Vid det här laget borde jag inte förvånas över hycklerier av detta slag, men jag blir fortfarande förbluffad när jag ser folk som spenderat de senaste fyra åren på att fördöma en stormakts attack mot en suverän nation nu stötta en stormakts attack mot en suverän nation.
Rationalisera det hur du vill, det är fortfarande samma brott. Eller var ärlig och erkänn att du inte har principer, utan snarare ett lag.
Krig dödar civila, oavsett vem som skickar bomberna och vilken regim de är tänkta att störta. Om du stöttar kriget som verktyg för att uppnå regimskifte betyder det att du accepterar ett stort antal döda civila som inte har något att göra med regimen du vill ha bort. Man måste knäcka några barns skallar för att göra en omelett, antar jag.
Jag vet att många har lidit i decennier under regimen i Iran. Flera av mina närmaste vänner är i Sverige just på grund av det lidande som regimen orsakat. Men om man tror att ett anfallskrig kommer att minska lidandet och leda till frihet och demokrati så undrar jag vilken sten man har bott under de senaste decennierna.
Precis som folk häromdagen dansade över Ayatolla Khameinis död så dansade irakier, libyer och syrier när Saddam Hussein, Muammar Gaddafi och Bashar al-Assad föll. Hur fria och demokratiska är dessa länder idag?
Med ovan vill jag inte ta ifrån någon deras glädje över att en förtryckare har fallit, men jag vill i allra högsta grad påpeka hur naivt det är att se avrättningen av en 86-årig spirituell ledare av externa makter som något positivt, om fred och frihet är vad man är ute efter. Man behöver inte vara ett strategiskt geni för att inse att det troligtvis kommer att leda till mer kaos att bomba någon som i princip var påven för hundratals miljoner människor — under ramadan dessutom.
Att just kaos är målet för de beslutsfattare som startade kriget råder inga tvivel om. Ta det inte från mig utan från Financial Times reportage med Danny Citrinowicz, Iranexpert och senior forskare på Tel Aviv’s Institute for National Security Studies:
Summarising the Israeli government’s position, Citrinowicz said: “If we can have a coup, great. If we can have people on the streets, great. If we can have a civil war, great. Israel couldn’t care less about the future… [or] the stability of Iran.
Lika naiv som tron att ett anfallskrig ska leda till fred och frihet i Iran, är tron om att samma krig ska leda till en säkrare framtid för Israel. Vi är bara en vecka in i kriget och har redan sett hela regionen brinna, med explosioner i Iran, Israel, Irak, Jordanien, Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Libanon, Cypern och Azerbajdzjan. Hur israeliska makthavare inbillar sig att deras land inte kommer att slukas av den löpeld som sprider sig över regionen är bortom mig.
Sist men inte minst har vi USA, vars imperium redan har vippat på randen till kollaps under en längre period och numera drar sina sista spasmiska suckar. Den krympande stormakten är för svag, polariserad och krigstrött för att kunna uppbåda en markinvasion av den skala som hade krävts i ett land som är nästan fyra gånger större än Irak, med en dubbelt så stor population, så istället parkerar man sina hangarskepp på ett tryggt avstånd och bränner slut på sina distansrobotar och bomber innan man lämnar ännu ett fiasko bakom sig och återvänder hem svagare och med ett ännu sämre anseende än tidigare.
Inget land i världen, glöm Mellanöstern, kommer någonsin att ta amerikanska löften om beskydd seriöst efter att de med svansen mellan benen lämnat sina militärbaser i Gulfstaterna och låtit missilerna regna över sina så kallade “vänner”.
Varför gör världens stormakt något så uppenbart destruktivt?
Svaret blir tydligt om man följer pengarna och de senaste decenniernas mönster. Kongressledamot Thomas Massie uttryckte det bäst i augusti 2024:
Den vinstdrivande militärindustrin skapar incitament för krig som i Julian Assanges ord inte är menade att vinnas, utan snarare att pågå för evigt. Där du och jag ser död och förödelse, ser vapentillverkarna och det komplexa nätverk som de är en del av enbart dollartecken. Varenda explosion i Mellanöstern, Ukraina och andra länder långt borta från deras trygga hem, representerar nya klirr i kassan för aktieägarna.
Om det pågående kriget i Iran skrev journalisten Nancy Youssef:
Om jag framstår som mer irriterad och pessimistisk än vanligt så har du uppfattat mitt tonläge helt korrekt. Beslutet att inleda detta katastrofala krig verkar ha tagits helt och hållet baserat på propaganda snarare än fakta. Tusentals människor är redan döda, bland dem många civila, och följderna kommer att vara dramatiska för regionen och hela världen.
Och då har vi inte ens berört den rimliga risken för att kärnvapen används om Irans regim inte faller och rusar mot berikning, om en oberäknelig Trump vaknar på dåligt humör eller om israeliska makthavare känner sig inträngda i ett hörn.
Våra öden ligger i händerna på en grupp blodtörstiga fanatiker fast i en kukmätartävling, samtidigt som nyttiga idioter i hela världen hejar på när tävlingen uttrycks i krig och förödelse.
Jag önskar att jag kunde avsluta denna utläggning på ett mer positivt sätt, men tills vi slutar svälja den propaganda som driver världen mot konflikt så ser jag tyvärr inget ljus i tunneln annat än från ett skenande tåg, lastat med vapen kraftiga nog att sätta stopp för hela det vackra experiment som vi kallar för civilisation.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit aljosja.substack.com
