
Sign up to save your podcasts
Or


Det goda franska köket av Simone Beck, Louise Bertholle och Julia Child. Disciplin, lydnad vid grytorna och underkastelse är de tre viktigaste ingredienserna i denna klassiker från 1961.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det finns kockar och det finns kockar. Det finns kokböcker och det finns kokböcker. Och så finns det Julia Child och hennes Det goda franska köket.
Julia Child liknar föga dagens arga tv-kockar, men det var hon som satte i gång alltsammans. Hon var inte den första att laga mat i TV, men det behövdes bara några minuter då hon lagade en omelett för att genren skulle leva upp. Och för den som verkligen vill lära sig laga klassisk mat är Det goda franska köket lika grundläggande som notsystemet för en musiker.
Därmed sagt att både författaren och boken är i en klass för sig själva.
När Julia Child öppnade köksdörren i tv, öppnade hon också dörren till en annan värld och en annan tid, bägge skrivs Europa. Som en Linné ordnade hon smakernas rike så att alla skulle kunna laga mat och förstå vad de åt. Det handlade förstås om djup kunskap men lika mycket smakens centralperspektiv. Julia Child var en Mat-Missionär. En omelett är inte bara en omelett.
Precis som i alla sagor så var de goda féerna tre: Julia Child kom från USA och såg, nästan en och 90 lång, inte ut som reklamens husmoder. Hon hade arbetat som copywriter och sedan under kriget med olika former av underrättelsetjänst.
Simone Beck och Louisette Bertholle träffade Julia Child i Frankrike dit hon åkte efter kriget eftersom hennes man hade en lägre befattning på franska ambassaden i Paris. Nu blev den sysslolösa före detta underrättelsebyråkraten kock.
Hennes franska väninnor visade riktningen och hon lärde sig snabbt. En station var Cordon Bleus berömda köksskola.
Det där var inte Julia Child, det var myten om Julia Child. För hon har förstås porträtterats många gånger, här av Meryl Streep.
Det goda franska köket har jag haft länge, den där hemma är alldeles kladdig så nu har jag skaffat en ny. Speciellt sid 347 återvänder jag till. Lammstek penslad i en slags smet med senap, olivolja som huvudingredienser.
Det jag gillar med Det goda franska köket är den passionerade kyligheten. Inget inbjudande tjatter om läsarens personliga smak, inget utrymme för subjektivitet. Det är inte mer improvisation när man tillagar en lammstek än när man monterar en kulspruta.
Matlagning är först vetenskap, sedan hantverk, sedan – möjligen, om begåvningen finns där – konst. Men först vetenskap. På engelska heter boken Mastering the Art of French Cooking. Bemästra är nyckelordet. När Det goda franska köket var färdig så refuserades den av ett förlag med motiveringen av att den var mer en uppslagsbok än en kokbok.
Titeln speglar nog Childs ansträngningar att ta sig från salongen till köket, men uppslagsverk är då inte boken. Nej, snarare då en motsvarighet till Shakespeares samlade verk. Här finns allt.
Ljud Boeuf Bourgignon
Numera är det vanligt med kokboksförfattare som så där lite i förbifarten förandligar maten, gör kulturella kopplingar de näppeligen behärskar. Julia Child sysslar inte med sådant. Hon förmedlar en samlad kunskap från generationer av kockar, en kunskap som är en lika självklar del av fransk kultur som Descartes eller Sartres böcker.
Som amerikan fick hon erövra detta enorma kulturarv, som tv-kock måste hon i sin tur erövra publiken. Hon gör det trygg i förvissningen att mat är viktigt.
Naturligtvis var hon en rätt bisarr figur i dåtidens tv. 2009 gjordes ett försök att skildra henne på film i Julie och Julia om en ung matintresserad kvinna som bestämmer sig för att laga sig igenom Julias recept. Julia spelas av Merryl Streep.
Här ett par klipp. Först Merryl Streep, sedan den verkliga Julia.
Det är förstås något övermänskligt med Julia Child, hon var liksom i Cinemascope format redan från början. Därför är hon omöjlig att förkroppsliga.
I kokboken avslutar de tre författarna sitt förord med att likt en idrottstränare be läsaren öva sina händer och fingrar ”de är underbara instrument” förklarar de.
Det är kombinationen av disciplin och dold sensualism som fascinerar. All denna träning för att framkalla njutning.
Och det är förstås värt att tänka på när jag är lite stressad inför helgernas måltider. Matlagning ska ju vara roligt, inget arbete. Fast skulle Julia ha sett det så? Nej, hon gjorde nog ingen skillnad mellan arbete och njutning.
Det märks i henens fulsnygga kök, numera utställt på museum. Också jag har två spisar, professionell fläkt. Diskbänk som man kan skära direkt på osv. Men för Julia Child var köket en scen. Eller kanske ett slagfält. Eller en plats för riter. Det är något oåtkomligt med hennes sätt att luta sig fram mot tittaren. Något med den där totala övertygelsen om att slaget vid kastrullerna kan vinnas men att det handlar om något annat än mat.
Suck
Undrar om jag kan ändra lammreceptet och ta mer ingerfära. Nej, då kommer Julia och spökar i natt. OK, så är efterrätten kvar. Det gäller att skärpa sig. Man måste förstå att det som är skrivet som ett matrecept egentligen är ett recept för hur livet ska levas. Kan man inte erbjuda gästerna evig kärlek och lycka bör de åtminstone få chokladmousse.
Faen också, den blir inte bra! Det är bara att börja om!
Mikael Timm
[email protected]
Per Feltzin och Karsten Thurfjell om Aymeric Picauds resehandbok från 1130-talet för pilgrimer till Santiago de Compostela.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Nyligen kom Picauds bok Codex Calixtinus ut på svenska med översättning, inledning och kommentar av Michael Nordberg. Vi citerar ur den och funderar vilka illasinnade rövare som ligger på lur vid bäckar, större vattendrag och härbärgen.
Missa inte Pilgrimspodden med Per Feltzin och Karsten Thurfjell
Per Feltzin, Sveriges Radio
[email protected]
Karsten Thurfjell, Sveriges Radio
[email protected]
Filmen "Daughters of the dust" utspelas 1902 på en ö utanför Georgias kust och handlar om familjen Peazant. Vi träffar både levande och döda släktingar en söndag på stranden i denna afroamerikanska klassiker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Julie Dashs "Daughters of the dust" är den första film gjord av en afroamerikansk kvinna, som fått biodistribution över hela USA. Det är fortfarande hennes enda långfilm men detta visionära, bildsköna drama har klassikerstatus i filmhistorien och ingår i det amerikanska filmarvet. 2004 kvalade filmen in i den nationella filmskatt som utgörs av "National film registry".
"Daughters of the dust" som av Helena Lindblad i Dagens Nyheter beskrevs som "en subtropisk kostymfilm", tog närmare 15 år att göra. Filmen är ett mytologiskt drömspel som handlar om hur slaveriet satt spår i människornas själar, men utan att visa en enda piska eller ett enda bomullsfält i bild. De enda visuella tecken från slaveriets tid vi ser i filmen, är familjens indigofläckade händer. De närmast tatuerade blålila spåren efter att ha slitit på indigoplantagen.
Det är kvinnorna som står i centrum och den som för ordet är ett ofött barn som befinner sig i historiens mellanrum av mormödrar, mödrar och deras barn. Alla är klädda i edwardianska vita klänningar och de vandrar, och dansar och för samtal längs de vita palmkantade ständerna - om familjehistorien och de olika öden som drabbat familjemedlemmarna under slaveriet och efter befrielsen. Nu vill den yngre generationen lämna ön och gå vidare.
När Beyoncés visuella album Lemonade kom 2016 i anslutning till hennes album med samma namn, var det många som såg influencerna från Julie Dash film. Något som gav filmen något av en pånyttfödelse. Samma år digitaliserades och restaurerades den också till ursprunglig filmkvalitet och med korrekt färgåtergivning och tillgängliggjordes på Netflix.
Nina Asarnoj
[email protected]
1931 gavs romanen ”The Good Earth” ut i USA. Den var skriven av Pearl Buck och vann genast publikens och kritikernas gillande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
"The Good Earth" belönades med Pulitzerpriset och det gjordes film i Hollywood.
Även i Sverige uppmärksammades romanen och några år senare tilldelades författaren det finaste priset av dem alla: Nobelpriset i litteratur.
Vem var Pearl Buck? Och är boken "Den goda jorden" en klassiker? Det tycker i alla fall Elin Claeson.
Detta är en repris från 2009,
Den hålmönstrade betongen var avskydd av arkitekter och allmänhet. Nu finns den bara kvar på Åhléns i Farsta Centrum. Och en titt på parkeringshuset Parkaden med arkitekturhistorikern Martin Rörby.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
De hålmönstrade betongfasaderna ritades av arkitekten Bengt Edlund för arkitektfirman Backström & Reinius. Idén föddes vid projekteringen av det moderna Farsta centrum som skulle invigas 1960 men då ett likadant Tempovaruhus uppfördes i Uppsala blev allmänheten upprörd och även delar arkitektkåren förfasades. Det stred mot de mer strama modernistiska idealen.
Och slutligen delades betongbitar ut till de som ville ha.
Det blev bara tre Tempovaruhus i tårtpapper. Farsta Centrum, Uppsala och så Borås. Vad hände med dem? Det i Borås har rivits för längesen och på en blogg på nätet står att betongen numera ligger i skogskanten utanför stan och vittrar.
När fastighetsägaren skulle byta den slitna betongen mot en glasfasad på Åhléns i Uppsala 2015 hade tårtpappret fått en stor fanclub. Många ansåg fasaden värd att bevara och slutligen delades betongbitar ut till de som ville ha.
Vill man se tårtpappersfasaden på riktigt får man bege sig till Farsta Centrum där den bevarats, även om den är skymd på torgsidan av en kurvig träfasad efter en totalrenovering på 90-talet.
Kvar i Stockholms City kan man på Regeringsgatan ta sig en titt på parkeringshuset Parkaden. Det är lätt att associera till tårtpapper men här finns inget bakom betongen. Parkaden har också levt farligt men ska nu bli en del av det nya samlade NK med gym, 3500 kvm butiksyta och en swimmingpool och juicebar på taket.
Ett program av Katarina Wikars med arkitekturhistorikern Martin Rörby.
1981 hade tv-serien Brideshead revisited, baserad på Evelyn Waughs roman En förlorad värld, premiär. Den blev omedelbart älskad och har förblivit så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det finns en särskild kärlek hos många till tv-serien "En förlorad värld". Sedan den visades för första gången 1981 har den behållit sin position som en av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts.
Regissören Charles Sturridge fick också sitt stora genombrott med tv-serien och det finns en rätt speciell historia bakom att det blev just han, en ung oprövad regissören, som regisserade den.
Ett program av Anneli Dufva.
Den georgiske målaren Niko Pirosmani upptäcktes av det ryska konstavantgardet på 1910-talet men fick aldrig själv uppleva det stora internationella genombrottet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Idag hänger hans målningar på stora konstmuseer runt om i forna Sovjetunionen och visas på utställningar världen över.
Fredrik Wadström tittar närmare på Pirosmanis målning ”Druvskördefesten” och berättar historien om hur en av konsthistoriens verkliga särlingar blev nationalklenod i hemlandet.
Ett program av Fredrik Wadström.
I George Stevens ”En plats i solen” (1951) möttes filmstjärnorna, Montgomery Clift och Elizabeth Taylor och Shelley Winters. Resultatet? ”Som en Äta sova dö à la Hollywood”, menar Mårten Blomkvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I inledningen står Montgomery Clift och liftar. Kanske hör ni bilarna blåsa förbi under musiken.
Det är Hollywoodpampig musik. Franz Waxman vann Oscar för den. Det är musik som ska förföra - samtidigt, nog hörs det att det kommer att gå illa?
Lyssna på Mårten Blomkvists klassiker om "En plats i solen" av George Stevens (1904-1975) – en av de stora amerikanska regissörerna som gjorde komedi och äventyrsfilm och dansfilm med Fred Astaire, alltid lika elegant.
Med några av sin tids största filmstjärnor, Montgomery Clift och Elizabeth Taylor och Shelley Winters, gjorde han med samma stil och klass en tragedi som är ett av filmhistoriens skarpaste klassdramer.
Den vann sex Oscar, varav en till Stevens.
From the publisher's feed