Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Berlin, torsdagDet har varit två tunga veckor i Europa, att rapportera från Tyskland och Frankrike har den senast tiden handlat om att beskriva våld och död - inget annat. De tungt beväpnade poliserna i alla gathörn tillhör redan sedan länge vardagen i Frankrike, och också i Tyskland börjar man nu se fler poliser med skottsäkra västar patrullera gatorna.Lidandet som attackerna orsakar kan aldrig överdrivas, att plötsligt förlora någon man älskar i ett meningslöst våldsdåd måste vara något av det absolut värsta som kan drabba en människa. Och den sekundära effekten - misstänksamhetens gift - sprider sig  hur mycket man än kämpar emot.  Ja, jag erkänner att jag börjat se mig omkring på ett nytt och vaksamt sätt i de europeiska städerna, och nog granskar jag vem som sätter sig i närheten av mig på tåg och tunnelbana. Nej effekterna ska sannerligen inte underskattas av den senaste tidens återkommande angrepp på vanliga människor på gator och torg och i fridsamma byar.Men ändå, allt det här är fortfarande bara en del av verkligheten. Mycket är ju faktiskt som vanligt. Människor solade på stranden i Nice dagarna efter attentatet, gågatorna i Bayerns burgna huvudstad var fulla av köpsugna redan ett halvt dygn efter massmordet där. Uteserveringarna på Berlins underbara trädbeklädda gator är fortfarande fulla både till lunch och middag,  och sorlet av människoröster lika lugnande som alltid.Som journalister måste vi rapportera om det avvikande och hotfulla, som samhälle måste vi reagera och hitta sätt att skydda oss. Och det ligger också inbyggt i människan rent evolutionärt att hot och faror gör ett starkare intryck än allt det fridfulla och normala som samtidigt pågår omkring oss. Men med avstånd och medial upprepning förstoras farorna.När bilar härom året brann i Stockholms förorter ringde vänner från utlandet och undrade oroligt hur vi klarade oss.  De hade sett samma bild på en brinnande bil i Husby flimra runt i teve hela dagen. Men när jag i min tur ringde vänner som bodde två kvarter från upploppen, visste de inte ens om att de hade ägt rum.Två kvarter från våldet pågår normaliteten, den fridsamma vardagen. Låt oss inte glömma det. Ulrika Björkstén, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan den 27 juli 2016. Egypten.

Kairo, onsdag. Jag träffade en lärare en gång. Jag och min vän var i Tjetjenien och skulle göra reportage. Den här läraren kom från en tjetjensk by. Hon hade gått upp på morgonen. Kanske tänkte hon när hon satte på morgonteet att idag, Dzhamal, hans läsning, den är så kass. Det ska jag jobba med idag i klassen, det är dagens stora uppgift, Dzhamal ska läsa.Det var den framtid som lärarens dag skulle haft, hon var i kontroll, hon var en lärare med ett uppdrag. Men så blev det INTE.Jag träffade henne nedanför en läktare på en fotbollsarena i huvudstaden Groznyj. Det blev inget klassrum. Hon sa att det hade dykt upp folk från president Kadyrov. Hon och många andra togs i bussar in till arenan. Ledaren behövde en publik.Han skulle inviga sin arena. Han hade hyrt in Diego Maradona och Luis Figo att spela med, alla stora fotbollsstjärnor. Men han behövde en kontrollerbar publik och det blev läraren från byn och alla de andra.Hennes framtid byttes ut. Hon tilläts inte ha någon framtidskontroll. Den var i händerna på en oförutsägbar auktoritär president.I New York veckan efter attackerna på World Trade Center. Jag strövade runt och pratade med New york-bor, försökte förstå. All sorg och all ilska, alla känslor av det där overkliga, att det normala livet var över. Det var stulet av Al Qaeda.Jag träffade en kille i en reception på Manhattan. Han sa att han var rädd, först för det som hänt, han var rädd för att det skulle bli en attack till. Men sen sa han att efter några dagar så kom en annan rädsla, för vad som ska hända längre fram, i den avlägsna och efter attacken spöklikt diffusa framtiden.För det här är ändå USA, sa han. Våra ledare kommer inte och sitta still. Nånting annat stort kommer att hända. Han hade ingen aning om vad det var då. Just det, sa han, skrämde skiten ur honom.Nu har tiden rullat på. Jag är i Egypten, i Kairo, och det hade jag ingen aning om då. Jag träffade en mamma på ett café. Hon drack turkiskt kaffe med mellanmycket socker.En dag förra året försvann hennes son. Plötsligt var han bara borta. Från en kväll till nästa morgon började ett okontrollerbart tomrum att växa i familjen. Och det är kvar där än. Han är en av de egyptier som försvunnit in i den dimma av rå verklighet som kallas säkerhetstjänst.För mamman på caféet kommer livet aldrig igen. Att få tillbaka den där känslan av förutsägbarhet som kan vara så vacker, alla de där vardagliga ritualerna. Ett barn går ut och kommer tillbaka. En son ringer. Han ska på bio men han kommer sen. En dotter åker på sommarkollo, men bussen kommer ju tillbaka med henne, med väskor och allt.Den känslan, det för många allra självklaraste, den kommer aldrig tillbaka. Hon sa att det som hänt, det var ett av de mest brutala sätten att tortera både sonen och henne på, att de nu har i sig den där vaga bilden av vad som kommer att hända i framtiden.Jesper Lindau, Kairo. [email protected]

Utrikeskrönikan den 25 juli 2016. Ryssland.

MOSKVA, måndag. Så har det hänt igen, en journalist har blivit mördad på grund av sitt arbete.I veckan som gick dödades den rysk-vitrysk-ukrainske journalisten Pavel Sjeremet av en bomb, placerad under förarsätet när han var på väg i bil till sitt arbete på en radiostation i Kiev. Modiga människor sprang fram och drog ut honom ur bilen direkt efter explosionen men han avled strax efteråt, han blev 44 år.Pavel Sjeremet var en journalistisk superstjärna, känd av den stora allmänheten i tre länder - i Vitryssland där han föddes; i Ryssland där han tog sin tillflykt efter att ha blivit förföljd i sitt hemland och i Ukraina där han levde och arbetade de senaste åren i protest mot president Putins alltmer auktoritära styre.Trots skillnader och konflikter kan man säga att bestörtningen över Sjeremets död har blivit något som förenat invånarna i de tre länderna.Vem eller vilka som dödade honom är fortfarande oklart; en del i Ukraina pekar förstås finger åt Ryssland, andra säger att han var kontroversiell på en del håll för att han var för mjuk mot Moskva.Att mordet hade med hans journalistiska verksamhet att göra är det dock få som tvivlar på, under sina Ukrainaår rapporterade han mycket om den omfattande korruptionen i landet, han rapporterade också kritiskt om en del så kallade frivilligbataljoner. Potentiella fiender finns det många av.Mordet på Sjeremet är bara det senaste exemplet på en dyster och farlig tendens att journalister ofta blivit måltavlor. Det handlar inte bara om journalisters egen säkerhet - det handlar också om allmänhetens rätt att få information. För att det ska fungera måste journalister kunna arbeta utan risk för liv och lem.Förra året, 2015, mördades 73 journalister i tjänsten världen runt, det säger CPJ, den New-Yorkbaserade Kommittén för skydd av journalister. Det inkluderar inte sådana som dödats i krigsområden och gäller bara dem som mördats och där det står utom allt tvivel att de röjts ut vägen på grund av sitt arbete.I Ukraina genomfördes ett sådant mord förra året, på en pro-rysk journalist, men annars har Ukraina länge varit förskonat från sådana brott. Däremot är det helt klart att klimatet för journalister blivit allt hårdare och hårdare med mycket våld och hot.I Ryssland är det ännu värre, visserligen skedde inget mord förra året, och inte hittills i år heller, men de senaste 10 åren har 13 ryska journalister mördats för sitt arbete, enligt kommitténs konservativa siffror. Deras statistik sträcker sig tillbaka till 1992 och sedan dess har 36 ryska journalister mördats, bland dem den välkända Anna Politkovskaja. Bara i fyra länder i världen har det skett fler journalistmord.Och vad som är allvarligare; Ryssland är sämst på att klara upp morden - vilken får en att misstänka åtminstone mörkläggning uppifrån, om inte värre.Hur det kommer att gå att lösa mordet på Pavel Sheremet i Kiev är en öppen fråga. Han har tre barn som har rätt att få veta vem som mördade deras far.Sten Sjöström, Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan den 22 juli 2016. Frankrike.

Paris, fredag. "Varför blev jag journalist?", kom jag på mig själv med att tänka. Jag stod hoptryckt mellan stora TV-kameror och mikrofoner. Och framför oss en mur av militärpoliser med automatvapen.Och så bakom dem: journalisternas byten - anhöriga till döda och skadade i attentatet i Nice, som skett bara några timmar tidigare. Nu satt de utanför sjukhusentrén och väntade oroligt på besked.Jag antar att gendarmeriet var inkallat för att skydda sjukhuset mot attentat. Men nu fick de alltså skydda anhöriga till offren från oss journalister. En liten kvinna med en stor kamera på axeln lyckades ta sig igenom och sprang fram till några gråtande kvinnor för att filma dem rakt i ansiktet. En gendarm grep in och släpade henne tillbaka. "Där ska ni journalister stå", sa han bestämt och pekade åt mitt håll.Och jag tänkte igen att jag skulle blivit något annat än journalist. I alla fall kändes det så just då. Jag packade ner min mikrofon i väskan och smög in på sjukhuset istället.När jag stod i entrén och grävde i fickan efter mynt till läskautomaten kom en kvinna med halskrage och handen i bandage och gav mig en flaska. Hon var en av alla dom som kastat sig undan lastbilen när den plöjde ner människor på strandpromenaden. Och du då? Undrade hon. Jag är journalist, sa jag, och såg hur hennes ansikte förvreds i ett lite besviket leende.Sen började en man prata med mig. Han berättade att han kört hela natten från Paris till Nice för att få träffa sin kusin som låg där inne på intensivavdelningen.Jag hade också hoppat in i bilen när jag fick höra om attacken och kört hela natten för att komma till Nice. Men jag hade kört för att få en bra story.Ibland känns den bara så plump, journalistiken. Utanför sjukhuset stod två nyhetsankare, en italienare och en engelsman. Båda i välklippta frisyrer och skräddarsydda kavajer. Men på fötterna hade de gympaskor, för de syns ju ändå inte i bild. De överröstade varandra med att dra de senaste siffrorna i direktsändning - hur många döda, hur många skadade, hur många barn var det?Jag gjorde likadant i radiosändningarna hem till Sverige. Men ibland känns det bara så plumpt. Och mest plumpt av allt, såklart, är att det enda man behöver göra för att få sitt namn på förstasidorna över hela världen är att köra en lastbil in i en folksamling.Robin Olin, Sveriges Radios utsände i Sydeuropa [email protected]

Utrikeskrönikan den 21 juli 2016. Kigali.

Kigali torsdag. De är för vana vid att döda, ibland är det lättare att skjuta än att prata suckade mannen i sätet bredvid.Vi hade nyss landat på Entebbeflygplatsen några mil utanför Ugandas huvudstad Kampala.Jag hade fått berättat för mig att taxichaufförerna här hade en förkärlek för att försöka skinna utlänningar så jag pratade med mannen i sätet bredvid mig på flyget från Kigali. Han lovade att hjälpa och till slut kom vi överens om att faktiskt dela en taxi in till Kampala. Vi satte oss i bilen och efter lite väderprat berättade han att han var en av de högsta polischeferna i Sydsudan. Han hade nyss varit på en studieresa i Rwanda och skulle nu hälsa på sin son i Kampala innan han fortsatte hem till Juba.Han var mäkta imponerad över polisväsendet i Rwanda. De är hundra procent disciplinerade och ingen skulle få för sig att låta sig mutas, så är det definitivt inte i Sydsudan, där är kanske 40 procent av poliserna ärliga suckade han. Hans jobb var att rekrytera och träna poliser i världens yngsta land. Ett land som under sin femåriga historia upplevt både krig och inbördeskrig. De vet vet hur man hanterar ett raketgevär eller en Kalasjnikov, men inte hur man dirigerar trafik eller genomför en enkel brottsplatsundersökning berättade polischefen. De är så vana vid död och dödande. När de blir trängda så försöker de inte alltid prata, de skjuter. Det har blivit så naturligt för dem, berättade han. Nästan hela polischefens rekryteringsbas bestod av före detta soldater, unga män som under hela sin uppväxt nästan inte känt till annat än krig och död. Först del långvariga inbördeskriget i Sudan nu det nyligen avslutade inbördeskriget i världens yngsta land Sydsudan. Hur skulle han få dem att sluta vara soldater och bli poliser? Polischefen hoppades på mer pengar från regeringen. Med mer resurser skulle han kunna införa bättre träningsprogram och om poliserna fick högre löner så skulle kanske korruptionen inom kåren minska. Och nu var det ju trots all ändå mer eller mindre fred i landet. Det kanske skulle ljusna trots allt. Efter cirka en timmes taxiresa där vi även avhandlade Fotbolls-EM, vädret i Sverige jämfört med det i Uganda och även polischefens besök på Scotland yard i London för några år sedan, hoppade han ur taxin i ett kvarter i centrala Kampala. Hans son som studerar på universitetet i staden, visste inte att pappa var på väg och polischefen skrockade lite väl nöjd över överraskningen som väntade sonen. Några dagar senare var jag tillbaka här i Kigali och en kväll började nyhetsbyråerna spotta ur sig rubriker. Skottlossning i Juba, hundratals döda, flyktingläger beskjutet, risk för nytt inbördeskrig, hungersnöd, ekonomisk kollaps. Journalisten i mig svor över att jag inte tagit polischefens telefonnummer, människan i mig tänkte på mannen i taxin och undrade vad som nu väntar honom och hans rekryter. David Rasmusson, Kigali [email protected]

Utrikeskrönikan den 20 juli 2016. Kairo.

Har ni sett filmen the Rock från 1996? Skådespelaren Nicolas Cage spelar mot Sean Connery. Handlingen i stort är lik många andra filmer i den här genren. Det vill säga att det handlar om män som räddar världen eller andra saker.Men det är inte mäns färdigheter i att rädda världen som jag vill ta upp här, utan snarare en scen i filmen där Nicolas Cage och Sean Connery försiktigt plockar fram små livsfarliga gröna glaskulor ur en missil.Glaskulorna är riktigt ömtåliga och innehåller ett av världens farligaste massförstörelsevapen, nervgasen VX. De båda männen lyckas till slut rädda det de ska.Åren går och filmen glöms bort i takt med att det kommer andra filmer om andra män som räddar andra - eller delvis - samma saker.Men helt bortglömd kommer den här filmen inte bli, ska det visa sig.Sju år efter att den haft premiär händer något som kommer förändra stora delar av världen. USA, Storbritannien och en rad andra nationer invaderar Irak.I en granskning av Storbritanniens roll i Irakkriget  - i den så kallade Chilcotrapporten som släpptes nyligen - kan man läsa om varför britterna invaderade landet.Där kan man läsa om en källa i Irak som brittiska underrättelsetjänsten ansåg hade "fenomenal tillgång" till information .Källan hävdade att den irakiska regimen lagrade nervgift i glaskulor.Men det fanns ett problem.Man brukar inte lagra kemiska stridsmedel i några glaskulor .Den brittiska underrättelsetjänsten började efter ett tag tvivla på informationen, och kort innan kriget började slog man fast att källan hade ljugit och att detaljen om glaskulorna förmodligen kom från filmen the Rock.Men då var bollen redan i rullning.Den 20 mars 2003 invaderades Irak.Efterverkningarna av kriget kan vi se också idag. Bomber har drabbat Bagdad under våren och sommaren, IS kontrollerar Mosul och andra territorier i landet och rädslan för ett nytt sekteriskt krig är stor.Det var så klart inte enbart nervgasen i glaskulorna som fick Tony Blair att leda Storbritannien i krig.Jag tror inte heller att man kan lägga all skuld på Blair och Bush för det som händer i Irak just nu. Dels finns det andra namn som ska in den ekvationen: Sykes; Picot; Hussein; al-Zarqawi; Sadr och Maliki, för att nämna några.Men framförallt går det inte att bevisa en alternativ nutid.Den går bara att gissa sig till.Jag vet inte vad Nicolas Cage, Sean Connery eller andra män som räddar saker tänker om invasionen av Irak, däremot har Chilcotrapporten flera viktiga poänger. Att man förlitade sig alldeles för mycket på dåliga underrättelser torde vara uppenbart för de flesta.Därtill fanns det aldrig en tillräckligt väl uttänkt plan för vad som skulle hända efter invasionen.Kanske är det då inte så konstigt att trots att vi vet exakt hur många britter och amerikaner som dog i Irakkriget, kan ingen idag med säkerhet säga hur många irakier som miste livet under och efter invasionen.Fernando Arias, Kairo [email protected]

Utrikeskrönikan den 19 juli 2016. Bryssel.

Utrikeskrönikan den 18 juli 2016. Bangkok.

Bangkok, måndag. Ute skiner solen och i garderoben lockar en nyinköpt bikini. Det har inte blivit så mycket bada av den här sommaren, inte så mycket sol heller för den delen. Det är ju monsunsäsong i Asien. Men det gör inte så mycket för runt omkring mig är det inte "brunast vinner" leken som gäller. Snarare vitare än snögubben.När jag går förbi hyllor med hudkrämer i den här delen av världen kan jag inte låta bli att kolla hur många som skryter om att göra användaren blekare. Det är många kan jag vittna om, skrämmande många med tanke på vilka kemikalier som troligen döljer sig i dessa burkar och tuber. Häromsistens hittade jag också några guldfärgade kapslar som lovade underverk. Jag ska erkänna att jag var väldigt sugen på att köpa en burk, inte för att äta utan för att försöka ta reda på vad som var i den.I länder som Indien och Pakistan är fair and lovely, ljus och vacker,  ett vedertaget begrepp och unga kvinnor som är födda med en mörkare hudton riskerar att ratas framför en ljusare när det kommer till att leta brud. Skådespelare och modeller är överlag väldigt vita vilket i mina ögon blir absurt när befolkningen snarare är vackert brun.För en vecka sedan var jag i Burma och där mötte ett nytt sätt att göra huden ljusare på. Tha nat khar är en röra gjord på malen träbark som kvinnor och män applicerar i ansiktet. Inte bara för att bli ljusare även om det är den mest synliga påföljden, utan också för att det har en nedkylande effekt på huden och skyddar mot solens starka strålar. Tha nat khar sägs också hjälpa mot acne och göra huden mjukare. Detta har använts av burmesiska kvinnor i tusentals år. Förutom att burmeserna kletar den över hela ansiktet och armarna ser man också många som har en stor rundel på vardera kind, eller några streck.Detta med den kylande effekten är inte att leka med i länder där det inte sällan är mellan trettio och fyrtio grader varmt. Samma effekt har henna, leran som används lite längre västerut i Asien. Mehndi, hennatatueringar; snirkliga mönster som pryder händer, armar, fötter och ben har ni kanske hört talas om. De är obligatoriska vid bröllop och andra stora fester, men det är inte ovanligt att män och kvinnor unga som gamla färgar håret eller skägget med henna under sommarmånaderna, eftersom det anses kyla ner kroppen.Jag antar att gräset är grönare på andra sidan häcken, är det som får asiater att vilja bli vita. Och vi bleka nordbor att vilja bli bruna. Jag är inget undantag. Lite bränna hoppas jag få med mig hem trots allt.Naila Saleem för P1 Morgon i Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan den 14 juli 2016. USA.

Washington, torsdag. Jag fick en liten uppgift häromdagen.Kan du ta reda på om det är tillåtet att ta kisspaus för den som håller ett anförande i kongressen?Saken gällde när någon senator satt igång en filibuster, ett långprat om något, för att demonstrera en politisk poäng eller tvinga fram en omröstning eller tvärtom, stoppa en.En filibuster kan pågå timmavis, så hur gör de om de behöver gå på toaletten?Det låter kanske som en enkel uppgift, men varför ska något vara enkelt?Faktakontroll är ju en viktig del av det journalistiska uppdraget och här i USA har kollegerna jämt sjå att hinna kontrollera om det politikerna säger stämmer med sanningen.Av de blivande presidentkandidaterna klarar sig Donald Trump hittills sämre än Hillary Clinton i det avseendet, även om faktakollarna ger henne långa pinoccionäsor också ibland. Trump är kanske lite svårare att granska eftersom han rätt ofta börjar sina påstående med "att en massa människor säger till mig" eller att han vet "att det är någonting på gång" och sen kan väljarna själva fylla i vad de tror att han menar.En av Donald Trumps flitigaste försvarare i kabeltevekanalen CNN, Jeff Lord, tyckte till och med att det här men sanning och fakta är överskattat i största allmänhet, oavsett Donald Trumps olika uttalanden.Faktakontroll är inte något annat än ytterligare en elitistisk grej som visar hur verklighetsfrämmande medierna är, slog Jeff Lord fast i sitt suveräna förakt för väljarna, som han sa inte bryr sig i alla fall.Nu kom jag rätt långt från kisspausen i kongressen, men sanningen ligger i detaljerna sägs det, så jag gick ner till Kapitoleum efter den senaste filibustern för att kolla läget.Det var senatorn från Conneticut, Chris Murphy, som hade filibustrat i 15 timmar för att demokraterna ville ha en omröstning om ökad vapenkontroll, men som republikanerna inte var eniga om.Senatorerna som jag träffade på morgonkulan var ovanligt trötta efter en lång natt, när de hade övernattat i senaten, men upprymda på samma gång över att den vanliga lunken brutits och över att ha förvandlats till aktivister under ledning av den välkände och respekterade medborgarrättskämpen John Lewis.Men frågan då - kan man hålla sig från att gå på toa i 15 timmar? Hade Chris Murphy varit på toa och vad är det för regler som gäller egentligen?Han gick på toa, rapporterade New York Times men hans talesperson dementerade. Jag ringde säkert fyra samtal till kongressen, ingen kunde svara och det gick inte riktigt att läsa sig till heller i reglernas paragraf 19, som är den som gäller.Snabbslagning på nätet visade att för femtio år sedan fick senator Strom Thurmond en kisspaus. Han har filibusterrekordet på drygt 24 timmar när han kämpade mot att införa medborgarrättslagar.Jamen hur är reglerna nu då?En amerikansk kollega hade kommit ända fram till senatens "parlamentarian office" för att få reglerna tolkade.Det roligaste är att hans källa ville vara anonym.Så jag gav upp mina egna ansträngningar för källan hade ett besked i alla fall.Filibustrare får inte gå på toa, bara dricka vatten eller mjölk och inte äta något annat är hårda karameller.Inger Arenander, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 13 julil 2016. Stockholm.

Stockholm, onsdag.Allting är relativt som min kära pappa Behcet brukar påminna om.Hans ord dyker ofta upp i huvudet under mina många resor till Istanbul den här sommaren.Vaksamheten - som blivit det nya normala i min terrordrabbade andra hemstad - skapar en anspänning i kroppen.Den ger extra energi och stuns i steget när jag kommer ångande över gator och torg. Kanske ser det ut som om jag fönstershoppar där jag drar fram, men jag följer bara säkerhetsexperternas råd om att ha koll på omgivningen. Inte försvinna in i den smarta telefonens försåtliga värld.Allting är relativt. Det gäller också kunskapen om hur man kan skydda sig i händelse av en terrorattack. Lägga sig platt, springa iväg, gömma sig eller slå tillbaka på något sätt. Ingen av mina vänner eller släktingar har någon sådan expertis. Vi delar tips och tankar kring detta morbida samtalsämne över kaffe och under middagar. Det slutar alltid med ett krasst konstaterande - vad ska man göra? Har en självmordsbombare i närheten väl bestämt sig handlar det bara om tur. Eller kismet, ditt förutbestämda öde. Välj själv utifrån livsåskådning.Allting är relativt. I östra Turkiet finns städer där strider pågår, undantagstillstånd råder och raketer dödar civila.I Istanbul säger jag hej så länge till vänner på ett fik i en krogtät stadsdel. Det är här självmordsbombarna väntas slå till nästa gång, säger de. Vad ska man göra? De önskar mig lugna och vilsamma dagar i Sverige. Åk med ett leende, kom tillbaka med glädje. Och med rörlighetens och det svenska passets privilegium beger jag mig mot Stockholm. Anspänningen avtar.Allting är relativt.Ülkü Holago, som bevakar Turkiet och Mellanöstern för Ekot. Ülkü[email protected]