Musikmagasinet

I tredje programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi librettisten, dramatikern och författaren Kerstin Perski, tonsättaren och professorn Karin Rehnqvist och kompositören Gunnar Edander.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vad skiljer musikdrama från taldrama? Varför skall det sjungas?

-Opera är för mig framför allt drama, dramatik. Dramat måste vara så känslomässigt laddat att personerna måste brista ut i sång, förklarar Kerstin Perski, som ofta inspireras av myter när hon gestaltar operakaraktärer.

Dagisfröken Lollo fick drag av Jeanne d’Arc och gisslantagaren Lyckos fick drag av ensamvargen i operan Vargen kommer, med musik av Hans Gefors. Operan hade premiär på Malmö Musikteater 1997.

Kerstin Perskis senaste libretto till en opera har arbetsnamnet The emperor of Qin. Hon skriver det på engelska och musiken komponerar den japansk-amerikanska tonsättaren Moto Osada. The emperor of Qin har beställts av Vadstenaakademien och kommer att uruppföras sommaren 2015.

-En dramatisk karaktär är ofta en som bär på motsättningar, har en inre konflikt som blir betydelsefull i handlingen, påverkar handlingen och påverkas av handlingen så att nya sidor kan träda fram, säger Kerstin Perski, som just nu skriver libretto till Göteborgsoperan. Alfreds Hitchcocks film Notorious ska bli opera med Hans Gefors som tonsättare.

-Mans- och kvinnorollerna i filmen är gammaldags och jag måste hitta ett språk för att göra Gary Grants roll, som den tyste och mystiske mannen, till en som vi idag kan förstå. Även Ingrid Bergmans karaktär behöver byggas ut. Varför blir hon kär i den här mannen på en sekund, skrattar Kerstin Perski.

Kerstin Perski blev förälskad i tonsättaren Karin Rehnqvists speciella klangvärldar, vilka är inspirerade av folkmusik. Tillsammans skapade de barnoperan Sötskolan, en rysare för barn, och orkestersagan När jorden sjunger för skådespelerska och orkester.

Vi besöker tonsättaren Karin Rehnqvist hemma i arbetsrummet i Stockholm där hon just nu komponerar partitur till en helaftonsopera på Kungliga Operan i Stockholm med planerad urpremiär 2014. Operan blir i två akter med fem sångsolister, kör och orkester. Arbetsnamnet är Strandad och librettot skriver Kerstin Perski. De har ett nära samarbete och läser och lyssnar på varandras alster efter hand.

-Det är alltid en större frihet att jobba med en textförfattare eller librettist som lever. Då kan vi ju prata med varandra. Kerstin Perski skriver otroligt bra! Hon har en stark känsla för vad som krävs för musiken, säger Karin Rehnqvist.

Vad är det för skillnad på att skriva konsertmusik och operamusik?

-Att skriva operamusik är ett oändligt arbete, men väldigt roligt! Jag är pedant och skriver ut alla detaljer, till exempel exakt hur artikulationen skall vara eller exakt hur långt och HUR ett crenscendo skall utföras. Formmässigt är konsten att skriva konsertmusik något helt annat. Då får musiken sträcka ut sig och klinga till slut, men i opera kan det bli drastiskt med härliga och snabba kast mellan olika känslor. Det måste dock bli rätt känsla för den person som sjunger just då. Annars blir det platt.

Är det librettot som styr?

-Nja, dramat styr musiken. Musiken måste lämna plats till rummet, ljussättningen och karaktärernas agerande. Men det är intrikat. Känslorna måste höras i musiken och ibland kan personen uttrycka en känsla medan musiken visar något annat. Då vinner musiken över ordet.

Den 8 juni 2013 kl 11.00 uppförs En Mycket Stor Konsert tonsatt av Karin Rehnqvist. Musik för världens största musikinstrument nämligen Gotlands alla kyrkklockor. Sveriges Radio direktsänder över Sverige, kanske över Europa, och dessutom via Internet till hela världen.

Kompositören Gunnar Edander skrev musik till dikter av den 1977 avlidna poeten Sonja Åkesson.

-Jag skrev musik till alla sånger på skivan ”Sånger om kvinnor” som gavs ut 1971, då jag var huskompositör hos Susanne Osten och Margareta Garpe på olika Stockholmsteatrar. Många har sagt att det var konstigt att en man skrev all musik till flera kvinnoskivor. Då fanns det inte många kvinnor som skrev musik. Killar både skrev och spelade. Men det har hänt mycket sedan dess. Idag finns det en massa tjejer som skriver och spelar. Det har skett en revolution, berättar Gunnar Edander på Skype från Kalifornien där han är på turné med föreställningen Djävla karl!!! om Strindberg med text av Agneta Elers-Jarleman och 9 sånger ur Gunnar Edanders sångbok 63 Strindbergsånger.

I andra programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, den operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom.

Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan ”Du får inte gå” tonsatt av Ylva X Arkvik.

- Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet.

-Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera.

Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CD’n Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten.

- Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius.

Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet.

- Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer.

I första programmet i den nya serien "Musiken har ordet" hör vi Mozarts g-mollsymfoni med nyskriven text av den amerikanske rockpoeten Neill Furio.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

-In the beginning is the word! Hela tiden. Ibland känner jag mig mer som ordmänniska än som musikmänniska. Så musiken har definitivt ordet, erkänner Paula af Malmborg Ward.

Hon har använt dikter ur Bob Hanssons diktsamling Heja världen och fascineras av auran kring ord som Klarspråkssaknad, Mjuksandssångare och Människogrönska.

-Jag har fragmentiserat Bob Hansson. Satt in honom i min musikaliska kontext. Han är väldigt formsäker men formen styr inte utan dikterna har en hög halt av innehåll. Han använder vackra ord, där både ljus och mörker ingår. Bob är en sann filantrop som tror på människan och jag valde hans dikter för att förmedla ett framtidshopp, förklarar Paula af Malmborg Ward.

-Det var väldigt rörande när jag fick lyssa på det Paula berättar om vad som händer i henne av ordet Klarspråkssaknad och jag blev upprymd av att höra en intelligent människa som verkligen har grunnat på detta lilla ord. Det är jättenajs!, tycker Bob Hansson

Bob Hansson hör inte sin text riktigt när kören sjunger, men uplever det storslagna ändå.

- Det är väl därför det är skillnad på en kör och en nyhetsuppläsare. Ha ha ha, skrattar Bob Hansson. Jag tycker det lyriska ordet passar väldigt bra till musik. Det lyriska ordet är inte logiskt som annat språk: ”Kan du räcka mig mjölken? Ja, det kan jag!” Det lyriska språket är bara skenbart ett språk, förklarar Bob Hansson.

Bob Hansson har arbetat med många musiker och kompositörer, men där han själv reciterat orden. Mest med Institutet för höghastighetskonst och Kenneth Cosimo. Bob Hansson kommer från arbetarklassen, är son till en kallskänka och går aldrig på konserthus för att lyssna på musik.

-Jag inser nu att både jag och mamma har gjort varsin klassresa. Jag genom sina framgångar som diktare och författare och mamma genom att ha abonnemang i Helsingborgs Konserthus, där mina dikter uppfördes till Paula af Malmborgs musik när Helsingborgs Symfoniorkester firade 100-årsjubileum i februari 2012, berättar Bob Hansson.

Paula af Malmborg Wards hemsida:

http://www.upward.se

Om Paula af Malmborg Ward hos STIM:

http://www.stim.se/sv/PRESS/Intervjuer/Balansakt-med-humor-och-tajming/

Bob Hanssons hemsida:

http://www.bobhansson.se/Bob_Hansson/Bob_Hansson.html

Bob Hanssons blogg:

http://blogg.passagen.se/bobhansson/

Bob Hansson, Myspace:

http://www.myspace.com/bobhansson

Bob Hanssons musik

http://www.highspeedart.com/music/bob-svensk-musik.html

I femte och sista programmet möter vi en spjuspets, Victoria Bond, och en gränsgångare, Alex Shapiro.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Victoria Bond föddes i Los Angeles och växte upp i New York och i Hollywood i en gediget kulturell familj. Modern var konsertpianist och studerade för bland annat Bela Bartók. Hennes far var sångare och läkare. Victoria Bond prövade på teater, målning och skulptur, men valde musiken och började studera komposition.

Victoria Bond funderade på att bli dirigent. Hon mötte dirigenten Leonard Slatkin, äldre bror till en av henne klasskamrater, och fick goda råd av honom.

Av hundratals sökande till dirigentlinjen vid Juilliard School of Music var Victoria Bond en av de sju som kom in och hon blev första kvinna någonsin som där tog examen i dirigering vid slutet av 1970-talet. När Victoria Bond började fanns det endast två andra kvinnor i USA som dirigerade orkestrar: Sarah Caldwell hos Boston operakompani och Eve Queler som hade startat sin egen operaorkester, The Opera Orchestra of New York.

Under dirigentutbildningarna hade Victoria Bond lärare som Herbert von Karajan och Pierre Boulez. Mest betydde de två svenska dirigenterna Sixten Ehrling och Herbert Blomstedt.

Efter en dirigentkarriär i USA, Kina, Brasilien och på Irland, ägnar Victoria Bond nu mest kraft åt att komponera. Just nu skriver hon en opera om pianisten och tonsättaren Clara Schumann.

Victoria Bonds opera Mrs President har premiär i oktober 2012, endast en månad innan nästa presidentval i USA, det 57e, då Barack Obama skall försöka bli omvald. Mrs President handlar om den första kvinnliga presidentkandidaten i USA, Victoria Woodhull, som även var första kvinna i USA’s aktiebörs och den första kvinna i USA som ägde en tidning. Woodhull ställde upp i presidentvalet 1872. Som vice presidentkandidat valde hon den afroamerikanske författaren och talaren Frederick Douglass, som hade flytt från sin slavägare vid 43 års ålder. Han stödde suffragetternas kvinnokamp och abolitionisternas kamp mot slaveriet. Deras parti hette Equal Rights Party, men kallades också People's Party, the Cosmo-Political Party och the National Radical Reformers.

Men Victoria Woodhull motarbetades starkt: Hon kallades Mrs Satan. Regeringen vägrade trycka hennes namn på röstsedlarna. Man ansåg att hon var ett år för ung. (Hon var 34.) Hon var kvinna. Hon sattes i fängelse. Först i augusti 1920 fick kvinnor rösträtt i USA.

Ur librettot av Hillary Bell: ”Vi betalar skatt, vi lyder samma lagar, vi föder nya medborgare och vi lämnar bort dem till krig. Ändå är vi fattiga, maktlösa, mäns egendom. Var inte rädd, jag vill inte anarki, jag vill jämlikhet. Victoria for President!”

Victoria Bonds hemsida:

http://www.victoriabond.com/

Mrs President’s hemsida:

http://www.MrsPresidentTheOpera.com/

Tonsättaren och filmmusikkomponisten Alex Shapiro växte upp på Manhattan på 1970-talet, och pendlar nu mellan intensiva New York och rofyllda San Juan Island, i nordvästra USA.

Som tonåring rörde Alex Shapiro sig fritt i New Yorks mångfaldiga musikliv: punk, opera, jazz, klassiskt och nutida. Hon studerade bl a vid Manhattan School of Music. Senare fick hon ett lågbudgetjobb som filmmusikkompositör i Los Angeles och arbetade där i 15 år med att skriva musik till film och TV. Alex Shapiro var dock olycklig och saknade konsertlivet, då de båda musikvärldarna fungerade helt åtskiljda. Men när hon skrivit kammarmusik för en orkester på tio personer till ännu en lågbudgetfilm förstod hon hur mycket hon saknat att tonsätta konsertmusik. Hon bestämde sig för att byta karriär.

-De kommersiella åren har stärkt min känsla för rytm och groove. Även min formkänsla och musikens rörelse har påverkats, fast numera använder jag andra harmonier, förklarar Alex Shapiro. Efter att ha varit van att spela på biopublikens känslor använder jag numera de emotionella verktygen friare i min konsertmusik. Människorna i de olika lyssnargrupperna är ju inte så olika varandra.

Universiteten i USA söker ständigt ny repertoar till sina musikgrupper. Ofta är det orkestrar och ensembler vid olika universitet som beställer musik av Alex Shapiro.

Att vara kvinna inom musikvärlden har aldrig medfört några problem för Alex Shapiro, som tackar alla tonsättande förmödrar för det. Hon är dock medveten om att diskriminering pågår.

-Det är bäst att försöka hålla tyst om sådant, säger hon. Det skapar bara dåliga vibrationer och stöter bort människor. Vad du kan göra är att visa upp dina bästa verk och till unga tonsättare säger jag: Det finns inget glastak, himlen är gränsen!

Alex Shapiro har ett radikalt förslag till föreningen Kvast, Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, som arbetar för att symfoniorkestrarna i Sveriges skall välja fler verk av kvinnor.

-Jag tror inte det hjälper så värst mycket att prata med dem som administrerar orkestrarna. Vi glömmer så lätt att den nutida musikvärlden är liten och att de som finns utanför den behöver utbildas och informeras om hur läget är. Jag föreslår därför att ni söker upp skattebetalande kvinnor i Sverige: advokater, plåtslagare och andra, och ber dem reagera på att deras skattepengar mest går till manliga tonsättares verk. Jag tror att skattebetalarnas ord väger tyngre än tonsättarnas, säger Alex Shapiro.

Alex Shapiro’s hemsida:

http://www.alexshapiro.org/

I fjärde programmet möter vi två två pionjärer inom den nutida konstmusiken, två tonsättare med judiska anor från Ryssland: Faye-Ellen Silverman, infödd Manhattanbo, och Shulamit Ran, som pendlar mellan Israel och USA. De båda tonsättarna studerade faktiskt under en period samtidigt på Mannes College of Music på Manhattan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Faye-Ellen Silvermans morfar kom från Ryssland till New York vid 1900-talets början. Strax efter ryska revolutionen anlände hennes far till Manhattan.

Faye-Ellen började på Dalcroze School of Music i New York när hon var 4 år. Mamman skrev ner orden till Faye-Ellens egna kompositioner när hon var alltför liten för att stava men redan kunde skriva noter. När hon var 13 år var hon en av fem vinnare i en kompositörstävling där den berömda brittiska dirigenten Leopold Stokowski satt i juryn. Det ledde till konsert i Carnegie Hall och uppmärksamhet i radio, TV och tidningar. Det var då Faye-Ellen bestämde sig för att kalla sig tonsättare.

-Jag var kanske dum, men innan hade jag haft skyddslappar och trott att alla komponerade musik, skrattar Faye-Ellen Silverman.

1962 hindrades hon från studier i musik vid Columbiauniversitetet. Orsak: hon var kvinna. Faye-Ellen Silverman tog sin master i musikkomposition på Harvarduniversitetet. På kompositionsavdelningen skrev en av de anställda offentligt att ”Det finns ett och annat som kvinnor inte bör göra, nämligen skyffla kol och komponera musik”. Senare fick hon tillträde till Columbia för sin doktorsgrad i musikalisk komposition.

1982 representerade Faye-Ellen Silvermans stycke Oboe-sthenics USA vid Rostrum, vilken är den globala tävlingen för tonsättare.

I den välrenommerade musikhistorien ”Schirmer history of music”, som gavs ut 1982, skrev Faye-Ellen Silverman kapitlet om 1900-talets musik och förhindrade att alla kvinnor uteslöts ur manuset till boken.

På hennes CD Manhattan Stories finns stycket Protected Sleep, som är en fantasi över melodin i den sefardiska vaggsången Durme Durme. Stycket Left Behind komponerade Faye-Ellen Silverman till hornspelaren Ann Ellsworth, vars make inkallats till Irak.

På CD’n Transatlantic Tales samarbetar Faye-Ellen Silverman med den danska gitarrkvartetten Corona och dess ledare Volkmar Zimmerman.

Fay-Ellen Silvermans hemsida: http://www.fayeellensilverman.com/

Tonsättaren Shulamit Ran växte upp i Tel Aviv och började tidigt spela piano och skriva musik. När hon var sju år blev några av hennes sånger antagna till ett barnprogram i Israelisk radio.

-Det var en underbar känsla och det var då jag bestämde mig för att bli tonsättare, berättar Shulamit Ran.

Som 14-åring flyttade hon till New York för att studera musik på Mannes College of Music. Detta var avgörande för hennes fortsatta möjligheter att komponera och få sina stycken framförda.

1990 valde dirigenten Daniel Barenboim Shulamit Ran till Composer-In-Residence hos Chicagosymfonikerna. Där arbetade hon under sju säsonger.

Shulamit Ran är professor vid University of Chicago och hedersdoktor vid fem andra institutioner. Hon är invald både i American Academy of Arts and Letters och American Academy of Arts and Sciences. Som andra kvinna någonsin fick hon 1991 Pulitzerpriset för sin Symfoni som skandalöst nog aldrig spelats in. Prisjuryn skrev så här: ” Shulamit Rans musikalisk fantasi och konstnärliga uppfinningsrikedom har en överlägsen kvalitet”. Om hennes musik har det också skrivits att den är tonsatt med ”samma känsla för mänskligheten som Mozarts mest djupsinniga operarior och Mahlers sökande symfonier”.

Flera av Shulamit Rans stycken har kryddats av mellanösterns speciella tonskalor. Även Shulamit Rans enda opera Between Two Worlds The Dybbuk, från 1997, drabbades av ödet att inte bli inspelad.

- Men om jag skulle tänka på detta hela tiden så skulle jag bli väldigt olycklig. Så jag gör det alla tonsättare måste göra, tänka framåt och fortsätta komponera! Men jag hoppas förstås att min Symfoni kommer att spelas igen någon gång i framtiden, säger Shulamit Ran.

När hon komponerade de fyra första tonerna i sin Violinkonsert från 2003 tänkte hon på sin mor, som ”hade ett stort djup och en stor känslighet – och dessutom visdom och intuition”. Varje kväll sjöng modern Brahms Vaggsång Guten Abend, guten nacht vid sängkanten. Därför avslutas Violinkonserten med att fiolen spelar denna melodi högt upp i registret.

Shulamit Rans hemsida: http://www.presser.com/Composers/info.cfm?Name=SHULAMITRAN

I tredje programmet möter vi två New Yorkbaserade musiker. Elviolasten och tonsättaren Martha Mooke har bland annat spelat på Broadway, medan tonsättaren och pianisten Elodie Lautens operor sätts upp off-Broadway och off-Metropolitanoperan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag möter Martha Mooke I en vacker våning på övre västra Manhattan. Hon spelar med New York's ledande ensembler och har inga problem med att gå mellan notbundna och improviserande uppdrag. Just denna vecka varvar hon fyrsträngat violaspel, i stycken av Tjajkovskij och Bruckner, i en symfoniorkester i New Jersey, med att i studio, med femsträngad elviola, spela in altfiolstycken som tonsatts för henne. Och så har hon precis avslutat komponerandet av sin tredje String Quartet.

En klassisk altfiol har fyra strängar, men Martha Mooke äger ett flertal femsträngade instrument. Hon processor ljudet I dator och med allehanda pedaler Den elektrifierade altfiolen kan låta som ett keyboard, en synth, en gitarr eller som en saxofon!

Så här skriver Village Voice: ”Med sitt kritvita hår, och den blå femsträngade altfiolen, är Martha Mooke en frapperande uppenbarelse med ett bredare register än många improvisatörer kan skryta med.”

Martha Mooke, som är en av stammusikerna i Carnegie Hall, har bl a jobbat med Luciano Berio, Cathy Berberian, David Bowie, David Byrne, Lou Reed, Kronoskvartetten och Rufus Wainwright. Årligen spelar Martha Mooke vid stödkonserten för Tibet House tillsammans med Philip Glass och Patti Smith.

-Två turnéer med Barbara Streisand var drömturnéer av första klass! Barbara vet exakt hur hon vill ha det musikaliskt och vi musiker blev behandlade exemplariskt. Det var fantastiskt att varje kväll stå en meter från Barbara Streisand när hon gör sin stora entré och publiken jublar. Du hör inget, du vibrerar – inte bara ditt instrument, utan även din kropp vibrerar, berättar Martha Mooke.

Martha Mooke’s nästa CD heter Hebra d'luz, Ljustråd, efter stycket med samma namn som tonsättaren Tania León skrivit till henne.

http://www.marthamooke.com/

Tonsättaren och pianisten Elodie Lauten föddes i Paris men flyttade till New York tidigt 1970-tal. Hennes pianostycke Variations On The Orange Cycle inkluderades i Chamber Music America’s lista över nittonhundratalets 100 bästa musikstycken. Och Sequenza 21, som är en av de tre främsta internettidningarna för nutida konstmusik, listade Elodie Lauten som en av de mest inflytesrika tonsättarna av postminimalismen under de senaste 30 åren. Elodie Lauten har skrivit fem operor, stycken för piano, för elektronik och för orkester. Hon finns med på 30 CD-skivor, utgivna av 15 stora och små bolag.

I New York upplever Elodie Lauten en frihet hon aldrig känt i Paris. Här kan hennes excentricitet blomma bland andra människor som är udda och kommer från olika länder. Elodie Lauten startar tjejrockband, lever en tid på Chelsea Hotel med sin pojkvän och bor tillsammans med den öppet homosexuelle poeten Allen Ginsberg. Några av hans dikter utgör librettot till hennes opera Waking in New York.

Elodie Lauten skapar det lyraliknande 21-strängade instrumentet Trine och använder det i Preludiet till sin opera Death of Don Juan. Operan hade premiär i maj 2011 på Manhattan’s Theater For The New City, i East Village.

- Don Juan-typen, förföraren, är en karaktär från en förfluten tid då kvinnor endast hade tre val: hustru till en man, nunna eller prostituerad. Idag, efter 1960- och 70-talens sexuella frigörelser och kvinorörelsens landvinningar, är en sådan Don Juan-karaktär inte trovärdig, säger Elodie Lauten, som i operan ger Don Juan möjlighet att uppleva äkta kärlek.

Elodie Lautens far föddes som Raphael Shecroun i Algeriet. Han tar namnet Errol Parker och blir jazzmusiker och kompositör och skriver bitonal, komplex musik. 18 år gammal lämnar han Algeriet och flyttar till Paris där han bl a spelar med gitarristen Django Reinhardt. 1968 flyttar Errol Parker till New York och är så stolt över sina afrikanska rötter att han byter ut virveltrumman mot congas i trumsetet. 1971 startar han sin egen label, Sahara Records.

Elodie Lauten är konstnärlig ledare för den ideella organisationen Lower East Side Perfroming Arts.

http://www.elodielauten.net/

I andra programmet möter vi tonsättaren och virtuosa flöjtspelaren Jennifer Higdon som först började komponera vid 21 års ålder, efter att mest ha lyssnat på rock, country, och bluegrass. Nu är Jennifer Higdon en av USA’s flitigast spelade tonsättare och fick 2010 det finaste pris man kan få inom konstmusiken i USA, Pulitzerpriset, för sin Violin Concerto. Samma år vann Jennifer Higdons Slagverkskonsert en Grammy. Hennes musik finns inspelad på över 60 CD-skivor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hon skriver musik för musikerna och för lyssnarna och tror stenhårt på att hon kan skriva kvalitetsmusik och samtidigt kommunicera med många människor.

Om Jennifer Higdon har det skrivits att hon i sin musik hellre använder klangfärger och melodier än teman. Hon håller med:

-Mitt klangfärgstänkade kommer ur mina kompositionsstudier hos tonsättaren George Crumb.

George Crumb själv listar hennes musikaliska fingeravtryck så här: ”rytmisk vitalitet, spännande färgsättning och känslighet för nyanser och klang”.

Det var den världskända violonisten Hilary Hahn som beställde Violinkonserten. Pulitzerprisjuryn skrev: Jennifer Higdons Violinkonsert är ett ”djupt engagerande verk som kombinerar flödande lyrism med bländande virtuositet”. Hilary Hahn drog åt tumskruvarna och hetsade Higdon att göra verket svårare och svårare.

Pulitzerpriset förändrade Jennifer Higdons liv över en natt. Redan första dagen fick hon, som har eget notförlag, 200 nya beställningar. Jennifer Higdon hade dock inte tid för dem alla och slussade helt sonika beställarna vidare till andra tonsättarvänner.

Jennifer Higdons notförlag heter Lawdon Press och förläggare är Cheryl Lawson, Jennifer Higdons hustru. De möttes i gymnasiet för 31 år sen, och de lever helt öppet för att kunna vara stöd och förebilder för unga lesbiska kvinnor.

Många av Higdons stycken kräver att musikerna använder utökade tekniker på sina instrument, som överblåsning, omvänd fingersättning eller instrumentbyte. Stycket On A Wire skrev hon för gruppen Eight Blackbird och symfoniorkester. Eight Blackbird inleder stycket med att spela inuti en flygel med fiskelinor. Higdon var här inspirerad av “Bowed Piano Ensemble” från Colorado.

-Strängarna sjunger då på ett utsökt, mystiskt sätt, förklarar Jennifer Higdon. Jag gillar att ge publiken överraskningar och på det sättet dra in dem i skeendet på scenen.

Jennifer Higdon fick uppdraget att skriva musik till 75-årsjubiléet för Curtis Institue of Music i Philadelphia där hon studerat och numera verkar som professor. Detta händer ett år efter att hennes bror Andy Blue Higdon dör i cancer, endast 33 år gammal. Jennifer skriver det vackra, personliga stycket Blue Cathedral, ett tonpoem, som varje weekend spelas någonstans i världen.

Walt Whitmans poem ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd” skrev han kort efter lönnmordet på president Abraham Lincoln, 1865. På Jennifer Higdons tonsättning av delar av dikten, med titeln ”Dooryard Bloom”, sjunger den Panama-Amerikanske barytonen Nmon Ford.

- Nmon Ford är svart och det är vackert att just han sjöng vid premiären och även spelade in stycket på skiva, säger Higdon. Det var ju Abraham Lincoln som upphävde slaveriet i USA.

2015 får Higdons första opera världspremiär. Librettot är baserat på den internationella bestsellern "Åter till Cold Mountain" av författaren Charles Frazier.

Läs om Jennifer Higdon på nätet:

http://www.jenniferhigdon.com/

http://www.composersforum.org/content/jennifer-higdon

Först ut i programserien är tonsättaren, konsertpianisten och dirigenten Tania León. 1967, efter en gedigen klassisk utbildning till konsertpianist vid Havannas Musikkonservatorium, lämnade Tania León Kuba för den kreativa friheten i New York.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

1980 kunde hon resa tillbaka till hemlandet, då förbudet att återvända upphävdes. Det var då hennes far fick henne att förstå att hon skulle använda sina musikaliska rötter i sin musik.

- Han lyssnade på de inspelningar jag hade med mig och sa rakt på sak: ”Visst är det intressant det här, men var finns du i alltihopa.” Det förvånade mig eftersom min far inte var musiker, säger Tania León i programmet.

León har återvänt till Kuba flera gånger sedan dess men hann aldrig återse sin far. Några månader efter hennes första besök avled han plötsligt.

- Den mardrömslika situationen, när jag inte hann fram till min fars begravning på grund av de kubanska myndigheternas långsamma visumhantering, gjorde att hans sista ord till mig envist återvände: ”Var finns du i musiken”? Ett tag tänkte jag ständigt på det här. Vad menade han egentligen? Kunde det vara den polyrytmiska komplexiteten, de musikaliska rörelserna, klangfärgernas paletter? För första gången börjar jag använda mig av detta i min musik, förklarar Tania León.

Tania León skapade dansverk Inura för danskompaniet Dance Brazil. Inför detta verk tillbringade hon lång tid i Bahia i Brasilien för att arbeta med slagverkare på inhemska, folkliga instrument som surdo, cabasa, tamburin och små tomtoms, agogô, congas, tumba och berimbau. Fyra brasilianska slagverkare tillsammans med en stråkkvartett och en slagverkare från New York-filharmonikerna gör verket Inura till ett mäktigt stycke musik där kören sjunger på nigerianskt Yoruba-språk. Den nigerianska Yoruba-religionen kom till Cuba på femtonhundratalet med slavar från Nigeria.

Poeter vars texter Tania León har tonsatt är bl a: Rita Dove, Wole Soyinka, Jamaica Kincaid, Derek Walcott och Margaret Atwood.

Tania León är Distinguished Professor vid City University of New York och musikalisk rådgivare till två välrenommerade symfoniorkestrar: American Composers Orchestra och New York-filharmonikerna.

Läs om Tania Leóns på nätet:

http://www.tanialeon.com/

http://chevalierdesaintgeorges.homestead.com/leon.html

Ett program om Beethoven, Schubert och en målning på väggen i en klostercell som förändrade allt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag kom inte längre än till Chopins regndroppspreludium, vilket inte är långt alls med tanke på alla år jag satt där och övade.

Det var bara en sak jag behärskade. Jag kunde improvisera.

När jag lade undan noterna blev allting plötsligt möjligt. Istället för att öfrtvivlat försöka få händerna att följa noterna på papperet kunde jag gå inåt och låta händerna få eget liv. Det blev märklig musik, men det blev min musik.

Det blev aldrig någon musiker av mig. Men jag lärde mig vad musik var. Jag satt och klinkade vid pianot, det var inga avancerade melodier, men den som lyssnade noggrant kunde höra vem jag var. I musiken avslöjade jag allt.

Jag står åter framför den gamla skolbyggnaden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I det sista programmet i serien om skönheten undersöks fyra olika minnen: Ljudet av en klocka, ett lockrop i natten, vinden genom en flöjt och ett dansstycke som var det allra vackraste.

Medverkande: Broder Birger från Östanbäcks kloster. Nathalie Nordquist, premiärdansös vid Kungliga Baletten. Kål Berit Sens, kulerska och sångerska. Samt Gunnar Jinmei Linder, mästare på den japanska shakuhachi-flöjten.