heller. Så min vistelse i Kina denna gång, fick baseras på att jag själv ringde upp med jämna mellanrum för att kolla om någon ville ha tag i mig.Vad kan nu denna egendomlighet bero på? Ja, troligen på att jag hade ett rum där numret slutade på 13. Det är ett rysligt otursnummer. Som på de flesta hotell i Kina, saknade det här hotellet hela våning nummer13. Efter våning 12, kommer genast våning 14. 13 är borta.Möjligen kan det vara så, att mitt icke existerande spökrum bara används i speciella fall och för speciella gäster, det vet jag inte.Men mitt tips till hugade kinaresenärer är: Undvik rumsnummer som slutar på 13. 4 är inte bra heller. 8 är optimalt. Det är ett lyckonummer. Satsa på 8!Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent, London [email protected]

Utrikeskrönikan den 13 septemberr 2016. Washington.

Washington, tisdagEn gång anmälde jag mig till en universitetskurs om viner. Den skulle hållas på Örebro universitet och det ingick lunch lagad av eleverna på Grythyttans restauranghögskola.Jag trodde knappt det var sant och gratulerade mig själv när både min kompis och jag fick ja till vår ansökan, men tyvärr kunde jag inte gå sen utan åkte till Washington istället.Nu har det inte blivit så mycket vinprovning här, men jag är lite sugen på att gå och se efter hur det kommer att gå till på Washingtons nyaste lyxhotell, som slog upp dörrarna i går.Det är Donald Trump igen.Hans företag har etablerat ett extravagant hotell på Pennsylvania Avenue, mitt emellan Kapitolium och Vita Huset.Det ligger innanför murarna på en magnifik byggnad i nyromansk stil som var Washingtons huvudpostkontor för länge sedan.Så sent som häromdagen, när jag promenerade förbi, pågick det febril verksamhet utanför hotellet i den närmast 40-gradiga hettan.Där inne ser det svalt ut, men jag har bara sett det på bild, som lyxbaren därinne.Där ska man kunna provsmaka exklusiva viner. De ska serveras på silversked. Utan att ha gått vinkursen tror jag inte att lärarna där skulle ha rekommenderat det.Daglig show med sabrering av champagneflaskor är en annan attraktion i Trumps hotell.För den som hellre tar en drink berättar den ansvarige chefen med stort allvar, han tituleras cocktail mixologist i den branchtidning som talat med honom, för den som vill ta en drink har han arbetat med nya inslag i sina cocktails, som saffran eller färskmalen garam masala.Bygget av Trumphotellet har omgivits av en del kontroverser.Ett par arkitekter har hoppat av. En av dem har sagt att Trump inte förtjänar att få använda den historiska byggnaden. Trump bryr sig inte om att bevara det som är unikt och river ut eller täcker över det som borde skyddas och bevaras, hävdar arkitekten.Den kollega som ersatt honom säger tvärtom. Alla regler har följts och det är bara väggarna i en nyare tillbyggnad som täckts över med guldfärg.En välkänd kock har avbrutit samarbetet med Trump och en restaurangägare har tänkt om, båda i protest mot Donald Trumps kommentarer om  mexikanska invandrare som kriminella och våldtäktsmän.Oavsett vem som väljs till president så har Trump kommit till Washington för att stanna.Den som vill hyra in sig på hans hotell över presidentinstallationen i januari, på första parkett, kan köpa ett paketerbjudande. Presidentsviten, redan döpt efter Donald Trump, kostar 500 000 dollar för fem dagar.Det är mer än fyra miljoner kronor, men då ingår, som några exempel, en middag för 24 personer i sviten, med valfri presidentinstallationsmeny, förstaklassbiljetter inom USA till Washington tur och retur och privatchaufför dygnet runt.För dem som är födda med silversked i munnen och kanske några till.Inger Arenander för P1 Morgon i Washington [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Utrikeskrönikan den 9 september 2016. Danmark.

Danmark fredag. Är det rasism eller inte rasism att dela upp gymnasieelever i olika klasser efter vilken hudfärg de har? Ja, tro det eller ej, men det är vad debatten i Danmark har handlat om de senaste dagarna. För när vissa pekat på de oundvikliga associationerna med apartheidsystem och sydstaternas rasåtskilda samhällen, så har andra sett tilltaget - ja för det har faktiskt hänt - som det enda sättet att behålla vad som i Danmark kallas "etniska danskar" på en skola som var på god väg att bli en skola med bara elever med invandrarbakgrund. På många sätt är det här ju samma gamla vanliga hetsiga danska integrationsdebatt, som nu lyckats hänga upp sig själv på ännu en ny krok. För det är ju långt ifrån första gången som en enskild händelse någonstans i landet över en natt görs till hela Danmarks angelägenhet. I vintras var det till exempel debatten om fläskkött borde vara obligatoriskt på förskolor i danska Randers. Argumentet var att bevara en hotad dansk matkultur, men i botten av förslaget låg enligt andra en iver att få knäppa de många muslimska invandrarna på näsan. För något motsvarande krav om rågbröd eller wienerbröd på menyn ställdes märkligt nog inte.   Hur som helst, den här gången stormar det kring Langkär gymnasium utanför Århus. När höstterminen drog igång visade det sig att de få vita eleverna som fanns kvar på skolan alla placerats i två klasser där de blev i majoritet. I resten av klasserna i samma årskull sattes enbart elever med invandrarbakgrund. På Langkär gymnasium har andelen elever med invandrarbakgrund ökat från 25 procent till mer än 80 procent på mindre än tio år. Rektorn har medgett att lösningen var den minst dåliga ett antal dåliga alternativ, men att han såg sig tvingad att göra något. Att låta vita danska elever gå ihop och vara i majoritet ansågs göra det lättare för dem att gå kvar på skolan. Det är inte svårt att förstå desperationen hos en rektor som år efter år sett den vita medelklassen välja bort hans skola. För vem tjänar egentligen på att skolor segregeras? Men det faktum att elever faktiskt har sorterats - inte efter hur bra de talar danska eller hur väl de identifierar sig med det danska majoritetssamhället, utan efter sin hudfärg - eller mer korrekt - efter om de har ansetts ha ett utländskt klingande namn eller inte - har ändå fått jurister och människorättsorganisationer att tala om skolans tilltag som olagligt och rasistiskt. Andra debattörer försvarar uppdelningen. Danmarks frispråkiga integrationsminister Inger Stöjberg menar att eftersom vi ju bor och lever i Danmark, så är det väl inte så konstigt att det är just de danska elevernas skolgång man månar om. Och det är här som likheten med tidigare debatter kommer. Att integration för många verkar handla inte om att värna alla danskar, utan i första hand de danskar som ser ut, äter och beter sig ... som en dansk. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Kigali torsdagDet var nog tack vare Alex som det blev en bra dag. Jag hade verkligen bävat för det här. Var tredje månad är det dags att betala skatten här i Rwanda. Och missförstå mig rätt - jag bävar inte för att betala in den - tvärtom! Här gör den verklig nytta. Till skillnad från de flesta andra länder i Afrika så går skatten till det den är tänkt, vägar, skolor och hälsokliniker på landsbygden - utan att en massa försvinner på vägen. Det jag bävar för är att det tar sån tid och är lite bökigt. Det går liksom inte att bara gå in på internetbanken och föra över pengarna till ett konto. Även om Rwanda satsar hårt på att det mesta ska kunna gå via internet. Men just i det här fallet så hjälper det mig inte. Processen börjar med att jag måste ringa min bank i Sverige och be dem föra över pengar till mitt rwandiska konto - varje gång. Det ska bokstaveras och rabblas kontonummer och siffror och adresser och swift-koder. Sen tar det tre, fyra dar innan pengarna finns på mitt rwandiska dollarkonto. Då är det dags för inbetalningen till RRA - Rwanda Revenue Authority. Eftersom jag inte har fått det att funka på min lokala dator hemma, är jag tvungen att sätta mig på mc:n och åka upp till den pampiga byggnaden på kullen. Genom säkerhetsspärrar, och sen väntan och kö. Mycket folk här som vanligt. Det ska betalas moms och vägskatter och vanlig skatt. Alla sitter tålmodigt och väntar. Men jag behöver hjälp med att fylla i formuläret på internet, så att jag får en ifylld specifikation att ta med till banken. Det är därför jag är här. Och det är nu som Alex i receptionen blir min hjälte för dagen. Tidigare gånger har jag fått springa runt i huset och fråga runt om nån kan hjälpa mig. Alex tar det direkt vid sin dator i receptionen. Uppgifterna är ju desamma som tidigare - antal anställda - en, min lön, mitt skattenummer, osv. Vips har han fixat det. Med inbetalningsblanketten i hand är det dags för nästa moment - banken. Först tar jag ut dollar från mitt dollarkonto. Eftersom växlingskursen är så usel så beger jag mig sedan ut på stan till ett växlingskontor. Den lilla gröna bunten förvandlas till högar av blåa och röda sedlar - jag får nämligen inte betala in skatten i dollar utan det måste ske med rwandiska francs. Högsta valören är 5000 francs vilket motsvarar 50 kronor. Men just idag finns det bara 2000-francssedlar, alltså 20 kronor. Jag packar så ner buntarna med sedlar som väger några kilo - och beger mig tillbaka till banken. Ny väntan i kö. Sen ska sedlarna räknas bakom glaset - maskinen går varm och gummisnoddar viras runt buntarna. Hundra gånger 20 blir 200 000 francs - fem såna blir en miljon - dvs tio tusen kronor. Det tar en stund. Jag kvitterar inbetalningen som printats ut med sådana där papper med hål i kanterna - som på 80-talet i Sverige. Snart är jag i mål! Upp på mc:n och iväg till det enda bankkontoret där man kan göra dessa inbetalningar - som ligger lite obskyrt på en bakgård. Inga långa köer idag. Med min check i rwandafrancs - kan jag så betala in min skatt. Äntligen! Klar klockan ett. Och jag som hade bävat för detta. En baggis. Som man säger i på det lokala språket kiynarwanda; - Alex - murakoze cyane! Tack så mycket, Alex!Richard Myrenberg, Kigali [email protected]

Utrikeskrönikan onsdagen den 7 september 2016. Peking.

Peking, onsdagPå min vägg i Sverige, som jag nyligen rest ifrån, hänger en gammal karta över Peking. Den försjunker jag ofta i, trots av många av mina bekanta tycker att Peking nu är bättre än det var förr.Det är en präktig karta av lantmäterityp. En gång var den bilaga i en resehandbok för 1940-talets turister i Peking. Kartan visar den förbjudna palatsstaden innanför sina två murar med en vallgrav emellan. Den ligger i mitten av den likaledes muromgärdade gamla staden. Kartan tycks fulltecknad med små gränder som alla går i östvästlig riktning. Lokalt kallas de fortfarande för hutong, antagligen ett lånord från det mongoliska språk som talades av den kejsardynasti som ritade Peking för att bli landets huvudstad för mer än åtta hundra år sedan. Då hette staden Dadu, men stadsplanen överlevde till modern tid. I resehandboken från nittonhundrafyrtiotalet beklagade författaren att så mycket hunnit rivas. Märk väl att han skrev innan det kommunistiska maktövertagandet, innan kulturevolutionen och framför allt innan de olympiska spelen 2008 och den tidens rasande rivningstakt.Hutonger finns ändå kvar, och är förmodligen det som räddar Peking från att kännas som en fullkomligt historielös smoggig betongstad bland alla andra i Kina. Men den som hävdar att Pekings gränder ska bevaras borde pröva att bo i en.Första gången jag kom hit undrade jag varför vissa människor jag klämdes mot på tunnelbanan utstrålade en överväldigande, bedövande och kylig doft av mögel. Förklaringen var oftast enkel: de bodde i de historiska kvarteren.Jag har själv har en ganska stor svaghet för gränderna. Mitt hjärta vill alltid gråta när jag tänker på den insiktsfulle och bildade stadsarkitekten Liang Sicheng. På 50-talet rekommenderade han att den moderna staden skulle byggas utanför den gamla och att ringmuren skulle ingå i en stadspark. Hans förslag förlorade mot sovjetiska ringvägar och stadsnära industrier och Liang Sicheng dog efter att ha blivit utstött under kulturevolutionen, efter att sista porten i stadsmuren raserats. Själv har jag under alla år bott i en gränd då jag levt i Peking. Man lär sig hur man underhåller gasdrivna varmvattensystem och bränner på elementen med tolv värmehållande tegelstenar just under de timmar på natten som invånare i gamla stan åtnjuter elrabatt. Man krossar kackerlackor och skorpioner när de kommer och proppar igen rör om det sticker upp en råttnos ur dem. Allt detta gör man för att jakunna säga hej och småprata med tanten och farbrorn som sitter på pallar och vaktar den offentliga toaletten från solens uppgång till midnatteller för att kunna odla klängande gurkor som slänger ut livsglada gröna rankor och gula blommor över den rödmålade innergården eller för att man inte står ut med att se den helvetiska smogen från ett betongtorn om vintrarna.Men när jag kom tillbaka till Peking för någon vecka sedan upptäckte jag först de grönludna mattorna, sedan de vitluddiga gympaskorna i garderoben. Jag har inte uppskattat min pittoreska gård medan den varit överbelamrad med garderobsinnehåll. Det har varit en regnig sommar, konstaterar mina vänner. Då bli det alltid så här. Man måste vara hemma och vädra varje dag.För att kunna behålla min kärlek till de hopgyttrade husen i gränderna har jag torkat med klorin och idag packade jag upp ett nytt ozonaggregat som enligt instruktionerna ska förinta dålig lukt.Jag har redan lovat att låna ut det till en lika kulturälskande och mögeldesperat bekant på en gård i en annan hutong.Hanna Sahlberg, Peking [email protected]