Välkommen till ett extra fullspäckat och febrigt avsnitt av Kärlek & Europa, där Erik och Johan pratar om cancelling och förbjuden kärlek. Ett avsnitt som helt och fullt är ett resultat av dödsdrift. Sex och religion är ett återkommande tema. Förlåt på förhand.

Johan reflekterar över människors förmåga att dela upp sina personligheter i olika fack. Erik blir besatt av Johans byrålåde-metafor, varpå han avslöjar att naiva hippies kommer att återinföra nazismen, eventuellt av misstag.

Erik studerar den rena, heliga, kärleken genom Elizabeth Smart och Julian Assange. Johan pratar om spioner och att konspirationsteorier ofta är lite sanna.

Johan har lyssnat på Niklas Strömstedts sommarprogram och funderar på när det egentligen är bäst att vara sig själv och när det är bättre att vara någon annan. Erik förklarar hur man enligt Joan Didion får mer självrespekt genom att sätta på sig en Ica-kasse på huvudet. Amerika-jingel: Claes Hedström.

Erik serverar svarta piller innehållande sanningen om "kanske-männen". Johan försvarar autofiktionen som vägen till kunskap om livet innan internet. Även premiär för det nya stående inslaget: månadens parfym.

Johan tar tempen på dofter som metod för att attrahera en partner, bland annat med hjälp av internet, och Erik levererar en omgång Woke eller Wack™ tillsammans med 1600-talets enda svenska hipster. 

Erik försvarar kanske kanske-männen med hjälp av Strindberg och kritiserar nästan Eva Illouz. Johan tar fasta på att en miljon svenskar temporärt förlorat luktsinnet och nosar på doftens betydelse i en postmodern tid.

Johan diskuterar hypokondrins idéhistoria utifrån Hanne Kjöllers krönikor om post-covid, varefter Erik utnämner Richard Dawkins till den mest Kafka-lika Kafka-kritikern.

Erik avslutar sin trilogi om fetischer och landar på något sätt i att Voldemort och Carrie är urtyperna för den moderna människan. Johan funderar över humor och berättar kinesiska sedelärande myter för att förstå Eurovision Song Contest bättre. 

Johan tar lärdomar från vetenskaplig forskning för att se om relationer i litteratur som verkar lite smådåliga egentligen är jättebra, med både Birgitta Stenberg och Camilla Läckberg som exempel. Erik söker svar på varför alla, typ, mår så dåligt nu förtiden och klandrar 68-rörelsen.