På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.

Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: "om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser" (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.

I alla tider av oro har människor lockats att tro att sista tiden är inne. År 536 e.Kr. har av historiker betraktats som "mänsklighetens värsta år" av en rad olika orsaker, inklusive vulkanutbrott och pest. Även då trodde man att apokalypsen var här, och heretiska teologer försökte argumentera för det. Då trädde den ortodoxe biskopen Andreas av Caesarea fram och förkunnade: "Sista tiden är inte inne. Men sista tiden är samtidigt snart inne för var och en av oss, då ingen av oss vet när vi ska dö. Jesus förblir Herre över sin skapelse, även apokalypsen. Lev på ett sådant sätt att du är redo att möta honom vid din egen hädanfärd."

Den förlorade sonens söndag ger oss evangeliet i kortformat (Luk 15:11-32). Sonen är människan på jakt efter mening och frid utanför Gud Faderns hus. Men den mening hon tycker sig finna i världen är falsk, och sviker när det verkligen gäller. Dock kan den förlorade människan åter minnas sitt hemland hos Gud och återvända dit. När hon då kommer till Faderns hus, som är Kyrkan, blir hon mottagen, omfamnad och upprättad som det Guds barn hon är.

Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.

Vi firar Kristi frambärandet i templet, också känt som Herrens möte (Luk 2:22-40). I denna predikan förklarar fader Mikael dess historiska innebörd; dess typologiska betydelse; hur den aktualiseras för oss under liturgin; samt personligen i vårt hjärta. Genom dessa fyra lager aktualiseras högtiden för oss idag.

Denna lördags evangelieläsning (Joh 10:9-16) handlar om Jesus som är den gode Herden. I texten säger Jesus att han har kommit för att "ge liv, ja, liv i överflöd." Det är ju underbart, men ibland upplever vi inte vår kristna tro riktigt på det sättet. Det kan tyckas handla mer om plikt, osäkerhet, prestationsångest och rent utav yta! Då har något gått fel. Då har vår blick lämnat den gode Herden och hamnat på oss själva. Men Kristus hjälper oss se på honom igen, i hans Kyrka.

Av de tio spetälska som blir botade av Kristus (Luk 17:12-19) är det bara en som vänder tillbaka och tackar och prisar Gud för hans välsignelse och gåva. Vad kan det lära oss om tacksamhet, och vad lär helige Isak Syriern om den välsignelsens kedja som är tacksamhetens följd? Fader Mikael predikar om detta.

”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt 4:12-17). Vad är himmelriket och Guds rike egentligen? Och varför går det alltid åt skogen när människor försöker skapa ett jordiskt himmelrike utan Gud? Om detta predikar fader Mikael denna söndag.

Omvändelse är början av det kristna livet, den är mitten av det kristna livet, och den är slutet av det kristna livet. Omvändelsen är vår resekamrat genom hela vårt kristna liv, fram till dess vi vilar i vår kista. Det är inte alls något dystert resesällskap. Tvärtom, den som bekantar sig med omvändelsen märker snart att den är ett sanningsvittne, en säker vägvisare, en god och trogen vän som tar fram det bästa ur dig.