Vi tar oss an ett scenario där den ena partnern upplever tristess i relationen. Den andre har helt enkelt blivit tråkig, tjatig och tar inga initiativ. Hur långt ska man driva sin relation vidare genom problemlösning, samtal och försök till nya upplevelser tillsammans? Vilka problem är specifikt den enes och inte den andre? Och finns det tristess som bara existerar i ens egna huvud? Dessutom kanske det är så att nästan ingenting handlar om dej, utan det bara är ”livet som händer”?