Audio Drama av Gunnar Martin Aronsson.
--
Tid: Hösten 1982.
Plats: Los Angeles, i ett slitet mindre kyffe i ett hus på Sunset Strip.
Om man ser ut genom fönstret kan man över gatan, vid hörnet North Clark Street, betrakta rockklubben Whisky A Go Gos lockande ljusreklam. Nöjeslivet skall snart intensifieras, ty det närmar sig afton denna dag.
Anna är fortfarande hög men på väg ner.
--
Personer:
ANNA. Dottern: I början av 20-årsåldern.
MARIA. Mamman. I 50-årsåldern.
--
I rollerna:
Anna: Amanda Lund.
Maria: Eva Bäckman
--
Duration: 36:50
Hörlurar rekommenderas alltid vid genomlyssning.
Regi, Redigering: Gunnar Martin Aronsson
Produktion: Evolution X4 Drama 2025.
Alla rättigheter förbehållna.
Kontakt: [email protected]
Manuset är möjligt att beställa.
--
-Hur kommer det sig att du skrev den här pjäsen?
- Den har en ganska lång förhistoria, faktiskt flera decennier lång förhistoria. Två aktriser ville att jag skrev en pjäs för dem, och av någon anledning blev den färdiga pjäsen aldrig förverkligad. I stället låg den i en pärm och så att säga väntade på rätt tid och rum.
Och ibland är det som behövs rätt skådespelare. När de oerhörda talangerna Amanda (Lund) och Eva (Bäckman) tillkommit till ensemblen visste jag att jag kunde göra något av materialet, men jag ville också fräscha upp det. Det gjorde jag genom att reducera antalet karaktärer från tre till två och genom att betona den katolska bakgrunden.
-Just det. Den katolska tankevärlden är ju ganska främmande för vår luthersk-evangeliska tradition här i Sverige. Varför lät du karaktärerna ha en katolsk bakgrund?
- Orsaken är att det här amfibiedramat utspelar sig i Los Angeles 1982 och karaktärerna har rötterna i en italiensk-amerikansk småstadsmiljö från 1950- och 1960-tal, och det är därför naturligt med det katolska. Modern Maria är präglad av sin egen uppväxtmiljö ännu längre tillbaka, och att leva i en tankevärld präglad av Madonnan, synden och rädslan för att inte vara tillräckligt kvalificerad för att nå fram har präglat hennes liv. Nu präglar hon också sin dotter Anna genom att placera henne i en katolsk skola, driven av nunnor. Sådant var vanligt under den här perioden. Genom detta menade föräldrarna att barnen tillförsäkrades om att få ”rätt” livsattityd och en naturlig länk till den katolska släkten. Vi får inte glömma att släktrelationerna var så mycket tätare förr i tiden, i synnerhet i Förenta staterna, där de sociala skyddsnät som vi känner till från Sverige och Norden inte alls fanns. Den ”utvidgade familjen”, själva släktträdet, var ens sociala, emotionala och ofta även ekonomiska stöd och därför oerhört viktig. Jag har därför haft ambitionen att betona detta; hur den italienska katolska miljön har bundit människor samman, ”på gott och ont”.
- Tack för en längre utläggning kring det katolska. Man undrar ju också, om de här ramsorna, är det riktiga, katolska, ramsor eller har du så att säga komponerat dem?
- Jag gör ju i princip alltid research och de här katolska ramsorna skall vara korrekta, plus och minus några fraser och ord. Även om de inte skulle vara ordagrant återgivna i översättningen, bildar själva formen det viktiga: ett ritualiserat liv. Modern ber sina böner, åkallar Jungfrun, leder även bönemöten i hemmet, är vad man skulle kunna kalla en nitälskande mor. Hon är sjuklig, men ser det som en prövning från Gud och därmed också något som hon uthärdar med en känsla av utvaldhet; lidandet renar, tror hon, hennes karaktär.
- Låt oss ett ögonblick övergå till dottern Anna. Hon pratar med både en ”osynlig publik” och sin mor, som är avliden. Är detta ett slags inre dialog hos henne, eller är det hallucinatoriska intryck och föreställningar om vad modern skulle kunna säga om hon varit levande något som beror på drogerna hon tar, eller hur skall man tolka det här?
- Som så ofta vill jag pröva olika former. Så även här. För mig är ”öppningen” mot en ”osynlig publik” lika naturlig som om pjäsen i stället för Audio Drama skulle spelas på en scen. Som tidigare nämnts är alla pjäser som jag benämner som amfibiepjäser stoff som kan användas både som Audio Drama, scenteater och även i vissa fall som film.
Så snart själva överenskommelsen med publiken är klar är det bara att fortsätta, menar jag. Det är alltså inte märkligare att Anna pratar med en ”osynlig publik” än att man i en Brechtpjäs kan ha en berättare som – utanför den vanliga fiktionsramen - vänder sig direkt till publiken. Överenskommelsen etablerar relationen publik-berättelse.
Vad som är en ”realistisk” – med undertexten ”sann” - berättelse har diskuterats genom århundradena. För mig är egentligen det enda centrala att berätta om människors "inre sanningar" och relationer genom att kombinera olika berättarformer i syfte att nå de optimala uttrycken för just den aktuella berättelsen. Här fann jag det naturligt att "öppna upp" pjäsens form så att publiken kan tolka i enlighet med sina egna preferenser.
