Musikmagasinet

"Att öva på våldtäkt" med musik av violinisten Karin Wiberg. Hanna Ohlson Nordh: Skulle jag välja astronaut eller dirigent? Tonsättare, ung kvinna eller trans? Konstmusiksystrar, ett nätverk för dig!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi möter frilansande violinisten Karin Wiberg, ursprungligen från Norrbotten. Hon är solist, ensemble- och orkestermusiker, som även jobbar med att improvisera och komponera. Karin arbetar bl a med duon Stensöta, tangotrion Vråk, Trio Phantasm och konstprojektet Front Window Theatre.

-Min fiollärare meddelade att jag inte kunde göra karriär som violinist eftersom jag i framtiden skulle föda barn. När jag spelade pop ett tag så fick jag inte spela bas. Att däremot sjunga ansågs passande för en ung kvinna, säger Karin.

Under Karins utbildningar i violin vid musikhögskolorna i Malmö och i Oslo har hon endast hört manliga tonsättares verk. Inte ens de främsta döda kvinnliga tonsättarna, som Lili Boulanger eller Carin Malmlöf-Forssling nämndes.

Nu skapar Karin Wiberg därför speciella konsertprogram med verk av kvinnliga tonsättare, vars noter hon letar fram ur bland annat websidan Levande Musikarv. Som t ex franska tonsättaren Mel Bonis som skrev mer än 300 verk, en mässa, koraler, kammarmusik och musik för orkester och orgel.

Under 2016 uruppför Karin Wiberg ett violinsolo av tonsättaren Britta Byström och ett tangoverk av tonsättaren Corinne von Dardel, samt ett verk av den isländska tonsättaren Bára Gísladóttir.

Med Trio Phantasm har Karin Wiberg tidigare turnerat, bland annat till Kuba, med teaterföreställning Att öva på våldtäkt. Den använder texter ur Strindbergs Fröken Julie och ur den självbiografi som Natascha Kampus skrev om sitt öde att som barn bli kidnappad, och under många år inspärrad, av en vuxen man.

Orkesterdirigent-eleven Hanna Ohlson Nordh valde mellan att bli astronaut och dirigent. I sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har hon varken mött kvinnliga lärare eller fått dirigera verk av etablerade kvinnliga tonsättare, endast av dem som studerar vid utbildningen.

-Hur ska vi kunna lyfta fram kvinnliga tonsättare och deras verk i framtiden om vi inte själva känner till dem eller har arbetat med dem? Ja, det är en svår balansgång mellan den fantastiska standardrepertoaren och nutida stycken av både kvinnor och män, säger Hanna, som varit ensam kvinna bland dirigenteleverna i sin årskurs. Ensam i dubbel bemärkelse....

Medverkar gör även tonsättarna Lo Kristenson och Kajsa Lindgren som var med och startade Konstmusiksystrar, ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer som definierar sig som kvinnor eller transpersoner:

- Jag har pluggat på musikskolor sedan jag var tio år och 80 procent av de kompositörer vi studerar under utbildningarna är män. Då är det inte så konstigt att jag inte känner att jag kan identifiera sig med termen kompositör.

- Det har länge funnits en tradition att kompositörens roll ska vara väldigt egen och att man ska kämpa för sig själv och armbåga sig fram eftersom det är hård konkurrens om jobben. Det manliga geniet, ni vet! Men vi gör tvärtom och det har öppnat upp för kreativiteten.

- Vi har skapat ett sammanhang där vi bekräftar och stöttar varandra utan att vara dömande. För oss är mångfald inte någonting negativt utan det är positivt, förklarar Lo. Vi håller föreläsningar på olika skolor och vi har helgkurser för kvinnliga tonsättare i 18-19 årsåldern. Inför dessa letar vi fram kvinnliga förebilder från flera hundra år tillbaka för att förmedla det historiska arv som finns.

- Vi diskuterar begrepp som kvalitet, vilket är så förhärskande inom konstmusikvärlden. Varför innebär en utbildning med hög kvalitet att det är ytterst få kvinnor som blir antagna? Betyder det att kvinnors musik inte har hög kvalitet? Nej, vi vill inte prata om kvalitet utan istället om bredd eller inkludering.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Körverk tillägnat Pussy Riot. Äggen är slut, ett klimakterie-projekt för damkör. Nytt Damkapell letar fram kvinnliga tonsättare, som varken fått vår kärlek eller blivit spelade eller lyssnade till.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kvinnors musik – på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik tio år efter det att P2 2006 sände den legendariska programserien Konsten att humla.

Idag möter vi tre musikkvinnor som, istället för att sitta i sitt elfenbenstorn och komponera verk för evigheten, valt att samarbeta med andra konstnärer och att vara omgivna av fler personer i den kreativa processen.

Multikonstnären Paula af Malmborg Ward - tonsättare, arrangör, dirigent, sångerska, pianist, sitter visserligen i ett torn och komponerar, men det är ett renoverat kokstorn vid inloppet till Göteborgs hamn där fiskmåsar, trutar och Stena Lines hornstötar delar på det akustiska utrymmet utanför fönstret. Paula af Malmborg Ward har skrivit operor, radiohörspel, orkesterverk och har tidigare fått ta emot gliringar och ”goda” råd som manliga tonsättare slipper.

- Man behöver lyfta blicken och se vad vi får för pengarna. Vad representerar de, de här extremt pengaslukande, resursslukande institutionerna som de statsunderstödda orkestrarna och operahusen är? Och det är ju faktiskt så att många av dem har anledning att skämmas av flera anledningar.

Rapporter visar nämligen att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är fortfarande försvinnande liten.

Paula af Malmborg Ward arbetar nu med två operor. Kärlekskriget, utifrån Ebba Witt-Brattströms punktroman Århundradets kärlekskrig, har bl a alten Anna Larsson i rollistan. Kärlekskriget får urpremiär i Vattnäs Konsertlada den 6 juli 2017 och produceras i samarbete med Västmanlands Länsteater.

Dansa min Docka har som tema kvinnlig aneroxi och visar skrämmande fakta från två whistleblowers från psykvården. Librettot är skrivet av Paula af Malmborg Ward och Pernilla Holmgren Larsson.

För kören YMNA, dirigerade av Johanna Thür, komponerar Paula af Malmborg Ward Äggen är slut om klimakteriet. Sångtexterna är skrivna av Lina Ekdahl. Föreställningen har premiär den 21 januari 2017 i Röda Stens konsthall i Göteborg.

Till föreställningen Från Iran till Djursholm via Småland och Linköping kallas de fyras gäng PAMP utifrån sina förnamn: Pernilla Holmgren Larsson - journalist, Arghavan Agida - sångerska, författare, ambassadör för UN Women, Mirre Sennehed - DJ, projektledare, klubbarrangör, festivaldirektör och Paula af Malmborg Ward, tonsättare.

Altviolinisten Mika Persdotter Svensson pluggar sista året på masternivån på det kungliga musikkonservatoriet i Köpenhamn. Hennes examensarbete är att starta ett Damkapell i Köpenhamn och för de musikerna leta fram kvinnliga tonsättare ur både historisk tid och nutid. Damkapellet kommer att premiärspela i Konsertkyrkan i Köpenhamn den 8 mars 2017, Internationella Kvinnodagen. Damkapellet består då av en stråkorkester på 15 musiker, en cembalist och en pianist. De spelar fem kompositioner från 1100-talet fram till idag: av Hildergard av Bingen, Wilhelmina av Preussen, Elfrida Andrée, Frangis Ali Zade och Ellen Lindquist.

- Det är så sorgligt att tänka på hur litet kärlek kvinnliga tonsättare har fått genom historien. De har inte alls fått samma uppmärksamhet, de har inte blivit spelade och lyssnade till. Det är ju först när musik får gå igenom andra som den kan växa och utvecklas och bli nåt större än tonsättaren själv och de noter hen skrivit på papperet. Musiken blir då en del av universum, säger Mika i programmet.

Mika är frustrerad över hur få timmar som ägnades åt kvinnliga tonsättare under alla hennes utbildningar i Göteborg, Prag och Köpenhamn. Hon har spelat viola i orkestrar sedan hon var tio år.

- Det finns tydliga och plågsamma maktsystem och hierarkier inom symfoniorkesterkulturen. Det handlar om vem som skall bestämma över repertoaren. Oftast väljs musik av män. Den som dirigerar musiken och bestämmer hur den skall spelas är nästan alltid en man. Det finns även hierakiska system i stämmorna. Vem bestämmer hur stämman skall spelas? Ja, det finns tydliga maktroller i hela orkestern, berättar Mika Persdotter Svensson i programmet.

Norska tonsättaren Cecilie Ore studerade piano vid Norges Musikhögskola och i Paris och därefter komposition i Utrecht och hos Ton de Leeuw Amsterdam. Hon vann International Rostrum for Electro-Acoustic Music och är intresserad av tidsaspekter i musik. På 2000-talet har hon mer och mer arbetat med textbaserad och samhällskritisk musik. När tonsättaren Xenakis avled 2001 stod den norske poeten Paal-Helge Haugen utan tonsättare till sin skuggopera A. Cecile Ore fick ta över uppgiften efter Xenakis. Hennes verk har framförts av BBC Symphony Orchestra, Ensemble Modern, BBC Singers samt en rad norska och nordiska ensembler. Så här sa Cecilie Ore i Konsten att humla 2006:

-Det är mycket svårare att vara medelmåttig kvinnlig tonsättare än att vara medelmåttig manlig komponist. Och det går inte alls an att vara en dålig kvinnlig tonsättare. De kvinnliga tonsättare som godkänns har en mycket hög konstnärlig nivå.

Cecilie Ores opera Adam & Eve A Divine Comedy handlar om religioners våld mot kvinnor, med citat ur Bibeln och Koranen, utdrag ur Förklaringen om de mänskliga rättigheterna och poesi ur Dantes Divina Commedia.

I operan, med libretto av dramaturgen Bibbi Moslet, beskrivs de sju dödssynderna:

Lust, förintelse av kvinnors lust genom omskärelse.

Vrede, våld mot och mord på kvinnor.

Girighet - män äger 99% av världens rikedomar. Kvinnor endast 1 %.

Frosseri - män frossar i sexuella övergrepp och våldtäkter.

Avund - män är svartsjuka och täcker kvinnor i burka, niqab och liknande.

Lättja - prostitution och trafficking, där män låter kvinnor arbeta för sig och tar profiten.

Högmod/Stolthet representeras av hedersmord på kvinnor

Körverket Come to the Edge är tillägnat "de modiga medlemmarna i Pussy Riot". BBC Singers framför stycket som handlar om yttrandefrihet och innehåller citat från bl a George Washington, Abraham Lincoln, Katarina av Siena, Lenny Bruce, Che Guevara, William Shakespeare, Harry Belafonte och Pussy Riot.

Who do you think you are är skrivet för kvinnoröster och BBC Singers famför denna ironiska standup anti-romans om hur kvinnor blir trakasserade, hotade och mobbade på internet.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Möt Louise Pollock, kvinnlig trombon-pionjär. Hur är läget för kvinnor inom konstmusik 10 år efter att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla? Del ett av fem. Av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Programserien Kvinnors musik – på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik så här tio år efter det att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla, 2006. Har det blivit bättre för kvinnor inom konstmusiken? För tonsättarna, musikerna, dirigenterna av det "täcka" könet? Eller lever vi fortfarande i en värld så som den engelske musikkritikern och författaren Norman Lebrecht uttryckte det då: ”Klassisk musik är en konstform som tystar kvinnor. Halva mänskligheten utestängts från den kreativa processen. Det finns inga kvinnliga tonsättare i den symfoniska kanon. Karriärer har slagits i spillror. Självförtroenden har knäckts hos kvinnor. Den klassiska musiken styrs av en old boys club som stryper musiken.”

2016 vann en kvinna för första gången någonsin trombonistpriset den prestigefyllda tävlingen Aeolus Bläserwettbewerb i Robert Schumann Hochschule i Düsseldorf. Den skickliga och glada vinnaren heter Louise Pollock och hon är stämledare i Göteborgsoperans orkester. Louise vann också publikpriset! Hon har studerat i Schweiz och Tyskland och arbetat som stämledare och trombonist vid Stuttgartfilharmonikerna i tre år. Men har hon någonsin spelat en trombonkonsert av en kvinnlig tonsättare?

Hur står det till med kvinnonärvaron på konstmusikutbildningarna i Sverige? Inte förrän 2009 fick Sverige sin första kvinnliga professor i musikalisk komposition. Det är tonsättaren Karin Rehnqvist, vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon berättar att kvinnor inte söker in i samma utsträckning som män vid utbildningen i nutida konstmusik. Så är det även vid Musikhögskolorna i Malmö och i Örebro samt vid Gotlands tonsättarskola. Däremot studerar kvinnor oftare vid de elektroakustiska utbildningarna. Vid Musikhögskolan i Stockholm är de i majoritet, nämligen sex kvinnor och fem män.

- Jag tänker att det kanske har att göra med att man, när det gäller elektroakustiskt, har hand om allting från början till slut. Man är inte beroende av musiker, man är inte beroende av någon dirigent utan man har hand om uttrycksmedlen helt själv, säger Karin Rehnqvist.

Positivt är dock att flera universitet och högskolor över hela landet arbetar med jämställdhetsprojekt. På Musikhögskolan i Stockholm t ex, finns Normkritiska Gruppen och Konstmusiksystrar, som är ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer inom konstmusik som definierar sig som kvinnor eller transpersoner.

I detta första program möter vi även norska tonsättaren Synne Skouen, Lo Kristenson och Kajsa Lindgren från Konstmusiksystrar och svenska violasten Mika Persdotter Svensson, som startar ett Damkapell i Köpenhamn. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa. Kajsa spelar bl a gitarr med en penisattrapp. Vi möter även tonsättarna Tebogo Monnakgotla och Ida Lundén, vilka tillsammans med Karin Rehnqvist 2008 bildade föreningen Kvast, med den humoristiska titeln Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare.

På hemsidan står det att läsa: ”Kvast är en ideell förening som verkar för att mer musik av kvinnor ska klinga i konserthus, på experimentscener, i aulor och allsköns musikhus runt om i landet, ja i världen. Ju fler konstnärliga uttryck, desto rikare musikliv!”

Kvast arbetar bl a med projektet Jämställd repertoar och har under de senaste åren regelbundet presenterat rapporter över andelen kvinnliga tonsättare i de största orkestrarna. Det visar sig att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är försvinnande liten fortfarande. Och det är ständigt samma tonsättare som spelas med Johannes Brahms i spetsen.

Ja, som musikkritikern i The New Yorkers Alex Ross skrev: ”Föreställ er Broadway med enbart döda dramatiker och förlag som endast ger ut nyutgåvor av Dickens”.

Men det finns ljuspunkter:

- Kvast har betytt mycket. Frågan om kvinnliga tonsättare har lyfts, och vi är synliga. Vad det gäller festivaler med ny musik så finns alltid kvinnor med numera. När man beställer nya verk så är man noga med att också beställa av kvinnliga tonsättare, förklarar Karin Rehnqvist

Stockholms Konserthus går i bräschen med att i sitt säsongsprogram 2016-17 ha med rekordsiffran 39 kvinnliga tonsättare på programmet.

På sin hemsida har Kvast en repertoarbank, en av världens mest omfattande samlingar, av kompositioner av kvinnor med över 1670 verk! Du kan bläddra, söka och provlyssna på orkestermusik, kammarmusik av alla de slag – elektronmusik och liveelektronik, kör, opera. Du kan söka verk av kvinnliga komponister efter genre, besättning, titel eller durata.

http://kvast.org

En annan glad nyhet:

Kvinnliga kompositörer får för första gången en större del av kakan när Kulturrådet delar ut sitt årliga stöd till tonsättare.

- Det är tydligt att det lönar sig att trycka på om förändring kring jämställdhetsfrågor. Det är nu en bra balans bland de sökande när det gäller genusperspektivet, säger Magnus Lemark, handläggare på Kulturrådet, i ett pressmeddelande.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum – egentligen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hansa Studio (The Hall by The Wall) är en studio vid Köthener Strasse 38 i Berlin. Nuvarande ägare är familjen kring Hansa Records men det finns ett flertal hyresgäster i huset; bl a den svenske musikproducenten Michael Ilbert som hyr mixstudion med utsikt över historiens kvarter.

Byggnaden stod klar 1913. Från början tillhörde den arbetarskrået i Berlin. Under andra världskriget bombades Hansa av de allierade men stod mirakulöst kvar och kunde repareras. När Berlin sedan blev en delad stad och Berlinmuren restes kom byggnaden att hamna bara några meter från muren, på västsidan.

1972 köpte bröderna Peter och Thomas Meisel från Meisel Music Publishers byggnaden och gjorde om den till musikstudio.

Hansa Studio fick sitt namn dels från den stora salen, Studio 2 eller Der Meistersaal, i vilken en del av inspelningarna gjordes, dels från dess läge vid Berlinmuren. Der Meistersaal (mästarsalen) heter så eftersom det var där gesäller inom byggnadsarbetarskrået som klarat sina mästarprov fick ta emot sina mästarbrev. Idag används den stora salen för fester och dans och i det gamla mixerrummet står idag en bardisk.

Här har allt från tyska schlagerkungar som Roland Kaiser till experimenterande Einstürsenden Neubauten, tysk kraut, Brian Eno och David Bowie, spelat in.

Michael Ilbert berättar historien hur han hamnade här, resan går från Göteborgs alternativscen till Hansa och grammyutmärkelser för mixar av Taylor Swift och Katy Perry.

Ilbert omger sig med snygg teknik, snygga knappar, och vrider stolt på en volymratt med det rätt knattret. ”Jag är inte tekniskt kunnig i så sätt att jag förstår vad som försiggår, utan jag går på en känsla och vet ungefär hur jag ska nå fram till ett resultat. Men be mig inte förklara det”, säger han.

”Det är ett yrke som i princip innebär att du får säga upp din bekantskapskrets. Du har inget socialt liv. Egentligen har du inte tid med familj heller. Du måste helt enkelt säga upp mycket av vanligt liv eftersom en arbetsdag kan vara från nio på morgon till du går hem vid tolv, sju dagar i veckan.”

Idag är han mycket efterfrågad, har arbetat med Thåström och Laleh, såväl som Kent och Adele, och har tilldelats en amerikansk grammy för sina insatser tillsammans med Max Martin. ”Att vinna är ju som Olympiska spelen i musik!”.

”En del tror väl jag är helt schizofren, men om Martin frågar om vi ska jobba ihop så säger jag ju inte nej, det är fantastiskt, det är en ynnest att få vara på den nivån. Det är utmaningar som den som hjälper mig att gå vidare”.

”Vi ska vara behjälpliga konstnärerna, musikerna, men det handlar inte om oss”, menar Ilbert, ”även om det aldrig kan skada att vi tekniker också är konstnärer”.

Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum – egentligen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.

I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.

Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.

Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.

Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.

I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.

Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.

Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.

Tambourine Studios håller till i Malmö. Svår att hitta, osynlig från utsidan. Här har svenska band som The Ark, The Cardigans och Bob Hund spelat in. Även internationella artister och grupper har blivit producerade här, som till exempel Tom Jones.

Tambourine är en utpräglad retrostudio. Köpt av bl a Maurits Carlsson och Per Sunding från gruppen Eggstone av ett dansband från Kivik. Det är en studio som egentligen består av många prång och vrår, fylld av äldre analog utrustning, udda snickerier och akustiska lösningar, som till exempel en egenkonstruerad bastrumma.

”Studion ska vara som ett vardagsrum som får artister att prestera det bästa de kan”, säger Maurits Carlsson. Det är en tydlig estetik som går igen i både golv, väggar och tak. Som en blandning av allrum och replokal.

Eggstone kände alltid att de kom in i ett dött, sterilt rum, där de möttes av en tekniker som jagade brus och var rädd om sin inspelningsutrustning. Så de byggde studion de själva villa ha: Tambourine.

Många band har hittat hit. Men den mest magiska stunden var när Tom Jones gästade Tambourine. ”En tagning behövdes, plus en till för syns skull, han behövde knappt en mikrofon.”

”Begränsningar är den bästa metoden för att skaka liv i kreativiteten”, menar Per Sunding. ”Vi lyckades klara av dippen och konkurrensen från hemmastudion under 90-talet.”

Skivväggarna och atmosfären, utseendet och ambiensen, historien lockar på nytt musiker till Tambourine efter en turbulent period.

Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum – egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Jan Erik Kongshaug, uppfinnaren av fjordjazzsoundet i Rainbow studio, Oslo

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.

I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.

Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.

Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.

Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.

I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.

Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.

Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.

Rainbow Studio i Oslo byggdes av Jan Erik Kongshaug 1984, och har sedan dess blivit känd som en studio i världsklass. Artister från alla världens hörn har spelat in här. Musiken spänner över de flesta genrer med tyngdpunkt på jazz och ett nära samarbete med skivbolaget ECM och Manfred Eicher.

I hjärtat av studion står en ompysslad (”ett gottstämt”) Steinwayflygel, som gärna Keith Jarrett och andra återvänder till. Med åren har flygeln och det musikaliska rummet blivit Rainbows logotyp. ”Jarrets pianospel, solo, är fantastiskt, det kändes omedelbart som ett slag i ansikte”.

Högt i tak. Generöst akustiskt rum. En studio byggd för livekänsla. ”Studio är passion”, säger Jan Erik Kongshaug, tekniker sedan 60-talet. ”Och det blir mera musik, i alla fall i mina öron – om studion är stor och släpper in dagsljus.”

Många undrar hur han går tillväga rent tekniskt för att skruva till sitt unika fjordjazzsound. Men det är inget märkvärdigt; han bara ”blandar ett gäng effekter efter tycke och smak”. Säger han pekar in i ett rum som liknar en elcentral med massor av brödrostar.

Kongshaug har fångat några av de allra största jazzartisterna på platta: Keith Jarrett, Chick Corea, Pat Metheny, Arild Andersen, Jan Garbareck, Egberto Gismonti, Eberhard Weber, The Yellow Jacket.

Han drivs fortfarande framåt av idén om den goda inspelning men känner sig också pressad av marknaden som tvingar fram nya trender för musikkomprimering, för att det ska låta mycket och starkt även i ”gruvliga ljudanläggningar”. På sikt kanske det påverkar vår hörsel.

”Dagens ljudideal är jämförbart med att skicka in en VHS-kassett för att bli nominerad till en Oscar” (Kongshaug)

Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum – egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Anders Lind, skaparen av legendariska Silence Studio i Koppom, Värmland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.

I kontrollrumet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.

Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.

Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.

Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.

I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.

Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.

Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.

Fläsket brinner. Gudibrallan. Älgarnas trädgård. Träd gräs och stenar. Cosmic Overdose. Dag Vag. Eldkvarn. Samla Mammas Manna. Urban Turban. Hedningarna. Bob Hund.

I Silence studio spelar grupperna med de konstfulla namnen och rötter i proggrörelsen in sin musik

Från början var Silence delat i två verksamheter, ett skivbolag och en inspelningsstudio. Idag ges inga nya skivor ut på etiketten Silence men katalogen vårdas ömt samtidigt som studion i Värmland lever vidare.

Skivbolaget grundades i Stockholm 1970 av Anders Lind och Joseph Hochhauser. 1972 bildade man SAM-distribution tillsammans med skivbolaget MNW i Vaxholm. Och 1976 flyttade Silence till byn Näved utanför Koppom i västra Värmland och byggde om en gammal skola för att även få plats med en musikstudio.

Vi kommer någon halvtimme för tidigt till Näved denna sensommarmorgon. Det är tyst, verkligen tyst. En hackspett (vitrygg?) knackar lite förstrött i en gammal i björk.

Jag frågar Anders Lind om det är därför det heter Silence, för tystnadens skull? ”Nej inte alls, det kommer från ordets dubbelbetydelse; detta att äska tystnad, och att det är i tystnaderna mellan tonerna som musiken uppstår.”

Anders spelar inte själv, han spelar bara in, det bara blev så, säger han.

Numera kommer folk till Silence för att studion har en apparatur och en atmosfär som hemmastudior sällan har. Idén kom från början från gruppen The Bands kollektivverkstad The Big Pink. Det var också mitt uppe i en grön våg och en begynnande proggrörelse.

”Proggen hade unik musik men musikerna var mindre bra. Idag är förhållandet det motsatta; bättre musiker men mindre intressant musik!”, skrattar Anders Lind.

Han vill att studion ska kännas avspänd, det ska kännas som att man bor här.

Allt började med att Bo Hansson kontaktade Lind eftersom han ville spela in Sagan om Ringen. Anders hade tidigare bandat Hanson & Karlsson live på cirkeln. Med Sagan om ringen från 1970 kom startskottet till proggrörelsen.

”Jag strävar efter den organiska inspelningen där man inte bygger ihop musiken som i ett dockhus. Om det är en grupp som spelar ska man höra att det är en grupp. Det är fortfarande vansinnigt roligt att lägga grunder, fundamentet – men pålägg är tråkigt!”

Proggen hade två ansikten; texterna och musiken. Meningen med var väl att den skulle utveckla och öppna upp något nytt hos lyssnaren, menar Anders. Men sen gick det som det gick, rörelsen blev alltför sekteristisk och gick under.

”Jag använder datorn som en bandspelare och klipper i princip ingenting, det får andra syssla med.” Istället går han gärna på loppisar och köper gamla rullbandspelare från Telefunken och LM Ericson som ger en mjuk och fin dist till elgitarrer.

Någonstans där hittar vi Silence idag. Gammalt och nytt möts. Som den gången Anders Lind hörde Pink Floyd första gången och bestämde sig för att satsa på tenikerjobbet: ”Det var helheten, ljudbilden, tekniken, tyngden, renheten, musiken, wow.”

Produktion Mikael Strömberg/GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum – egentligen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.

I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.

Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.

Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.

Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Och här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.

I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.

Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.

Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.

Polarstudion var en smått revolutionerande inspelningsstudio i Stockholm. Skapad av och för Benny Andersson och Björn Ulvaeus tillsammans med Stikkan Anderson på Polar Music, introducerade den ett nytt tankesätt kring studion som ett stort musikinstrument.

Efter olika turer flyttade studion från Sportpalatset på S:t Eriksgatan till Hornsgatan på Södermalm, till Hammarby Sjöstad för att just nu ligga nedpacka i flyttkartonger hemma hos en av Polars tekniker, Lennart Östlund.

I Polar gjorde ABBA de flesta av sina skivinspelningar 1978–1982. Andra som spelat in här är bland andra Rolling Stones, Led Zeppelin Rammstein, Ramones, Roxy Music, Beastie Boys, Burt Bacharach, Genesis, Eva Dahlgren.

Vi möter Lennart Östlund, en av hjärnorna bakom polarsundet. Han berättar att inspelning och mixning handlar mycket psykologi och förmågan att ständigt h-ö-r-a musiken med nya öron, utifrån en vanlig lyssnares horisont. ”Det gäller att slå vakt om musiken innan mjölksyreörat slår till.”

Östlund berättar om ett 70-tal när studiojobbet var en del av en ungdomsrörelse. Samtidigt som den stod med ena benet i en inspelningskultur från Tore Modeens dagar.

”Polar stod för ett nytt tänk”, menar Öslund. Superstudion. ABBA introducerade ett nytt arbetssätt. ”Björn och Benny är de största. Jag tror det var Finn Kalvik som sa: För att tänka som Benny så måste man vara född som musiker, dö och födas på nytt.”

Sen kom 80-talet med bostadsspekulationer- och hyresbubblor och Polar tvingades flytta. Den gummiupphängda studion med marmor- och exklusiva körsbärsgolv lönade sig inte längre. Östlund gick vidare och räknas idag till en av de största inom yrkeskåren.

”Här kommer det folk till studion och hör sig själva på ett nytt sätt. Man är naturligtvis nervös, för nu gäller det, jag brukar säga att det kan jämföras vid att ligga i en gynekologstol på Sergels torg” (Östlund)

Studion går ut på att fånga energi och närvaro under rimlig tid. ”Har du inte gjort låten är det ingen idé att gå in i studion. Samtidigt som duktighet och riktighet kan vara förlamande för slutresultatet, gäller det för mig som tekniker att trycka ned rec-knappen vid rätt tillfälle.”

Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Pukslaget följer med när en indisk tablatrumma tar sig an de västerländska musiktraditionerna. Ett tidens experiment där öst möter väst och olika musiktraditioner konfronteras med varandra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Klockan är tre på en lördag eftermiddag. Framme vid koret sitter den indiska tablaspelaren Suranjana Ghosh med benen i kors framför sina tablatrummor i sin vackra sari i rött och guld.

Suranjana Ghosh är en av Indien enda kvinnliga tablaspelare och också en av världens allra bästa. När hon kom hit till Sverige gick hennes dröm i uppfyllelse; att få spela med musiker från alla möjliga changrer. Hennes tanke är att man kan hitta djupare in i musiken genom att öppna upp mellan stilarna. På så sätt kan hon komma nära rötterna och själva essensen i vad musik är.

I femte och sista avsnittet av serien Pukslaget har vi kommit till ett världsunikt möte; Suranjana ska tillsammans med organisten Andrew Canning spela ett program för tabla och orgel, ett program där öst och väst möts och världar smälter samman. Men det är också ett drastiskt experiment mellan musiktraditionerna som utmanar tablan att gå bortom sina egna gränser.

- Tablan är mycket större än man kan tro, säger Suranjana. Min mission är att låta den möta alla musikstilar som finns i hela världen.

Pukslaget tar sig upp bland lövverken. Det handlar om slagverkskonserten Baron in the Trees, en berättelse som ger perspektiv på slagverkets speciella möjligheter och begränsningar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

För femton år sedan skrev tonsättaren Britta Byström och slagverkaren Mika Takehara en slagverkskonsert tillsammans. I samarbetet uppstår en speciell närhet och arbetet kom att betyda mycket för dem båda.
- Brittas liv sjunker ner i mitt, allting med både hennes liv och hennes musik, berättar Mika.
- Många säger att konserten låter japansk, säger Britta. Jag tror att det är Mikas bakgrund som japanska som påverkat musiken omedvetet.

I Japan skrevs mycket av 1900-talets mest betydande repertoar för slagverk och i programmet får vi Mikas personliga perspektiv på de japanska tankevärldarna. Vi hör om begreppet ma och tomheten mellan två toner, den djupa enkelheten hos en tekopp och hur dessa idétraditioner verkar på ett djupt plan i Mikas konstnärskap. Britta berättar om hur hon som orkestertonsättare förhåller sig till slagverketsstämman. Vad är den speciella utmaningen med att ha slagverket längst fram som solist inför en hel orkester?