Musikmagasinet

I serien "Musik och kropp" möter du tonsättaren Marie Samuelsson och danska komponisten och sångerskan Trinelise Væring. De tillhör en rar skara, nämligen kvinnliga tonsättare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

De som har kvinnokropp har fortfarande en underordnad position vid utbildningarna i komposition. Föreningen Svenska Tonsättare har 18 procent kvinnor. Bland Musikaliska Akademins svenska ledamöter är kvinnorna knappt 28 procent. Vid Musikhögskolan i Stockholm studerar 12 kvinnor och 26 män. Vid Högskolan för scen och musik i Göteborg är siffrorna 9 män och 4 kvinnor. Vid jazz- och rocklinjen på Musikhögskolan i Örebro studerar 14 män och 2 kvinnor.

Marie Samuelsson är tonsättare och hon har fått Bo Wallnerpriset och Kurt Atterbergpriset. Om henne har skrivits: ”En av Sveriges mest mystiska samtidsminimalister” och ”När Samuelssons orkestermusik är som bäst är den vacker men skrämmande, månghövdad som en hydra.”

Som punkmusiker i gruppen Elegi under 1980-talet var hon en av de kvinnor som kraftfullt tog sig både ton och plats på musikscenerna.

– Jag letar efter vad kvinnans kraft skulle kunna vara inom ljudande musik. Faktum är att jag arbetar i en konstform där det hittills funnits väldigt få kvinnor, säger Marie Samuelsson, som vill bryta sig loss från samhällets begränsande, oskrivna normer och regler om hur en kvinna skall bete sig. Underordning och underdånighet är inget för henne. För att finna en musikalisk drivkraft knyter hon an till den kvinnokraft som hennes kvinnliga släktingar haft.

– Varför är kvinnokraften så undanträngd i vår kultur, frågar sig Marie Samuelsson och letar i gamla myter och bilder.

Violinkonserten Bastet Solgudinnan är inspirerad av den egyptiska myten om Bastet, dotter till solguden Ra och barnens beskyddare och vän. Hennes Fear and Hope för orkester är komponerad till demokratikämpen Aung San Suu Kyi i Burma/Myanmar. Operan Jorun orm i öga skrev Marie Samuelsson tillsammans med författaren Kerstin Ekman.

– Operan handlar om kvinnors födande och kvinnors sexualitet i utvidgad bemärkelse, att vi inte enbart är objekt utan tänkande varelser, säger Marie Samuelsson.

– Jag har en kropp som har och har haft speciella upplevelser och erfarenheter av emotioner, strukturer, normer och stereotyper. Det är svårt att ringa in, men det har naturligtvis påverkat min musik att jag är kvinna.

– Samtidigt är det väldigt härligt att vara tonsättare och sitta och skriva musik. Det är nästan genusbefriat! Jag möter andra av olika kön. Det kan vara medmusikanter eller de som spelar min musik, säger tonsättaren Marie Samuelsson i programmet.

Dagens Nyheters recensent kallar violinkonserten Bastet Solgudinnan vansinnigt vacker ”där solostämman uppstår som en gåtfull ljusreflex ... Ett sfinxartat väsen som i Anna Lindals händer blir allt mer lockande och mångtydigt allteftersom konserten expanderar”.

Trine-Lise Væring är dansk sångerska, komponist och textförfattare inom jazz och rock/pop. Sedan starten av 1990-talet har hon gett ut nio cd-skivor. På sex av dem är hon kapellmästare, sångare, kompositör och arrangör. På de första plattorna sjöng hon jazz med sin make, jazzmusikern Fredrik Lundin, och de svenska jazzmusikerna Bobo Stenson och Palle Danielsson.

Men så plötsligt gav hon 2008 ut cd:n Lystfisker. På omslaget poserar Trinelise Væring med bara ben endast iklädd en Fendergitarr av typen Telecaster. Hon gör ett lappkast från sofistikerad jazz till kvaltetspop och rock.

– Det finns en massa dogmer inom jazzen vad gäller improvisation. Jag stod på scen och sjöng i början och i slutet av varje låt och däremellan spelade killarna sina solon, säger Trinelise Væring i programmet.

Hon ville skriva egna sånger, berätta dem på sitt modersmål, spela elgitarr och ha ett tyngre beat. Improvisation är inget mål i sig för henne.

– Rockmusik är mer taktil. Jag älskar dess grovhet och var trött på jazzens elegans. Med elgitarren får jag en mer fysisk, kroppslig känsla och jag är mitt inne i bandet istället för att vara frontfigur. Det är kul att vara ”one of the boys” och vara sysselsatt när de andra spelar solo istället för att sitta på en stol och vänta på min tur, skrattar Trinelise Væring.

2011 gav hon ut cd:n Umanérlig där hon själv smakfullt sitter nästan naken på omslaget. Hennes låttexter finns skrivna på den bara huden.

– Min idé med att ha orden målade på min hud kommer ur tanken att du kan se att språket också kommer ur kroppen, säger Trinelise Væring.

– En video som gjordes i samband med plattan Umanérlig blev först försedd med en varning av YouTube. Det var låten Lille Stripper – Lilla Strippa, som gav upphov till rabaldret och iTunes vägrade skriva ut titeln på hennes låt, som kallades Lille St…...

Trinelise Væring arbetar nu med Fredrik Lundin i Offpiste Gurus. I projektet Oh Purity, som är både musik och film, samarbetar hon med Jonas Berg och de norska Barokksolisterna. Hon är nominerad till det danska Gaffa-priset som Årets kvinnliga artist med motiveringen: ”Kombinationen av de djupt fascinerande kompositionerna/sångerna och det kompetenta uppträdandet gör Oh Purity till en i danska sammanhang unik utgivning”.

Birgitta Tollan möter människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I det här programmet hör du exempel på hur musik med framgång kan användas inom vården.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Björn Vickhoff doktorerade i musikvetenskap i ämnet Musikperception och känslor och har senare forskat i neurovetenskap och fysiologi samt i kliniska studier på Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Björn Vickhoff var tidigare trubadur och skrev text och musik själv och spelade in flera plattor, bland annat med gruppen Gaia.

Den brasilianske sångaren och kompositören Gonzaguinha berörde Björn Vickhoff så starkt att han bestämde sig för utforska sambanden mellan musik och kropp. Björn Vickhoff samarbetar med Rickard Åström, pianist, kompositör och arrangör. De kallar sin forskargrupp för Kroppens partitur och undersöker hur vi biologiskt reagerar på musik. Tillsammans komponerar de musik som de använder på försökspersoner.

– Kroppen har ett eget partitur, där varje händelse i musiken har sin motsvarighet i kroppsliga händelseförlopp, säger Björn Vickhoff. De undersöker också varför bra musik framkallar gåshud, piloerektion. Björn Vickhoff tror att musik kan bli ett komplement till framtidens medicin. Just nu undersöker han, tillsammans med Elmir Omerovic, docent och överläkare vid Sahlgrenska, om musik kan lindra symptomen vid Broken Heart Syndrom.

Ulrica Nilsson har under många år jobbat som anestesisköterska. Hon är professor i hälso- och vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskap och medicin, Örebro Universitet. Ulrica Nilsson är pionjär i Sverige inom forskning kring musik och kropp, smärtlindring, avslappning och läkning med hjälp av musik. Hon har, tillsammans med ett skivbolag för klassisk musik, satt samman musik för smärtlindring som ges ut som CD-skivor.

– Musiken kan bli en frizon mot smärtan. Lyssna minst en halvtimme vid akuta symptom och lindringen håller i sig i ungefär två timmar. Det motsvarar en halv 500 milligrams Alvedon. Lyssna på musik i 45 minuter för att slappna av och somna på kvällen.

För tidigt födda spädbarn blir lugnare av väl vald musik. Ulrica Nilsson använder Mozart i sin forskning.

– En nackdel är att många undersöker den inhemska befolkningen och generaliserar utifrån den. I Sverige är normen den vita svensken. Vi måste utvärdera och fråga patienterna vad de vill lyssna på för musik och inte tro att en viss typ av musik hjälper mot allting. Vi borde kunna bygga upp ett mångkulturellt bibliotek med musik för våra patienter, säger Ulrica Nilsson, vars förebild är sjuksköterskan Florence Nightingale som också använde musik för att lindra soldaternas smärta under Krimkriget i mitten av 1800-talet. ”Musiken ska vara luftig som vinden” skriver Nightingale. ”Harpa är bra men inga skarpa trumpetstötar!”

David Révész är neurokirurg vid Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg. Han syr ihop en varierad Spotifylista inför en komplicerad hjärnoperation på en ung kvinna, som har en vattenfylld cysta mellan stora och lilla hjärnan.

David Révész är också hobbymusiker i gruppen Swedish Delight, ett coverband som spelar funk, rhythm'n'blues och schlagers till bröllop och födelsedagar. Hans personliga favoritmusik på jobbet är inte vit europeisk klassisk musik utan amerikansk populärmusik av god kvalitet, som Prince, James Brown, Jimi Hendrix och Stevie Wonder.

Musiken är mycket viktig i det ansvarsfyllda och precisionsinriktade arbetet med att operera inne i en människas hjärna. Birgitta Tollan följer teamets arbete i operationssalen och intervjuar även operationsundersköterskan Elisabeth Lindström.

David Révészs spellista nr sju består av 47 låtar. Vi hinner lyssna på 28 av dem efter det att han tryckt igång sin iPhone, skrubbat av händerna och tillsammans med neurokirurgen Magnus Tisell arbetat med borr, frihand, ”ormstänger” och operationsmikroskop för att ta sig in till kvinnans cysta mellan stora och lilla hjärnan. Musiken bildar en trygg och klangrik resonansbotten till allt som händer. Vid det kritiska snittet i cystan sänker dock operationsundersköterskan Elisabeth Lindström ljudvolymen.

Teamet hälsar att patienten mår bra efter operationen!

Birgitta Tollan möter OS-mästarinnan och tidigare sjukamparen Carolina Klüft och accordeonisten Marie Wärme som berättar om sin relation till musik och kropp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Carolina Klüft är OS-mästarinna och tidigare sjukampare. Birgitta Tollan, som själv var svensk mästarinna i längdhopp och mångkamp, samtalar här med en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Carro har ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld på prishyllan. Hon är även Goodwillambassadör för svenska FN-förbundet. Hennes motto kommer från soundtracket till filmen Lejonkungen 2 – He lives in you. På svenska: ”Du kan, inget berg är för brant, om du tror det är sant. Du kan!”.

– Orden talar direkt till mig och får mig att bli tokfokuserad och superladdad. Fortfarande idag när jag hör de här låtarna får jag ett adrenalinspåslag och jag blir taggad.

Carros absoluta musikaliska favorit är Michael Jacksons Man in the Mirror som ger henne perspektiv på livet så att inte friidrotten blir totalt uppslukande.

– Rytm är viktig för koordination och rörelsemönster när du idrottar. Inte minst i längd- och höjdhoppsansatserna. Den stora utmaningen och charmen med sjukamp är att växla från längdhoppsrytm till häckrytm, från höjdhoppsrytm till kula som är helt annorlunda, och från spjut till 200 meter och 800 meter, säger hon. Jag laddade min iPod med olika typer av musik för varje gren.

När Carolina Klüft slutade med sjukamp och istället koncentrerade sig på längdhopp kallade människor henne landsförrädare. De sa att hon svek Sverige och att det hon gjorde var patetiskt och pinsamt.

– Då lyssnade jag på Shakira i Waka waka, fotbollslåten från Sydafrika 2010. Ur texten: Upp i sadeln igen!

Marie Wärme är accordeonist. Hon är född i Stockholm men utbildad på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Hennes Wärme-Kvartetten har gett ut sex CD-skivor med nutida nordisk och baltisk musik. Hon är medlem i storbandet 14 Red Ladies och i TangoCatz. Dessutom ledare av Glostrup Musikskole utanför Köpenhamn. Hon har erhållit det danska Koda’s Eldsjälspris (Koda är Danmarks motsvarighet till Stim).

När Marie Wärme födde barn och senare fick diskbråck blev musiken avgörande för kroppens smärtlindring. Hon behöver musik som är kontrasterande och har en ”kant”. Musikaliska spänningar och atonalitet, som musik av Karin Rehnqvist, skapar en balans hos henne. För Marie Wärme fungerar inte musik som är syntetisk, blir en enformig bakgrundstapet eller som är skapad för att den skall fungera som ”lugnande medel”.

– Musiksmak är individuell för varje människa så det finns inget recept för hur musik mot smärta skall klinga, säger hon.

I serien "Musik och kropp" möter Birgitta Tollan människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I första programmet: författaren Elisabeth Åsbrink Jakobsen och journalisten Martin Schibbye.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi möter Elisabeth Åsbrink Jakobsen i Köpenhamn. Hon har fått Ryszard Kapuściński Award, Dansk-svenska kulturfondens kulturpris och svenska Augustpriset för sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar".

Elisabeth Åsbrink Jakobsen har även skrivit böckerna "Smärtpunkten" och "Bläck" samt teaterpjäserna "Räls", "Dr Alzheimer" och "Pojken och Det Sjungande Trädet". Hon är fast anställd på Sveriges Television, där hon arbetar som redaktör med granskande journalistik på Uppdrag Granskning. Hon skriver regelbundet krönikor i Dagens Nyheter.

För några år sedan blev Elisabeth Åsbrink Jakobsen allvarligt sjuk och tillbringade sex veckor på sjukhus. Cecilia Bartolis sång i 'Selve amiche' gav lindring till hennes svårt sjuka kropp. Upplevelsen av att ha varit så nära döden blev avgörande för Elisabeth Åsbrink Jakobsens beslut att börja skriva. Nina Simones röst och ord ledsagar henne då.

I sina böcker och artiklar arbetar Elisabeth Åsbrink Jakobsen ofta med minnet som arbetsmaterial – vår samtids minne, Europas minne och med sina egna kroppsminnen.

Hon minns hur hon som fyraåring sitter under sin fars piano i ”ett regn av Bach”. Goldbergvariationerna spelade av Glenn Gould, en grekisk bouzouki-orkester och Beethovens sjunde symfoni, med Berlinfilharmonikerna och Herbert von Karajan, blir för Elisabeth Åsbrink Jakobsen en bro mellan kropp och själ.

Martin Schibbye tar emot oss i hemmet i Farsta utanför Stockholm. För sina utrikesreportage i främst Syd- och Sydostasien fick han Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne. Med fotografen Johan Persson tillbringade han 438 dagar (deras boktitel) i det ökända Kalityfängelset i Etiopien. Den första tiden satt Martin Schibbye isolerad i en minimal cell.

– Frånvaron av musik förvärrar ensamheten. Jag går snabbt ner mig i mörka tankar. Kanske är jag skyldig. Kanske blir jag kvar här hela livet. Jag tänker i cellen att min mormor hade klarat det här bättre. Utantill kan hon psalmer, dikter och sånger – en kulturskatt hon alltid bär med sig och kan hämta kraft ur.

Det är olidligt att lyssna till den nationalistiska propagandamusiken som fängelseledningen kör ut dygnet runt på maxvolym. Men det är underbart att få in en mp3-spelare fylld med musik hemifrån. Thåström sjunger 'We are the Soldiers of the Human Race' och även Laleh, Broder Daniel, Nick Cave och Club 8 blir musikaliska livlinor. När Martin Schibbye lyssnar på kärleksballaden 'Love in December' bryts de psykiska försvaren ner och gråten väller fram i längtan efter hustrun Linnea.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar.I detta fjärde och sista program medverkar journalisten Staffan Fredén samt författaren och skribenten Anders Mathlein.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Veckans avsnitt handlar om att våga möta mörkret, stå ut i mörkret och kanske till och med omfamna mörkret, för att till sist inse att det även här finns en stor skönhet.

Sökandet leder oss till Johann Sebastian Bachs musik, till hans Matteuspassion, som är påskens toner, men där passionsberättelsens obönhörliga resa mot den skrämmande natten står i centrum.

Och så kommer vi vandra i den moderna upplysta staden där elektriska lampor håller natten stången. Det är den genomlysta tillvaron där nattens ursprungliga skönhet har gått förlorad.

Vi måste därför lämna de stora vägarna för att söka efter stjärnornas ljus, det ljus som vittnar om att det alltid hopp, även i den mörkaste natt.

Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den tid då rönnbärsklasar mognar, en tid för kontemplation och långsamma vandringar genom landskap som brinner i gult och rött.

Det är också vemodets tid. Då skönheten växer i det som faller och försvinner, ja i det som gränsar mot mörkret.

När det yttre blir kallare, då trädgårdarna stängs och utemöblerna tas in, då finns tid för det inåtblickande, tid att bejaka den inre världen där bara tanken sätter gränserna.

Dagens program är till stor del en resa i sådana inre landskap.

Det är kusten, skogarna och höjderna runt Steninge i Halland där vissångaren och författaren Alf Hambe har skapat sin alldeles egna värld Molom.

Det är den snart stängda dalen som rustar för vintern i Tove Janssons bok Sent i november.

Och det är det skuggrike som framträder i Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland.

Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi kommer att röra oss från de yttersta öarna i Göteborgs skärgård, till de djupa skogarna öster om Siljan i Dalarna. Det blir en resa från Vinga fyr, till en liten by norr om Rättvik.

Och vi kommer stanna till vid skymningens milda ljus under en kväll i slutet av juli, där en evighetslång solnedgång håller skuggorna och natten stången.

Kanske handlar det om ett försök att fånga glädjen, den som kan bära på något luftigt och jublande samtidigt som där alltid finns stråk av vemod. Ja, precis som julikvällens värme och grönskande natur har ett stänk av sorg över sig, då ögonblicket av total lycka är kort och snabbt uppblossande.

Veckans avsnitt berättar om den magiska folkmusiken kring byn Östbjörka, Evert Taubes uppmaning att fånga lyckan samt Richard Berghs målning Nordisk Sommarkväll.

Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten är tillbaka för en tredje säsong. Det kommer bli en serie i fyra delar som kretsar kring årstidernas växlingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det handlar om en jakt på den stillsamma skönheten som döljer sig i trädgårdens första blomblad, den poetiska skönheten som är konstens källa och den ordlösa skönheten som bara musiken kan uttrycka.

I det första programmet går den essäistiska resan från naturens skönhet i vårens spirande rabatt till den inre skönheten som väcks i mötet med musiken i Marcel Prousts stora roman. Det blir också en vandring genom Thielska galleriets salar i Stockholm där skönheten ofta kan upplevas som förtrollad.

Men vad är egentligen förtrollning? Med avstamp i Ingmar Bergmans tankevärld följer en tankegång som ställer idén om vår avförtrollade värld på ända.

Ändå är detta ett program om att se det synliga. Om att lägga märke till den lilla skönheten i blommans bleka blad som vänder sig mot solen en ovanligt varm förmiddag i mars. Om att låta vårens alla stämningar av ljus och vemod komma till uttryck i den allra vackraste musik.

Programledare är Eric Schüldt.

I det tionde och sista avsnittet i Birgitta Tollans serie How sweet the sound medverkar två tonsättare som varit betydelsefulla för hela den här serien: Renée Baker från Chicago och George Lewis från New York. De har hjälpt henne att finna fram till alla de fantastiska afroamerikanska tonsättare, musiker och dirigenter som hon mötte på sin resa i USA.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Renée Baker är violast, tonsättare, dirigent och bildkonstnär. Hon var konsertmästare i Chicago Sinfonietta under 25 år, men som 50-åring bildade hon 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project eftersom hon ville höra sin egen musik spelas under sin livstid.

– Vi spelar klassiskt, jazz och experimenterande musik. Och vi spelar mina kompositioner!

Rasismen lever fortfarande i USA, enligt Renée Baker.

– Den uppenbara, våldsamma och legala formen av rasism har bytts ut mot en subtilare, som är lättare att ignorera och förneka och därmed nästan lika allvarlig. Det är till exempel inte olagligt att undvika svarta tonsättares eller kvinnliga tonsättares verk. Du kan ställa orkestrar inför rätta, men det är både tidsödande och dyrt, och vilken konstnär vill göra det, undrar Renée Baker.

Hennes verk Subtle Hues of Blackbirds - Subtila nyanser hos koltrastar gestaltar det faktum att koltrastar kommer i olika schatteringar.

– Så har också människor olika färgnyanser i huden. Även inom en ras. Vi är alla mångfärgade! förklarar Renée Baker som tidigt förstod att hon ville spela klassisk musik, men nu skriver på sin första saxofonkvintett.

– Som klassisk musiker hör du nästan aldrig det instrumentet. Jag håller på att lära mig att älska saxofon!

Hennes DIVERTIMENTO NOTTE blu för Chicago Sinfonietta är en sprallig symfoni för symfoniorkester och jazzmusiker. Alla solon måste vara atonala.

– Vår klassiska publik är begåvad och hungrig och klar för något nytt, tror Renée Baker som bland annat tackar The Art Ensemble of Chicago, Anthony Braxton, Meredith Monk och Pauline Oliveros för inspiration och spännande musik.

– Deras exempel har gett mig tillåtelse att med integritet och äkthet göra det jag vill, avslutar Renée Baker.

George Lewis är tonsättare, trombonist, författare och professor i Amerikansk musik vid Columbiauniversitetet. Dessutom gästprofessor vid University of California i Berkeley. Han är mentor för flera generationer musiker och kompositionselever.

Lewis komponerade stycket Will to adorn, Viljan att smycka sig, efter en essä från 1934 av författaren och antropolgen Zora Neale Hurston. Det handlar om afroamerikanska kvinnor som traditionsenligt placerar prydnader ovanpå varandra, högt på huvudet. Det kan gälla hattar, sjalar eller håruppsättningar.

– Jag är mindre intresserad av att hitta afroamerikanska tonsättares okända verk. Istället vill jag sätta fokus på de olika former musiken tagit på sin väg i vår globala tid, förklarar George Lewis, som speciellt gillar ljudkompositioner, interaktivitet och musik skapad av datorer.

– I New York finns numera begåvade och ivriga unga musiker som bildar nätverk och designar egna ensembler. De heter International Contemporary Ensemble - ICE, Wet Ink, Yarn/Wire och Argento. De är öppna för musikalisk mångfald, genreöverskridanden och ansvarsfull improvisation, berättar George Lewis.

Det är en stor förändring sedan tidigare då musiker ofta uppträdde som ett stort kollektiv av frilansare som ibland spelade nutida musik tillsammans.

– Jag behöver en grupp kreativa musiker som uppför min musik och befinner sig i ständig, kritisk dialog med vår komplicerade omvärld, avslutar George Lewis.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

I det nionde programmet av tio medverkar tre unga afroamerikaner: orkesterdirigenten Marlon Daniel, tonsättaren och violinisten Jessie Montgomery och tonsättaren Jonathan Bailey Holland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Marlon Daniel föds i Chicago. Ett pianistiskt underbarn som utbildar sig i dirigering i USA, Paris och Prag och dirigerar orkestrar i Moskva och i Sofia i Bulgarien. Chefdirigent är han för Festival of African and African-American Music i Baltimore, USA, och för Ensemble du Monde i New York.

– Musiken blir mitt tillhåll. Större delen av min barndom sitter jag på det allmänna biblioteket i Chicago och läser alla deras partitur och noter. Jag har inget annat alternativ. Vårt grannskap är inte det bästa och min bror dras in i gäng- och drogkulturen där.

– Ingen svart dirigent basar över en större symfoniorketser i USA. När jag berättar att jag är dirigent/conductor tror folk att jag är tågkonduktör, skrattar Marlon Daniel, vars högsta dröm är att dirigera Wienfilharmonikerna i den legendariska nyårskonserten.

Jessie Montgomery spelar violin i stråkkvartetten Catalyst Quartet och är hustonsättare hos Sphinx Organisation som aktivt stöder afroamerikanska och latinamerikanska klassiska musiker och tonsättare, och arbetar för mångfald inom den klassiska musiken.

– Sphinx behövs på grund av att vita människor i USA har fler privilegier, mer pengar och lättare tillgång till den här musikkulturen, förklarar hon.

– Jag växer upp i det gränsöverskridande New York under 1980- och 90-talet. Först på universitetet funderar jag på om jag togs in på musikutbildningen för att jag har talang eller på grund av min hudfärg, berättar Jessie Montgomery.

Jonathan Bailey Holland är lektor vid Berklee College of Music i Boston. Hans musik är influerad av nutida konstmusik, jazz, rhythm’n’blues och rap. Länge är Jonathan Bailey Holland rädd för att avslöja att han är en svart tonsättare. Detta för att undgå fördomar och förutfattade meningar om sin musik.

Hans orkesterstycke Halcyon Sun/Stilla sol beställs av Paavo Järvi när han är chefdirigent för Cincinnatis symfoniorkester. Stycket uruppförs i samband med invigningen av Freedom Center National Underground Railroad Museum i Cincinnati.

– Min utgångspunkt är kontrasten ljus och mörker, förklarar tonsättaren Jonathan Bailey Holland. Hur känns det för slavarna att resa i kompakt mörker och plötsligt se ljusen i fönstren på de så kallade Safe Houses, de säkra husen, där de flyende slavarna kan sova i trygghet? Det måste ha känts underbart att sedan möta solens strålar i frihet.

Vi rätar ut frågetecknen kring namnen på de två tonsättarna Samuel Coleridge-Taylor och Coleridge Taylor-Perkinson och kring vem av dem som kallas Den afrikanske Mahler.

Och vi hör ett utdrag ur kvinnokämpen och abolitionisten Sojourner Truth’s improviserade tal ”Ain’t I a Woman?” vid kvinnokonferensen 1851 i Ohio. Hon föds som slav 1797 och flyr sin slavägare 1827. Afroamerikanske tonsättaren Gary Powell Nash tonsätter stycket In Memorian till hennes ära.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.