Utrikeskrönikan den 23 juni. Indien.

Mumbai torsdag:Med paraplyet i ena handen och en lapp med texten Regent Chambers i andra traskar jag mellan höghusen i Mumbais stadskärna på jakt efter byggnaden med rätt namn på. Det är i de här kvarteren som finansfolket håller till. De jag träffar är alla lika förundrade och lite smickrade över att jag åkt enda från Sverige för att rapportera om hur Indien ser på Brexit och vilka konsekvenserna skulle bli för företagen här.Det är en viktig fråga men ingen som dominerar varken tidningarna eller sociala medier. På nätet handlar det istället, som vanligt ska sägas, om vad stadens filmstjärnor hittat på. Den här gången är frågan dock betydligt allvarligare än senaste reklamkontraktet eller vem som legat med vem.En av Indiens största filmstjärnor Salman Khan, som i och för sig är känd för att snacka först tänka sen, har fått Indiens självaste kvinnokommission på sig för en kommentar om våldtäkt.Det var när han skulle promota sin kommande film där han spelar en äldre brottare som han beskrev hur filmandet hade känts med med orden:"När jag gick ut från ringen, var det som en våldtagen kvinna gick. Jag kunde inte gå. "Han refererar till långa inspelningsdagar där han kastar och kastas till golvet under otaliga tagningar. Men frågan om våldäkt är som bekant mycket känslig i Indien. Efter gängvåldtäkten i december 2012 i New Delhi där kvinnan dog till följd av skadorna hon fick rapporterar media dagliga om kvinnofridsbrott. O det pratas om de trakasserier som kvinnor utsätts för, så den här typen av uttalanden går inte längre för sig. På sociala medier finns nu hashtaggar för och emot Salman Khan.Den nationella kvinnokommissionen kräver att Salman Khan ber om ursäkt inom en vecka annars kommer han att bli inkallad till att förklara sig. Hittills har han varit tyst. Men hans pappa har bett om ursäkt å Salmans vägnar, fast det nöjer sig ju inte kvinnokommissionen med. Och i en av landet största dagstidningar skriver Sunitha Krishnan som själv utsatts för en gruppvåldtäkt om vad det innebär att trivialisera våldtäkt på det här sättet. Mamman till den kvinna som dog 2012 har också fördömt hans uttalande.Enligt de senaste officiella siffrorna så ökar det sexuella våldet i Indien, och som någon skrev på Twitter. Borde vi inte prata om det istället?Naila Saleem för P1 morgon i Mumbai, Indien [email protected]

Utrikeskrönika sen 22 juni. Ryssland.

Utrikeskrönikan den 21 juni 2016. USA.

New York, tisdag morgon. Och vi är två dagar in i Prideveckan som kommer kulminera här i New York med en prideparad nu på söndag.Nere på Chrisopher street, där den klassiska gayklubben Stonewall inn ligger, står polisbilarna parkerade på rad. För närmare fem decennier sen utbröt kravaller här som protest mot att polisen ständigt gjorde razzior på klubben. Det var första gången som homosexuella gjorde gemensamt motstånd, och det räknas allmänt som startpunkten på det som idag kallas hbtq-rörelsen. Stonewall in är k-märkt och ett historiskt minnesmärke.Idag är poliserna här igen. Dom står på den lilla gatan i Greenish village med automatvapen och skyddsvästar. Den här gången är dom inte här för att göra razzia utan för att skydda gästerna, och alla dom som stannar till utanför klubben för att lägga ner blommor och hälsningar. Här, liksom på så många andra håll i världen, vill människor hedra dom 49 personer som sköts till döds på en gayklubb i Orlando i Florida för en dryg vecka sen.Själv har jag rapporterat från Orlando, jag har stått vid avspärrningarna utanför gayklubben Pulse, jag har sett dom anhöriga lämna sjukhuset i tårar, jag har pratat med vänner till dom skjutna och sagt frasen "49 dödade och 53 skadade" så många gånger den senaste veckan att jag tappat räkningen.Men det är först nu, när jag lämnat Florida och står utanför en annan gayklubb, här i New York, som jag egentligen börjar förstå vad det innebär. På staketet mitt emot klubben har någon hängt upp 49 handmålade lila stjärnor.Det är en obönhörligt, fullständigt vidrigt lång rad. Det känns som om den aldrig tar slut.I Orlando, som kallas den vackra staden av sina invånare, där skuggas små trähus av enorma lövträd med mossa som hänger som slöjor från grenarna. I Orlando blev regnbågsflaggan under min vistelse där vanligare för varje dag som gick. Flaggan bytte liksom mening, från att vara en symbol för hbtq-rörelsen till att bli universella färger för sorg och protest, för tröst och solidaritet. Regnbågsfärgerna fanns på t-shirts, på belysningen på offentliga byggnader, dom färgade vattnet i fontäner och fanns på rockmärken. Den stora arbetsgivaren Disney delade ut musse-pigg-märken i regnbågsfärger.Och i söndags, när tiotusentals människor samlades för en sista stor minnesstund för dom dödade, och vädret i Orlando skiftade från regn till solsken, då dök dom upp igen. En stor, hel regnbåge lyste upp kvällshimlen, bara minuter innan ceremonin började.Nina Benner, New York. [email protected]

Utrikeskrönikan den 20 juni 2016. Frankrike.

Utrikeskrönikan den 16 juni 2016. Erbid.

Irbid, torsdag. På Champs Elysée är det ganska lugnt och folktomt. Nån vinkar bort en fluga från ett grönsaksstånd. Det är säsong för vattenmeloner. Jag pratar så klart om Champs Elysée i flyktinglägret Zaatari i norra Jordanien. Världens näst största flyktingläger. Någon kilometer därifrån sitter några barn runt ett stängsel som omger de många hjälporganisationer som finns här, Rädda barnen, Oxfam och International Rescue Committee för att nämna några.Barnen pressar sina mobiltelefoner mot presenningen som omger stängslet, för att försöka få lite kontakt med det åtråvärda trådlösa nätverk som finns där innanför.En kvinna jag träffar här berättar om hur hon är besviken över att hennes son inte fått jobb här i lägret ännu, då skulle han kunna börja tjäna pengar till den faderlösa familjen.Sonen har precis fyllt femton.Det skulle aldrig blivit så här om det inte rasat ett krig bara några mil härifrån. Barnen skulle inte vara i det här ökenlandskapet och tvingas välja mellan skola eller att försörja sin familj.Det syriska inbördeskriget är en humanitär katastrof på många sätt. Och ibland nås vi av rapporter om de människor som omkommer på Medelhavet eller som lider av sjukdomar i tätbefolkade läger som Zaatari.Historierna handlar oftast om de som flyr ett krig, informationen är inte lika tillgänglig när det gäller de som är kvar. Speciellt gäller det de ungefär 600 000 personer som tros leva i belägrade områden runtom i Syrien.Där är det ofta stor brist på mat, mediciner finns inte och rent vatten var det länge sedan människor hade tillgång till i de områdena. Invånarna tvingas äta löv, trädbark eller gräs för att överleva.I FN pågår det just nu en stor diskussion om hur man ska nå fram med hjälp till de här områdena: på vilkets sätt ska hjälpen transporteras, vilken typ av hjälp är viktigast och vem ska leverera den?Bara för några veckor sedan kom en konvoj med humanitär hjälp fram till stadsdelen Darayya i Damaskus. Den första på över tre år.Den syriska regimen ligger bakom de flesta belägringarna, det är också den som ofta vägrar att släppa igenom hjälpkonvojer.Igår släpptes en rapport som anklagar FN för att ha övergett Syriens belägrade folk: genom att till varje pris prioritera ett fortsatt samarbete med den syriska regimen så har miljarder dollar i humanitärt stöd i praktiken kontrollerats av Bashar al-Assads myndigheter, står det i rapporten.Att FN böjer sig är - enligt rapporten - för att man felaktigt tror att alternativet skulle vara mycket värre. Hjälparbetarna skulle bli av med sina visum.Stödet skulle bli ännu mindre.Liknande påtryckningar blev tydliga bara för några veckor sedan, när FNs generalsekreterare anklagade Saudiarabien för att ha pressat FN att ta bort landet från en genant lista över aktörer som dödat barn i konflikter.Ta bort svartlistningen, eller så drar vi in pengarna för andra FN-projekt, ja ungefär så ska hotet från saudierna ha låtit.Saudiarabien togs tillfälligt bort från listan.I ett sådant system decimeras människor till en regelrätt förhandlingsvara, hjälpinsatser blir en valuta med olika prissättning beroende på konfliktområde.Hur människorna i Zaatari kommer passas in i det här spelet om humanitärt stöd och politik får framtiden utvisa.På Champs-Elysée är det fortfarande lugnt och folktomt, någon vinkar bort en fluga från ett grönsaksstånd. Det är säsong för vattenmeloner.Fernando Arias, Irbid [email protected]

Utrikeskrönikan den 15 juni 2016. Bryssel.

Utrikeskrönikan den 14 juni 2016. Moskva.

Moskva, tisdagDet enda som gäller är just nu. Att leva som om varje sekund vore den sista. Livet blir som på riktigt när det kan ta slut när som helst. Men slutet vill ingen tänka på eller ens vägen dit.Framtiden är något ytterligt abstrakt och fullständigt omöjligt att påverka. Det är de flesta här helt övertygade om. Helt klart en del av charmen med Ryssland är den förmågan att kunna leva i nuet. Men det kan också skapa en känsla av tomhet och meningslöshet att inte veta vad som väntar runt hörnet.Kanske är det därför som nostalgin efter det sovjetiska är så stark? Är det månne saknaden efter femårsplanerna, som gör sig påmind?Jag läser en krönika av en ryss i exil i Paris, han är professor i historia och ekonomi och hans tes är att i Ryssland har makthavarna helt gått över till att leva fullständigt i nuet. Framtiden är inte aktuell längre, allt makthavarna tänker på är hur de ska behålla makten nu, skriver han.Han påminner om att också presidenten Vladimir Putin tidigare hade framtidsplaner för sitt land.År 2000 kom Putin till Kremlin med den sitt 10 åriga Grefprogram, där visionen av ett öppet, modernt Ryssland ingick. När Putin återvände som president 2012 publicerades hans långtidsplaner inom alla olika områden från utrikespolitiken till ekonomin. Allt blev dekret, som Putin skrev på, dekret som skulle vara uppfyllda 2018, men nu har målen slopats och inga andra har satts upp, skriver professorn.Lika ofta som ryssar grälar om Krim, för det gör de, lika sällan talar de om framtiden efter Putin. Vladimir Putin må vara en osedvanligt vältränad man, men han har faktiskt med ryska mått mätt passerat både pensionsåldern och är på väg mot den ålder då de flesta ryska män dör.Nach - vårt för alltid - så säger de om Krim, de som stöder annekteringen. Som om något någonsin varat för alltid - evigt här. Historien är ju snarare en radda exempel på motsatsen och det kan gå väldigt fort.Professorn varnar för det i sin artikel, på samma vis som världen överraskades av Sovjetunionens sammanbrott, kan Ryssland överraska, så som Ukraina överraskade.Men i Ukraina till skillnad från i Ryssland är maktkonstellationerna fler och nya tänkbara kandidater dyker upp hela tiden. Så att en nyligen frigiven pilot vid namn Nadja Savtjenko säger att hon vill bli president 2018 förvånar ingen i Ukraina.Motsvarande i Ryssland vore däremot en sensation - åtminstone som det ser ut just idag och det är just nu - idag - denna minut som gäller här i Moskva.   Maria Persson Löfgren, Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan den 13 juni 2016. Warszawa.

Warszawa, måndag.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Hur det behandlar sina mest utsatta fotgängare säger ännu mer. De barnvagnskörande småbarnsföräldrarna och de i rullstol. Vi sitter ofta i samma båt i det att vi behöver hissar när vi ska ner i underjorden och upp igen. Vi behöver också lite mer tid än andra när vi ska på eller av en buss eller spårvagn.När flygbusschauffören i lördags kväll rivstartade från centralstationen i Warszawa, efter sin lika kraftiga inbromsning, var jag tvungen att skrika rakt ut, eftersom jag och min vagnåkande son och vår resväska inte hade hunnit av. Då hade vi ändå tryckt på just den där specialknappen för specialhjälp som ibland finns i mitten av bussen där vagnar och rullstolar vistas. Chauffören uppfattade lyckligtvis min desperata stämma och stannade igen, så att vi kunde gå av och påbörja vår promenad till hotellet.Jag vill inte klaga så mycket. Jag tycker ofta, var jag än befinner mig i världen, att det mest bekväma faktiskt är att åka med de kommunala färdmedlen. Det blir inget krångel med att kommunicera om vägen, som redan är förutbestämd, inget hopfällande av barnvagnar. Ingen onödig klimatångest.Och får man det ändå så kan man dela den med reskamraterna istället för att sitta ensam i sin bil, frustrerad och hjälplös på det femte varvet runt kvarteret eftersom där inte finns någon ledig parkering.Så på morgonen gick jag igen ut på stan med sonen glad i sin vagn. Vi skulle småningom över den stora korsningen Marszalkowska-Jerozolimskie i centrum. Men den går man inte över, utan under. Så är det i de flesta större korsningar inne i Warszawa: Vi fotgängare försvinner ner i gångtunnlarna. Och det är det ju inget fel med. Man kommer bort från bilarna. Och där nere kan vi, det gående folket, smida våra planer på att ta över världen och undvika solljuset tillsammans. Medan vi köper allt från croissanter till strumpbyxor och cykelkedjor ur små hål i väggen. Men problemet är att alls komma dit ner, för den som inte kan ta trappan.För då måste man åka med den manuellt styrda lastpallshissen, som går så långsamt att man hinner skriva den här krönikan medan man står och håller in "åkknappen". Släpper man den stannar nämligen hissen där och då mittemellan gatuplan och underjorden. Och ofta får man vänta i evighet på att några turister som var före i kön ska komma på att det är så hissen fungerar.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Men det säger lyckligtvis inte allt.För kvar finns alltid medmänniskorna, de polska tanterna som håller upp dörrar och håller in knappar. Eller ger ens barn en bussbiljett att tugga på när det blir långtråkigt att åka vagn. En vagn som man inte ens får trycka in en knapp på och köra själv. Thella Johnson, Warszawa [email protected]

Utrikeskrönikan den 10 juni 2016. Stockholm.

Stockholm, fredagHan tutar i kurvorna, taxichauffören.Vi åker ganska snabbt upp för en backe med bilar som står tätt parkerade längs vägen. Rutorna är nervevade, det är varmt och han bjuder på en cigg.Det här hände i Beirut för drygt en vecka sen. Och när jag satt där med ryggen blöt av svett och vi körde runt, runt i samma kvarter, för vi var lite vilse och dramatikern jag skulle intervjua bodde på en krånglig adress.I alla fall där i bilen så började jag tänka på min morfar Alvar från Hävla i Östergötland. Som när han tog sitt körkort lärde sig just det att tuta i kurvorna. När han berättade om tutandet för mig och mina kusiner så skrattade vi åt det.Men här i Beirut hade hans kurv-och tut-kompetens kommit till sin rätt, även om nog stallbacken utanför bruket i Hävla på 30 talet var lite mindre trafikerad än just den här gatan. Lite senare samma dag så besöker jag en palestinsk utställning om sömnad och politik. Där hänger klänningar från hela 1900-talet med klassiska palestinska broderier. Från Ramallah och Gaza, och jag fastnar nästan förvånat framför en svart klänning med ett sorts rosa stjärnor i en form av en fyrklöver.Det här mönstret hade hon älskat. Min mormor, Anna-Lisa från Regna, som ligger några mil från Hävla.Det är ett palestinskt mönster från 80-talet när sömmerskorna började experimentera lite grann med sina stygn. Det är nästan så att jag kan höra mormors förtjusning i rummet.Det är lite så kulturkorrespondentjobbet har varit. Det nära och familjära har dykt upp på oväntade ställen långt bort från mina egna rötter.Känslor och minnen bryr sig tydligen inte om landsgränser och kulturen har ju den unika och fantastiska kraften att locka fram och skapa igenkänning eller ge perspektiv.Det här blir min sista krönika som kulturkorrespondent för Sveriges Radio.Så nu, eftersom jag kan vara lite slarvig, så återstår bara hästjobbet att sortera och döpa flera gigabytes av namnlösa ljudfiler. Det är faktiskt svårt när jag lyssnar igenom dem att veta om tafikljudet på bandet är inspelat i Mexico city, Nairobi eller Hongkong. Eller New York, eller Budapest kanske?Och rösterna kan ibland också vara svåra. Var det en journalist från Polen eller en filmare i Kosovo?Men det är inte bara ljuden som är lika. På reportageresorna så ser jag ofta att det är samma böcker på topplistorna, samma personer på omslagen till de tjusiga magasinen, samma filmer som går på bio, samma videoklipp som delas på Facebook.Och ju mer jag rest i jobbet och rapporterat om kultur desto mer obegripligt blir det för mig att det finns människor idag som vill bygga murar, som är rädda för att beblanda sig med andra kulturer än sin egen och att det till och med ibland är så att rädslan leder till hat och död.Så innan jag sätter punkt vill jag bara passa på att säga att den där barnvisan om Lasse Lasse liten är helt fel.Världen är inte så stor så stor.Den är liten. Hävla kan ligga i Beirut.Och vi måste vara rädda om jorden och om varandra.  Lisa Bergström, kulturkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 9 juni 2016. Mytilene.

Mytilene, torsdag320 människor kan vara försvunna, sade den Internationella organisationen för migration häromdagen efter att de pratat med de som räddats från den sjunkande båten utanför Kreta i förra veckan.Vi var många fler ombord, sa de överlevande.Men bara nio döda kroppar har hittats.340 räddades av den grekiska kustbevakningen.Över 300 kan ha drunknat.Om det är sant är ju det en jättenyhet fast jag har inte hört så mycket om det och inte rapporterat något själv.Det blir för jobbigt att ta in och att 340 räddades var ju  något mycket bra. De som försvann behöver man ju inte låtsas om, det man inte ser har man inte ont av.Jag har rapporterat om många konstiga och obehagliga saker; om människor som döms till långa fängelsestraff fast de inte har gjort något fel eller om människor som får lida svårt för att deras liv styrs av inkompetenta och egoistiska politiker, men de lever ju i alla fall och någonting kan ändras till det bättre.Men barn som drunknar i Medelhavet på väg med sina föräldrar eller ensamma bort från kriget till ett tryggare liv det är för jobbigt.Jag vill inte höra eller läsa om familjerna från Afghanistan som bor under en bro i Istanbul och försöker leva vidare efter den misslyckade båtresan där tre av deras barn drunknade.Jag läser inte klart för det är bättre att inte veta.Ibland kan man nästan tro att krisen är över nu när perrongerna på Malmö och Stockholm central inte är fulla av flyktingarna längre, så problemet är väl över då, det syns i alla fall inte längre.Här i Mytilene på den grekiska ön Lesbos är de flesta spåren också borta som en följd av EU-Turkietavtalet som säger att flyktingar och migranter som nu kommer ska skickas tillbaka till Turkiet. Alla de små tälten som stod uppradade längs gator, kajkanter och i parker finns inte mer och man får åka till lägret en bit från stan och speja in genom stängslet för att se dem. Därinne finns de och blir tokiga så klart av inlåstheten och ovissheten.Inte alla är inlåsta, efter 25 dagar kan man få ett papper från polisen som säger att man får röra sig fritt på ön, fast inte ge sig av från ön.Spyros Galynos, borgmästare på Lesbos, tyckte det var bättre när problemet syntes. Det sade han i en intervju häromdagen. Då när stan var fylld av tält och köerna var långa för en biljett till Aten var det inte särskilt mycket bråk men nu blir det ofta våldsamt därinne i lägret. I förra veckan brann det, många skadades, barnen gråter om nätterna.Om man låter Google translate översätta Spyros Galynos namn heter han på svenska Spyros Galen. Han kan faktiskt ge ett lite smågalet intryck och säger saker som att "vi, här på Lesbos, är en liten prick på kartan men genom den här krisen har vi kommit att se oss själva som ett fyrtorn för mänskliga värden".Häromdagen fick en volontärgrupp på Lesbos EU-parlamentets årliga medborgarpris för vad de gjort för flyktingarna som kommit till ön, som utflykterna de ordnat för de ensamkommande barnen som annars sitter instängda i läger.När man helst vill blunda för allt som är jobbigt är sådant i alla fall skönt att se.Johanna Melén i Mytilene, på Lesbos [email protected]