D-dagen den 6 juni 1944

Anfallet mot Omaha var den 5:e kårens ansvar. Men inget hade gått enligt plan i anfallet och nu var frågan om de förstärkningar som egentligen skulle varit långt inåt land skulle kunna landsättas. Men tyskarna bet sig fast i de små byarna bakom Omahastranden.

De första vågorna av anfallande soldater skulle slå ut strandförsvaret så att de kommande kunde fortsätta inåt land. Men det tyska försvaret höll tätt och massakrerade stora delar av det anfallande infanteriet ur de 1:a och 29:e divisionerna. Anfallsplanen hade helt spruckit och det var upp till de på stranden att hantera situationen själva.

Omaha beach. Bloody Omaha. Den utan motstycke mest kända stranden av de fem de allierade landsteg på. Omahastranden är också den största sett till antalet soldater i de första vågorna under d-dagens morgon. Första delen av två som handlar om anfallet som var nära att misslyckas.

Mitt emellan Utah- och Omahastränderna ligger en klippa, Pointe du Hoc, där tyskarna hade byggt ett omfattande batteri med sex långskjutande pjäser. Försvaret var starkt men vänt inåt land så de amerikanska kommandosoldaterna i 2:a Rangerbataljonen anföll från havet.

De allierade planerarna visste att det var en sak att slå hål på Atlantvallen och en annan att vinna slaget om uppbyggnaden. Den sjunde amerikanska armékåren leddes av generalmajor Collins med smeknamnet “Lightning Joe” efter sina erfarenheter i Stilla Havet.

Längst ner på Cherbourghalvöns östra sida låg målet för den 4:e amerikanska infanteridivisionen, stranden med kodnamnet Utah. Stranden var den sista som lades till bland de fem och låg isolerat från de övriga. Uppdraget var att landstiga och så snart som möjligt etablera kontakt med de två amerikanska luftburna divisionerna.

Overlord var det övergripande kodordet för anfallet mot kontinenten och slaget om Frankrike. Operation Neptun var själva anfallsfasen den 6 juni. Under kvällen den 5 juni och natten mot den 6:e seglade världens största flotta från Storbritannien mot ankringsplatserna i Seinebukten.

82:a luftburna var en erfaren division även om de flesta fallskärmsjägarna inte varit i strid ännu. Divisionen skulle uppleva en kaotisk natt där deras transportflygplan släppte ner dem över halva Cherbourghalvön.

101:a luftburna divisionen hade vid tiden för sitt bildande ingen historia men väl ett möte med evigheten. Under natten och morgonen den 6 juni 1944 möjliggjorde divisionens fallskärmsjägare att de sjöburna trupperna vid Utahstranden inte fastnade där.

Invasionens östra flank var den brittiska 6 luftburna divisionens ansvar. Två brigader fallskärmsjägare skulle spränga fem broar och ett batteri utöver att hålla fronten mot befarade tyska pansarmotanfall.