Livet mitt är som en härlig bergodalbana, det går upp och det går ned.
Jag är inte så glad i att det går nedover med det ementionella, det gör liksom ont.
Jag är väldigt glad när det går uppåt med det ementionella, det ger liksom lycka.
Att vara ensam är för mig inte en god känsla som därför ger nedtur i det ementionella.
Vad om jag då står upp för mig själv, ja det gör ont, ja jag tål det.
Kanske jag bara inte ska döma det. Det bara är.
Efter att jag erkände för mig själv att jag är rädd för ensamheten blev det mycket lättare, lättare att hantera och lättare att komma ur tristessen.
Det är inte så djävla farligt.