Musikmagasinet

Fingrarna dansar över ratten i takt till vindrutetorkarna, foten stampar takten till musiken du inte märker att du lyssnar på. Vad är det med rytm, rörelse och musik och oss människor?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor.

Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.

I det här, det första programmet, kommer vi också att få möta professor Gunnar Bjursell som bland annat samlar forskning om hjärnans koppling till kultur på hemsidan Kulturellahjärnan.

En produktion av Massa Media i Piteå.

Döden. Utan krusiduller. Programmet tar avstamp i en bilolycka i Zimbabwe och leder vidare in till textens förmåga att trösta, musikens oumbärliga sätt att läka, via ilskans kraft och slutar i en jazzbegravning i New Orleans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi låter den vackra, fula och sorgesamma musiken breda ut sig i alla sina olika former och vi lyssnar på just döden. Ett personligt program där också programmakaren Sara Parkmans erfarenheter tar sin plats.

Alexander Alvina Chamberland

Svenskamerikansk performanceartist, författare och transaktivist som i detta program berättar om en av hens favoritkonstnärer och musiker- Diamanda Galás. Galás gestaltade AIDS-epedmien under tidigt 90-tal genom hennes verk Plague mass”.

Ylva Eggehorn

Sveriges mest uppskattade psalmtextförfattare som bland annat samarbetat med Benny Andersson. Har skrivit psalm 256 "Var inte rädd" som har sjungits under de flesta av Sveriges kollektiva sorgehögtider, bl a under Tsunamikatastrofen och mordet på Anna Lindh. Deltar i programmet om död och pratar om textens betydelse i sorgearbetet.

Ricky Ricardi

Arkivarie på världens största arkiv för en enskild jazzmusiker, Louis Armstrong house museum. Berättar om begreppet "Jazz funerals", en företeelse som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talets New Orleans där jazzmusiker spelade glad jazz för att hedra den döda.

Sara Parkman har gjort programmet, David Silva har varit producent och Munck är produktionsbolaget.

Möt musiken som används för att försätta kroppen och sinnet i meditation. Genom ljud, berättelser och historia undersöker vi de riter som fått människor att komma i kontakt med andar, gudar och helighet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vilken musik används för att mänskan ska komma i kontakt med helighet och andlighet? Vad har puls, vibrationer och blod gemensamt? Varför har musiker och instrument varit bland de första saker som förstörts under kolonialismen?

Medverkar gör musikerna och vodoukännarna Dou Kushiator och Kristina Aspeqvist som berättar om rytmernas språk, slagverkaren Moshtagh Feyzabi som lärt sig spela trummor i sufiska tempel i Kurdistan, författaren och kinakännaren Cecilia Lindqvist som berättar om det mångtusenåriga instrumentet Qin samt renskötaren och jojkaren Lars-Henrik Blind som berättar om jojkens kraft.

För att läsa mer om regissören Aryana Farshad och hennes film ”Mystic Iran – the unseen world”, gå in på http://www.aryanafproductions.com/

Heliga hits tar avstamp i musiken som ackompanjerar de heliga festerna och högtiderna och ger plats åt de heliga hitsen – den religiösa musiken som sipprat ut i de sakrala rummen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Möt musiken som ackompanjerar de heliga festerna och högtiderna. Vad för musik passar bra på en klubb som är till för kristen lovsång och vad är egentligen grejen med kör? Och kan demonstrationsmusik vara helig?

Programmet tar avstamp i festen men hamnar snabbt in i diskussioner kring identitet, musik som kulturbärare och musikens roll som medel för att driva politisk kamp. Om rätten till sin religion och för att överleva som folk.

Heliga hits andra avsnitt kommer också ge plats till just de heliga hitsen – den religiösa musiken som sipprat ut i de sakrala rummen.

Medverkar gör den kristna lovsångsdj:n Robin Bergman, kurdiske forskaren och musikern Yosef Hoomat, judiska församlingens kantor Maynard Gerber, musikern och judiska partyproffset Miriam Oldenburg samt Tensta Gospel Choir.

Programmet görs av Sara Parkman tillsammans med producent David Silva genom produktionsbolaget Munck.

Om Maya Angelou, författare, dansare och sångerska. Med tonsättaren Renée Baker och ljudkonstnären Yvette Jackson. Del 4 av 5 av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”.

Medverkar gör dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego.

Try to be a rainbow in someone's cloud – Försök att vara en regnbåge i någon annans moln. Ja, så lyder ett av Maya Angelous motton. Ett annat är: Jag har lärt mig att människor glömmer vad du sa och vad du gjorde, men människor glömmer aldrig hur du fick dem att känna.

Maya Angelou skrev dikter, författade sju självbiografier, dansade, skådespelade, skrev filmmanus, sjöng och reciterade. Hon arbetade också under en kort period som servitris, som prostituerad och som hallick.

Maya Angelous första självbiografi har titieln I know why the caged bird sings – Jag vet varför burfågeln sjunger. Den är tillägnad hennes son och ”alla löftets starka svarta fåglar som trotsar underläge och gudar och sjunger sina sånger”. I sitt poem Caged Bird – Burfågel skriver Maya Angelou bland annat: En burfågel kan sällan se ut genom gallret av ilska. Hans vingar är klippta och fötterna bundna, så han öppnar sin strupe och sjunger. Burfågeln sjunger om frihet.

Maya Angelou föds 1928 som Marguerite Johnson i St. Louis, Missouri, USA, och dör 2014. Sitt förnamn tar hon efter sin brors smeknamn på henne, "My-a sister". Angelou väljer hon ur sin första makes namn, en grekisk musiker som heter Enistasios Angelos.

Hon har kallats en renässanskvinna, karismatisk, passionerad, varm, vis och formidabel. Och elegant. En som kämpade för jämlikhet, tolerans och fred. En medborgarrättsaktivist som arbetade både med Malcolm X och Martin Luther King Jr. En förebild som förmedlade sina erfarenheter av att vara svart i USA.

Vinden vänder första gången när Mayas far försvinner från hemmet och modern lämnar barnen till farmodern Anne Henderson i Stamps, Arkansas. Maya tillbringar sina tio första år där, i en av USA’s fattigaste regioner, och får djupa erfarenheter av rasåtskillnad och fördomar.

Sju år gammal blir hon våldtagen av sin mors pojkvän. Mayas morbror dödar då våldtäktsförbrytaren. Detta blir ett djupt trauma för Maya. Hon blir stum och talar inte - under fem år! De här erfarenheterna skildrar hon i sin första bok: Jag vet varför burfågeln sjunger. Hon skriver:

”Jag var frivilligt stum. Jag hade en röst men vägrade att använda den. För när jag hörde att mammas pojkvän mördats så trodde jag att min stämma hade dödat en man och då vore det farligt att tala.”

Romanen Jag vet varför burfågeln sjunger ges ut 1969. Det är hennes vän, den svarte, homosexuelle författaren James Baldwin, som uppmanar henne att börja skriva romaner.

- Jag tror att Maya Angelou valde att vara stum av ren självbevarelsedrift. Vi vet alla att tungan är ett mäktigt vapen, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker från Chicago. Även om Maya Angelou aldrig hade öppnat munnen igen så hade hennes röst varit lika stark, och med det menar jag hennes budskap. Allt i hennes liv togs ifrån henne som liten. Ibland återhämtar sig människor aldrig från sådana upplevelser. Hennes kvinnostämma tonade dock aldrig bort.

Vinden vänder igen när Maya under andra världskriget flyttar till San Francisco i Kalifornien. Hon får ett stipendium och studerar dans och skådespeleri vid California Labor School. Här tjatar Maya på ett av San Franciscos spårvagnsföretag så ihärdigt att de låter henne bli stadens första kvinnliga spårvagnskonduktör. Hon är endast 15 år och ett år senare föder hon sin son Guy efter ett one-night-stand med en kille i High School. Älskogen var ett forsknings-experiment, skriver hon senare.

Maya Angelou börjar sjunga och dansa på olika nattklubbar i San Francisco och får förfrågan om att medverka i en ny Broadwayshow i New York. Ödet vill att hon samtidigt blir erbjuden en plats som rollfiguren/sopranen Clara i operan Porgy and Bess som är på väg till Europa.

Maya Angelou väljer Porgy och Bess och vinden vänder igen! Londonpremiären går av stapeln på Stoll Theatre den 9 oktober 1952. Operan spelas till februari 1953 i Europa. Leontyne Price sjunger Bess, William Warfield sjunger Porgy och Cab Calloway gör kokainhandlaren Sporting Life.

Den här operan, Porgy and Bess hade haft urpremiär i Boston 1935. Och sin Europa-premiär hade den vid Det Kongelige Opera i Köpenhamn 1943. Nazisterna ockuperar då Danmark så vid denna uppsättning spelas alla roller av vita artister med svartmålade ansikten, sk blackfaces. Efter 22 utsålda föreställningar lägger nazisterna ner Porgy and Bess i Köpenhamn. Helvita föreställningar spelas även 1945 och 1950 i Zürich och 1948 i Göteborg och Stockholm.

Upplevelserna från Europaturnéen gestaltar Maya Angelou i tredje delen i sviten av självbiografier, Sång för livet. Hon skriver: ”Musiken är min tillflykt. Jag kan krypa in i mellanrummet mellan noterna och kröker min rygg mot ensamheten”.

1957 medverkar Maya Angelou i filmen Calypso Heat Wave och ger ut albumet Miss Calypso där hon sjunger. Billie Holiday säger året efter till Maya Angelou: ”Du kommer att bli berömd, men det blir inte för din sång.”

Maya Angelou återvänder till USA, sjunger in flera skivor och vinner tre Grammys för sina album. 1961 spelar hon en av karaktärerna i Jean Genets off-Broadway-pjäs The Blacks tillsammans med bl a Abbey Lincoln och Cicely Tyson. De gästspelar i Berlin och Genéve.

Maya Angelou flyttar med den sydafrikanske frihetskämpen Vusumzi Make till Kairo där hon fungerar som redaktör vid veckomagasinet The Arab Observer.

Efter ett år bosätter hon sig med sonen Guy i Accra i Ghana. Vinden vänder igen då sonen, efter en bilolycka blir förlamad och rullstolsburen. De stannar i Ghana under några år och Maya Angelou arbetar vid universitetet, hon är aktiv i den afroamerikanska utlandskolonin, hon är redaktör för The African Review, frilansskribent för Ghana Times, jobbar för Radio Ghana och skådespelar på Ghanas Nationalteater.

Angelou var så uppskattad att hon fick sitt eget frimärke i Ghana. Där möter hon medborgarrätts-aktivisten Malcolm X. Han ber henne komma med hem till USA för att bygga upp Organisationen för afro-amerikansk enighet, OAAU.

Strax efter hemkomsten till USA mördas Malcolm X av en av sina egna.

Några år senare ber Martin Luther King Jr Maya Angelou att organisera en marsch. Marschen skjut upp. På hennes 40-årsdag, den 4 april 1968, skjuts Martin Luther King Jr till döds. Hon blir så chockad att hon slutar fira sina födelsedagar under flera år. Vinden vänder ånyo på ett brutalt sätt.

My guilt made music with the tears läser Maya Angelou i sin dikt My guilt - Min skuld, där hon nämner Malcolm X, och Martin Luther King Jr – They fought too hard, they loved too well. My crime is I’m alive to tell. De kämpade för hårt, de älskade för väl. Mitt brott är att jag lever och kan berätta.

Maya Angelou skriver det första filmmanus som någonsin skrivits av en svart kvinna. Filmens titel är Georgia, Georgia och den produceras 1972 av ett svenskt filmbolag och regisseras av svenske regissören och filmkritikern Stig Björkman.

Maya Angelou författar även en TV-serie i tio delar om bluesen och det afroamerikanska kulturarvet och 1977 spelar hon Kinta Kuntes farmor Yaisa i den banbrytande TV-serien Roots - Rötter av Alex Hayley.

När Bill Clinton svärs in i Vita huset 1993 reciterar Maya Angelou sin dikt ”On the pulse of morning” under ceremonien.

Ljudkonstnären Yvette Jackson möter Maya Angelou i highschool. Angelou läser ur sina diktsamlingar och håller ett inspirerande tal. Yvette är en av få elever som får möta henne efteråt.

Som 15-åring kände sig Yvette illa till mods efter att ha läst boken Jag vet varför burfågeln sjunger.

- Varför måste Maya Angelou berätta sanningen om alla dessa tragiska och plågsamma upplevelser hon haft? Det frågade sig Yvette Jackson förbittrat. Men efter att ha fått höra och möta Maya Angelou personligen blev Yvette lugnad och fick t o m en kram av poeten efter samtalet.

Yvette Jacksons egna musikaliska kompositioner är mycket inspirerade av Maya Angelous inställning till sanning och verklighet. Även om hon ännu inte använt Angelous egen röst i sina ljudspel så använder Yvette dokumentärt material; röster och ljud från dagsaktuella, politiska eller sociala teman.

I Radiospelet Invisible People komponerade Yvette Jackson in svarta prästers och professorers ”hate speech”, där de skrev och uttalade sig föraktfullt angående president Obamas stöd till samkönade äktenskap. Obama kallades bl a ”the first gay president” och afroamerikaner uppmanades att inte rösta på Obama.

- Ett annat ämne var det faktum att flera afroamerikanska kvinnor hade blivit mördade då de antogs vara lesbiska, säger Yvette Jackson.

- Maya Angelous röst har en alldeles egen timbre; det är ett mycket distinkt och unikt instrument. Hennes sätt att läsa; pauserna mellan fraserna och rummet mellan orden. Det är musik, säger Yvette Jackson.

- För Maya Angelou var musik mycket viktigt. Fast, jag tror inte på den där stereotypen att alla svarta människor kan sjunga, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker och lägger upp ett gapskratt. Men det råkar faktiskt vara sant när det gäller Maya Angelou, säger hon. Inte bara sjöng hon bra, hon var också en professionell dansare. En helt igenom fullfjädrar artist med musik i sin själ.

- Hennes poetiska uttryck glider av tungan likt en musikalisk fras. Det sker en mjukhet när en poet, en musiker eller en dansare, när människor som Maya Angelou, kommer fram i världen. När du upplever den här mjukheten så förändras du och meningen med ditt liv, säger Renée Baker.

När President Obama 2011 hedrade henne med Presidentens Frihetsmedalj, USA’s främsta civila pris, sa Obama: Barndomens lidanden och övergrepp fick henne att sluta prata – men stämman hon senare fann hjälpte generationer av amerikaner att finna sin regnbåge bland molnen och inspirerade resten av oss att få fram det bästa i oss.

Själv sa Maya Angelou: Det spännande är inte att endast överleva, utan att blomstra med lidelse, medkänsla, humor och elegans.

Maya Angelou avled efter flera års sjukdom den 28 maj 2014 i sitt hem i North Carolina.

Flera rappare och andra musiker har genom årens lopp samplat Maya Angelou eller nämnt henne i sina texter, t ex Alicia Keys, Kanye West, Talib Kweli, Lupe Fiasco, Kendrick Lamar, Nicki Minaj och The Roots.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Constance Mozart, förtalad hustru till kände tonsättaren. Musikvetaren Viveca Servatius och dirigenten Jane Glover. Del 1 av 5 av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Birgitta Tollans nya serie "När vinden vänder" handlar om sex människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”.

Medverkar gör svenska musikvetaren Viveca Servatius, författare till biografin Constance Mozart och brittiska dirigenten Jane Glover, som skrev Mozart's Women.

Ordet Constance betyder trogen, trofast, noggrann, beständig. Det här programmet kommer att visa att Constance Mozart var just så. Dessutom mycket musikalisk – en god pianist och en ypperlig sångerska. I motsats till hur hon har skildrats av musikhistorikerna, nämligen som ointelligent, omusikalisk och som en försumlig och ovärdig hustru till Mozart.

Constance Weber föds i Tyskland 1762 och gifter sig som 20-åring med Wolfgang Amadeus Mozart i Stephansdomen i Wien.

De är gifta under drygt nio år och Constance föder i äktenskapet sex barn, varav fyra barn dör i späd ålder. Två söner överlever.

”Constance lever under en tid när kvinnornas rörelse- och yttrandefrihet alltmer inskränktes, men trots detta kan hon betraktas som musikhistoriens mest nedvärderade kvinna”, skriver musikforskaren Viveca Servatius i sin biografi Constance Mozart.

-Min bild av Constance Mozart hade formats negativt genom Mozartbiografier och annan kurslitteratur på Musikvetenskapliga institutionen, berättar musikvetaren Viveca Servatius i programmet.

-I den ena Mozartbiografin efter den andra framställdes Constance som den grå askungen, som genom Mozarts naiva kärlek långsamt växer in i rollen som ’den bortskämda fru Mozart’.

Enligt dessa är Constance en konstig, lat, otrogen kvinna som inte förstår Mozarts storhet. Men så läser Viveca Servatius biografin 1791: Mozart's Last Year av Robbins Landon och hennes bild av Mozarts hustru förändras totalt.

Dirigenten Jane Glover har dirigerat i operahusen över hela västvärlden, inte minst Mozartoperor. Under en period var hon konstnärlig ledare för London Mozart Players.

-Den briljanta pjäsen Amadeus av Peter Schaffer blev den förfärliga filmen Amadeus av Miloš Forman. Filmen låtsas vara en sann historia. Personen som överlever moraliskt är Mozart, medan Constance skildras som ett blåst, vulgärt fnask, menar dirigenten Jane Glover.

-Den person som startade förtalet av Constance, och som var den negativa mytens upphov, var Mozarts far Leopold Mozart, som i det längsta försökte hindra sonen att gifta sig med Constance Weber. Och musikhistorikerna svalde Leopolds obarmhärtiga lögner, förklarar Jane Glover. Constance är i verkligheten en bra tjej med en stark känsla för ekonomi. Hon är festlig och älskar livet, och mellan Constance och Wolfgang brinner en stark passion.

Leopold Mozart avskyr Constances familj Weber. Hos dem musiceras det ständigt och två av Constances tre systrar, Josepha och Aloisia, är skickliga sångerskor, ja, Aloisia hyllas som sin tids viktigaste sopran.

Äldsta systern Josepha blir den allra första Nattens Drottning i Mozarts opera Trollflöjten. Constance själv sjunger bl a sopransolot Et incarnatus est vid uruppförandet 1783, av den då ofullbordade Mozarts stora C-mollmässa, i Benediktinerkyrkan i Salzburg. En mycket svårsjungen mässa.

Under åren med Constance skapar Wolfgang sina bästa verk. Vinden vänder 1791 när Constance, 29 år gammal, blir änka. Mozart avlider endast 35 år gammal. Constance överlever honom med mer än 50 år!

För Constance vänder vinden återigen när hon efter Mozarts död möter den danske diplomaten Georg Nissen, som är utstationerad i Wien. 1809 gifter de sig och skapar ett harmoniskt, lyckligt äktenskap. De bosätter sig mellan 1810 och 1820 i hans hemstad Köpenhamn. Nissen skriver en biografi över Mozart och Constance ser till att biografin trycks efter Nissens död 1826.

Constance ägnar största delen av sitt liv åt att promovera Mozarts musik och bevara hans musikaliska kvarlåtenskap. Det är bland annat hennes förtjänst att Mozarteum finns i Salzburg.

Människor från hela världen vallfärdar till Salzburg för att se Mozarts änka Constance som, under sina sista år, spenderar somrarna i ett litet hus utanför stadens centrum.

-Constance var en älsklig, modest kvinna. Hon njöt av att visa upp sin välskötta trädgård med alla blommor och hon visade känslosamt fram Mozarts kvarlåtenskap med stolthed och glädje, berättar Jane Glover.

Constance dör i Salzburg 1842, 80 år gammal.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Little Jimmy Scott, mannen med kvinnorösten. Moms Mabley, lesbisk komedienne. Med Nour El Refai och Renée Baker. Del 5 av 5 av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Den afroamerikanske sångaren Jimmy Scott föds 1925 i Cleveland, Ohio och dör 2014 i Las Vegas, Nevada. Hans karriär spänner över 65 år med ett långt avbrott. Han ger ut ett stort antal skivor i flera genrer.

Scotts extraordinära frasering och romantiska sånguttryck gör honom till Billie Holidays, Ray Charles', Dinah Washingtons och Nancy Wilsons favoritsångare. Jimmy Scott samarbetar under sitt liv med stora jazzmusiker som Charlie Parker, Sarah Waughan, Lester Young, Charles Mingus, Quincy Jones och Wynton Marsalis.

Jimmy Scotts röst ligger i ett högt och androgynt läge. En ängels röst. Den överskrider genus- och åldersgränser och genomtränger lyssnaren med ren smärta. Men skönheten i Jimmy Scotts röst är en naturens nyck.

Vinden vänder första gången då Jimmy Scott och två av hans bröder får diagnosen Kallmanns syndrom, vilket leder till utebliven pubertet. ”Mina testiklar vandrade aldrig ner. Min penis förblev liten. Min röst kom aldrig i målbrottet. Jag fick varken skägg eller pubeshår.” Det berättar Jimmy Scott i biografin Faith in Time – The Life of Jimmy Scott av David Ritz.

Jimmy Scott föds in i en syskonskara på tio i Cleveland, Ohio, och när han är 13 år förolyckas hans mamma av en rattfull bilförare.

I december 1949 spelar Jimmy Scott, med Lionel Hamptons Band, in den stora hiten Everybody's Somebody's Fool. Det är Hampton som döper honom till Little Jimmy Scott eftersom han är kort och spenslig. Scott blir dock inte krediterad med sitt namn på inspelningarna med Lionel Hampton. Samma sak händer några år senare då hans sång på Charlie Parkers Embraceable You krediterades sångerskan Chubby Newsome. Detta är en personlig och professionell kränkning och en katastrof för Jimmy Scott. Vinden vänder igen. Han berättar i biografin: "Under mitt vuxna liv har jag kallats freak, queer, liten flicka, gammal kärring och homo. Som sångare har jag kritiserats för att låta feminin och för att inte falla in i någon av kategorierna manlig/kvinnlig eller pop/jazz. För mig tog det ett helt liv att utveckla modet att fortsätta."

1963, på toppen av Jimmy Scotts karriär, tar Ray Charles honom under sina vingar och låter honom spela in den legendariska LP’n Falling in Love is Wonderful på sitt bolag Tangerine Records. Denna platta anser många vara en av de bästa jazzskivor som spelats in med en sångare. En person på skivbolaget Savoy, som spelat in honom tidigare, hävdar att Scott skrivit ”livstidskontrakt” med honom. Hela upplagan av skivan Falling in Love is Wonderful dras tillbaka efter bara några dagar. Jimmy Scotts karriär kastreras och hans änglaröst tystnar. Först 40 år senare ges skivan ut igen.

Under 30 år i tystnad bor Jimmy Scott i födelsestaden Cleveland i Ohio och försörjer sig som vaktmästare på sjukhus, som kontorist och som hissoperatör på ett hotell. Hans fans tror att han är död.

Vinden vänder igen 1991 då Jimmie Scott sjunger på en väns begravning och hans karriär får en renässans. Lou Reed engagerar honom för bakgrundssång på en platta och David Lynch låter honom sjunga i TV-serien Twin Peaks. Under 1990- och 2000-talen spelar Jimmy Scott in flera album och får prestigefyllda priser. Han gör covers på Nothing Compares 2 U (Prince), Jealous Guy (John Lennon), Almost Blue (Elvis Costello), och Sorry Seems To Be The Hardest Word (Elton John & Bernie Taupin). Han samarbetar även med Anthony & The Johnsons.

Jimmie Scott sjunger samma sång vid både Dwight Eisenhowers och Bill Clintons presidentinstallationer, nämligen Why Was I Born?

Afroamerikanskan Moms Mabley föds som Loretta Mary Aiken 1894 i North Carolina och dör 1975 i New York. Hon har 15 syskon. Pappan dör när hon är 11 och mamman när hon är 14. Då har Loretta blivit våldtagen två gånger; av en äldre svart man och av en lokal vit polis. Hon adopterar bort de två barn som blivit följden av övergreppen. Hon föder ytterligare fyra barn då hon tvingas gifta sig med en gammal man som hon avskyr.

Som 14-åring rymmer Loretta Mary Aiken till Cleveland, Ohio, och ansluter sig till den s k Chitlin' circuit, som är en benämning på de scener som afroamerikaner får lov att uppträda på under den öppna ras-segregationens tidevarv i USA. Namnet kommer från soul food-rätten Chitterlings som består av stuvade grisinälvor, och som serveras på dessa ställen. Andra artister verksamma här är t ex Count Basie, Sam Cooke, Ray Charles, Sammy Davis, JR, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, The Jackson 5, Aretha Franklin, Jimi Hendrix, Billie Holiday, Lohn Lee Hooker, Lena Horne, Etta James, B. B. King, Patti LaBelle, Marvin Gaye, Little Richard, The Four Tops, The Miracles, Ike & Tina Turner, The Supremes, The Temptations och Muddy Waters.

Loretta Mary Aiken tar namnet Mabley efter en f d pojkvän. Hon säger: "Han hade tagit så mycket från mig så det minsta jag kunde göra var att ta hans namn". Senare lägger hon till namnet Moms eftersom hon blir ”mamma” till många unga artister/komiker på Chitlin' circuit. Som 27-åring kommer hon ut som lesbisk och blir därmed trefaldigt X-märk - som inte lämplig att upplevas för barn!

Under 1920- och 30-talen uppträder Moms Mabley i manskläder. Fr a när hon gör sina lesbiska standup-akter. Senare blir hennes scenpersonlighet en tandlös sjavig hemmafru iklädd sladdrig hatt. Allt för att framstå som en ofarlig och blid tant. Hon tar ut sina löständer för att likna sin egen mormor som hade varit slav.

1931 samarbetar Moms Mabley med den erkända afroamerikanska författaren, dramatikern och antropologen Zora Neale Hurston i pjäsen Fast and Furious: A Colored Revue in 37 Scenes. Moms spelar huvudrollen.

Moms Mabley anses ha varit en av de främsta kvinnorna på standup-scenen och tjänar under en period 10 000 $ i veckan på Apollo Theatre i Harlem, New York. Hon spelar in mer än 20 album från sina föreställningar. Inte sällan sjunger hon också. Hon uppträder i TV och i filmer, t ex The Emperor Jones med operasångaren och människorättsaktivisten Paul Robeson. 1962 gör hon sin debut i Carnegie Hall för en vit publik. På TV-bolaget CBS är hon "The Funniest Woman in the World – Den roligaste kvinnan i världen” och tar upp vassare ämnen än sina komikerkollegor; nämligen rasism, kvinnors rättigheter och homosexualitet. De TV-bolag där hon medverkar blir utsatta för stark kritik från patriotiska och ärkekonservativa grupper på grund av de progressiva budskapen i Mableys texter och sånger.

Vid 75 års ålder blir Moms Mabley den äldsta personen någonsin att få en hit på USA Top 40-listan. Det är med låten Abraham, Martin and John som handlar om Lincoln, Luther King Jr och Kennedy. Även Bobby Kennedy nämner hon i texten.

Ståuppkomikern och skådespelerskan Nour EL-Refai och musikern Renée Baker från Chicago medverkar i programmet.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Eartha Kitt, kattkvinnan som gick i exil. Med gaytenor Rickard Söderberg, tonsättarna Renée Baker och Yvette Jackson. Del 3 av 5.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”.

Medverkar gör operasångaren och opinionsbildaren Rickard Söderberg från Malmö, dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego.

Citat direkt från Eartha Kitt, som skrev fyra självbiografier:

Jag är inte kall, bara litet avdomnad ibland och det beror på min barndom.

Jag har ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla!

Ett av mina motton är att inte vara rädd för mig själv, mina tankar eller mina åsikter.

Mitt liv kan summeras i sex ord: Rejected, ejected, dejected, used, accused, abused – Avvisad, utstött, nedslagen, begagnad, utpekad, skymfad.

Eartha Kitt föds som Eartha Mae Keith 1927. Hennes efternamn är en förkortning av kitten, kattunge, och hennes signum är ett speciellt kurrande läte.

Eartha Kitt växer upp under eländiga förhållanden på en bomullsplantage i en liten stad som hette North i South Carolina, i den amerikanska södern. Förmodligen är hon resultatet av en våldtäkt. Hennes mor Anna Mae är en mix av afroamerikansk och Cherokee-indiansk härkomst. Fadern är okänd för henne, förmodligen en vit farmare. Modern döper henne Eartha – av jord - eftersom bomullsskörden är bra det året hon föds.

När hon är 71 år gammal vänder vinden för Eartha Kitt då hon får reda på sin exakta födelsedatum. Hon sätter igång en rättsprocess för att få namnet på sin biologiske far. Myndigheterna målar dock över faderns namn med svart färg på födelseattesten och förvägrar på så sätt Eartha Kitt att få kännedom om honom. Dottern Kitt Shapiro skriver senare: ”De skyddade den vite mannen. De hade aldrig gått igenom allt detta besvär för att skydda en svart man”.

Kitt Shapiro skriver också: ”Att 1927 i amerikanska Södern vara en ljushudad person bland svarta, var lika fasansfullt som att vara svart bland vita. Eartha kallades ”den gula flickan” och ansågs, fastän hon bara var ett barn, för att tro att hon var förmer än andra. Eartha missbrukades, hon skymfades och blev kränkt och misshandlad både psykiskt och fysiskt.”

När Eartha Kitt är 8 år vänder vinden för henne, kanske för första gången: modern gifter sig och styvfadern förbjuder Eartha att leva tillsammans med dem eftersom hon är bi racial, alltså av s k blandras. Hon blir omhändertagen av en moster Rosa, vars släktingar dock fortsätter skymfningarna och tvingar barnet Eartha att arbeta på bomullsfälten. Kort därefter avlider Earthas mamma - modern blir dödligt förgiftad.

- Åh, jag måste vara försiktig här, förklarar afroamerikanska dirigenten och tonsättaren Reneé Baker från Chicago i programmet. Det där med identiteter och att vara sprungen ur två s k raser är fortfarande ett känsligt ämne i USA. Om Eartha Kitt hade varit ljusare, och kunnat passerat som vit, så hade hon kanske haft ett annorlunda liv. Men Eartha var inte vit nog och hade negroida drag. Jag är säker på att Eartha Kitt bar på en osäkerhet eftersom hon inte blev fullt accepterad i något läger, anser Renée Baker.

-I USA bestämmer lagen att du skall kategoriseras som svart om du har en enda droppe svart blod i dig. Sanningen är ju att ingen av oss är oblandad. Vad är en ren svart person, vad är en total afroamerikansk människa? De flesta kände inte till att Eartha Kitt var av s k blandras, eftersom svarta människor finns i många olika schatteringar, förklarar Renée Baker

Ljudkonstnären från San Diego, Yvette Jackson, ser intervjuer med Eartha Kitt på YouTube och blir nyfiken på henne.

- Eartha Kitt är originell och gåtfull, säger hon. Hennes unika sätt att kommunicera med rösten, där rytmiken går sin egen väg, hindrar inte att hon framstår som en operadiva.

- Jag ser in i hennes fantastiska ögon och hör henne säga väl avvägda ord. Och tänker: vad är det som pågår inom henne? Vilka erfarenheter har lett henne hit? Vad är upphovet till hennes mystik? frågar sig Yvette Jackson, som fascineras av starka, svarta kvinnor som inte är konforma, utan sig själva. Eartha Kitts frimodighet attraherar henne och påminner henne om artisten Grace Jones.

Under större delen av 1950- och 60-talen varvar Eartha Kitt jazz- och nattklubbsuppträdanden med filmroller och tv-underhållning. Hon spelar till exempel Cat Woman i Läderlappen, uppträder i ett hundratal länder och sjunger på ett tiotal språk, bl a svenska.

I Sverige medverkar Eartha Kitt 1962 i tv-programmet Kaskad, producerad av Åke Falck. Det belönas med Guldrosen i Montreux, som bästa underhållningsprogram.

1968 blir Eartha Kitt svartlistad i USA efter en alltför frispråkig kritik mot Vietnamkriget. Hon går i exil och lever under tio år i Paris och i London. Vinden vänder igen och i Europa växer hon som artist och i sin integritet.

Hemma i USA är det de homosexuella och transsexuella männen som håller Eartha Kitts repertoar vid liv. De köper hennes skivor och mimar till dem på scenerna.

Själv förespråkar Eartha Kitt mycket tidigt samkönade äktenskap och hon ger stödkonserter för organisationer som arbetar med HIV/AIDS-frågor. Hon blir även Unicefs taleskvinna för utnyttjade barn.

En svensk opinionsbildare i HBTQ-frågor är operasångaren Rickard Söderberg. För honom är Eartha Kitt en stor inspirationskälla.

- För henne var det självklart att fylla sitt artister med mening och budskap. Musiken var en plattform för att förändra världen. Eartha Kitt är fullständigt respektlös vad gäller rytm och ton. Hon använder hela röstens register, lågt som högt, och rör sig obehindrat mellan de olika rösterna. Hennes röst ryter och smeker. Ett helt gränslöst musicerande, säger Rickard Söderberg, vars favoritlåtar är C'est si bon och C'est Magnifique.

- Vi kan utan tvekan jämföra Eartha Kitt med operasångerskan Maria Callas. De två förändrade sina egna genrer med viljan att gestalta på eget sätt. Många gånger tycker jag Eartha Kitt rent vokalt låter vackrare än Callas gjorde på den gamla tiden. Det får vi bara acceptera. Det är ingen värdering i det. Det är bara så som det är, anser Rickard Söderberg.

Många av Eartha Kitts singlar från 50- och 60-talet är djupt sexistiska då hon är tvungen ställa upp på bilder att ligga på golvet på en djurhud med en påk i handen. Typisk rubrik är Sexy brunettes in hi fi.

- Bilderna är vidriga, säger Rickard Söderberg. Eartha Kitt blev exotiserad, som om hon vore ett freak. På den här tiden gjorde man det grövre än idag. Hon hade inte lika många val som andra artister på den tiden. Vi upplever dock inte Eartha Kitt som offer. Även om hon stoppas in i en speciell roll i en väldigt könsmaktsordnad miljö, så står hon stark på ett besynnerligt och fantastiskt sätt, anser Rickard Söderberg.

1974 vänder vinden igen för Eartha Kitt. Det blir en triumfartade hemkomst från Paris till Broadway i New York. Hon kallas nu Amerikas Älskarinna och säger själv: A man has always wanted to lay me down but he never wanted to pick me up – Män vill alltid lägga ner mig men aldrig lyfta upp mig.

Eartha Kitt vinner flera Emmy- och Tony-priser. Hon gör succé med diskolåten Where is My Man som ger henne en guldskiva. Hennes första. Och hösten 2006 är hon med i off-Broadway-musikalen Mimi le Duck.

I recensionen i New York Times står att läsa: “I föreställningen finns det endast en karaktär som är värd att nämnas: en biroll som lysande spelas av Eartha Kitt, två månader innan hon skall fylla 80 år!”

Eartha Kitt diagnostiseras med tjocktarmscancer. Den sista tiden arbetar hon aktivt tillsammans med dottern Kitt Shapiro för att sprida kunskap om sjukdomen. De trycker upp blå band med texten Colon Cancer Awareness – Se upp för tjocktarmscancer. Eartha Kitt är en aktivist in i det sista!

Eartha Kitt dör juldagen 2008, 81 år gammal. Radiostationer över hela världen spelar då hennes anti-julsång Santa Baby.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Joséphine Baker, sångerska, dansare, regnbågsmamma. Med fagottisten Monica Ellis och tonsättaren Renée Baker. Del 2 av 5 av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”.

Medverkar gör fagottisten Monica Ellis i ensemblen Imani Winds från New York, pianisten Althea Waites från Los Angeles och dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago.

Joséphine Bakers klassresa är gigantisk. Vinden vänder flera gånger. Från fattigdom och misär reser hon sig och blir den första afroamerikanska scenartist som når stjärnstatus. Joséphine Baker blir en av Europas mest populära och högst betalda artister - en riktig fashionista, som har en gepard som sällskapsdjur, blir filmstjärna, bor i ett slott med sina tolv adopterade barn och är bästis med furstinnan Grace av Monaco.

Joséphine Baker föds 1906 och växer upp under små villkor i St Louis, Missouri. Hon arbetar som barnvakt och städerska hos rika, vita familjer redan som 8-åring.

1917, när Joséphine Baker är 11 år, upplever hon ett av de värsta rasistiska dåden i USA’s historia. Den s k Östra St Louis-massakern. Tusentals vita människor demolerar och bränner ner svarta människors hem och skjuter rakt in i folkmassor med afroamerikaner. Flera svarta lynchas efter utrop som ”Söderns negrer förtjänar en geniun lynchning”. Mellan 100 och 200 människor dör i de våldsamma upploppen, de allra flesta afroamerikaner. Sex tusen afroamerikaner blir hemlösa efter massakern.

Händelserna i Östra St Louis satte outplånliga spår hos Joséphine Baker som under hela sitt vuxna liv aktivt arbetar mot rasism. Redan under sina föreställningar under 20-och 30-talen kräver hon i kontrakten att även svarta skall ha tillåtelse att komma till hennes föreställningar.

Joséphine Baker vinner sin första danstävling vid 14 års ålder. I samband med det här turnerar hon I USA med Jones Family Band och Dixie Steppers. Hon flyttar till New York och uppträder i The Chocolate Dandies ett namn som används av en mängd olika jazzensembler USA på 1920- och 1940-talen.

Som liten upplever pianisten Althea Waites de 1876 instiftade Jim Crow-lagarna i USA, vilka möjliggör segregationen.

- Vi svarta förbjuds att använda samma toaletter, restauranter, dricksvattenfontäner, bussar ja, t o m kyrkor som vita. Det finns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna. Svarta kan inte prova kläder i varuhusen och det finns biografer för vita dit svarta aldrig får tillträde, berättar Althea Waites.

Joséphine Baker står inte ut med segregationen i USA utan köper 1925 en enkel biljett till en atlantångare och går i exil i Paris. Hon är endast 19 år gammal.

Blåskvintetten Imani Winds gav nyligen ut cd’n Joséphine Baker - A Life Of Le Jazz Hot!, med två sviter om artisten.

- Nuförtiden känner många inte ens till Joséphine Baker. Därför ville vi ställa henne i rampjuset genom de scenshower vi satte upp med musiken från vår cd, berättar Monica Ellis, fagottist i ensemblen.

- Artistkretsarna i USA under 30- och 40-talen begränsar henne. De är så inskränkta att en kvinna med en så stor personlighet är tvungen att finna en plats där de uppskattar hennes talang.

-Vinden vänder helt på fransk mark och Joséphine Baker upplever för första gången att publiken inte bryr sig om hennes hudfärg utan istället ser henne som den artist hon är. Detta är Joséphins viktigaste vändpunkt och hon använder den till att skapa sin magnifika karriär, säger fagottisten Monica Ellis i programmet.

Joséphine Baker inleder sin Parisvistelse med att framträda I föreställningen La Revue Nègre, Neger-revyn, på Théâtre des Champs-Elysées.

Den ökända finalen, Vildens dans, väcker starka reaktioner hos vissa delar av publiken. Joséphine Baker dansar nämligen topless, endast iklädd fjäderboa vid stussen och huvudet. Hon har stora örhängen och skelar med ögonen. Jospéhine Baker har med sin dans skapat en skandalsuccé!

- Vissa anser att Joséphine Baker tjänar pengar på att uttrycka parisarnas fördomsfulla syn på afroamerikaner som abnorma freaks som sysslar med pajaserier. Många svarta tar illa vid sig över den där driften med svarta kvinnors kroppar och deras bakdelar, säger dirigenten och tonsättaren Renée Baker, som bildade 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project.

- Joséphine Baker blir extremt sexualiserad, speciellt av vita män. Själv ser hon inte enbart sig själv som sexobjekt, utan använder sig av det dramatiska, det provokativa och det som mest chockar publiken, säger Monica Ellis.

- Jag förstår att hon gör så här för att visa att hon är en stor artist, helt enkelt! Hon använder de instrument hon har; sin kropp och sin skönhet. Nu kan vi se hela bilden och då är dessa uppträdanden bara ett utsnitt ur det bildspel som är hela hennes konstnärliga historia, förklarar fagottisten Monica Ellis.

I Paris spelar Joséphine Baker in filmroller som Siren of the Tropics, Zou-Zou och Princessan Tam-Tam. 1935 tar hon sånglektioner inför sin roll som Dora, dottern till guvernören i Guadeloupe, i Offenbach’s komiska opera La Créole.

1936 gör hon än en gång succé. Denna gång med föreställningen La Folie du Jour – dagens galenskap - där hon dansar endast iklädd bh, strass och 16 konstgjorda bananer runt midjan. Här utför hon de kända Charleston-rörelserna där armarna korsas över knäna. En del ser de här gula frukterna som symboler för manliga könsorgan. Joséphine Baker får smeknamn som Svarta Pärlan, Brons Venus och Kreolgudinnna. Över hundra män friar till henne.

Joséphine Baker är nu en av Europas mest populära och högst betalda artister och promenerar nedför Champs-Élysées med sin gepard Chiquita, gullar med sin get Toutoute eller dränker sin gris Albert i dyra parfymer.

Hon återvänder till New York i mitten av 30-talet för att medverka i föreställningen Ziegfield Follies på Broadway. Det svarta samhället i Harlem hyllar hennes vistelse, men varken den vita publiken eller vita recensenter i USA accepterar att en afroamerikansk kvinna kan vara sofistikerad och glamorös. I New York Times kallas Joséphine Baker för “negerslinka”.

Hon återvänder till Frankrike. Hon blir fransk medborgare 1937 och uppsäger samtidigt sitt amerikanska medborgarskap.

- I Joséphin Bakers liv vänder vinden många gånger, anser fagottisten Monica Ellis. Bland annat när hon arbetar för den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Hon inser att hon är duglig även utanför scenen och filmduken och får visa vilken människovän hon är.

Under nazisternas ockupation av Frankrike arbetar Joséphine Baker för den franska motståndsrörelsen genom att smuggla meddelanden bland sina notblad eller i underkläderna.

- Joséphine Baker var en helt osannolik person att utföra den här typen av hemligt uppdrag, och det gjorde henne ännu ner undercover, skrattar Monica Ellis. Sångerskan använder smarta, listiga och varierande sätt att göra en insats för det hon tror på. Hon är en extraordinär kvinna.

Joséphine Baker är en föregångare till Marilyn Monroe och Madonna. Eller en legering av dessa båda artistiska ättlingar. Men hur kunde då Joséphine Baker, som var så ensam i sitt slag, vara så extremt stark och målmedveten?

- Elasticiteten hos ett förtryckt folk är speciell, förklarar Monica Ellis. Det sista du tänker på är att du är förtryckt. Du funderar ständigt på hur du skall komma ur din misär, hur du skall kunna förverkliga det du har inom dig; dina drömmar, ditt kall. Du tänker inte på svårigheterna utan på vad som ligger framför dig. Hur tiderna skall förändras, avslutar fagottisten Monica Ellis i blåskvintetten Imani Winds.

Den 8 april 1975 firar Joséphine Baker sina 50 år som entertainer genom en revy på varitéteatern Bobino på Montparnasse, på Seines vänstra strand i Paris. Den är finansierad av bl a Grace av Monaco och Jacqueline Kennedy Onassis. Fyra dagar senare avlider Joséphine Baker i en hjärnblödning. Hon är knappt 69 år gammal. Paris hylllar henne med en begravning värd en statschef och skjuter en salut med 21 skott.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Birgitta Tollan möter människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I detta program hör du tonsättaren Tommie Haglund och prästen Rebecka Gustafsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tommie Haglund är tonsättare och tilldelades av Kungliga Musikaliska Akademin 2014 det största musikpriset i Sverige, Stora Christ Johnson-priset, på 180 000 kronor, för sin cellokonsert Flaminis Aura. Svenska Musikläggarföreningen utsåg 2003 hans verk Röstens dotter till ”årets mest betydande verk”.

Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura är baserad på minnen från hans barndom då han ligger på sjukhus halvannat år och på nätterna leker med de knaster och de störningar som han får fram genom att vrida på ratten på radions AM-band.

Många år senare, 1997, efter en misslyckad ryggoperation blir Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Förlamad från midjan och neråt kan han varken gå eller sitta. I sängen skriver han den här cellokonserten efter en beställning. Vid ryggoperationen hade flera nervtrådar trasats sönder och Tommie blir till sist utan känsel i höger ben med ständiga nervsmärtor som leder till panikattacker. Tommie får en felaktig diagnos och medicineras med benzodiacipiner, epilepsimediciner och sömnmedel, cirka 30 tabletter om dagen, mot en sjukdom han inte har. Förvirring, ständiga infektioner med livshotande blodförgiftningar är biverkningar av medicineringen men någon smärtmedicin får han inte. En läkare upptäcker misstaget och samtliga mediciner sätts ut och ersätts med smärtlindring. Eftersom medicinerna är vanebildande tar det ett år att fasa ut tabletterna.

Tommie Haglund är felmedicinerad mellan åren 2003-2010 och värst biverkningar upplever han efter 2005. Patientskadenämnden tog ett år på sig för att reda ut det hela och blev ersättningsskyldiga. Tommie Haglund fick även en ursäkt av sjukhuset.

När Tommie Haglund väl är är tablettfri förlorar han sin identitet som tonsättare. Det tar tid innan han vågar komponera igen. Han vill, utan att släppa skärpan, koncentrationen och kompromisslösheten, hitta en dörr in till ett annat musikaliskt rum än han varit i tidigare.

– Jag vill inte hamna i det här skrikiga uttrycket som jag ibland hänfallit åt, till exempel i min violinkonsert Hymns to the Night. Jag ger mig sjutton på att ge komponerandet tid. Det viktiga är att jag är ärlig mot mig själv. Sedan får det bli som det blir!

Tommie Haglunds musik blir lugnare och tonerna hamnar lägre ner i registren. Det hör vi bland annat i stråktrion till Trio Zilliacus, Sollievo, vilket betyder ”tröst, läkning efter stormen”.

– Jag var orolig för att stycket blev alltför enkelt och avskalat. Jag behövde ju inte längre kämpa med mina toner och klanger. Stråktrion uttrycker kärlek till min fru och kärlek till gammal musik som jag alltid har haft med mig, framför allt till min själsfrände John Dowland.

– Kroppen är i högsta grad inblandad även när jag komponerar numera. Jag skriver utifrån emotionella bevekelsegrunder, vill njuta av behagliga klanger som ger njutning och inte bara borra in mig där det gör som mest ont. Jag söker en filtrerad, fokuserad skönhet där sensualism med skärpa får blomma ut.

Rebecka Gustafsson är vid intervjutillfället komminister i Kållereds församling utanför Göteborg. Hon valde mellan Musikhögskolan och Prästseminariet och musiken är för Rebecka Gustafsson väldigt väsentlig i arbetet som präst. Hon har bland annat sjungit i Uppsala Domkyrkokör.

Till sina förrättningar väljer hon ofta musik efter sin magkänsla. Både den hon själv sjunger och den som spelas upp i kyrkorummet.

– Vid en vigsel eller begravning kan det vara exakt samma låtar, men känslan är helt annorlunda beroende på vilka personer som finns i rummet. När jag själv sjunger är min uppgift som präst att hjälpa dem som sitter i bänkarna att komma närmare Gud och att hjälpa dem i sorgen. Musiken är ett hjälpmedel.

Birgitta Tollan deltog i en av Rebecka Gustafssons begravningar.

– Den döda kroppen i kistan är det som människan har lämnat kvar och den är på det sättet en slags närvaro, säger Rebecka Gustafsson.

Hur är det att sjunga för en död kropp i en kista och för de sörjande kropparna i bänkarna?

– Även om jag sjunger är det aldrig jag som står i fokus. Det är ju en människa som ligger där. Det finns en närvaro av den personen som jag inte kan förneka. Min uppgift genom hela begravningsprocessen är att ta hänsyn till och stärka den dödas/dödes värdighet.

– Det är en skön känsla, eftersom jag i det ögonblicket ger de som sörjer ett klingande stöd. Det är inte alltid man lyckas att ge dem som är tysta en röst. Men i det ögonblicket känns det som att jag gör det med hjälp av musiken.

Rebecka Gustafsson berättar i programmet om ritualerna vid en begravning och om vilka förböner och psalmer hon använder. Dessutom får vi exempel på vilken musik som de döda och deras släktingar väljer inför ceremonierna.

"Musik vid smärta och död" är det femte och sista programmet i Musikmagasinets serie Musik och kropp. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.