Utrikeskrönikan den 12 juli 2016. Berlin.

Berlin, tisdag.Som nyanländ i stan kan jag inte låta bli att tänka på några av mina tidigare ankomster.Första gången jag kom hit var i slutet av 1990-talet. Min guide den gången var en polsk väninna, så jag upptäckte liksom Berlin österifrån. Hon kände stan väl hade hon sagt, hon hade varit här på många skolresor - men det visade sig  att hon gick vilse så fort vi kom över på västsidan. Fnissande sprang vi runt i de tidigare förbjudna stadsdelarna.Det var en optimistisk tid, och vi var i fas med den - nyblivna mammor båda två, på första egna äventyret utan bäbisarna som väntade där hemma, i var sitt land, på var sin sida om den tidigare järnridån. Det kalla krigets slut skulle snart fullbordas genom  Bundesdagens flytt från den gamla västtyska huvudstaden Bonn till det nyrenoverade riksdagshuset i Berlin. Vi gick runt uppe i glaskupolen och tittade ut över stan. Överallt lyftkranar - allt var en enda byggarbetsplats för nya departement och paradbyggnader. Mycket var fortfarande trasigt, men framtiden lovade så mycket.Mitt andra Berlinbesök inträffad ett par år senare, då var jag här för att rapportera om kvantfysikens hundraårsjubileum. För det var i Berlin, i början av förra seklet, som de första avgörande upptäckterna skedde som sedan format mänsklighetens historia på så många sätt. Utan kvantfysiken hade vi varken haft atombomber eller dagens kraftfulla datorer och annan IT. Jubileumsåret 2001 väntade jag mitt andra barn, och jag var graviditetsillamående hela tiden och hittade inget jag tyckte gick att äta på någon av stans restauranger.  Berlin kändes gråare, dess mörka historia trängde sig på - inte minst i det då nybyggda och arkitektoniskt kusligt fulländade, men fortfarande tomma, judiska museet i Kreuzberg. Många av kvantfysikens fäder och mödrar hörde till dem som på 1930-talet valde exilens väg.Men den här gången landar jag mitt i nutiden.  Berlin ligger mer centralt i Europa än någonsin, inte minst Brexitprocessen har sett till att EU:s tyngdpunkt flyttats österut. Berlin är fortfarande fattigt och på många ställen trasigt, och kanske just därför alltjämt en magnet för unga från världens alla hörn. Och kulturarbetarna som flockats här har på senare år fått sällskap av unga i IT-entreprenörer i stadsdelen Adlershof som blivit en ny global centralpunkt för vetenskap och teknik. Här förs det kvantmekaniska arvet vidare i ny tappning i en salig blandning av forskningsinstitut och småföretag.Och att jag någonsin har haft svårt att hitta god mat i den här stan, det tycks mig nu helt obegripligt.Ulrika Björkstén, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan den 11 juli 2016. Storbritannien.

London, måndag.Åker du till jobbet med en klump i magen? Kanske är du chef och illa omtyckt. Kanske håller du på och omorganiserar mot allas vilja. Då vet du hur Jeremy Corbyn, partiledaren i Labour har det. 80 procent av hans partikollegor i parlamentet vill ha bort honom. Men stärkt av att han tror att den vänstersväng han gjort i partiet är till det bättre, och stärkt av att han blivit en folkhjälte i vänsterkretsar stannar han kvar.Folkomröstningen om EU såg annars ut som en andra chans för Labour. Torypamparna slet varandra i stycken och Labourpolitikerna kunde mysa vid sidan av med en kopp te och en filt i soffan. Det var underhållande att se hur Boris Johnson, som inte alls var säker på vad han skulle tycka i frågan helt plötsligt blev tvärsäker. Lämna-sidans lögner balanserades upp av stanna-kvar sidans skrämselpropaganda om att ekonomin faktiskt kommer att bli mycket sämre 2030 om vi lämnar EU. "Det vet vi säkert", sade David Cameron och George Osborne.De flesta Labourpolitikerna tog sovmornar och tyckte inte att de behövde propagera för EU i BBC Today, motsvarigheten till P1-morgon. De lyste med sin frånvaro i medierna. På slagfältet om EU syntes mest Tory-politiker. Ett tag trodde jag det var en strategi från Labour för att snabbt kunna flytta fram positionerna och skylla på Tories om det blev en Brexit.Men när de första Tory-offren började falla efter folkomröstningen, Cameron, Johnson, började Labourpolitikerna i stället att hugga varandra i ryggen. Corbyn fick skulden av sina egna kollegor för att det blev ett nej till EU. Trots att han är älskad av alla lågbudgetmedlemmar som bara behövt betala tre pund för att rösta på honom är han en börda för partiet anser parlamentsledamöterna.I dag utmanas han om partiledarposten av Angela Eagle som inte på något sätt står långt till höger i Labour. Hon tror bara inte att Corbyn har vad som krävs för att vinna val. Ingen Labourpolitiker sitter längre i soffan och dricker te med en filt. Nu är de i allra högsta grad med och står för underhållningen. Kanske borde de få passerkort till BBC:s huvudkontor en liten bit härifrån för de hörs ständigt på radion.Hur mår då Jeremy Corbyn i den här arbetsmiljön? Häromdagen fick han frågan om han känner sig pressad. "Nej, det gör jag inte. Pressad känner den sig som inte har tak över huvudet", svarade han.I höst vet vi om hans vänsterretorik eller Eagles mer pragmatiska stil går hem hos medlemmarna som strömmar in i tiotusental varje vecka. Troligen vinner den sidan som lyckas övertyga flest människor att betala tre pund för att vara med och rösta.Claes Aronsson, London [email protected]

Utrikeskrönikan den 8 juli 2016. Paris.

Utrikeskrönikan den 7 juli 2016. Bangkok

Bangkok torsdag.På skärmen flimrar ett telegram förbi. En ung kille i den indiska delstaten Punjab har dödat sin mamma för att hon vägrade ge honom pengar till droger. Nyheten är som tagen ur en scen i filmen Udta Punjab, eller på svenska Flygande Punjab, som jag såg härom veckan när jag var i Indien. Hjälten, Tommy är en berömd sångare som hamnar i fängelse för att han knarkat. Hela hans karriär handlar om att ta droger, och han har genom sin musik inspirerat unga i Punjab att göra samma sak. Där i cellen möter han två av sina fans unga killar som dödat sin mamma för att hon inte ville ge dem pengar till narkotika. I filmen tvingas också en ung kvinna till drogmissbruk och sex.I verklighetens Punjab är detta med droger ett stort problem. I medelklassen är det heroin som gäller, säger läkare till de lokala tidningarna och berättar att männen inte sällan ser till att deras fruar också blir beroende för att slippa bråk. De behöver de inte heller smussla med det därhemma. I andra klasser tar man cannabis, amfetamin och hostmedicin som innehåller kodein.Shaveta Shama arbetar med drogavvänjning i staden Amritsar. Hon säger till nyhetsbyrån Reuters att allt fler kvinnor har börjat missbruka narkotika i Punjab de senaste åren men att de inte söker hjälp eftersom det är så stigmatiserat. De lider mer män än männen menar hon eftersom både deras familjer och samhället struntar i dem. De är utelämnade till langare som inte sällan utnyttjar dem sexuellt.Enligt en rapport som indiska regeringen publicerade 2013 var 70% av Punjabs unga beroende av alkohol eller droger.Filmen då? Ja den blev det ett himla liv om. Censurmyndigheten ville göra 89 klipp i den innan den släpptes iväg till biograferna men regissören Abhishek Chaubey vägrade. Bland annat hängde man upp sig på att Punjab framställdes i så dålig dager och ville att själva ordet Punjab skulle klippas bort, liksom svordomar och ord som parlament, lagstiftare och val. Filmen skildrar inte bara Tommys fall och insikt om att han gjort fel, utan även hur politiker och polis samarbetar i droghandeln och om hur narkotika delas ut under valmöten för att locka väljare.Till sist beslutade en domstol i Bombay att den skulle få visas om filmskaparen bara klippte bort en scen där en person kissar. Shaveta Shama säger att beskrivningen i filmen är rättvis och sann. På sociala medier var upprördheten stor över censurmyndighetens agerade. Varför ska vi lägga energi på en film när det finns ett verkligt drogproblem i Punjab att diskutera skrev till exempel en av mina vänner på nätet.Naila Saleem, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika den 6 juli 2016. New York.

Utrikeskrönikan den 5e juli 2016. London.

London, tisdag Vi hade svensexa för min lillebror i lördags och jag förstår inte hur jag tänkte på förhand. Svensexa mitt i all Brexitrapportering. Planeringen var så usel att jag inte ens vågade berätta för cheferna varför jag bad om ledigt med kort varsel. Hade de sagt nej hade det blivit en svexit. Inställd svensexa för mig och ingen storebror som kunde hålla ungdomarna under uppsikt. Kaos i klass med det som utspelat sig i Storbritannien de senaste veckorna.Nyhetsläget här i Storbritannien är osannolikt men för en reporter som är mitt uppe i det känns det ändå logiskt.Självklart ska England förlora mot Island i fotbolls-EM när Storbritannien just röstat för en Brexit. Självklart ska Boris Johnson med de sista meningarna i sitt tal säga att han inte alls tänker kandidera till posten som partiledare och premiärminister. Självklart ska de brittiska opinionsundersökningarna visa fel så att alla EU-vänner som gick och la sig med ett leende på läpparna vaknar upp till firande EU-motståndare. Och självklart ska Labours partiledare mitt i allt detta nonchalera att 80 procent av alla partiets parlamentsledamöter röstat för att de vill ha bort honom. Naturligtvis ska Zlatan hit också.Flygbiljetterna var bokade och brorsans kompisar hade redan börjat skicka glada meddelanden om hur mycket de såg fram emot resan. Inspirerad av Labourledaren Jeremy Corbyn bestämde jag mig för att inte ge upp. En sen kväll efter det att en fotbollstokig producent bett mig berätta i de sena kvällsnyheterna om hur engelsmännen reagerat på Zlatans övergång till Manchester United gjorde jag min första svensexesökning på datorn. Brunch in London skrev jag, Bottomless brunch blev svaret. Bra idé tänkte jag. Punkt ett på programmet var spikad.Punkt två en utmaning för brorsan. Han är höjdrädd. London Eye, det stora pariserhjulet vid Big Ben, blev därför nästa sökning.Min tredje sökning blev tips för svensexa och en sten föll från mitt bröst när jag plötsligt klickade in på en klok svensexe-veterans hemsida. Planera så lite som möjligt. Det blir ändå aldrig som du tänkt dig. Precis som Brexitsidan bestämde jag mig för att ta ett leap into the dark ett hopp in i det okända och köra nästan helt oplanerat.Hur blev det då? Brorsan gillar tydligen inte Bloody Mary så brunchen blev inte särskilt bottomless. Och han tyckte inte alls att London Eye var otäck. Allt oplanerat blev däremot succé. Tänk om jag vetat det i förväg.Claes Aronsson [email protected]

Utrikeskrönikan den 4 juli 2016. Berlin.

Utrikeskrönikan den 1 juli 2016. Moskva.

Utrikeskrönika den 30 juni 2016. Paris.

Paris, torsdagDet sägs att folk ofta kommer ihåg exakt var de var och vad de gjorde när en stor världshändelse inträffade. Natten mot fredagen för en vecka sen var jag på ett casino i Gibraltar. Och det skulle jag nog inte ha varit.Kvällen började lugnt. Liksom många andra räknade inte jag riktigt med att britterna skulle rösta "ja" till att lämna EU. När mörkret föll körde jag den slingriga vägen längs bergssluttningen på Gibraltars klippa, the Rock, där Europas enda koloni med vilda apor bor. Jag parkerade i närheten av fyren, vid havet. Europas sista utpost. På andra sidan havet ligger Afrika.I närheten av fyren ligger Gibraltars universitet och där var stämningen god. Rösträkningen hade börjat i en aula. Gibraltars 33 000 brittiska medborgare skulle få säga sitt. Och alla visste redan resultatet. Precis alla hade stora röda pins på bröstet. "I´m in" stod det, jag vill vara kvar i EU. Det ryktades om att det fanns en man där som ville gå ur EU men honom såg jag aldrig till.Gibraltar var först ut med att räkna klart sina röster, klockan ett på natten. Stödet för EU blev ännu större än väntat, 96 procent röstade för att stanna. Bara 823 personer ville lämna unionen. Resultatet dök upp på BBC:s Tv-skärm och alla jublade. Just då såg i alla fall stanna-sidan ut att ha riktigt goda chanser.Jag pratade med Fabian Picardo, Gibraltars försteminister. Han sa att han planerade att äta en "Full English Breakfast" på morgonen med champagne till.Så fortsatte kvällen mot casinot. Och det var här jag begick ett misstag. En klok journalist skulle ha åkt tillbaka till hotellet för att sova ett par timmar. Men istället blev det en utekväll med lokala journalister och spelare i Gibraltars fotbollslag, som blivit antagna av FIFA och ska spela sitt första VM-kval i höst.Det var en konstig syn: spelet på roulette och black jack och på TV-apparaterna över baren pågick spelet om EU:s framtid.När solen var på väg upp gick jag längs Gibraltars huvudgata för att få reaktioner. Flera av dem jag stoppade hade inte hört nyheten än. Det var som om jag levererade ett dödsbud. Deras kroppar sjönk ihop. Nääää... sa de och gapade. I Gibraltar tror många att deras framtida existens är beroende av EU.Jag fick ingen sömn den natten. Och jag får skylla mig själv. Häromdagen skickade jag ett sms till den lokala journalisten som tog med mig till det där casinot för att fråga hur han mådde? "Jag tror jag kommer lida av EU-bakfylla resten av mitt liv", skrev han.Just nu försöker Gibraltar tillsammans med Skottland förhandla fram ett sätt att stanna kvar i unionen trots folkomröstningen. Vi får se om det blir en bakiskur för Gibraltar.Robin Olin, Sveriges Radios utsände i Sydeuropa [email protected]

Utrikeskrönika den 29 juni 2016. Kairo.

För en vecka sedan var jag i ett palestinskt flyktingläger i Jordanien och fick då frågan om jag trodde att Storbritannien skulle lämna EU. Lite oförberedd sa jag att jag trodde det, och blev samtidigt förvånad över att människor var så intresserade.Visst blev det en stor nyhet även här i Mellanöstern när det stod klart att en majoritet av britterna ville lämna EU, och även om intresset i tidningarna nu svalnat något så fortsätter diskussionerna och inläggen på sociala medier.En sak som återkommer är de illa dolda gliringarna som gäller Storbritanniens koloniala arv.En kommentar som sammanfattar den ståndpunkten ganska bra lyder så här:"Britterna invaderar först en majoritet av världens länder och regioner, och sedan klagar de över invandringen".Andra gör jämförelser med Sykes-Picot avtalet som skrevs under för ett sekel sedan - det avtal då Storbritannien och Frankrike i en hemlig överenskommelse fördelade Mellanösterns regioner mellan sig."Storbritannien styckade oss i oförenliga landområden för 100 år sedan, snart får de känna på bitterheten i att söndras och bli ännu mer uppdelade." Stod det i kommentar.Det finns också de som välkomnar resultatet med varmare ord, bland annat önationen Bahrain. Bahrain har nyligen förbjudit det största oppositionspartiet i kungariket, man fängslar systematiskt oppositionella och fråntar regelbundet människor sitt medborgarskap.Ett splittrat Europa kan få mindre att säga till om i diktaturer.De kommentarer som gjort störst intryck på mig kommer från de unga aktivister som jag pratar med här i Egypten. Och det handlar inte om bittra inlägg om kolonialhistoria, utan snare om likheter mellan Egypten och Storbritannien.Många känner exempelvis igen beskrivningen av att en äldre generation avgör ödet för en yngre, det var så det kändes när fältmarskalk Sisi valdes till president, säger en aktivist till mig.Men de ser också en annan slående och oväntad likhet. Nämligen frågan om huruvida fria val och folkomröstningar är en garant för demokrati. Här förväxlar man demokrati med ett att lägga en lapp i en valurna, säger en annan aktivist, men demokrati handlar inte enbart om det, det handlar också om ett samhälle där människor har tillgång till faktaenlig information och tillräckliga resurser för att bilda sig en uppfattning.Om resultatet i Storbritannien var bra eller dåligt var inte aktivisten speciellt intresserad av, men folkomröstningen hade satt fingret på något annat; på frågor som hon var van att diskutera: propaganda, desinformation, populism - något hon tyckte båda sidorna i kampanjen i Storbritannien hade bjudit på. I den stunden blir det likt vår verklighet, sa hon, att hålla en folkomröstning eller ett val innebär inte per automatik demokrati. Det har vi sett här. Och så verkar det även ha blivit där.Fernando Arias, Kairo [email protected]