Musikmagasinet

I det åttonde programmet av tio medverkar tonsättaren Trevor Weston och tonsättaren och pianisten Courtney Bryan. Hon är den första afroamerikanska kvinna som tar examen i musikalisk komposition på det legendariska Columbiauniversitetet i New York.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Trevor Weston komponerade The People Could Fly efter en afroamerikansk folklig myt som säger att några av de människor som kidnappats som slavar från Afrika hade sådana magiska krafter att de kunde flyga tillbaka till hemlandet.

Han undervisade flera år i Charleston, South Carolina. Mellan 50 och 60 procent av alla slavskepp från Afrika till USA anlände till Charlestons hamn. Ghullamusik och ghullakultur uppstod där, som en speciell typ av afrikansk musik skapad i USA.

Flera av Trevor Westons kompositioner är influerade av Ghulla-musik, som har speciella rytmer, och av negro spirituals. I texten till Swing Low Sweet Chariot ledsagar flygande änglar oss över Jordanfloden.

– Vatten renar och vatten innebär resa och rörelsefrihet. Att ta sig över Jordanfloden är för afroamerikaner att bege sig till en bättre plats, till ett bättre liv, förklarar Trevor Weston.

Courtney Bryan blir den första afroamerikanska kvinna som tar examen i musikalisk komposition på det legendariska Columbiauniversitetet i New York, som grundades redan 1754. Hon är också jazzpianist.

– Jag växte upp i New Orleans och såg rasismen tidigt i livet. Där finns de som har och de som inte har. Det tog längre tid att se det komplicerade i att vara både svart och kvinna, säger Courtney Bryan, som har ett ”dubbelt medvetande”.

– Det känns underligt att vara kvinna och svart i den klassiska musikvärlden, men jag är van vid den här obehagskänslan: i den klassiska musikmiljön är jag alltid den enda svarta personen och i jazzmiljön den enda kvinnan, berättar Courtney Bryan.

Hon har komponerat stycket Elegi for a woman called Laura Nelson. Laura Nelson och henne son lynchades i Okemah Oklahoma 1911. Senare såldes vykortsbilder som visade den här lynchningen.

– I min baptistkyrka har jag frihet att göra precis vad jag vill musikaliskt, säger hon. När jag spelar inne i pianosträngarna ropar församlingen: “Spela Courtney och prisa dem!” Jag kan vara mig själv och jag är bra som jag är, förklarar Courtney Bryan.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

I det sjunde programmet av tio medverkar altviolinisten Richard Brice, operatonsättaren och pianisten Anthony Davis och ljudkonstnären Yvette Jackson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Richard Brice spelar altfiol med Munich Chamber Orchestra och spelar i många andra orkestrar i Europa och i Nord- och Sydamerika. Han frilansar i New York och spelar bland annat i Phantom of the Opera på Broadway där Peter Jöback spelar huvudrollen.

Varthän i världen än Richard Brice beger sig så är han den ende afroamerikanen i orkestrarna.

– När jag var barn fanns det en enda svart musiker i New York-filharmonikerna. Idag, 50 år senare finns det inte en enda. Svarta människor finns aldrig i publiken vid traditionella klassiska konserter, varken i Europa eller i USA, berättar Richard Brice.

Pianisten Anthony Davis komponerade 1993 musiken till Tony Kushters Broadway-uppsättning av Angels in America. Han har tonsatt sex operor, bland andra Malcolm X om den radikale muslimen och medborgarrättskämpen.

– Malcolm X är ett klassiskt exempel på en tragisk hjälte. Han uthärdar många påfrestningar men blir till slut lönnmördad av sina egna, av afroamerikaner. Wagner är min förebild och Malcolm X är min Siegfried-gestalt, berättar Anthony Davis.

– Koralerna i operan är inspirerade av John Coltrane, rytmerna av Count Basie och Duke Ellington och sångstämmorna av Billie Holiday.

Ljudkonstnären Yvette Jackson ville spela trumpet, men hennes mamma tyckte inte att det var passande för unga flickor att spela det instrumentet!

– Mormor köpte en trumpet till mig ändå. Wynton Marsalis blev min förebild, han spelade både jazz och klassiskt, säger Yvette Jackson, som har skrivit musik om Middle Passage, de vidriga slavresorna mellan Afrika och Amerika.

– Med inspiration från John Cage och svenske Åke Hodell skapade jag radiooperan Invisible People om afroamerikanska pastorers och professorers ”hate speech” mot president Barak Obama för att han stöder homosexuella äktenskap. Dessa fördomsfulla afroamerikanska ledare tror sig representera en hel ras, utan att över huvud taget ta hänsyn till genus eller sexuell tillhörighet, säger Yvette Jackson.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

I det sjätte programmet av tio medverkar tre musiker och tonsättare som alla har djupa rötter i den amerikanska södern.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kontratenoren, pianisten och posören M Lamar är känd för en svensk publik, och har bland annat spelat vid Stockholm International Queerfeminist & Anti-Racist Performance Festival. M Lamar tar upp ämnen som makt, kön och slaveriets historia. Vi hör delar av hans musikstycke Speculum Orum.

– Många slavar försökte begå självmord genom att bita sig igenom sina egna handleder. Andra vägrade äta. Då uppfann vita doktorer Speculum Orum, en saxliknande anordning för tvångsmatning, berättar M Lamar, vars stycke The Tree handlar om lynchning.

– Författaren James Baldwin sa att ”Historia är inget som vi läser om i böcker. Historia är inte det förflutna, historia är nu!”. Att förstå lidandet och var det kommer ifrån ger mig kraft att fortsätta. Vi bär ju med oss lidandet antingen vi vill eller inte, säger M Lamar.

Pianisten Althea Waites upplevde 50-talets segregation i New Orleans.Där fanns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna, just det som Rosa Parks upplevde. Althea kunde inte prova kläder i varuhusen och det fanns biografer för vita dit svarta aldrig fick tillträde. Hon har uruppfört flera bortglömda pianoverk av svarta tonsättare, bland annat Pianosonat i e-moll av Beatrice Price.

– Flera är mästerverk och det krävs en bländande teknik och djup musikalitet för att tolka dem, förklarar Althea Waits.

Jazzlegenden, trumpetaren Wadada Leo Smith, komponerade sviten Ten Freedom Summers. Sviten spelas av kammarensemble och jazzkvintett. Styckena har titlar som Emmet Till, Rosa Parks, Medgar Evers, Black Church, John F Kennedy och Martin Luther King.

– Denna musikaliska svit är en omfattande undersökning av medborgarrättsrörelsen i USA mellan 1954 och 1964, förklarar Wadada Leo Smith. Jag vill visa att svarta erfarenheter är amerikanska erfarenheter, inte isolerade rasistiska företeelser. De två absolut viktigaste uppgifterna idag är att bekämpa rasismen och sexismen, säger Wadada Leo Smith.

Manus och produktion: Birgitta Tollan

Det fjärde programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör två passionerade musikpersoner som båda sökt sig till Europa för att utöva klassisk musik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tonsättaren, Alvin Singleton föddes i Brooklyn och levde 13 år i Österrike, utan att Wienfilharmonikerna någonsin spelade hans verk. De har aldrig spelat musik av svarta tonsättare eller gett en svart musiker medlemskap i orkestern.

- Rasism har ingen lukt, säger Alvin Singleton. Du vet aldrig om någon låter bli att spela din musik för att du är afroamerikan eller om de spelar den just för att du är svart.

Alvin Singleton ville från början bli jazzpianist men tyckte inte han var tillräckligt bra. Han har komponerat ett 70-tal verk och musikstycket After Fallen Crumbs är dedikerat till Martin Luther King Jr. Nu bor Alvin Singleton i Atlanta och är Composer in Residence vid Atlanta Symfoniorkester.

- Jag lever min dröm med ett lyckligt liv med den musik jag vill spela, säger flöjtisten Eric Lamb, som bor i Wien och pendlar mellan klassiska soloframträdanden och nutida ensemblekonserter över hela världen.

- Jag har aldrig upplevt öppen diskriminering men ofta känt mig väldigt ensam. Det finns få afroamerikanska klassiska instrumentalister. Ofta är jag är den ende svarte musikern bland hundra orkestermusiker, berättar Eric Lamb, som lyssnade mycket på soulmusik i sin uppväxt i Detroit. Där fick han sin känsla för rytm, timing och feeling.

- Musiker som vuxit upp här i Österrike närmar sig rytm och timing av musik av Bach och Mozart på ett annat sätt än jag gör, förklarar Eric Lamb i programmet.

För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det tredje programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör fagottisten Monica Ellis, tonsättaren Nkeiru Okoye och countertenoren Darryl Taylor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Monica Ellis bor i Harlem och spelar fagott i blåskvintetten Imani Winds, vilket betyder tillit och förtroende på swahili. Gruppen, fyra kvinnor och en man, har existerat i 16 år.

- Klangen och färgerna i instrumenten är unika, annorlunda än stråkkvartetter eller pianotrios. Våra gemensamma musikaliska rötter är mångfaldiga: klassisk musik, jazz, rythm’nblues och negro spirituals säger Monica Ellis. Vi är stolta äver att representera våra rötter på det här sättet.

Nkeiru Okoye komponerade operan ”Harriet Tubman, When I Crossed that Line”. Harriet Tubman var en f d slav som blev frihetskämpe och var en av dem som räddade 300 slavar från den amerikanska södern genom de”underjordiska järnvägarna”. Harriet Tubman sjunger i operan: ”Solen lyser som guld genom träden. Det känns som om jag är i himlen. Jag gick över gränsen och jag är fri!”

Countertenoren Darryl Taylor grundade 1997 The African American Art Songs Alliance. Ett arkiv och en samlingsplats på nätet för konstfulla sånger i den afroamerikanska traditionen. Han har spelat in en CD med Negro Spirituals arrangerade av konstmusiktonsättare.

- Bland operastjärnor av idag kan jag bara komma på en enda svart tenor – i hela världen! Svarta barytoner får ofta jobb som operans skurkar, Scarpia i Tosca eller Jago i Othello, berättar Darryl Taylor.

För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det andra programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör tonsättarna Nkeiru Okoye, Julius Williams och Adolphus Hailstork.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nkeiru Okoye känner sin pappas släktingar i Nigeria. Men mammans förfäder är okända eftersom de kidnappades någonstans i Afrika och anonymt anlände till den amerikanska kontinenten med slavskepp. Hennes svit The Journey of Phillis Wheatley handlar om slavflickan som ställdes inför rätta, anklagad för att vara en intellektuell bedragare. Phillis Wheatley blev första afroamerikanska kvinna i USA som gav ut en bok. Året var 1773.

-Som dirigent blir jag ofta behandlad som osynlig. Man vänder sig till en vit person bredvid mig och förutsätter att det är maestron. Många tror att svarta endast sysslar med jazz, kyrkomusik och gospel, men National Association of Negro Musicians har funnits i hundra år, berättar Julius Williams, dirigent, tonsättare och professor på Berklee College of Music i Boston.

-Tänker jag på det för mycket så blir jag galen. Att vi afroamerikanska tonsättare existerar har ännu inte gått in i medvetandet hos amerikanska dirigenter och musikchefer, speciellt de som arbetar inom symfoni- och operaorkestrar. Nej, vi förpassas till periferin av de perifera, säger den grå eminensen bland de idag aktiva afroamerikanska tonsättarna Adolphus Hailstork.

-Jag vill bidra till kulturen hos de människor som har lidit så mycket, afroamerikanerna, och hoppas jag kan hylla våra triumfer och spegla våra vedermödor.

För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det femte programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound – Afroamerikaner och klassisk musik. Medverkar gör solocellisten Tahirah Wittington och tonsättare James Lee.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tahirah Whittington doktorerade nyligen i klassiskt cellospel. Hennes far var jazzsaxofonist och turnerade med Duke Ellington. Modern spelade klassiskt piano.

Tahirah spelar cello i teaterstycket Romeo och Julia på Broadway och är medlem i Ritz Chamber Players, med namn efter kulturhuset The Ritz Teater & LaVilla Museum i Jacksonville, Florida. Mellan 1861 och 1887 var LaVilla en självständig och kulturellt mångfaldig kommun där afroamerikaner hade centrala positioner. LaVilla kallades Söderns Harlem.

Ritz Chamber Players är både en plattform och en tillflyktsort för afroamerikanska och afrikanska musiker, dirigenter och tonsättare i diasporan som där får utöva sin konst på en hög, professionell nivå.

- Mina vänner och kollegor har drabbats av rasistiska fördomar men själv har jag förskonats. Så det finns goda människor där ute. Punkt! Men det är en lång resa, det är det, säger Tahirah Wittington.

Tonsättaren James Lee hörde varken jazz- eller gospelmusik eftersom han växte upp i ett religiöst hem, bland sjundedagsadventister. Detroit Symfoniorkester spelade in hans musikstycke A Different Soldier’s Tale som gestaltar hans farfars och andra afroamerikanska soldaters kamp för att överleva nazisternas exekutionspatruller under andra världskriget i Europa.

- Ett problem idag är att symfoniorkestrarna i USA endast spelar musik av afroamerikanska tonsättare under ”Black History Month”, alltså februari. Orkestrarna borde anpassa sig till vår tid och spegla den mångfald av musik som finns idag genom att spela fler nutida verk av afroamerikaner, latinamerikaner och kvinnor. Orkestrarna behöver tvätta bort den vördnadsfulla och elitistiska aura som idag omgärdar den klassiska musiken, anser James Lee.

För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det första programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör den prisbelönta chefsdirigenten JeriLynne Johnson i Black Pearl Chamber Orchestra. Den mest multietniska professionella orkestern i USA.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Klassisk musik är lika vibrerande, rafflande, sexigt som hiphop, rap, rock eller dancehall, säger JeriLynne Johnson.

I USA har rasismen långa, sega rötter och svarta kvinnor inom klassisk musik har det dubbelt svårt. När JeriLynne Johnson sökte ett visst dirigentjobb fick hon avslag med orden: "Du ser inte riktigt ut som en amerikansk publik förväntar sig att en dirigent skall se ut".

Vi bjuds även på en klingande odyssé över tongivande, historiska afroamerikaner inom den klassiska musiken.

För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan, som 2011 fick Författarförbundets Radiopris. Birgitta Tollan har tidigare gjort de uppmärksammade programserierna Dilemma, Musiken har ordet, New York, stad med ständig Klang!, Med utvidgade sinnen, Det osynligas piano och Konsten att humla för Sveriges Radio P2. År 2010 tilldelades Birgitta Tollan Föreningen Svenska tonsättare priset ”Musikens Möjliggörare” för sina radioproduktioner.

Den japanska pianisten Asuka Nakamura kom till Sverige för att studera västerländsk musik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

"Han förklarar musiken med hela kroppen. Han stod upp från stolen och han nästan dansade. Det var nästan chockerade."

När konsertpianisten Asuka Nakamura flyttade till Sverige för att gå för Staffan Scheja på Musikhögskolan var hon chockerad till en början. Det var så annorlunda mot vad hon var van vid i Japan.

Som japanska behövde hon flytta hit för att insupa de västerländska atmosfärerna, tyckte hon. Uppleva skogen, kyrkan och städerna som är en del av hennes process att hitta känslan i musiken. Men samtidigt känner hon sig rotlös, hon är varken japanska eller svenska.

I programmet spelar hon Ligeti ur "Musica Ricercata", "Sakura-Sakura-fantasin" av Kozaburo Hirai, Ravel ur "Le tombeau de Couperin" och Beethovens Sonat nr 30 op 109.

Valthornisten Annamia Larsson och harpisten Delphine Constantin berättar om motstånd som ligger i att vara klassisk musiker

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

"Jag vill ju nå ut med det jag älskar."

I programmet berättar Annamia om att hantera skeptiska attityder till den klassiska musiken. Hon tar oss bland annat med till Fjärranhöjderbadet i Gävle där hon ibland står vid sidan om bassängkanten och spelar för badbesökarna. Hon vill uppmuntra intresset för Gävle symfoniorkester, som hon är en del av. I Gävle finns det ett visst motstånd mot dom klassiska musikerna. När det är hockey folk är intresserade av, varför skulle det gå så mycket pengar till en symfoniorkester?

Delphine som kommer från en liten by mellan Versailles och Paris kom hit för att spela i Norrköpings symfoniorkester. Det enda hon visste om Sverige när hon kom hit var att hon gillade Carl Larsson, Nils Holgersson och de svenska skogarna. Hon berättar om resan från de fokuserade övningspassen med hennes styvfar som militär, konservatoriet i Franrike, hårda lärare på Musikhögskolan till idag då hon försöker ha en mer avspänd attityd till livet.

I programmet strålar Annamia och Delphine samma för att öva inför konserterna. De framför duomusik för valthorn och harpa och egna solostycken.