Utrikeskrönikan onsdagen den 11/3 2015
Jag är vid gränsen mellan Turkiet och Syrien, det är vad vi säger idag, men man skulle också kunna se det som att jag inte är långt ifrån Mesopotamien, tvåflodslandet vid de mäktiga livlinorna floderna Eufrat och Tigris.
Igår promenerade jag längs det som en gång var silkesvägen, numera en stökig motortrafikled där någon lämpligt nog satt ut en karavan av kamelskulpturer i mittfåran, de ser ut att vara gjorda av brun plast, men är ändå nån sorts påminnelse om att vi rör oss mitt i historien.
Precis intill kamelerna finns det som sägs vara världens största mosaikmuseum, mosaiken har räddats från en stad som byggdes vid floden Eufrat ungefär 300 år före Kristus. När jag vandrade bland turkosfärgade stenar och gudabilder slog det mig hur naket allting var då för flera tusen år sen, Afrodite föds näck och välformad ur ett skum och bärs fram i en snäcka, flodguden Eufrat chillar i sin flodvilla klädd i bara ett litet höftskynke tillsammans med nymferna, vinet flödar och kärleksgudarna sitter tätt intill varandra.
Jag kunde inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om Islamiska staten såg all den här nakenheten, skulle de tvinga heltäckande slöjor på gudabilderna eller helt enkelt bara så sönder dom?
Det har gått fyra år sen konflikten i Syrien började och jag borde vara härdad. Jag har sett små barn som kommer blodiga till sjukhusen här längs gränsen eftersom de råkade vara i skolan just när Assadregimens stridsflyg släppte bomber intill skolgården, jag har träffat flickorna som blivit kidnappade och våldtagna av IS-krigare.
Jag vet att syftet med IS propagandafilmer är just att vi ska skrämmas och provoceras, men jag blev ändå så arg och ledsen när jag hörde att IS spred filmer som påstås visa hur de skövlar den assyriska staden Nimrud vid floden Tigris, för jag hade velat besöka Nimrud innan det är försent. Härifrån är det mindre än två timmars resa till den syriska staden Aleppo och jag är ändå så glad att jag hann se citadellet, Ummayyadmoskén och basaren innan de sargades av strider. Häromdagen träffade jag syriska arkeologer som riskerar livet för att dokumentera alla de kulturskatter i Syrien som nu plundras av tjuvar, beskjuts i strider mellan rebellerna och regimen, som krossas av den syriska regimens oljefatsbomber eller IS släggor. En av arkeologerna sa att den här förstörelsen angår oss alla, det är inte bara Iraks och Syriens historia som trasas sönder. Själv växte jag upp i Linköping och mina föräldrar brukade ta mig till museet där de största attraktionerna för ett barn var ett stenåldersskelett med krossat huvud som man hittat i en rondell och en liten östgötsk bondgård. På pizzerian i centrum fanns en fläskfilépizza som hette Babylon, döpt efter en annan historisk plats längs floden Eufrat och en köttfärspizza hette just Mesopotamia. Det är ju rätt långt från Östgötaslätten till tvåflodslandet, men jag hoppas så innerligt att det ska finnas halvnakna mosaikgudar, smäckra statyer och stenåldersskelett att titta på även i framtiden och att vi inte i första hand ska koppla ihop Mesopotamien med pizzasorter eller släggor som slår sönder vår historia.
Katja Magnusson i Gaziantep
