Musikmagasinet

Fåglarna är naturens sopraner. Men varför sjunger de? På vilket sätt har näktergalen inspirerat hiphopens ”rap battles"? Och varför har så många sånger om den oskyldiga koltrasten blivit storpolitik?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Fåglarna är djurens musikaliska sopraner med fixstjärnor som både bofink och lövsångare. För artisten Anna Järvinen har koltrasten en magisk betydelse, både i sitt liv och som kompositör. Vad handlar hennes klassiska sång ”Koltrast" om?

Zoologen Sverre Sjölander ser likheter mellan fåglarnas musikaliska ”rap battles” i storskogen och hiphopens dueller i södra Bronx. Hur då?

Men allt är inte frid och fröjd på fåglarnas musikscen, där ljudföroreningarna ökar. Vad säger – eller sjunger – fåglarna om allt buller?

Detta är del 5 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I programmet hör du musik av bland andra Nat King Cole, Beatles, J.S. Bach, Etta Jones, Grand Master Flash, Norah Jones, Ralph Vaughn Williams, Michail Glinka, Anna Järvinen och Prefab Sprout.

Bildlänk.

Hur kan musiken lura domarna när du tävlar dressyr? Varför använde Bob Dylan just hästen som symbol i sitt musikaliska självporträtt? Och hur påverkades jazzmusikern Anders Widmark av hästens hovar?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hästen har använts som dragdjur, riddjur – och som symbol i musikhistorien. Där har den ridit rakt in i våra hjärtan. Samtidigt har musiken skrittat in i hästens egen värld, in i ridsporten.

Tävlingsryttaren och körsångaren Fanny Söderberg berättar hur musiken viktig musiken är för samspelet med hennes häst.

Lee Cassö sadlade om från musikchef i nöjeslivet till att skapa musik åt bland annat landslaget i dressyr. Hon avslöjar hur rätt musik rent av kan lura domarna.

Jazzmusikern Anders Widmark red som ung, nyligen kom han ut med albumet "Horses on the run". Vad symboliserar hästen i hans musik? Och varför använde Bob Dylan just hästen som metafor för sitt musikaliska självporträtt?

Detta är del 3 i serien "Musikens menageri", där författaren Jesper Tillberg undersöker djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren.

Du hör musik av bland andra Francis, Bob Dylan, John Tavener, Julio Iglesias, Nino Rota, George Gershwin, Hans Zimmer, Coldplay, Beatles, Howard Shore, Anders Widmark, Rolling Stones.

Musik består av ljudvågor och artister har genom musikhistorien mer än gärna inspirerats av vågorna i det stora blå, av vattnets varelser. Vad säger musikens fiskar – om oss människor?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren. I del 2, ”Toner från det stora blå", besöker vi vattnets varelser.

Musikern Johan Hedberg spelade in en sång om pirayor – vad säger den blodtörstiga fisken om att vara människa? Och varför är delfinen pirayans musikaliska motsats?

Och har John Williams berömda musik till filmen "Hajen" rent av gjort oss ännu mer rädda för hajar? Surfaren Ulrika Lindberg berättar hur det är att ligga på en bräda i Australiens hajrika vatten – och hur musiken räddar henne.

Zoologen Sverre Sjölander avslöjar hur musik används för att hålla hajar borta och vad som händer när en haj får höra musiken från filmen "Hajen".

Du hör musik av bland andra Claude Debussy, Nick Cave, John Williams, Johan Hedberg, Chemical Brothers, Franz Schubert, Herbie Hancock.

På vilket sätt är spindlar kompositörer? Och varför inspireras kompositörer så ofta av just bin och humlor? Ett program om djurens påverkan på musiken och musikens betydelse i djurvärlden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg förhållandet mellan djur och musik. I första delen ”Surr på liv och död" besöker vi insekternas värld och blomsterängens orkesterdike.

Författaren Joachim Petersson avslöjar hur viktig musiken är för honom som biodlare – och för hans bin.

Zoologen Sverre Sjölander förklarar hur spindeln tar ton, medan spindelfobikern Cia Marking-Ramström berättar hur det är att fångas av rädslans svarta toner, och hur spindelskräcken låter.

Du hör musik av bland andra Albert Roussel, Joseph Holbrooke, David Sylvian, Ralph Vaughan Williams, Nicolai Rimsky-Korsakov och The Cure.

Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror.

Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord.

Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.

Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete.

Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet.

I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.

Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.

Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna.

Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem.

Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.

Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.

Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost.

Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna.

DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken.

Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element: DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin.

En annan glorifierad ledare är Grand master Flash.

Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran. Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit mera passande.

I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna.

Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevaras och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen måste vara extra påpasslig och kritisk. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen.

Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: “Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur.”

Kartellen

Sebbe Staxx, Kakan, Maskinisten och Kinesen. Sedan fem, sex år är Kartellen en av Sveriges mest uppmärksammade och provocerande hiphopgrupper.

Texterna ger blodsmak i munnen. Vissa av medlemmarna är dömda för vapenbrott, anstiftan till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån.

Och ändå svänger det! Alltid på värsta allvar. Som titeln på deras första album som kom på ett större skivbolag, Ånger & kamp.

Det har aldrig varit någon hemlighet vilket syfte Kartellen har med musiken.

Revansch!

Revansch mot det mesta faktiskt. Mot trisstessen, förorten, betongen, sociala stressen, kriminaliteten, fyllan, knarket och överdosen, den svenska modellen, utanförskapet, underklassen, utsattheten, morden, skuldkänslorna, demonerna, spelet, vapnen, beroendet, egosamhället…

På samma sätt som “Staten och kapitalet” lyckades sammanfatta dagsläget vid slutet av 1980-talet, ger Kartellen oss bilden av 2016. Kappt någon framtid. Bara fyra nyanser av grått.

Förort som förort? Eller?

Om DIY (Gör det själv). Idag består DIY av en brokig skara kreativa människor som låter politik och estetik ta och ge av varandra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Aase Berg, författare och kritiker, Kristofer Andersson, chefredaktör Bon.se och frilansjournalist.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Ann-Sofie Francisca Lundin, med artistnamnet Min Stora Sorg.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Aase Berg om gratisinnehållet.

(Publicerat i Dagens Nyheter 2014-10-15)

”Jag har fått fett nog. Från och med nu kommer jag att mejla följande standardsvar när jag får förfrågningar om jobb: ”Tack för erbjudandet. Tyvärr måste jag avböja. Jag kliver inte ur sängen för mindre än 6 000 kr F-skatt (Författarförbundets rekommendation). Vänligt från Aase Berg.”

Jag var på god väg att svara detta redan häromdagen, då just Sveriges Författarförbund erbjöd mig uppdraget att bli juryordförande i kommittén för nominering av en svensk ”emerging talent” till European Union prize for literature (EUPL). Möte i Bryssel om två veckor, utse jury, presentera shortlist, hålla kontakt med sekretariatet, skriva prismotivering, författarpresentation, synopsis över verkets handling samt välja antologitext. Ersättning: 200 euro per person plus 92 euro i traktamente – för juryordföranden.

I går meddelade Författarförbundet att de avstår från jury¬arbetet, med hänvisning till de låga arvodena. Givetvis hade Författarförbundet koll på sina egna rekommendationer, men de satt i skiten. Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli, i första hand bland redan prisade författare. Den som redan har fått fjorton priser i Sverige kan alltså få ett från EU på köpet. Eller, ännu värre: EU hotar med att välja kandidaten utifrån försäljningssiffror.

Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.

Varför finns EU:s litteraturpris om ingen vill betala för en professionell jury eller utse en seriös pristagare? Varför håller EU på med kultur över huvud taget? Är den enbart ett alibi i den lismande godhetens tjänst, en infantiliserande snuttefilt för att mjuka upp maktapparaten?

Låt oss säga att jag hade gått med på att jobba ideellt åt EU i ren fasa över att någon apdålig kioskvältare eller överpremierad slentrianpristagare annars skulle kamma hem äran, då hade jag dessutom dumpat författares arvoden i allmänhet. Jag skulle bli mycket förvånad om det går till så här inom andra områden av EU:s organisation, som hos killarna i ECQAR (Expertgruppen för koordinering av kvalitetskriterier avseende asfaltbaserade vägbeläggningar).

Den svenska regeringen är inte direkt inblandad i den här frågan, men det hade knappast gjort någon skillnad. Litterära utövare anses vara tacksamma masochistmuppar som sysslar med hobbyverksamhet på heltid. Inte ens EU-byråkrater begriper att om de anlitar mig, då hyr de in en konsult med kompetens inom den mest avancerade litteraturen. Inom vilken annan bransch förväntas konsulten ställa upp gratis bara för att det är ballt att åka till Bryssel? Den senaste månaden har jag tackat nej till ett flertal uppdrag på grund av skambud och trälvillkor. Och när jag, som kvinna, hävdar min yrkesheder genom att begära betalt, kan jag höra hur orden diva och bitch viskas bakom min rygg.

Jag förväntas alltså sälja mig billigt för att kultur är kul. Glöm. Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna. Jag är ingen amatör. Ingen kulturhälsosam plyschgroda heller. Ge mig stålar som det proffs jag är. Annars fortsätter jag att skriva och tänka i alla fall, men under jord. Och den dagen centralmakten kommer kravlande och behöver min kompetens, då är det inte Författarförbundets rekommendation som gäller längre, utan det dubbla. Plus fri sprit.

Ni klarar er inte utan mig. Fatta. Gosedjuret har blivit ett monster.”

Om arvet efter proggen och punken. Svensk flower power var en märklig tid. Samma sak med punken som var något av det märkligaste som hänt svenskt musikliv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Katarina Mazetti, författare och Mattias Alkberg, musiker och poet.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Nina Lekander, författare och kulturjournalist.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Mikael Strömberg skriver om progg och punk.

Musik. Vad är det bra för?

Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett fundamentalt sätt att uttrycka oss.

Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara – och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.

Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången kunde man hoppats att kommunen visat lite mera guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Kultursekreteraren hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.

Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, någon synt och ett elpiano, Fender Rhodes, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.

Det händer dagligen att jag kastas tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sus-ackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.

Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare.

Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet, som gjorde det möjligt för proggen och punken att utvecklas?

På den frågan vill jag gärna svara ja! Och det har aldrig slutat växa.

Åter till 1970-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marshallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 1970-talets nudlar. En räddare i nöden.

Och många låtar var längre än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis’ paradlåt ”Suppers Ready” (26 minuter)!

Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan i Gävle utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska progg-gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Rick Wakeman.

Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension för att senare skickas till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik.

På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir smått nervös och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår och pågår och pågår till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!

Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.

I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.

Det har skrivits kilometervis om 1968-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken.

Mitt i musikrörelsen och Abbas råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.

I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig. För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och it-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.

I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter… om vartannat.

Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 1977–87. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener – och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.

Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men vi hålla ihop och nätverken har bestått.

Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.

Så sent som i somras gick jag förbi ett gäng som satt och rökte vattenpipa i solskenet. I stereon brummade ”Blommor & Bajonetter” med Arabens Anus. Min yngsta dotter undrade: Pappa, Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fjädrar i håret?

– Dom är punkare, svarade jag.

– Jaha, sa hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.

Så är det. Liket lever.

Den som trots allt tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen. Visserligen kan det störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Arbete & Fritid.

Men vad gör det. Det bevisar bara musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.

(texten är hämtad från boken Vi Lever – När rocken kom till Gävle”)

Om klass och kön med några starka kvinnliga konstnärskap. Sapfo, Big Mamma Thornton, Diamanda Galas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Carin Bartosch Edström, tonsättare och författare, Kristine Scholz, pianist.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: David Lehnberg, musiker och låtskrivare.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Sapfo

För 3000 år sedan var musik på allvar. Det var inte okey att spela vilka skalor och melodier på vilka instrument som helst. Platon , Perikles och Pindaros gick till och med ännu längre än den svenska proggen som delade in musikinstrument i borgliga och inte borgliga instrument.

För 3000 år sedan var musiken avgörande. Satens ledare, väktaren, var tvungen att använda melodierna med omsorg som led i en “politisk fostran”. Ändrade man i lagarna kunde samhällsordningen ruckas.

Längst av alla gick Sokrates som anklagades för att ha försökt omstörta hela Grekland genom några otillåtna toner. Därför måste han tömma giftbägaren.

Ungefär samtidigt hittar vi en kvinnlig lyriker, Sapfo från den grekiska ön Lesbos, vars texter levererar en progressiv kärlekslyrik som berättar om det allmänmänskligt politiska jaget-svartsjukan-individen-staten.

Aldrig tidigare hade förälskelse framställts så omedelbart. Det är, som någon sagt, “som att bevittna själva urcellen för inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke.”

Progressiv musik när den är som hetast.

Hildegard von Bingen

Det sätt på vilket tyskan Hildegard von Bingen 
uppmärksammats är rent exceptionellt.

Under senare delen av 1900-talet adopterade new age-rörelsen skyddshelgonet Hildegard och såg i henne ett tecken för allt möjligt: healing, doftterapi, karma. Unga feministrörelsen i Europa fick Hildegard som idol tack vare hennes texter
 om medeltida "queer power".


Det var hårda bud att bli nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i
 benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer
 fyrtio år senare en tjock bok, som bland annat förutser kyrkans sekularisering. Så hon bygger ett eget kloster på Rupertsberg vid Bingen.

På Hildegards tid innebar sången en ritual, som att be två gånger. Sången riktades mot den akustiska punkt i valvet där ljudet förstärks av rummet och börjar självsvänga.
Tanken är att musik är hörbar agitation. Ju enklare, desto bättre.


Stjärnorna, planeterna, årstiderna, månaderna, åren, allt som rör sig och kan
observeras på himlavalvet, plus allt annat, försökte Bingen göra musik av.

Big Mamma Thornton

Lyssna till en kraftfull röst med en självkänsla som får övrig politisk musik att vekna. Det hände att publiken beskrev Big Mamma Thornton som hotfull. Men i själva verket hade hon en av historiens lödigaste blues-rock-röster.

Thornton sökte sig till trummor och munspel och lärde sig hur man spelar genom att lyssna till andra musiker. Rösten hade hon redan från födseln, präglad av gospel i ett predikanthem.

Klädd i stora arbetarskjortor och byxor undertrök hela hon en politisk avsikt. Hennes snabba call-and-response-utbyten med bandet kunde starta politisk debatt från scenen och konserten fick avbrytas.

En feministisk forskare som Maureen Mahon har uppmärksammat hur Thornton bidrog med en kvinnlig röst till ett stilområde som fullständigt dominerades av vita män. Där hennes starka personlighet ruskade om flera stereotyper.

1948 flyttar hon till Houston. En ny typ av blues är på väg till klubbarna, utsmyckad med blåsinstrument, studsiga rytmer och wisecracking texter. Det passar Big Mama Thornton perfekt.

“Hound Dog" gjorde henne till stjärna. Låten handlar om klass och kön. Och om den klassresa Elvis Presley sedan lyckas göra med samma låt.

Diamanda Galas

Hon letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.

Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet ”musik” och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.

Lite högtidligt kan man säga att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.

Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

”There are no more tickets to the funeral”.

Mikael Strömberg om ett musikliv i (o)balans.

Trots att genusläget nuförtiden beskrivs som “mer gynnsamt” är herrklubbarna inte färre idag. De kvinnliga förebilderna är fortfarande för få. Som Syntjuntans Lise-Lotte Norelius påpekar: “Som kvinnlig tonsättare måste jag slå vakt. Så snart jag slutar i en styrelse eller annat uppdrag, tar killarna över.”

Mellan 2011-2015 har det kunskapats och lunchats för 8 miljoner inom Musikverkets jämställdhetsuppdrag, och det måste ändå sägas vara väl använda pengar. För det tar tid att se och analysera strukturer och maktordningar i musiksektorn, där konstmusiken ligger sämst till.

Operavärlden kan till och med beskrivas som en jämställdhetens avgrund.

Bara ett exempel: KVAST (föreningen Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) visar i en enkät från 2013 att 10 av 820 spelade verk på konserthus var tonsatta av kvinnor. Ynka 6 procent av konsertmusiken efter 1950 är komponerad av kvinnor.

Statistiken gör ont. Och den avtäcker på ett närmast patologiskt vis hur kulturarbetare i ledande ställning (av bägge könen) metodiskt ägnar sig åt att förneka, förskjuta, förringar och (bort)förklara.

Tänk så dumt, när det bara är att följa sångaren Nino Ramsbys exempel: “Musiken är en hand att hålla i”.

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet.

Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik".

Visst
 svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är
 prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få 
cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten.

 I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på
 hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med
 ”exotiska ljud” lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, 
munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare 
digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och 
spelbart.

Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det 
stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par
 dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók
 ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.


Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk
 rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik 
didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade.

Samma sak med
 indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. 
Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för
 vilket utnyttjande som helst.

Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner 
fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur 
är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och
 individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."


Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och
 framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna "förening av pölar, tjärnar, 
sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en 
enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av
 ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare".


Men: för en musiker har det dock sällan funnits något annat alternativ än
 världskultur. All musik är nämligen en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, 
postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i
 skarven. Ett okontrollerbart flöde som skickligt balanserar mellan stöld och intuition.

Det enda som 
betyder något är att det finns en publik som vill lyssna och dansa. Det krävs 
alltså inte en invandrare på scenen för att legitimera framförandet som 
världskulturellt, lika lite som vi kräver att bara svenska orkestrar kan spela
 Hugo Alfvéns Midsommarnattsvaka, eller endast italienska hjältetenorer klarar 
att gestalta Puccinis poetroll i La Bohème.

Världsmusiken som fenomen sätter ofta fingret på världskulturdebattens samförstånd om 
internationalisering, global ekonomi, geopolitik, kanske till och med exotism
 och etnoporr. För bakom den leende sångerskan på affischen uppstår en mängd frågor.
 Var drar jag gränsen mellan min inbillade “svenskhet” och främlingars riter?
 Vad är autentiskt, av vad består den medierade bilden av Afrika, Asien?

Jag tänker på städernas tid och den enda världens sönderfall när jag ser den
 rumänska grönsaksförsäljerskan. Hon bor och arbetar i Paris som 
flykting från fattigdom, politik och cynism. I hennes transistorradio 
sjunger Céline Dion The power of the dream som handlar om att drömma drömmar som ingen
 dödlig någonsin vågat drömma. Grönsaksförsäljerskan är fattig men tillhör ändå
 inte de 3 miljarder verkligt fattiga som hukar under världens 350 rikaste 
multimiljardärer.


Många av oss kan inte föreställa sig en framtid utan musik. Men samtidigt 
är det inom musiken som sammanflätningen av ekonomi, politik, medier, kultur och 
miljö syns och hörs i sina mest förnedrande former.

Samtidigt kan världsmusik bygga motstånd mot den hårda europeiska invandrarpolitiken; som i sina försök att renodla och se till den enskildes 
behov istället splittrar familjer. Världsmusik kan vara en annan sorts invandrarpolitik, fullt integrerad utan staters 
inblandning.

När det unika ska pekas ut, brukar pressade politiker lägga exotiska undertoner i ordet "kulturmöten". Fast i själva verket är mångkulturen den enda kultur vi har.

Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill många kulturstrateger få oss tro att det är mer genuint med en kurdisk sazzorkester i förorten än en kurdisk sazzorkester på Konserthuset.


Hans Appelqvist, prisbelönt tonsättare och formsäker musikberättare möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak. Det här är programmet om deras möte.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar P2-live-satsningen fyra möten, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Fjärde delen.

Vad händer när P3 Guld-vinnaren och tonsättaren Hans Appelqvist möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak?

Du får följa deras tre dagar långa musikaliska möte i en studio i Radiohuset i Malmö och du får höra deras gemensamma konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live.

Musikmagasinet lördag den 16 januari kl 12.03 och måndag den 18 januari kl 19.03.

Konserten hör du i P2 Live den 18 januari kl 20.

Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.