OS-krönika den 9 augusti 2016. Rio de Janeiro

OS-krönika den 8 augusti 2016. Rio.

Rio dag 3.Ni anar inte hur viktig en bra start är för stämningen på ett OS. Jo, till viss del inbegriper det hur tekniken funkar, frukosten smakar, sängen känns och att bussarna går i tid. Men den sportsliga goda starten är inte minst viktig för alla oss som jobbar här.Jag har upplevt spel där medaljhoppen, dag efter dag, efter dag, har kört ut, tagit slut, fått feber varit övertända eller för loja eller helt enkelt bara varit  - ur form. Medaljerna uteblir, klagokören växer i styrka, tränare ifrågasätts och uttagningskommittéer hudflängs.Så tack Emma Johansson och Sarah Sjöström för era prestationer. Mina blågula axlar sjunker, utandningen är djup och leendet lagom saligt. Det är som om Johansson och Sjöströms silver och guld motiverar allas vår närvaro här. Dåliga svenska resultat medför mindre intresse hemma och ett långsamt sjunkande humör.   Sättet de två fick sina medaljer på är på många sätt varandras motsatser. Emma Johansson har nästan fyra timmar på sig att vara taktisk, att vänta ut, hämta in och en liten miss i mitten av loppet kan korrigeras till slutet. Ett obegripligt fysiskt tärande slit kulminerar i en spurt där man till på köpet måste ha planerat sin cykling så att man inte är helt stum. Sarah Sjöströms lopp är istället en explosion av adrenalin där hon har mindre än en minut på sig att göra det som hela hennes tillvaro har rört sig kring de senaste åren.Det är en av anledningarna att ett olympiskt spel är en så säregen plats att befinna sig på. Varje dag, oavsett arena, kommer jag nära människor som just är i färd med att få uppleva det ögonblick som varit målet i den långa tunnel de befunnit sig i de senaste åren. Ett felbeslut, en snubbling, och det kan förfölja dig resten av livet.Vi har snart glömt att Mara Abbot ledde cykelloppet med 200 meter kvar hon sa i en intervju att hon såg skylten som meddelade 200 meter kvar och hann tänka.- Herregud det håller på att hända!Att ta ett guld alltså. Då susade trion som knep medaljerna förbi henne. Abbot har kämpat mot ätstörningar, hon arbetar deltid med att sälja grönsaker på en marknad och en fjärdeplats, nej, det får inte sponsorerna att komma strömmande. Hennes öde och förstås den skadade Holländska van Vleuten är också del av ett lopp där de flesta svenskar till sist kommer att minnas Emma Johanssons silver.En fråga som inte lämnar mig är varför vissa sporter fortsätter ha så starkt manligt fokus? Simningen uppfattar jag som jämställd, kanske är jag färgad av de starka svenska damframgångarna - men cyklingen? Att en amerikansk OS-deltagare, som är rankad en av världens bästa cyklister, inte kan arbeta heltid med sin sport är obegripligt.Och då är inte ens ett OS-guld den högsta prestigen för manliga cyklister det är fortfarande Tour de France.  Det här är Gunnar Bolin från de olympiska spelen i Rio de Janeiro.

Utrikeskrönikan den 5 augusti 2016.

Alexandria Fredag Vi satt i bilen igår eftermiddag och väntade på en intervju. Det var i utkanterna av den egyptiska medelhavsstaden Alexandria. På andra sidan gatan låg en slakteributik. En av dom där, där man faktiskt kan se vem man ska äta, alltså det utvalda djuret och då i levande skick. Ovanpå en hög uppstaplade gula plastbackar, så satt det ett tiotal kaniner. Det fanns ljusbruna, kolsvarta och kritvita kaniner. Om jag ville ha kaningryta till middag, så kunde jag kolla vem som såg färsk och fräsch ut. Jag kunde få kaninen vägd. När jag väl hade bestämt mig så lyftes den över till metallbänken precis bakom, slaktades och styckades. Att göra den här döds-shoppingen av i högsta grad skuttsugna små kaniner. Det kanske kan kännas lite annorlunda. Men jag menar, att någon dödas, delas upp, för att sedan tillagas och ätas, i grund och botten är det inte ett dugg annorlunda. I nutids-Sverige har vi i mångt och mycket skippat flera av de led som kanske på ytan kan framstå som obehagliga. En svensk slakterikund kommer in i bilden när djuret väl styckats upp, lagts upp i det lilla svarta plastfatet och så överdragits med plastfolie och märkts med prislapp. Det som en gång levat, förvandlat till en kliniskt ren kött-produkt. Där satt jag i bilen och funderade. Det märkliga för mig var betraktandet av döden. Kaninernas kompis plockades upp dödades och styckades. Bara en meter bort från vännerna. De tittade på, rörde sig inte, satt still och väntade. Varför sticker de inte? Varför inte ett hopp ut på gatan? Vi gick ur bilen och gick över till slaktaren. Han tyckte nog att det var en ganska konstig djur psykologisk fundering. Nej, varför skulle de göra det, sa han? Men vänlig som slaktaren var så försökte han i alla fall med att. Detta var inte vildkaniner, dom skulle kanske ana faran och hoppa därifrån. Nej detta var tama kaniner, de sitter still. Slaktaren hade nog någon sorts idé om att kaninerna med sin barndomsupplevelse av att vara tama, att de då kände någon sorts naturlig passivitet inför dödsfara, kanske var det så att tryggheten i kaninkollektivet på de där staplade gula plastbackarna, fick kaninerna att övervinna paniken. Jag vet inte. Vi kom inte längre, slaktaren jobbade faktiskt och en filosofisk djurpolitisk debatt fick jag ha med mig själv. Slakteriet i Alexandria var i alla fall inför döden, närmast ett klasslöst samhälle. Sammanhanget var tydligt för alla närvarande djur, de var alla där lika mycket för att ätas. Kaninerna så klart, men även hönorna på sin plastbacks-hög, tupparna på sin, gässen på sin och så påfåglarna på sin. De skulle alla ätas upp.Det fanns en stor skillnad, ett tydligt vi och ett tydligt dom, de var mat och vi skulle äta. Ahmed som jag jobbar med sa sen i bilen att det finns ett gammalt ordspråk. Fåren de håller sig i grupp för att skydda sig från vargen. Men vid dagens slut så är det ändå herden som äter upp dig. Jesper Lindau i Alexandria i Egypten [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag den 4 augusti, 2016. London.

London, torsdag.Man ska helst inte nöta klyschor i onödan men ibland kan man inte göra annat än just det. Med jämna mellanrum överträffar nämligen verkligheten dikten å då ligger slitna uttryck väldigt nära till hands.De senaste dagarna här i Storbritannien har inte känts som annat än ren dikt, och inte vilken som helst heller - utan som ren amerikansk, storsäljar fantasy.Jag tänker på mastodontverket Game of Thrones som utspelar sig i en medeltidsinspirerad värld med slag på leriga fält, vardag i dragiga stenslott och ett evigt käbbel om vem som mäktigast av dem alla - och allt detta på klingande brittisk engelska.Och i några dagar har följetången om David Camerons så kallade honours list - eller hederslista - inte liknat annat än ett avsnitt av den populära serien.Helt plötsligt har jag slängts in i en värld fylld av adel, ordnar, riddare och damer - allianser, pakter, löften och svek.Inte blir det hela sämre av att framsidan på The Telegraph pryds av en lång artikel om Hertigen och hertiginnan av grevskapet Northumberland. De berättar om hur de länge var olyckliga i det 150-sovrum stora slottet de plötsligt ärvde som småbarnsföräldrar. Det var en kamp att leva ett normalt familjeliv, sa hertiginnan som gjorde allt i sin makt för att barnen skulle lära sig laga mat och inte låta kokerskan göra allt.Och jag undrar bara en sak: är det här på riktigt?Ja, i allra högsta grad.Och när det kommer till hederslistan är britterna ursinniga över David Camerons frikostiga utdelning av utmärkelser till vänner och bekanta. Det verkar nämligen ha räckt att vara politiskt lojal, ekonomiskt generös eller modemässigt kreativ för att få ett pris som klingar medeltida lång väg.I tidningarna skrivs listor över hur det gått inflation i hedersutmärkelser under Camerons tid. Någon måtta får det ju vara, menar folket - eller oppositionen i alla fall!Man har till och med vädjat till Theresa May att göra något, stoppa denna galenskap! Men den nya premiärministern vill inte bli osams med någon över några utmärkelser hit eller dit, så May har låtit det hela bero.Jag ser hur David Cameron står vid sin tron, iförd lång röd sammetsmantel och från en pergamentrulle läser han högtidligt upp namnen på dem som gjort sig förtjänta av hans titlar.Tårögt tar de en efter en emot sina utmärkelser, och böjer sakta huvudet i en ödmjuk gest.Men så blir det inte. I stället fylls tv och tidningar av människor tilldelats de ärofyllda utmärkelserna - men som tackat nej! Utan att skämmas säger de att de hellre står utan orden, ridderskap och medalj.Så hade det inte gått till i Game of Thrones! Vad var det jag sa om dikt och verklighet?Parisa Khakuei, London [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Havregryn, var sjutton hittar en det? Och fullkornspasta finns det ens? Jag kom till hit för några dagar sen och håller på att köpa basvarorna på en stor mataffär. Bakom hyllan med salta kex hör jag en mamma en pappa kämpa med att få ett barn att sitta ner i vagnen. Barnet är kanske 3 år och vägrar.Hmmm, filmjölk, kan sån där fromage blanc funka som alternativ till det? Och var finns det?3-åringen ger sig inte. Inte heller föräldrarna som skymtar fram lätt svettiga. De argumenterar med barnet ömsom på arabiska, ömsom på franska.Jag märker hur jag spänner mig och tittar bort. Jag kommer på mig själv med att vänta på det hemska. Örfilen. De flesta franska föräldrar slår sina barn. Jag har sett det flera gånger just i mataffären. Många småbarnsföräldrar kan säkert på ett plan förstå varför. Kan inte ungen bara vara tyst och sitta stilla, göra som hen blir tillsagd?Ibland har jag gått fram och sagt nej! Till föräldrar som slår sina barn i Frankrike. Det faller inte i god jord om en säger så. De tittar på dig som du är galen.Jag fortsätter till ostdisken och letar fram en krämig Colommier-ost. 3-åringen som till varje pris ska ur vagnen börjar bli hes av skrikandet och försöker krångla sig ur vagnen neråt, men hen sitter fast. Jag börjar svettas lite jag också.Det har inte varit förbjudet för föräldrar att ge en örfil eller smiska sina barn här i Frankrike, så länge det görs i uppfostrande syfte. "Våld" mot barn är iofs förbjudet, men smisk, örfilar och slag på händerna har inte räknats som våld.Men var den där gränsen går är svårt att säga. Klart är att många föräldrar går över alla gränser här. I snitt två barn dör varje dag av att ha blivit slagna av sina föräldrar, enligt franska observatoriet mot våld i uppfostringssyfte. Jo då jag sa två barn varje dag.Men efter att Frankrike fått kritik av Europarådet förra året har det börjat hända saker. Det har förts en livlig debatt för och emot uppfostringsvåld. Vittnesmål från vuxna om hur de som barn sett sina föräldrar tappa kontrollen efter en olovlig danskväll och slå dem hårt hårt i ansiktet. Hur lärare dragit ner deras byxor inför hela klassen och gett dem smisk. Om örfilar som gjort ont ända in i hjärtat. Förnedringen och de brännande skinkorna.Över hälften av franska föräldrar slår sina barn innan barnen fyllt två år. Den stora dagstidningen Le Monde hade rubriken Är Frankrike redo att förbjuda barnaga i våras.Men så förra månaden beslutade parlamentet om en civilrättslig bestämmelse om totalförbud mot att slå barn.Nu står det där att en förälder är förbjuden att agera grymt, nedvärderande och kränkade mot barnen, och är skyldig att avstå från alla former av fysiskt våld.Och inte nog med att det står där i lagen. Under den borgerliga äktenskapsceremonin ska den där lagtexten läsas upp för potentiella blivande föräldrar. Möjligen inte det mest romantiska av lycka till-önskningar.Jag är framme vid kassan. Medan jag packar upp mjölken, bönorna och potatisen kommer familjen med 3-åringen och ställer sig i kön bakom mig. Pappan har lyft upp barnet som lugnat sig. Utan örfil. Kajsa Norell för P1-morgon i Paris. [email protected]

Utrikeskrönikan den 2 augusti, 2016. Washington.

Och för den som vill dra sig undan hettan i den amerikanska valrörelsen och den utomhustemperatur som konstant är över 30-strecket kan det var skönt att fly in i ett svalt köpcenter.Men också här händer det grejer. I leksaksaffärerna har Anna och Elsa från Frost fått konkurens av en nykomling på dockavdelningen - nämligen från Elena av Avalon. Hon är på många sätt precis som alla de de andra sagofigerur som amerikansk teknad film har skapat - hon har samma mandelformade ögon och böljande hår som sina föregångare. Men Elena är mörkare och den första med farföräldrar som bryter på spanska. Hon är Disneys första latinoprinsessa.Tv-serien om Elena som får ta över tronen som 16-åring sedan föräldrarna rövats bort av en elak häxa har bara gått i några veckor på amerikansk tv - men leksakshyllorna är redan fulla med klänningar, matlådor och allt möjligt med Elena-tryck. Och berättelsen om henne har redan hunnit analyseras på längden och tvären i amerikanska medier. Det kulturella och kommersiella genomslaget när ett så här stort nöjesimperium lanserar en ny prinsessa är i allra högsta grad politik, och delar av den växande latinamerikanska publiken har väntat länge på en egen prinsessa att identifiera sig med. Flera krönikörer och skribenter som själva har latinoursprung berättar hur de sett sina flickor leka i blonda Elsa-peruker och beskriver känslan nu av att kunna köpa utklädningskläder som kan få döttrarna att känna sig kungliga och magiska i sina egna kroppar.Senaste gången Disney bröt mot den ljushylta prinsessnorm man själv varit med och skapat var 2009 - då med filmen prinsessan och grodan - där Tiana har afroamerikanska drag - och precis som då har Elena fått både beröm och kritik. Bolaget har enligt egen utsago jobbat med mängder av konsluter för att få till de latinamerikanska referenserna och facit är en blandning av lite Mayakultur, chilensk folklore och flamencoskor som förbryllar en del av pubilken. Å varför talar huvudpersonen med amerikansk accent när farföräldrarna bryter på spanska?Idag vill alla ha sin egen tecknade prinsessa. Gayrörelsen kampanjar för att Frost-Elsa ska få en flickvän under hashtaggen Give Elsa a girlfriend och tiotusentals tittare skrev för nåt år sen under förslaget om en Disneyprinsessa med Downs syndrom.Men kanske viktigare än något annat är att de moderna sagoprinsessorna har börjat regera till skillnad från sina mer trånande och passiva tecknade storasystrar. Storyn i Elena-serien handlar hur hon lär sig att bli ledare och tv-seriens underrubrik är "Att regera kommer bli hennes största äventyr".När kvinnorollen förändras måste Disneyprinsessorna förändras. Starka flickor är idag det som är kommersiellt gångbart, men är det också det som går hem politiskt? Vill de amerikanska väljarna se en kvinna på den högsta tronen också utanför bioduken?Med den frågan ringande i öronen lämnar jag leksakshyllorna och går ut i huvudstadens värme igen.Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 1 augusti 2016. USA.

New York, måndag morgon.Så är det mindre än 100 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet den 8 november. Och med bägge presidentkandidaterna formellt utsedda är det alltså nu det egentligen börjar och precis allt är källa till kontrovers och väcker omedelbara reaktioner. Kanske trodde man att kandidaterna skulle unna sig några dagars vila efter ett utmattande primärvalsrace och konvent. Men knappt hade luften pyst ur de sista av dom tusentals ballonger som avslutade demokraternas konvent i Philadelphia förra veckan, förrän Donald Trump meddelade på ett valmöte i Colorado att nu var det slut med silkesvantarna. No more mr nice guy skanderade han inför hänförda anhängare.Från och med nu kommer till exempel bägge huvudkandidaterna och deras vicepresidentkandidater att erbjudas briefingar om säkerhetsläget av underrättelsetjänsterna. Något som bägge kandidaterna genast menade att deras motståndare var direkt olämpliga för. Trump-lägret pekade på Hillary Clintons bristande it-säkerhet och slarv med hemliga uppgifter. Clintons anhängare framhöll Donald Trumps lynnighet och bristande omdöme.Hillary Clinton vilade inte heller länge efter konventet. Hon begav sig å sin sida genast i väg på en tre dagars bussturné tillsammans med sin vicepresidentkandidat Tim Kaine och respektive makar i två förmodat avgörande delstater - Ohio och Pennsylvania. Kanske ett försök att återskapa den framgångsrika bussturnén som hon gjorde tillsammans med maken Bill och dåvarande vicepresidentkandiatparet Gore 1992.För övrigt det år då det senast var en lika stor andel av väljarkåren som fortfarande inte hade bestämt sig för vem dom skulle rösta på.Det här blir en av de längsta presidentvalskampanjerna på länge. Sist det begav sig 2012 slutade det sista konventet först i början av september.Men trots att dom båda kandidaterna kommer att fara som skottspolar över landet under dom kommande månaderna kommer dom inte mötas i debatt förrän om knappt två månader.26 september går den första av tre planerade debatter av stapeln. Och inte heller det visade sig vara helt okontroversiellt. Donald Trump anklagade Hillary Clinton för att ha riggat datumen, eftersom två  av debatterna sammanfaller med matcher i den amerikanska fotbollsligan NFL. Den oberoende kommissionen som bestämt datumen var dock snabba med att avvisa anklagelserna eftersom datumen sattes för redan ett år sedan, långt innan några kandidater var utsedda och lång innan spelschemat i NFL var fastslaget.Men tydligt är att bägge kandidaterna är på tårna och kanske måste dom båda vara snabba ur startblocken, för dom är ju faktiskt några av dom två mest impopulära presidentkandidaterna genom tiderna. Knappt hundra dagar för att övertyga dom skeptiska om motsatsen.Patrik Holmström, New York. patrik.holmströ[email protected]

Utrikeskrönikan den 29 juli 2016. Stockholm.

Att militärkupper inte hör till ovanligheterna i Turkiet har konstaterats många gånger de senaste två veckorna.Min egen närvaro i Sverige går att härleda till kuppen 1971, som gjorde att mina föräldrar fick lämna sitt hemland.Väl här engagerade de sig inte bara i att lära sig vintersporter och fortsätta sitt samhällsengagemang. Mamma Güliz gick även på keramikkurser och efter en av lektionerna kom hon hem med en glaserad väggprydnad täckt av ett ordstäv."Ne söylesen bir eksik" - Vad du än säger fattas alltid något, stod det i snirkligt målade djupblåa bokstäver.Jag tänker på den här kluriga devisen i arbetet med att beskriva den dramatiska händelseutvecklingen i Turkiet.Ett land där både politiska debatter och vardagssamtal ständigt kretsar kring datum. Vi nämner 12 mars, 12 september, 17 december... Listan är lång och alla dessa datum har sin egen brutala historia om våld och korruption. Alla känner till de här datumen. Vetskapen är nyckeln till var Turkiet står idag.För två veckor sedan lades 15 juli till i allmänhetens medvetande: datumet för kuppförsöket. Bosporbron som förbinder Istanbuls europeiska och asiatiska del har redan döpts om till 15 juli-martyrernas bro, efter dem som dödades där av kuppmakarna.15 juli ska också firas framöver i demokratins namn - dagen då folket förhindrade militärkuppförsöket. Samtidigt har många väldigt blandade känslor kring just landets demokratiska utveckling med undantagstillståndet, nedstängning av medier och massgripanden av bland annat journalister.Andra anser att insatserna är precis vad som krävs för att lösa ett stort -demokratiskt - problem.Och vad jag än säger om det här komplexa skeendet, fattas alltid något, för att parafrasera det som står på den ovala keramikplattan i mina föräldrars vardagsrum.Mammas och pappas deviser förföljer mig.Kanske för att det utgör någon slags stomme i förståelsen för livet i allmänhet, och Turkiet i synnerhet.Ülkü Holago, som bevakar Turkiet för Ekot. Ülkü[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Berlin, torsdagDet har varit två tunga veckor i Europa, att rapportera från Tyskland och Frankrike har den senast tiden handlat om att beskriva våld och död - inget annat. De tungt beväpnade poliserna i alla gathörn tillhör redan sedan länge vardagen i Frankrike, och också i Tyskland börjar man nu se fler poliser med skottsäkra västar patrullera gatorna.Lidandet som attackerna orsakar kan aldrig överdrivas, att plötsligt förlora någon man älskar i ett meningslöst våldsdåd måste vara något av det absolut värsta som kan drabba en människa. Och den sekundära effekten - misstänksamhetens gift - sprider sig  hur mycket man än kämpar emot.  Ja, jag erkänner att jag börjat se mig omkring på ett nytt och vaksamt sätt i de europeiska städerna, och nog granskar jag vem som sätter sig i närheten av mig på tåg och tunnelbana. Nej effekterna ska sannerligen inte underskattas av den senaste tidens återkommande angrepp på vanliga människor på gator och torg och i fridsamma byar.Men ändå, allt det här är fortfarande bara en del av verkligheten. Mycket är ju faktiskt som vanligt. Människor solade på stranden i Nice dagarna efter attentatet, gågatorna i Bayerns burgna huvudstad var fulla av köpsugna redan ett halvt dygn efter massmordet där. Uteserveringarna på Berlins underbara trädbeklädda gator är fortfarande fulla både till lunch och middag,  och sorlet av människoröster lika lugnande som alltid.Som journalister måste vi rapportera om det avvikande och hotfulla, som samhälle måste vi reagera och hitta sätt att skydda oss. Och det ligger också inbyggt i människan rent evolutionärt att hot och faror gör ett starkare intryck än allt det fridfulla och normala som samtidigt pågår omkring oss. Men med avstånd och medial upprepning förstoras farorna.När bilar härom året brann i Stockholms förorter ringde vänner från utlandet och undrade oroligt hur vi klarade oss.  De hade sett samma bild på en brinnande bil i Husby flimra runt i teve hela dagen. Men när jag i min tur ringde vänner som bodde två kvarter från upploppen, visste de inte ens om att de hade ägt rum.Två kvarter från våldet pågår normaliteten, den fridsamma vardagen. Låt oss inte glömma det. Ulrika Björkstén, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan den 27 juli 2016. Egypten.

Kairo, onsdag. Jag träffade en lärare en gång. Jag och min vän var i Tjetjenien och skulle göra reportage. Den här läraren kom från en tjetjensk by. Hon hade gått upp på morgonen. Kanske tänkte hon när hon satte på morgonteet att idag, Dzhamal, hans läsning, den är så kass. Det ska jag jobba med idag i klassen, det är dagens stora uppgift, Dzhamal ska läsa.Det var den framtid som lärarens dag skulle haft, hon var i kontroll, hon var en lärare med ett uppdrag. Men så blev det INTE.Jag träffade henne nedanför en läktare på en fotbollsarena i huvudstaden Groznyj. Det blev inget klassrum. Hon sa att det hade dykt upp folk från president Kadyrov. Hon och många andra togs i bussar in till arenan. Ledaren behövde en publik.Han skulle inviga sin arena. Han hade hyrt in Diego Maradona och Luis Figo att spela med, alla stora fotbollsstjärnor. Men han behövde en kontrollerbar publik och det blev läraren från byn och alla de andra.Hennes framtid byttes ut. Hon tilläts inte ha någon framtidskontroll. Den var i händerna på en oförutsägbar auktoritär president.I New York veckan efter attackerna på World Trade Center. Jag strövade runt och pratade med New york-bor, försökte förstå. All sorg och all ilska, alla känslor av det där overkliga, att det normala livet var över. Det var stulet av Al Qaeda.Jag träffade en kille i en reception på Manhattan. Han sa att han var rädd, först för det som hänt, han var rädd för att det skulle bli en attack till. Men sen sa han att efter några dagar så kom en annan rädsla, för vad som ska hända längre fram, i den avlägsna och efter attacken spöklikt diffusa framtiden.För det här är ändå USA, sa han. Våra ledare kommer inte och sitta still. Nånting annat stort kommer att hända. Han hade ingen aning om vad det var då. Just det, sa han, skrämde skiten ur honom.Nu har tiden rullat på. Jag är i Egypten, i Kairo, och det hade jag ingen aning om då. Jag träffade en mamma på ett café. Hon drack turkiskt kaffe med mellanmycket socker.En dag förra året försvann hennes son. Plötsligt var han bara borta. Från en kväll till nästa morgon började ett okontrollerbart tomrum att växa i familjen. Och det är kvar där än. Han är en av de egyptier som försvunnit in i den dimma av rå verklighet som kallas säkerhetstjänst.För mamman på caféet kommer livet aldrig igen. Att få tillbaka den där känslan av förutsägbarhet som kan vara så vacker, alla de där vardagliga ritualerna. Ett barn går ut och kommer tillbaka. En son ringer. Han ska på bio men han kommer sen. En dotter åker på sommarkollo, men bussen kommer ju tillbaka med henne, med väskor och allt.Den känslan, det för många allra självklaraste, den kommer aldrig tillbaka. Hon sa att det som hänt, det var ett av de mest brutala sätten att tortera både sonen och henne på, att de nu har i sig den där vaga bilden av vad som kommer att hända i framtiden.Jesper Lindau, Kairo. [email protected]