Utrikeskrönikan onsdagen den 1 april 2015
Varför gör ni journalister bara reportage om elände? sa en vän till mig nyligen.
Jag hade inget riktigt bra svar.
Nu är jag i Bagdad och jag skulle kunna berätta om män med vapen, vägspärrar, bomber, IS som kidnappar flickor och shiamiliser som anklagas för hämndattacker och nerbrända hus. Men det är nog inte vad jag skulle skriva om jag skulle skicka ett vykort från Bagdad. För då skulle jag i stället ta med er på en utekväll i storstaden.
Tidigare i år hävdes utegångsförbudet som tvingat Bagdadbor att skynda sig hem som Askungen före tolvslaget. Nu sitter familjer på caféer och röker vattenpipa utan stress, om vi vill kan vi ge oss ut med bilen vid 12 på natten, och vi känner oss mer säkra, sa Bushra som jag träffade på en flodbåt som gjorts om till restaurang.
Hon berättade att familjen mest suttit hemma de senaste tio åren, av rädsla för att inte hinna hem innan utegångsförbudet slog till och av oro för bombdåd.
Samma dag som utegångsförbudet upphävdes detonerade flera bomber i Bagdad, en påminnelse om att våldet inte är så långt borta ändå. Men trots att strider pågår i stora delar av landet så har det faktiskt blivit lite lugnare i Bagdad. Och Bagdadborna är tåliga, även om landet är i kaos så utnyttjar de varje chans till någon sorts normalitet. På en båt med skrällande musik och neonlyktor träffar jag svensk-irakiern Ali som bott i Sverige sen 1984 och som är i Bagdad på besök. Han minns hur han som pojke brukade leka här vid floden Tigris och hur han som ung kille festade till sent på nätterna med sina kompisar.
Folk här kämpar mycket för livet, säger Ali.
Ali påminner om en svensk reklamfilm från 1950-talet då resebyrån försökte sälja resor till främre Orienten, första stoppet var Bagdad. Staden beskrevs som en miljonstad vid Tigris stränder, med ett varmt och torrt klimat, där turister kunde sova på hotellets tak när den glödande solen gått ner.
Svensk-irakiske Ali tycker att terrorister nu försöker förstöra Irak, men själv är han ändå optimist och hoppas att turisterna någon gång ska hitta tillbaka hit.
Samma eftermiddag möter jag Bagdads b-boys, unga killar som drömmer om att stan ska bli känd för breakdance och inte för konflikter. I en liten lokal visar de headspins och andra färdigheter, egentligen vill de dansa på gatorna, men än är inte alla Bagdads gator redo för vår dans. Vissa tycker att breakdans är opassande, säger Azhar som har smeknamnet Speedy.
Han tränar breakdans för att glömma det som nyheterna från Bagdad oftast handlar om, nämligen krig, våld och kaos.
Katja Magnusson, Bagdad