Musikmagasinet

Underjordisk musik! Hur skapades musiken innan instrumenten fanns? Och hur lät egentligen Tutankhamuns trumpet? Följ musikarkeologen Cajsa S Lund i en odyssé genom musikhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I första avsnittet av Underground besöker Cajsa S Lund skog och strand för att demonstrera hur vassrör, hasselnötter och snäckor användes som instrument i forna tider.

Gäst i programmet är kompositören och musikern Magnus Börjeson, som bland annat kommer skapa musik med hjälp av flintastenar.

Konsertpianisten Nick van Bloss har haft svårartad Tourettes syndrom sedan han var sju år

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I sin bok ”busy body - my life with tourette’s syndrome”, ungefär ”upptagen kropp – mitt liv med tourettes syndrom”, kallar Nick van Bloss sig själv Tourettist och radar upp alla de symptom som han har: han blinkar och rullar med ögonen, han trutar med munnen och blåser ljudligt ut luften, han knycker våldsamt med huvudet framåt och skakar det åt sidorna, han hoppar och sparkar och slår med knytnävarna rakt in i sin egen mage, han knäböjer, slår ihop käkarna om och om igen, tänder och släcker ljuset i sovrummet hundra gånger innan han lägger sig, räknar stegen till och från skolan, spottar in i människors vänstra öga, knyter och knyter upp skosnörena tio gånger, låter alla tio fingrar samtidigt ta tag i okända människors flottiga näsor, kinder, örsnibbar, käkar, nackar, ögonlock, armbågar och knän! Han knyter musklerna i vadorna om och om igen, hyperventilerar, skrattar och uttallar olika läten väldigt högt. Allt detta sker mot hans egen vilja. Tourette har tagit kommandot över Nick van Bloss. Å det grövsta blir han mobbad i skolan. Av både elever och lärare. Hans liv är ett helvete. Och varken han själv eller hans familj vet varför allt detta sker.

Men när Nick van Bloss är elva år finner han och föräldrarna ett piano vid vägkanten med en påklistrad, handskriven lapp: Gott hem önskas!

- Det blir min allra första kärlek, säger Nick van Bloss. Jag finner frihet, jag drömmer mig bort från mitt olidliga liv. Ljuden jag skapar är vackra, kraftfulla och arga. Det jag inte kan säga i ord säger jag i toner.

Från 15 års ålder studerar Nick van Bloss piano vid Royal Music Conservatory i London. Efter stora framgångar med flera priser tappar han dock lusten att fortsätta i karriärkarusellen inom den klassiska musiken. Han är trött på stress och krav från andra som styr hans liv. Han avskyr de obligatoriska tävlingarna, och vägrar ställa upp på de sexuella krav som ofta ställs på musikerna för att bli uttagen att deltaga.

Nick van Bloss säljer sin fina flygel och flyttar från London. Han möter sin stora kärlek, en man. Musiken fortsätter dock att spela i hans huvud och han studerar in Bachs Goldbergvariationer helt utan piano.

- Det finns stora känslor bakom Bachs välordnade musik. Bachs musikaliska kontroll hindrar även mig att ”brista ut i Bach” som skulle kunna ske om jag överrumplas av mina olika ticks, förklarar Nick van Bloss. Och det känns så bra! Jag är bättre än jag kunnat drömma om. Jag känner att livet var värt att leva. Tankar kring tidigare tillkortakommanden, min dåliga självkänsla och mina tvivel försvinner.

2007 gör BBC Horizon en dokumentär ”Mad but Glad” om Tourettes syndrom där han medverkar. Efter 15 års frånvaro gör Nick van Bloss i april 2009 comeback då han spelar en konsert av Bach och Beethovens Kejsarkonsert med English Chamber Orchestra i Cadogan Hall i London. ”En triumf” utropar recensenterna! Nick van Bloss turnerar sedan dess internationellt och har spelat in skivor med musik av Bach, Chopin och snart med Mozart.

Musikproducent Michael Haas anser att ”Nick van Bloss i polyfon musik, såsom Bachs musik, erbjuder en övermänsklig presicion och individualitet utan att förlora överblicken”.

Nick van Bloss känner stark gemenskap främst med Mozart och Chopin, två tonsättare som han anser ofta blir missförstådda.

- De var komplicerade själar, som led, älskade, kände ångest, vrede, elände och plågades av pengabrist och åkommor. Båda dog unga. Så visst känner jag en samhörighet med dem, förklarar Nick van Bloss.

- Det skrämmande med Mozarts musik är att du tror att det blir en lätt match att spela den, men när du prövar märker du att lättheten är bedräglig. Under några minuter flyter allt fint och så bopp, händer något. Hans musik är som en gupp-väg kantad av blommor. Vilken blomma skall du närskåda, vilket gupp skall du undvika?

Så Nick van Bloss gör fingrarna så mjuka och smidiga som möjligt så att de får en mänsklig röst med andning och flöde. Mozart behöver det, han kräver det, förklarar Nick van Bloss.

Finns det någon situation i livet som gör att dina kroppsliga rörelser och ticks försvinner, undrar jag?

- Nej, säger Nick van Bloss, som försökt allt. Jag är alltid spänd, och min kropp rör sig ständigt! Det är mitt normala jag.

- Hur är det i kärlek och under erotiska upplevelser, försöker jag?

- Nej. Alla mänskliga sinnesrörelser och känslor existerar sida vid sida med min kropp som ständigt rör sig. Det förändras aldrig! Jag vet att det enda som hjälper är att spela piano. Så min stackars kropp får aldrig vila, förklarar konsertpianisten Nick van Bloss.

Manus och produktion, Birgitta Tollan.

Vad har Britney Spears, Robert Schumann och Amy Winehouse gemensamt? Eller Gioacchino Rossini, som skrev 40 operor på 20 år, och singersongwritern Jeff Buckley? Beethoven och Nina Simone? Tom Waits och Mozart?I sex program undersöker vi om galenskap och genialitet hör ihop. Och om musikalisk kreativitet hör ihop med förmåga till unika associationer, att vara excentrisk, too much, heldeppig, gränsöverskridande eller hyperaktiv. Kort sagt – att vara allt annat än mainstream.Första programmet i serien "Med utvidgade sinnen" har undertiteln Färger och musik.Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

2012 tilldelades Benjamin Staern Sveriges största tonsättarpris, Christ Johnsonpriset, på 180 000 kronor, för sin klarinettkonsert Worried Souls, Oroade själar, med solisten Karin Dornbusch och Norrköpings Symfoniorkester under ledning av Stefan Solyom.

Svenska musikaliska Akademin gav motiveringen: "Med häpnadsväckande förmåga hanterar Benjamin Staern stora musikaliska former på ett originellt och personligt sätt, i ett verk präglat av rikt varierad orkestrering och bländande virtuositet i solostämman."

Benjamin Staern har flera utvidgade sinnen; dels absolut gehör och dessutom synestesi. Benjamin hör färger i toner och ser toner i färger. Detta förstod han först själv när han vid Universitet i Lund började läsa om tonsättaren Arnold Schönbergs samarbete med bildkonstnären Vassily Kandinsky. Även tonsättarna Olivier Messiaen och Nikolaj Rimskij-Korsakov var synestetiker.

När Benjamin Staern ser en speciell färg hör han en bestämd ton. Och när han hör en ton ser han en färg. Samma ton högre upp i oktaven har en ljusare nyans än den lägre tonen. Färgen svart är tystnad. Tonen C är vit. G-klaven ser han i gult, altklaven i rött, tenorklaven i brunt, basklaven i blå färg, blåsinstrumenten i grön färg och slagverken har ett brus av grå nyanser eller tonkluster, eftersom de ofta inte har någon fixerad tonhöjd.

Experimentstycket för brassensemble Colour Wandering är en färgvandring där Benjamin Staern lät färgerna styra det musikaliska uttrycket. Här bygger han upp samma melodi i olika hastigheter samtidigt. Då uppstår det bland annat kvartstoner, vilket han sjunger för oss i programmet. Han har ju absolut gehör.

Men ibland blir det kaos i Benjamin Staerns hjärna när han till exempel under en konsert bombarderas av musikens alla färger eller när han ständigt översköljs av toner när han ser färger. Även det absoluta gehöret kan ge upphov till frustrationer. Men när han komponerar så överröstar hans egna musikaliska infall alla de andra tonerna och färgerna i huvudet!

– När jag var sju år hörde jag en repetition av Verdis opera La Traviata och huvudrollen sjöng en kvartston fel. Då mådde jag illa, på samma sätt som när jag hör mikrotoner. Då kan jag se fler färger än vanligt. Det är som att se bensin på trottoaren eller att se flera strimmor framför mig som blir missfärgade, liksom fraktalmålningar, Mandelbrot.

– Toner och färger krockar med varandra och en märklig ”mosaik” uppstår. Det är helt surrealistiskt, skrattar Benjamin Staern, som föddes med Kraniosynostos, vilket betyder att fontanellerna hos honom som litet barn slöt sig alltför tidigt. Det här är något som sker för ett barn på 2 000 födda. Han opererades som bebis och var helt stum mellan 2 år och 6 år. Benjamin Staern diagnostiserades då med en speciell form av autism.

– Det är samma diagnos som Gustav III hade, berättar Benjamin. Även Stanley Kubrick och Glenn Gould var förmodligen autister. Jag grät när jag såg filmen Rain Man med Dustin Hoffman, eftersom jag kände igen mig.

– Musiken har hjälpt mig i livet. Jag har med åren vant mig vid mina utvidgade sinnen och upplever dem nu som fantastiska. Jag är stolt över den jag är, säger Benjamin Staern och skrattar sitt härliga skratt.

Benjamin är son till den legendariske dirigenten Gunnar Staern, som ledde orkestern som senare blev Kungliga filharmonikerna. Han dirigerade även Gävle Symfoniorkester, Stora Teaterns Orkester i Göteborg och Malmö Operaorkester.

– Min far hade 5 000 partitur från ett helt yrkesliv. Jag blev mycket intresserad av den grafiska bilden i komplexa partitur, t ex hos Krzysztof Penderecki och Witold Lutosławski. Redan som sexåring började jag kopiera noter från de partitur som min pappa använde i sitt arbete, berättar Benjamin.

Gunnar Staern avled 2011. Mamma Harriet Staern har varit körsångerska och kostymansvarig på Malmöoperan och är nu påklädare på samma opera där även Benjamin arbetar som notbibliotikarie. Han sorterar noter och stämmor. Det är en vilopunkt i skapandet, säger han själv.

Benjamins mamma har varit och är fortfarande ett stort stöd för Benjamin. Hon tog hand om honom medan fadern ”var ute och jobbade på fältet”, som Benjamin Staern säger.

– Tidigare i mitt liv hade jag problem med grovmotoriken. Jag var ofta ute och spelade cello och piano med flera ungdomsorkestrar och då var mamma ett ovärderligt stöd för mig. Nuförtiden går mamma och jag tillsammans på uruppföranden av både konserter och operor.

Benjamin Staern slog igenom år 2000 med det symfoniska verket The Threat of War, Krigshot, som fick stort internationellt gensvar. Hans stycken har framförts på flera scener i Sverige, i Tyskland, i Tokyo, på Island och i Skottland.

Numera får Benjamin Staern beställningar från orkestrar, ensembler och musiker runt om i Europa. Under tre år var han Composer-in-residence hos New European Ensemble i Holland. Han arbetar just nu med ett helaftonsstycke som skall uruppföras av denna ensemble 2014, då Umeå blir europeisk kulturhuvudstad.

#link=354835#

#link=354836#

Det andra programmet som fokuserar på dilemmat ”Att åldras som musiker”. Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ingrid Tobiasson, 62 år, är dramatisk mezzosopran och hovsångerska, vars favoritroll är Kundry i Wagners sista opera Parsifal. Efter nypremiären på Stockholmsoperan 2003 skrev Tony Lundman: ”Och Tobiasson är helt enkelt knäckande bra. Hon är kvällens stora vokala behållning.”

Ingrid Tobiasson började sjunga opera sent i livet. Innan arbetade hon i tio år som Dalcroze-pedagog och undervisade i dans, rörelser och avslappning. 30 år gammal tog hon sin första sånglektion. Efter utbildningen vid Operahögskolan i Stockholm debuterade Ingrid Tobiasson 1985 på Folkoperan som Amneris i Verdis Aida.

1988, 37 år gammal, anställdes hon på Kungliga operan. Andra viktiga roller blev Kundry, Ortrud, Fricka, Klytämnestra, Eboli, Suzuki, den äldre Christina i Gefors opera, Adalgisa, Elisabetta, Carmen, Omega i Börtz Backanterna och Portvakterskan i Ett drömspel av Lidholm.

Ur Recensioner: ”Ingrid Tobiasson är makalös som Amneris i Aida. -– Rösten sviktar aldrig!

Samt: ”Subtil och sublim är också kvällens grand old lady, Spader dam själv, Ingrid Tobiasson.”

Vidare: ”Kvällens höjdpunkt blev emellertid Ingrid Tobiassons utförande av Mahlers Kindertotenlieder. Tobiasson sjöng med sorgfylld inlevelse, och med öppenhet och klarhet i diktionen. Dessutom var hennes röstklang skön över hela registret, oavsett styrkegrad. En mogen tolkning som gjorde intryck.”

Samma månad hon fyllde 55 år blev Ingrid Tobiasson pensionerad från Stockholmsoperan. Året var 2006. Ingrid Tobiasson längtar efter att sjunga riktigt svåra roller. Men den tiden är passé, säger hon. Numera gästspelar Ingrid Tobiasson vid andra operahus och ger även konserter. Hon njuter av att kunna beröra människor med sin röst.

- Man vill gärna vara på Kungliga operan. Trots att jag varje år kommer tillbaka dit känner jag en viss sorg, erkänner Ingrid Tobiasson. Vad som är bra är att jag lärt känna min röst på ett annat sätt. Jag har blivit duktigare på att förvalta, inte bara använda, det jag har. Rösten är som ett bra vin som varit lovande länge, men nu börjar det bli riktigt gott!

Ingrid Tobiasson känner att hennes självbild har blivit annorlunda sedan hon blev pensionär. Hon har en tydligare yrkesroll nu.

- Som anställd vid operan var det mitt yrke att vara operasångerska, men nu ÄR jag operasångerska, kanske. Förr hade jag en hel stab till att hjälpa mig med att fördjupa mig i nytt material. Nu måste jag aktivt söka detta och märker att jag faktiskt kan själv. Det är ingen dålig känsla, berättar Ingrid Tobiasson.

Ingrid Tobiasson, Eliasson Artists Stockholm:

http://www.eliassonartists.com/index.php?option=com_content&view=article&id=212&Itemid=377

Ingrid Tobiasson, Stiftelsen Kungliga Teaters Solister:

http://www.operasolisterna.se/medlemmar/ingridtobiasson/cv.html

Tenoren Ingemar Anderson, 62 år, är äldst i ensemblen vid GöteborgsOperan, där han är solist sedan 1996 och har sjungit roller i ett flertal av operans uppsättningar. Ingemar Anderson har även gästat NorrlandsOperan och Malmö Opera. Senast gjorde han rollen som den gamle Kejsaren, prinsessan Turandots far, på Göteborgsoperan. Nu är Ingemar Anderson 62 år och enligt EU’s regler skall han pensioneras senast vid 67 år.

Vägen till operan var krokig. Som 13-åring sjöng Ingemar Anderson rock och spelade elgitarr med ett garageband. Han började sjunga i kör som 17-åring och arbetade under tio år på ett dagcenter för förståndshandikappade. Han fick tjänstledigt för studier på Musikfolkhögskola och sporrades där som 30-åring att söka till Musikhögskolan i Malmö. 35 år gammal kom Ingemar Anderson till kören vid Stora Teatern i Göteborg efter att ha sjungit i Norrlandsoperans kör.

- På Göteborgsoperan sjöng jag även Askungens elaka syster Tisbe och det var mycket intressant! Det var ingen dragshow. Jag gjorde det med allvar, en två meter lång Tisbe som vägde 107 kg, förklarar Ingemar Anderson. Jag lärde mig BH-greppet, hur jag skulle ta av mig yrkes-BH’n genom att korsa händerna och dra den över huvudet.

Ingemar Anderson tycker att han nu sjunger bättre än någonsin även om han, vid en instudering av rollen som den Stekta Svanen i Carmina Burana, märkte att han hade tappat sitt höga D.

- Min röst har mognat, men jag får jobba mer med stämbanden för att hålla igång dem. Som karaktärstenor behöver jag inte gå så högt som försteälskarna i operorna. Belmonte i Mozarts Enleveringen ur seraljen är den största roll jag gjort. Jag trivs med att sjunga småroller.

Ingemar Anderson har inte hunnit fundera så mycket på vad han skall göra efter pensioneringen, men han vill gärna sjunga i Göteborgsoperans kör och starta en gambaorkester som skall spela tonsättaren John Jenkins 1600-talsmusik. Mest oroar han sig för ekonomin, då han har två tonårsbarn.

- Men det löser sig nog, säger Ingemar Anderson och skrattar sitt bullrande skratt.

Ingemar Anderson, GöteborgsOperan:

http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/ingemar-anderson/

Kaya Ålander, 67 år, är sedan trettio år professionell jazz- och vissångerska med rötter i proggen och musikgruppen Röda Bönor i Lund. Hon ger 110 - 150 konserter om året och har, förutom i Norden, framträtt i Spanien, Holland, Argentina, Finland och England. Hon rör sig hemtamt i flera genrer och musikstilar och uppträder ensam och med ensembler. Spelplatserna är festivaler, konserthus, långvård och kyrkor.

Sagt om Kaya:
”Kaya Ålander är en artist med stor utstrålning och en fantastisk röst. Kaya har aldrig ett dåligt gig. Med sin glimrande personlighet lyfter hon vardagen till en ny dimension.”

- Hela branschen är till för dem som är unga. Det finns en åldersfixering som är tydlig inom musikbranschen. En sångerska skall helst inte vara över 25-30 år. Hon skall vara ung, söt och smal, förklarar Kaya Ålander.

Att ständigt turnera och konsertera tar på kroppen. Sjukdom och förkylningar tar längre tid att kurera och Kaya Ålander släpar inte längre själv runt på sin sånganläggning såsom hon gjorde tidigare. I Gruppen Röda Bönor lärde hon sig att spela kontrabas, nu blir det mest komp på gitarr till sången.

- Jag tycker jag sjunger mycket bättre nu, jag är mer sann, och har bättre tillgång till djupet, till känslor, inom mig, berättar Kaya Ålander. Som ung tänker en inte på att de äldre bär alla sina åldrar, alltså har access till alla åldrar. Jag kan känna mig som en 5-åring likaväl som en 67-åring.

Kaya Ålanders röst är inte lika stryktålig som när hon var ung, och sjöng på gator och torg tills rösten försvann. Men hon sjunger idag lika starkt och med lägre, mer avspänd röst i ett brett register, eftersom hon har korta, breda stämband.

- Det är spännande att sjunga i ett lägre register. I jazz och med mikrofon blir det mer intimt. Jag är ingen kändis men publiken dyker ständigt upp ändå! Det är meningen att jag skall sjunga och jag kommer att göra det tills jag vinklar upp tofflorna och dör, säger Kaya Ålander, som i programmet sjunger egen musik till texter av Moa Martinsson, Karin Boye och Röda Bönor. Dessutom en jazzstandard.

Kaya Ålanders hemsida:

http://www.kayaalander.se

Kaya Ålander Blogspot:

http://kayaalander.blogspot.dk

Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? I det fjärde programmet i serien Dilemma möter vi Margareta Hallin, koloratursopran och tonsättare, Janos Solyom, pianist och dirigent och Ove Johansson, saxofonist och kompositör. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången ”En etta på söder” med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension.

Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn.

Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: ”Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.”

Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text . Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio.

Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre?

- Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten.

Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson.

- Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin.

Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen.

-Det gick bra. Jag tar inte de höga f’en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt.

Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet.

Margareta Hallin, fansida på Facebook:

https://www.facebook.com/pages/Margareta-Hallin/137550812991903

Margareta Hallin, Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Hallin

Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas.

- Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi.

- Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom.

Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna.

1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar!

- Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom.

Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet.

- Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid.

Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartok, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter.

- Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem.

Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet.

Janos Solyom, hemsida:

http://www.solyom.com

Janos Solyom, Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Janos_Solyom

Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren.

Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet.

Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB.

Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt.

Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler.

- Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket!

Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken.

Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud.

I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans.

- Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg.

Ove Johansson, hemsida lj-records:

http://www.lj-records.se/ove.html

Ove Johansson, Encyclopedia of Jazz Musicians:

http://www.jazz.com/encyclopedia/johansson-ove-karl-ove-gunnar

I program tre samtalar författaren Kerstin Ekman och tonsättaren Marie Samuelsson om sin nyskrivna helaftonsopera Jorun orm i öga, en originalberättelse inspirerad av kvinnorna i den poetiska Eddan. Hur gestaltar operan dilemmat mellan krig och omvårdnad med de fornnordiska, ofta våldsamma, hjältedikterna som fond.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Författaren och librettisten Kerstin Ekman har ett otal antal romaner bakom sig. Hon är en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit flera stora litterära priser, som Augustpriset två gånger och Pilotpriset.

1953, som 20-åring, studerade Kerstin Ekman Fornisländska och blev helt tagen av Eddadikterna. Ekman upptäckte en kvinnlig skald och inspirerades till att själv dikta om Jorun, som kallades Orm i Öga eftersom hon efter svåra upplevelser hade fått ett skarpt uttryck i ögonen.

- Efter att ha suttit ensam i 50 år, och pulat och hittat på berättelser, betvivlade jag min förmåga att samarbeta. Men det har gått bra och varit upplivande för mig! Jag kommer att sakna det när det är slut, berättar Kerstin Ekman, som kan identifiera sig starkt med det ”allmänkvinnliga” stoffet i librettot.

Under tidig medeltid fanns det en skaldekvinna som hette Jorun, fast man vet mycket litet om henne. Det lilla fragment som finns kvar handlar om motståndet mot det manliga våld som ofta skildras i krig- och hjältebragder. Där finns ett kväde som handlar om en kvinna som övervinner sin egen sorg genom att hjälpa en barnaföderska. En annan slags hjältinnedikt som handlar om medmänsklighet och omvårdnad.

- Där finns ett intressant dilemma, förklarar tonsättaren Marie Samuelsson. Visst existerar våldet men mänskligheten går vidare genom omvårdnad och medmänsklighet, vilket gör att historien går att knyta an till nutiden.

Marie Samuelssons har tonsatt en mängd musikstycken och har fått både Bo Wallnerpriset och Kurt Atterbergpriset och är nu vice preses i Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm.

Musiken till operan Jorun orm i öga är ännu inte inspelad. Operan har premiär den 19 juli 2013 på Vadstena Slott. Musiken kommer att framföras av tolv musiker, fyra sångsolister och 12 korister. I instrumenteringen kommer bl a att finnas en teorb, en långhalsad luta som är försedd med 6-8 extra bassträngar.

- De två spelplatserna, den mytologiska och den verkliga, skiljer sig åt musikaliskt, berättar Marie Samuelsson. I den verkliga världen är tonspråket mer lyriskt, rytmiskt och rakt. Medan musiken i sagovärlden är klangbaserad och abstrakt. Det har varit mycket roligt att tonsätta den otroligt fina texten av Kerstin Ekman.

Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag:
http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personid=5378

Kerstin Ekman, Nordisk Kvinnolitteraturhistoria:
http://nordicwomensliterature.net/sv/writer/ekman-kerstin

Marie Samuelssons hemsida:
http://www.mariesamuelsson.se

Marie Samuelsson, Gehrmans Musikförlag:
http://www.gehrmans.se/upphovsman/marie_samuelsson

Tonsättaren Anna-Lena Laurin och jazztrumpetaren Anders Bergcrantz luftar dilemmat att improvisera i ett genomkomponerat stycke där alla andra musikers insatser är noterade och bestämda på förhand. Efter många års jazzäktenskap samarbetar de nu inom nutida konstmusik. Hon tonsätter och han improviserar solon.

Efter flera årtionden som jazzsångerska och pianist skriver Anna-Lena Laurin nu orkestermusik. Flera svenska symfoniorkestrar har spelat hennes verk Iphigenia, Persephone och The Painter.

Jazztrumpetsolisten Anders Bergcrantz är en av Anna-Lena Laurins favoritimprovisatörer. Han är en av våra internationellt mest ansedda jazzmusiker och har spelat i bl a Carnegie Hall och Sweet Basil med giganter som Victor Lewis, Adam Nussbaum, Dave Liebman, Mike Brecker och Richie Beirach.

- I solot i stycket Painter med Norrlandsoperans Symfoniorkester, låter Anders som en fyllebult. Jag älskar hur vulgär han är och att han som solist uttrycker komplexa känslor, inte bara vackra. Det handlar om att förmedla och att berätta med tonalitet, med sound, med frasering och med timing på trumpeten, förklarar Anna-Lena Laurin.

Anders Bergcrantz spelar aldrig en ton för mycket. Han älskar att ha luft i det som är runt omkring honom.

- En stor orkester som fyller hela lokalen och fyller människornas sinnen med musik gör att jag som solist har ett stort fundament och en solid grund att stå på, säger Anders Bergcrantz, som känner sig väldigt fri när han spelar med så många musiker.

- Även om jag i Anna-Lenas stycken spelar med total avsaknad av jazzlicks eller jazztiming så är jag jazzmusiker även tillsammans med en symfoniorkester. Som förresten har en tillvaro som inte går att jämföra med livet som jazzkatt. Gagerna, omhändertagandet, de fina konserthusen. Allting är väldigt safe. Och det är fantastiskt!

Anna-Lena Laurins hemsida:
http://www.vanguardmusicboulevard.com

Composer Anna-Lena Laurin, facebook:
https://www.facebook.com/pages/Composer-Anna-Lena-Laurin/169779229847310

Anders Bergcrantz hemsida:
http://andersbergcrantz.com

Anders Bergcrantz, Fan Page Facebook:
https://www.facebook.com/pages/Anders-Bergcrantz-Fan-Page/211877835572527

Kan ”styrning” på det här sättet vara förödande för den enskilde musikern eller för musiken? Eller kan den medföra något positivt? I ett dilemma kring en cellokonsert kommer tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser till tals. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

#bild=2784164#

Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning.

Manus och produktion, Birgitta Tollan

Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: ”det är ofta utifrån de små cellernas suckar och vridande rörelser han kan bygga upp en klangligt och orkestralt svällande massverkan.” Tony Lundman fortsätter: ”Haglund är på sätt och vis en romantiker, men musiken saknar fåfänga och den befinner sig långt bortom nyromantikernas kyliga tillämpning av effekter. Författaren Erik Wallrup har talat om hur Haglunds musik ”stämmer sina lyssnare, som man stämmer ett instrument.”

Förutom att Tommie Haglund har en stark relation till de musiker som spelat och spelat in hans musik så har mycket musik som Tommie Haglund tonsatt genom åren en starkt personlig bakgrund. Cellokonserten Flaminis Aura är inget undantag. Den är baserad på minnen från hans barndom då han, under en sjukhusvistelse i ett och ett halvt år, på nätterna lekte med de knaster och de störningar som han fick fram genom att vrida på ratten på radions AM-band.

Många år senare, efter en misslyckad ryggoperation blev Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Han var förlamad från midjan och neråt och kunde inte gå. I sängen skrev han cellokonserten efter en beställning. Han mindes barndomens drömmar om att det fanns ljud i rymden och fick kontakt med NASA som, med hjälp av Voyager-satelliten, tagit upp vad man sa var ljud från solvindar och elektromagnetiska vågor. NASA hade processat ljudet genom datorer för att få det att låta som det skulle gjort om det hade funnits syre i rymden. Tommie Haglund fick lov att använda det här s k rymdljudet och det är inkomponerat i cellokonserten Flaminis Aura.

Genom att en ny solocellist och en ny symfoniorkester spelade hans konsert upptäckte tonsättaren Tommie Haglund nya sidor i sitt verk. Men det var smärtsamt att överlämna solopartierna till en annan cellist.

– Det handlar om kärlek, förklarar Tommie Haglund. Kärlek till konsten och kärleken till de man älskar och respekterar, bl a musikerna. Det är musikerna som uppfyller ens drömmar och som ser till att ens musik får liv och kan ta plats. Samtidigt skriver jag musik för att den skall nå ut till lyssnarna.

Tommie Haglundshemsida:

http://tommiehaglund.weebly.com

Tommie Haglund, Gehrmans Musikförlag:

http://www.gehrmans.se/upphovsman/tommie_haglund

#bild=2784163#Solocellisten Ernst Simon Glaser berättar i programmet hur han upplevde sin position som den cellist som tonsättaren från början var tveksam till.

– Jag trodde att det fanns förväntningar på hur musiken skulle låta. Men jag kunde inte spela på det sättet. När jag sedan mötte Tommie Haglund var han helt öppen för min egen tolkning, naturligtvis, säger Ernst Simon Glaser. Jag känner ödmjukhet för Tommie och för förstesolisten och har stor respekt för det som de skapat tillsammans.

– Det är ett dilemma för en kompositör som önskar en speciell solist. Det är kanske även ett dilemma för en dirigent som vill ha en egen solist. Men dilemmat är störst för den solist som blir ratad. Jag förstår att han är sårad, det hade jag också varit, förklarar Ernst Simon Glaser. Musik är en personlig konstform där vi har starka och subjektiva åsikter. Det är svårt att göra musik till något objektivt.

Ernst Simon Glaser anser att det är en styrka för en orkester att använda sina egna solister, vilka blir tryggare och bättre, medan orkestern blir tänd och stödjande. Man visar hänsyn och känner ansvar för varandra och för att alla skall må bra, både personligt och jobbmässigt.

Ernst Simon Glasers far, violinisten Ernst Glaser, var mångårig konsertmästare i Oslofilharmonien tills han, vid nazisternas ockupation under andra världskriget tvingades på flykt till Sverige.

Ernst Simon Glasers hemsida:

http://www.ernstsimonglaser.com

Ernst Simon Glaser, Dextra Musica:

http://sparebankstiftelsen.no/en/Dextra-Musica/Musicians/Ernst-Simon-Glaser

I första programmet medverkar den lyrisk-dramatiska sopranen Gitta-Maria Sjöberg och mezzosopranen Malena Ernman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Gitta-Maria Sjöberg sjöng huvudrollen som den kärlekstörstande och lidande Katerina Ismajlova i Sjostakovitj’ Lady Macbeth från Mzensk som hade premiär vid Göteborgsoperan 2012. Den uppsättningen var startskottet för debatten om operasexismen i Sverige. Nu kommer Gitta-Maria Sjöberg för första gången till själv tals i den här debatten. Hon blir inte provocerad av att kvinnor många gånger dör i operorna:

– Varför offrar sig till exempel den unga slavinnan Liu i Turandot och tar livet av sig när hon älskar prinsen Calaf så mycket? Jag går in i rollen för att förstå kvinnan. Kanske beror det på att jag hade en uppväxt där kampen mellan liv och död var min ständige ledsagare. Min mamma var judinna och den enda överlevande i sin släkt. Jag vet att mamma skulle offrat livet för oss barn om det var nödvändigt.

– Min moster följde sina fem barn som gasades ihjäl i koncentrationslägret. Morfar, mormor och mina bröder mördades. Mamma kom utmärglad till Sverige med de vita bussarna. Hon hade en enda klänning som hon tvättade på kvällen och hängde på tork inför morgondagen.

I programmet hör vi Gitta-Maria Sjöbergs skakande berättelse om sin mammas öde.

Gitta-Maria Sjöberg föddes i Sjuntorp, nära Trollhättan. Hon debuterade som Mimi i La bohème redan när hon gick på Operakademin i Köpenhamn 1987. 1988 fick Gitta-Maria Sjöberg Birgit-Nilsson-stipendiet. Kritikerna hyllade henne för ”röstens klangfärger, innerligheten och förståelsen av de komplexa karaktärerna och situationerna”. Sedan dess har Gitta-Maria Sjöberg sjungit vid operahus i Europa, USA, Sydamerika och Asien. I januari 2013 firade Gitta-Maria Sjöberg sitt 25-årsjubileum vid den danska operan i Köpenhamn. Hon har blivit dekorerad med Dannebrog-orden av första graden av drottning Margrethe II.

Gitta-Maria Sjöbergs hemsida:

http://www.gittamaria.com

Gitta-Maria Sjöbergs jubileumskonsert, januari 2013:

http://kglteater.dk/det-sker/forestillinger/sason-2012-2013/opera/jubilaumskoncert

Mezzosopranen och hovsångerskan Malena Ernman känner många svenskar som melodifestivalvinnaren 2009, med låten La Voix, rösten. Malena älskar att sjunga barockmusik och mycket Händel har det blivit, liksom Mozart. Och en hel del annat.

Så här beskriver Malenas kollega, mezzosopranen Anne Sofie von Otter henne: ”Malena är ett unikum, jag känner ingen sångare som påminner det allra minsta om henne. Med åren har hon övat upp sin rösts förmåga till vad som är mänskligt möjligt vad snabbhet och omfång beträffar.”

Malena Ernman började som körsångerska, bl a i Radiokören i Stockholm. Hon studerade vid Musikhögskolan och vid Operahögskolan i Stockholm. Dessutom på Musikkonservatoriet i Orléans. Hennes genombrott kom 1998 då hon tolkade Kaja i Sven-David Sandströms opera Staden och Rosina i Barberaren i Sevilla på Stockholmsoperan.

Malena Ernman har spelat/sjungit många män i operor:

– Mansroller är mycket roligare att sjunga! Män skrev operorna och tonsatte dem. Män har makt genom att vara prinsar, kungar, diktatorer, pappor och älskare. Män styr handlingen och situationen medan damen sitter och ylar i något fönster och utstöter höga svåra toner. ;-)

– Som ung blond naiv skandinaviska åkte jag ner till Europas scener och fick en chock. Män med makt tog för givet att jag skulle vara söt och hålla tyst. Jag hotades med mentala örfilar som: "Skaffar du barn förlorar du din karriär”. Jag borde vara singel och tillgänglig….

I TCO-pamfletten ”Bryt Tystnaden- en handbok om sexuella trakasserier” säger Malena Ernman:

”Operahusen ska vara p å en piedestal. Feminism passar inte in i den miljön. När skattepengar finansierar en så antifeministisk verksamhet tycker jag det blir problematiskt. Det får följder som både går ut över individen och det konstnärliga klimatet.”

Malena Ernmans hemsida:

http://www.malenaernman.com

Malena Ernman Blixten&co:

http://www.blixten.se/musik/malena-ernman

I det femte och sista programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand. Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring.

-Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystisk. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon.

Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen.

-Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten.

I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla.

-Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten.

Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren.

-Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno.

Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss.

-Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.

-Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan!

I fjärde programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Vi möter kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nina Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa ”Det var en humla från Kumla”, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna.

-Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan ”Sånger om Kvinnor” som kom ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander.

Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter är aktuella igen och vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar.

-Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk.

Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi.

- Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt.

-Sonja hade galghumor. I dikten O ur Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger.

Musikern och sångerskan Nina Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit.

-Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nina Ramsby.

Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LP’n Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Hon tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag.

-Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson.

Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser.

- Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti

Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor.

-Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot sitter där de sitter, bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti.